1981-1983

oktober

Tillbaka från en månadslång vistelse i Spanien, främst Barcelona. Vad som där hände, frammanas nu undan för undan, mitt huvud spränger av insyn, insikter och förståelse för sådant jag där inte alls funderade över. Att VÄRLDEN – VERKLIGHETEN är vida mer mångartad, skiftande och innehållsrik än vad min erfarenhet intalar mig. Men vad som det handlar om är att jag åter är på väg att söka mig till en annans sätt att leva. Att jag hungrigt suktar efter LIVET på andra sidan skranket, att jag ska erfara, erhålla meningen och spänningen genom någon annan. Själv duger jag inte till att inrama min tillvaro, med sådant som eventuellt skulle vara meningsfullt. Detta är naturligtvis inte hela sanningen, som aldrig kan uttryckas helt.

Jag har upptäckt, under vistelsen i Barcelona, att det utövar en alldeles speciellt stark lockelse att lösa tillvarons triviala problem genom att göra sådant som är mest tabubelagt och ”förbjudet”. Låt mig kalla det för böjelse, att söka spänning och innehåll i ett alldeles för monotont och stelnat liv. Min mors förtvivlan över att ha blivit tvingad in i ett medelmåttigt livsschema behöver inte tvingas på mig. Jag fascineras ofantligt av att söka mig in på de smala snåriga stigarna. Någon ordinär, vanlig person har jag aldrig traktat efter att vara. Men att finna en väg som är tillräckligt lockande att slå in på och också vara kapabel att gå har jag inte funnit. Vad jag med erfarenhet undan för undan blir klar över är vad jag inte önskar, men svårare är det att finna det jag verkligen önskar, det som passar mig och som jag kan leva ut.

Många avslöjanden om min person har vaskats fram under tiden i Spanien och veckorna efter hemkomsten. Självinsikten växer och ställer än starkare krav på mig. Under sex veckors späckade framfart med ovanliga upplevelser har sådant klargjorts som länge har legat och grott. Men hur livligt och aptitligt jag än rusar fram, så återställs balansen så småningom. Dåligt sällskap försämrar karaktären, säger de som ingen karaktär har. Jag skulle välja att uttrycka det så: att umgås med lättfärdiga är en förlust och förlusten är ekonomisk och tidsmässig. Karaktären kan inte bli förlustig, då varje misstag snarare stärker den.

Det är helt otroligt, enkelt och bokstavligt, svaret på min sjuka, mina panikanfall fick jag nu vid kollapsen i affären: Jag vågar inte, är livrädd för att HANDLA. Drömmen jag drömmer den 12 december 1980 beskriver outsägligt underbart vad det är som kan bli om jag bara vågar handla. Det är hissnande. I drömmen skakar jag av mig allt motstånd och all rädsla och svingar mig ut i trapetsen.

november

Den senaste tidens gruvliga reflektioner har lett till ett ställningstagande, som inger mig leda. Alltsedan den ”mystiska Birgitta” kom och ringde på min dörr mitt i natten och sökte någonstans att sova och uttalade frågan om det finns dubbelnaturer eller ej, har mina ansträngningar gått åt till att fundera ut ett bestämt svar på denna fråga. Hon berättade att hon inte kunde känna igen mannen hon precis hade gift sig med. Och att hon var förvirrad av att hon upptäckt det när det var, som hon sa, försent. Och att hon nu inte kunde hitta hem. På morgonen var hon försvunnen när jag vaknade. Under reflektionernas gång sker omkastning av alla begrepp, alla försanthållande, alla föreställningar, varje grundval för bestämning rämnar och ALLT blir osäkert och allt tre sig möjligt. Vad hon lämnade efter sig var inte bara en undring utan skräck, samma skräck som hon utstrålade. Är allt bara en dröm? Det enda som verkar som bestämning är sådant som kommer upp ur det glömdas ocean. Och det kommer! Långsamt segslitet flyter det upp som förruttnade lik, söndervittrade till vanställdehet förvanskade kroppar. Den smärta som en gång dränktes i det glömdas ocean har förvandlats till stinkande avfall. Det finns ingen möjlighet att känna igen det som friskt hamnade där. Deras igenkänningstecken må vara aldrig så specifika, de säger ändå ingenting om vad de en gång hörde samman med. Beteckningen säger så ytterst lite om det betecknade. Bestämningen är ändå till sist ett antagande som får anses som ett försanthållande. Inbillningens rus är en farlig drog att handskas med. Den ger gruvlig abstinens och vanan kan bara botas med ovanan. Men så är inbillningen som färdmedel det enda som leder till glömskans ocean. Att våga språnget över till andra sidan, till det okända, det ännu inte kända är inte av mod styrt utan av inbillningens förföriska rus. Inbillningen skjuter oförfärad sin pil rakt ut i det blå, siktar på inbillade mål och träffar det ännu osedda. Ingen skulle väl medvetet skjuta rakt ut i tomma luften, även om den förmodas innehålla något som endast skulle uppenbaras då. Nej, medvetenheten leder ingenstans, den har sin gräns i sig själv. Det är omedvetenheten som leder till någonstans. Det är från mörkret vi hämtar ljuset. I ljuset finns bara det som kan ses och inget mer. Men så snart vi går utanför ljuskretsen så finns alla obegränsade möjligheter att uppfinna. Att uppfinna och lägga till det redan existerande, är inte det människans bestämmelse. Eller så här: att uppenbara det redan existerande i mörkret gömda.

I natt då jag sitter i köket och målar lamslås jag av häftigt illamående och yrsel, det kan förstås beror på dunsterna från lackfärgen, men min reaktion var att denna känsla av yrsel och lamslagenhet hade en bestämd betydelse, något visade det på. Vad? Jag la mig i sängen och iakttog målningen jag höll på med; ”Motsatsernas konstans”. Det var bara då jag höll blicken fästad vid målningen som känslan av yrsel upplöstes. En tung upplevelse av vila låg i botten, fastän jag på ytan kämpade mot rädsla och panik. Jag somnade med kläderna på och lyset tänt, och vaknade liggandes likadant 14 timmar senare. Då jag vaknade såg jag åter på målningen, som om den ville tala till mig. Jag förstod att det var den och detta att måla, skapa som utlöste denna lamslagenhet. Men varför? Så tillbaka till nattens erinring. Efter att ha målat klart tar jag målningen och ska bära in den till inre rummet, för att kontemplativt begrunda den. När jag går ut ifrån köket och kommer till hallen får jag en stark, klar återspegling av en annan hall. En ögonblicksnabb reminisens av en upplevelse från tidiga barnaåren står klar för mig. Tankar rusar till och en bild, en situation uppstår. Jag ser inåt och erfar starkt och tydligt att ”så är det förstås”. Vad? Jo, när jag som liten flicka bodde på Banérgatan, jag kan ha varit 3 eller 4 år, (strax efter krigsslutet 1945 eller så), bodde det en konstnär i gathuset. En äldre man med sin hustru. Jag har besök dem. Jag minns något av harmoni och verklig kreativitet inom deras väggar, en djup glädje och livskraft. Jag har en diffus aning om hur det såg ut där, framför allt färgerna och lukterna. Men också måste det ha funnits tunga, mörka möbler som gjorde det gediget och behagligt. Ja, som på ett naturligt sätt fyllde deras behov. Det måste ha luktat oljefärg och fernissa, och bestämt piptobak. Jag vet inget ansikte på någon av dem, men en försynt vänlighet, ödmjukhet och värme fanns hos dem. Allt sådant som var okänt för mig. De talade med brytning, kan ha varit flyktingar. Ett livshopp måste ha knytits till och vad de representerade. Sedan har något hänt som skapat kaos hos mig. Jag vet inget bestäm, famlar i dunklet. Men en trappuppgång, en hiss, en hög tvådelad dörr är delar i händelsen. Något säger mig att jag – mödosamt sökt mig till deras dörr, ringt på dörrklockan och mötts av ett dödligt besked. Allt har stannat där. Tändes en livsgnista där som släcktes innan den tagit eld? Blev jag inspirerad av måleriets mysterium där och samtidigt skrämd av att det följer död av den inspirationen? Var det någon som sagt mig det. Är det orsaken till att allt som haft med målerikonsten att göra varit tabu för mig. Är deras dörr, den dörr som jag så länge har sökt, som aldrig öppnades igen och vars lås jag inte begrep mig på, som återkommer ständigt i mina drömmar. Är deras dörr, den dörr som inneslöt mig i grottan, vars mynning jag sökt efter allt sedan dess. Vad målade han? Var det modern, abstrakt, något som liknar det jag börjat med? Söker hans ande mig nu då den ser att jag närmar mig hans dåvarande tankevärld? Var det vad ”mystiska Birgitta” försökte antyda då hon nämnde att hennes morfar förmedlade sin vetenskapliga hemlighet till henne genom sin ande och att mormodern var länken? Var det hennes egentliga budskap? Var det vad som ledde henne just till mig? Då hakade jag på hennes tal om dubbelgångare och tydde det som viktigaste budskapet. Ja, betydelselöst är det inte att hon ställde frågan huruvida det finns dubbelgångare eller inte. Det fick i alla fall mig att tänka till.

Jag går vidare på min med glassplitter strödda väg mot förvandling och enhet. Jag finner detta citat bland mina papper, vet inte varifrån det kommer:

”liksom såret motsvarar det sårande vapnet
svarar affekten mot det våldsdåd som förorsakat det.

Dylika upplevelser överfaller människan såväl inifrån som utifrån, och det tjänar ingenting till att rationellt omtyda dem och därmed mildra dem. Det är bättre att man tillstår affekten och underkasta sig dess våld, än att man försöker att göra sig fri från den genom allehanda intellektuella operationer eller känslomässiga flyktförsök. Även om man genom affekten härmar våldsdådets alla dåliga egenskaper och därigenom gör sig skyldig till samma fel, så är detta också syftet med ett sådant skeende:

det ska tränga in i människan,
hon måste underkasta sig denna verkan

Hon måste därför vara påverkad annars har verkningarna inte nått henne. Men, hon ska förstå eller lära sig arr förstå vad som påverkat henne, ty därigenom förvandlar hon våldets blindhet å den ena sidan och affekten å den andra sidan till insikt.”

Så hittar jag ett annat citat som är av oerhörd betydelse för mig, just i denna stund:

”Det beror inte alltid på en slump att en del människor gör samma misstag om och om igen. I sådana fall (var Freuds slutsats) anordnar individen omedvetet varianter på ett ursprungligt tema, som hon har lärt sig att övervinna eller uthärda, hon försöker behärska en situation som ursprungligen blev för mycket för henne, genom att gång på gång möta den av egen fri vilja.”

Under nattens mörka, stillastående tidlösa timmar svänger den personliga pendeln oroligt och kraftigt. Den gräver sig djupare och djupare in i det mörka, blinda mörker som står som en mur mellan vad som är och vad som synes vara. Jag får syn på något, en gestalt som kan vara mitt personliga pronomen. Jag stirrar förbluffad på denna och undrar skeptiskt kan detta vara jag.

Jag har kommit dithän, att jag förstår att något katastrofalt har inträffat i min tidiga barndom. Men vad?

Att säga ut vad jag innerst inne vet och anser har alltid upplevts som farligt. Men det har ändå alltid sipprat ut under affekterade tillstånd. Och det har skapat svåra konflikter och djup ångest. Därför har jag med oerhörd självbehärskning hållit mig koncentrerad på att inte tappa kontrollen, så att jag undslipper mig något som jag bör tiga med. Varför bör jag tiga och med vad bör jag tiga? Min upplevelse är stark, att jag måste hålla inne med min intellektuella tankevärld och tankeförmåga. Jag sporras enormt att genomskåda och klargöra händelseförlopp, men förhindras lika enormt att yttre det. Vad är det som sporrar, respektive hindrar mig att göra detta? Jag rör mig ständigt i fel forum. Jag lägger ut mina intellektuella resurser där det inte hör hemma, där de inte ens är önskvärda. Men jag har faktiskt inte begripit att jag har utvecklat en intellektuell kapacitet, därför att det aldrig var min mening. Den har tillkommit som ett resultat av min kamp för överlevnad med förståndet i behåll.

Och utvecklandet av den har kommit att stå som en skam mellan mig och dem jag trott mig tillhöra. Eller rättare jag har känt mig tvungen att förneka den, för att få tillhöra dem. Jag trodde ju aldrig att det fanns ett liv utanför den kretsen.

Vad gjorde jag då? Isolerade mig fullständigt, både från att tillhöra dem och från att tillhöra några andra.

december

Ur en dröm kommer detta som ger mig en underlig varseblivning: jag vet inte om de döljer det eller inte vet om det. Vad är det, som de inte vet om? Eller döljer? Där grundar sig min djupa misstro. Tidigt, mycket tidigt har denna osäkerhet grundlagts. Tvivlet; mellan tro och misstro, säkerhet och osäkerhet, hopp och förtvivlan. Allt har blivit uppochner.

Det är kris i mitt inre. Ingenting är längre säkert. Kaos sprider sig, men hålls i strama tyglar. De starka psykiska makter som härjar i strid med varandra är Mamma och Pappa, och jag befinner mig emellan dessa krafter. Den absolut starkaste är Mammas inverkan. Hennes psykiska påverkan formligen äter sig in och försöker tränga bort mina invändningar. Jag är rädd, livrädd, bokstavligen. Och frågar mig i mitten av denna häftiga rädsla, för vad är jag rädd? Svar: För att bli eller vara vansinnig, för vad människor gör med mig, för att någon, vem som helst, ska söva mig, utan min vetskap, för att någon ska låta mig dö, utan att göra något för att hjälpa mig, för att inte bli trodd på mitt ord, för att bli beskylld för att vara ond av naturen, ond och kall, hänsynslös och beräknande, en lögnare. Hela denna komplicerade rädsla har sin grund i den egendomliga relationen som Mamma knutit mig till. Allt som hon var rädd för förde hon över till mig. Vad var hon då, innerst inne rädd för? Hon var rädd för sjukdomar. Hon var rädd för smitta. Hon var rädd för mediciner. Hon var rädd för sinnessjuka, för sinnessjukdomar, all form av psykisk instabilitet. Hon vägrade att ens erkänna att de existerade. Hon var rädd för mannen och hans sexualitet och hans sexuella lust, begär. Hon var rädd för sjukhus, för läkare, för vårdpersonal alla kategorier. Hon var rädd för poliser, domstolar och fängelser. Och mest var hon rädd för sitt eget starka hat. Hon var rädd för sanningen, den som är odiskutabel. Stackars, stackars lilla Mamma. Detta, allt finns hos mig. Men inte kommet från min egen erfarenhet. Min egen erfarenhet har inte givit mig orsak att vara rädd för detta. Jag har varit sjuk, mycket sjuk och vårdats på sjukhus och behandlats väl, med upplevelsen att det var något gott, något att inte vara rädd för. Jag har haft ett djupt intresse för sinnessjukdomar och psykologi, velat se orsakerna bakom dessa fenomen. Jag har under min vuxna tid inte upplevt sexualitet som något obehagligt eller frånstötande. Sexualitet ses av Pappa, likväl som av Mamma, som något förskräckligt nära nog abnormt, nära nog perverst.

Det är märkligt att jag inte tidigare kunnat begripa när hon ännu levde, att Mamma, liksom också Pappa bar på en djup ångest, som de faktiskt har uttryckt på senare tid i ord men tidigare i sitt levnadssätt. Jag förstår det inte förrän jag observerar samma tendenser hos mig själv och upplever ångest inför det. Har jag ärvt benägenheten genetiskt, kanske?.

Jag förstår nu varför det är så omvälvande när jag ser något på teve som jag sett tidigare. Då såg och tog jag till mig det som visades på ett sätt som upprättade en bekräftelse på redan förutfattade meningar. Det som motsa dessa det tog jag helt enkelt inte in. Jag tog endast in bitar av helheten och gjorde en helt egen helhet av dem.

Annandag Jul

Det kommer plötsligt för mig att jag söker inte strid, jag söker frid. Är frid möjligt utan strid?

Nu, då jag är tvungen och villig, om än på skälvande ben, att leva utan att luta mig mot det som varit hopar sig svårigheterna. Men det är verkliga svårigheter som nu finns i min väg. Svårigheter som jag själv, på egen hand måste ta ställning till och bära ansvar för. Möjligheten att snegla bakåt eller åt sidorna finns inte mer. Därmed står jag fri och också oskyddad. Varje rörelse blir nu mer betydelsefull och svår. Jag har ingen att skylla på längre och ingen som hindrar. Osäkerheten och vilsenheten är nu faktisk, och det som skrämmer mig är inte längre inbillning., det är insikten om att jag står mitt i verkligheten. Och här kommer jag inte undan.

juli

Varje återfall till förlegade och övergivna situationer kräver eftertanke och avstånd. I går då Åke och jag träffades, så började vi dagen med att fika hos ”Polackerna” vid Östermalmstorg. En pratsam promenad genom Östermalm, där Åke mindes sin ungdomstid slutade på Blå Porten på Djurgården. Där satt Åkes kompisar Eric Grassman, cancersjuk och dödsmärkt och drack vin med en annan man, Bo. Vi slog oss ner hos dem. Jag hade köpt ett glas vin och sallad. Då vi skulle bestämma oss för vad vi skulle beställa, sa Åke direkt att han ville ha ett glas vin, mer skulle vara farligt. Jag tänkte otydligt att det inte var nödvändigt att dricka vin, samtidigt som jag inte såg något alternativ. Det var redan givet, tonen var anslagen. Jag hade ställt in mig på att vara med Åke och därför var jag ur stånd att avvika från det han bestämde sig för, med mindre än jag skulle bli tvungen att lämna honom där. Vilket jag inte hade mod till att göra. Vi satt där och pratade om ditt och datt. Snart nog kände jag obehag, resonemanget påminde alltför väl om vad jag så många gånger hört. Mansjargongen berör mig illa. Samtidigt har jag alltför lätt att briljera med samma jargong. Mera vin beställdes in och jag förstod att det inte skulle bli någon chans att Åke och jag bröt upp från sällskapet. De talade över huvudet på mig och spred antydningar sin emellan som jag inte fattade ett dugg av. Något glas till för mig – och jag förlorade mitt förnuft. Men tanken slog mig att jag faktiskt kunde hänga med utan att förlora mig själv och att jag måste pröva min förmåga att avskilja och förverkliga det jag tror på. Så vi gick på posten och jag tog ut 200 kronor, Åke var förstås utan pengar, vidare med bussen alla fyra in till Sturehov, där drack vi mera vin. Vid bordet intill satt några män. Åke pekade ut en av dem som engelsmannen den och den. Han höjde sitt glas för att skåla med mig och hälsade mig välkommen. Bo sa att nu var jag presenterad som horan på stället. Jag trodde att han skämtade, men han menade allvar. Jag frågade varför: denne man visste inte alls vem jag var. Det spelar ingen roll, förklarade Bo, när en kvinna kommer in och sätter sig med männen här, uppfattas hon som hora, kort och gott. Bo och jag pratade, han berättade att han var militär. Han hade speciella åsikter om krig och vapen, som berörde mig illa. Jag märkte att jag nu började få svårt att samla tankarna och att talet blev okoncentrerat. Jag hörde mig själv säga sådant som inte stämde med vad jag faktiskt menade. Ett intresse eller en lust började vakna till liv. Jag tittade mer på hans mun än jag lyssnade på vad han talade om. Jag undrade hur det skulle kunna bli så att vi hamnade i säng med varandra. Denna tanke bet sig fast, så att jag blev beredd att inte bry mig om omständigheterna. Det började talas om att förflytta oss till ännu ett annat ställe, ”Bocken” i Vasastan. Dit ville de, så att de skulle ha nära hem, när de blivit för fulla. Nu hade jag druckit tillräckligt med vin för att bara hänga på. Vi tog taxi dit, jag betalade. Där beställdes ytterligare vin in. Efter ett tag började Eric och Bo flytta runt i lokalen. Åke och jag satt och försökte föra ett samtal, men utan att lyckas. Plötsligt kände jag den där typiska känslan av berusning, då det inte går att fästa blicken, utan att bilden fladdrar. Jag sköt ifrån mig glaset och ville anstränga mig, skärpa till mig. De kom olika kvinnor och satte sig vid vårt bord. Deras prat var så virrigt och osammanhängande att jag kände äckel och ilsknade till. Jag kände en lust att resa mig skrika rakt ut. Åke började tala om för mig hur otroligt dumt det var av mig att tända på denne Bo. Märkte jag inte att han var ointresserad? Samtidigt som han menade att han visste hur svårt det var att hålla sig ifrån just den typen man borde undvika. Jag kände mig så träffad av vad han sagt att jag bestämde mig för att genast gå därifrån. Jag storgrät på T-banan hela vägen till Slussen och gick därifrån vinglande hem, hejdlöst ledsen och förtvivlad över att än en gång ha bevistat denna destruktiva och meningslösa tillvaro. Förtvivlad över att Åke trots sitt genomskådande håller sig till dessa misslyckade existenser. När jag kom hem ringde telefonen klockan elva det var Bernt, själv deppad, som vill komma upp. Jag sa att jag var ledsen och gråtande. Han kom och vi satt på golvet i flera timmar utan att säga särskilt mycket till varandra. Han var upptagen med sina funderingar och jag med mina. Vid tretiden tog han taxi hem till sig. Idag har jag sovit mest hela dan. Upplevelserna från igår sitter i kropp och själ. Jag inser att det är svårt, oerhört svårt att finna utrymme och utlopp för ett annorlunda sätt att leva. Denna planlöshet, detta flyktiga förlustande, som inte lämnar annat efter sig än ångest och passivitet är fördärvligt. Det är så otroligt närliggande för mig att se det sättet att leva som det givna, att jag med alla ansträngningar i världen måste avstå från det. Jag vill något annat, jag vill uppleva andra värden i livet och jag vill också förverkliga det. Det är nu, då jag tvingar mig själv att SE, vad det krävs av mig för att bryta mig loss, som det svåra börjar. Det svåra är inte att leva det liv man har vant sig vid att leva, hur smärtsamt och hårt det än är, utan det svåra är att finna alternativ och förverkliga dem. Och detta utan att förvänta sig något stöd.

Hör här! Maror och fasor i drömmarna mina har talat och jag ska undan för undan tyda dem.

Läser S. de Beauvoir: ”Lyckoidealet har alltid materialiserats i hemmet, i slott eller i koja. Där inkarneras beständighet och avskildhet. Inom dess väggar bildar familjen en isolerad cell och bekräftar sin identitet under generationernas gång. Det förflutna konserveras i form av möbler och släktporträtt vilka bådar en riskfri framtid. I trädgården markerar de olika grönsakssäsongerna årets jämna lunk, varje år smyckas våren av samma blommor med löften om en annalkande sommar och en höst med samma frukter som alla höstar. Varken tid eller rum löper in i oändligheten, de går snällt runt, runt.”

Vid läsningen av ”Det andra könet” kan jag nogsamt följa min egen utveckling från omedveten till medveten person. Processen är svår och smärtsam, men ej förgäves. ”För en kvinna som vill framleva sin situation klarsynt och äkta återstår ofta ingen annan utväg än stoiskt högmod. Eftersom hon är beroende av allt och alla kan hon uppleva friheten bara på det inre planet, alltså helt abstrakt. Hon förkastar färdiga värden och principer, hon bedömer, ställer frågor och härigenom undgår äktenskapets slaveri, men hennes bekännelse till maximen uthärda och avstå, är bara en negativ hållning. Hon stelnar i självuppgivelse och cynism, men har inte något positivt att ägna sina krafter. Så länge hon har en inre glöd försöker hon använda den, hon hjälper andra, hon tröstar, beskyddar, ger, och får allt mer att syssla med. Men hon lider av att aldrig finna en verkligt krävande uppgift, aldrig få ägna sin verksamhets lust åt något bestämt mål. Ofta förtärs hon av ensamhet och ofruktbarhet, det slutar med självförnekelse, självförstörelse.”

Den faran, det lockande däri har jag bränt sönder. Just därför att jag inte kan finna njutning i självuppgivelsen. Och Gud vet att jag ihärdigt har försökt.

Andra lediga sommarveckan. Hysterisk värmebölja gör mig loj och ovillig. 30-35 grader i en veckas tid: Är det klokt det! Jag fortsätter att läsa S.de. Beauvoirs och även om det är ruskigt sant och talande, det hon skriver, så blir jag inte nedslagen av att så tydligt få det sagt: det som kvinnan lider under. Mycket av det hon säger är sådant som jag har förargat mig på och oförtröttligt kämpat emot. Men samtidigt inser jag att jag under tiden 79 till 82 var ansträngt i färd med att söka skäl för att ge upp mitt motstånd och bli medgörlig och passiv. Jesuiterna och Krister stod som representanter för under vilka jag skulle vika mig. Både ”fäderna” och Krister representerade just det mest förhatliga, och i relation till dem utkämpade jag den djupaste striden. Kanske därför att jag satte det största hoppet till dem. De är de bästa representanterna för kvinnoförtryck jag har kommit i kontakt med. Jag har aldrig tidigare varit så nära och berörd av förnedringen, som i kontakten med dem. Att det drev mig till vanmakt var inte underligt, då jag aningslöst trodde att det var jag som hade makten, att påvisa dem det orättfärdiga i deras attityder. Jag hade stuckit in huvudet i lejongapet, men hade tillräcklig självbevarelsedrift att dra tillbaka det innan det blev lejonmat. Den erfarenheten har botat min naiva godtrogenhet. Jag vet nu att det inte finns några givna representanter för sanning och rätt. Sanning och rätt är någonting relativt som allt annat. Det har gett mig modet att upprätta eget förhållande till vad som kan hållas för sant, och till vem som kan tänkas vara sann. Jag minns att jag reagerat med undran och beundran inför personer som visat osentimentalt avståndstagande till visst och sant. Samtidigt som jag känt obehag och smått förakt för personer som inte vågat stå upp för vad de anser. Men avståndstagandet måste grunda sig på välgrundade insikter, inte var en rent personlig angelägenhet såsom avund eller svartsjuka.

Minnet av Mamma gjorde sig starkt påmint i gårkväll, då jag för första gången såg på porträttet jag gjort själv av henne strax efter hennes död. Minnet tog plats där hon själv levandes funnits. Jag famlade runt och sökte en naturlig minnesvård; en plats där minnet av henne alltid skulle finnas. Åter steg hågkomsten upp, att Pappa ombesörjt att ingen grav ska finnas till minnet av henne. Jag har svårt att göra mig en verkningsfull föreställning om vad detta betyder för mig. Det har skapat ett djupt hål i mig. Detta hål är ogenomträngligt, mörkt och tomt. Det är inte så att jag inte kan förlåta honom detta misstag, jag kan bara inte förstå, begripa hur han kunde ta sig den rätten. Han har alltid predikat att man inte äger en annan människa, men är det inte så att han anser sig ha äganderätten till Mamma, levande såväl som död. Hur kan han annars anse sig ha ensamrätt över vad som ska hända med hennes stoft? I varje min dröm efter hennes död, har hon rört sig som en skugga i hans verklighet. Han finns där som tongivare. Hon smyger omkring i utkanterna, skygg och värnlös.

Det slår mig plötsligen: Vi föds till livet! Att livet är en utbrytning ur en evig död, att en tursam förening av de absoluta motsatserna utgör en konception som slungar oss ut ur det eviga tillståndet, tills motsatserna och föreningen upphävs och vi faller in i den eviga döden igen. Nu förstår jag varför intresset för fysiken är så hängivet. Vi strävar att upptäcka tillkomsten av liv och förklara mysteriet. Fysikern skapar inte liv, det gör naturen, och en förklaring upphäver inte mysteriet, utan förskjuter endast det till ett annat läge, eller förlägger det till en annan nivå. Idén om, eller uppfattningen av ett fenomen är inte fenomenet självt.

Den befallande mannen, även kvinnan, som är uteslutande kontaktlös, hotar och skrämmer mig. Sådan upplevde jag Pappa som barn. Befallningen uteslöt varje kompromiss, all möjlighet till självhävdelse och motstånd. Det var en order som krävde fullständig lydnad, utan reservation. Dessutom krävdes blind tro på dess rättskaffenhet. Spontan opposition och bön om lindring slogs obönhörligen ner. Bestraffningen var obegriplig, oftast förstod jag inte vad jag bestraffades för. Och det var ingen idé att fråga varför heller, utan det förvärrade bara det hela. Det antyddes att jag själv skulle räkna ut anledningen. ”Nej, Pappa, snälla Pappa, snälla snälla… slå inte!” Mamma, mig, Bengt eller Åke, är vädjanden som nu springer fram ur det förträngda. Han behövde inte slå, han behövde bara lyfta handen och vi lydde. Han bestämde över oss och det skulle så vara. Enbart genom sitt ansiktsuttryck angav han tonen. Det enda som kunde blidka honom var inställsamt välmenande: att göra honom tjänster eller tala om sådant han tyckte om. Vi, andra i familjen, var betydelselösa. Vi var ingenting, han var allt. Det fick vi höra. Och jag begrep inte att han menade vad han sa, att han fullt och fast trodde det. Jag vet ju allt detta, men hur är det möjligt att jag aldrig förstått det? Jo, därför att Mamma fanns med hela tiden. För hennes skull och med hennes skuld, tvingades jag att avstå från att förstå, från att värdera och handla. Jag var förhindrad att ta ställning. Jag var oförmögen att handla. Min djupa förnimmelse av vanmakt har där sina rötter. Medvetet har jag upplevt mig som handlingskraftig. Det har varit min huvudfunktion. Men i mitt omedvetna har vanmakten spelat med mindervärdeskänslan som tyngd. Jag har handlat tvångsmässigt i det yttre, för att kompensera den inre vanmakten och mindervärdeskänslan. I drömmen är jag utsatt för andras handlande med mig. Vaken försöker jag rädda livet på andra, i drömmen tar jag livet av andra. Vaken söker jag livet, i drömmen möter jag döden. Vaken söker jag sanningen, i drömmen beskylls jag för att ljuga. Vaken blir jag betrodd, i drömmen misstrodd. Vaken hittar jag vägar kommer mig framåt, i drömmen går jag vilse, hittar inte dit jag ska. Vaken är jag feg, i drömmen övermodig. Vaken känner jag mig säker bakom låst dörr, i drömmen går inga dörrar att låsa. Vaken svarar jag inte i telefon, i drömmen lurar mig telefonen att tvingas svara.

Jag drömmer att jag befinner mig med andra i ett rum. Vi pratar och sysslar med något. Stämningen är spänd, jargongartad, udden är riktad mot mig, ironisk, smått hånfull. Det finns en person, en man, som är nykomling, med i gänget. De övriga är personer ur mitt tidigare liv. Jag blir småningom uppretad och skäller på den nye mannen. Jag är arg och går därifrån. Ute möter jag denne man igen. Jag är fortfarande undvikande och lossas inte om honom. Men jag betraktar honom på håll. Han sluter upp vid min sida och visar mig något som intresserar honom. Jag lyssnar och tittar uppmärksamt på det han visar. Jag inser att jag tagit fel på honom. Han är inte emot mig. Han står fri från dem, som gör löje av mig. Vi omfamnar varandra naturligt och kärvänligt. Han lägger armen om mig och vi går tillsammans. Jag märker att han är mycket längre än jag, men det gör inget. Så är vi tillbaka, dit, där vi var. Vi lägger oss i en bred säng. Jag har nattlinne på mig, han är naken. Vi kramas förtroligt, inte särskilt erotiskt. Vi pratar och skrattar och jag ser honom, ser på honom, utan rädsla, tycker att han är vacker. Hans välväxta kropp inger mig inte känslan av underlägsenhet. Jag känner mig naturligt och självklart uppskattad, så som jag självklart uppskattar honom. Vi vet inget om varandra och nyfikenheten är naturlig och tillitsfull. Jag reser mig från sängen med ett nyvunnet självförtroende. Jag går ut ur rummet och ser och hör att det sitter ett gäng i köket, som spelar kort och super. Det slår en unken, sötsur lukt upp. Jag blir åter träffad, kommer han, mannen, att överse med detta. Jag passerar köket och hör några glåpord efter mig. Jag klättrar upp för en stege, jag ska hämta kläder på vinden, men har svårt att hitta haken till luckan. Så ser jag haken, men når den inte. Då känner jag en arm snudda vid mig, först blir jag rädd, men ser att det är mannen, som kommit för att hjälpa mig.

Min vrede reser sig, vid blotta tanken på att bli åsidosatt. Jag tolererar inte att ignoreras eller hamna på undantag i situationer eller relationer, där jag ingår som en del, mer eller mindre väsentlig. Detta är något viktigt! Jag visar upp en attityd av likgiltighet, men attityden är falsk. Inom mig glöder besvikelsen om jag inte finns i centrum.

augusti

Juli är över, sommarmånaden, full av ro och kontemplation. Kvällarna mörknar åter, svalorna har lämnat gården här och det börjar pirra i själen, tanken på att vända mig utåt, ta kontakt och ordna överenskommelser väcks, självmant. Sommaren har verkligen kommit att bli en vilopunkt, utan yttre krav, då min alldeles egen rytm bestämmer. Det har tydligt visat sig att om ingen drar i mig eller vill något, så är mitt bo helt tillräckligt, det är här jag håller mig verksam, strängt. För verksam är jag, drar ut linjerna i långa genomborrande drag. Vad som kommer ut och vad som blir bestående, vet jag inte. Det är en rörelse, somt lämnas utan saknad eller ånger, somt förstärks till styrka och mening. Jag försöker bilda mig en föreställning om vem min Far är. Och faktiskt faller sig den tanken annorlunda nu. Visst har jag pratat och funderat oerhört mycket om honom, men det har alltid varit affekterat och känslomässigt.

En vecka har förflutit och jag har inte talat med eller träffat någon. Tiden flyter utan avbrott. Jag sover och vakar, läser och gör sådan som känns angeläget, känner mig tillfreds med mina funderingar. Så ikväll träffade jag Agneta, som avtalat var. Vi åt och drack gott hemma hos henne. Vi pratade om våra förberedelser inför resan. Vi tittade på kläder som kunde lämpa sig och så vidare. Hon provar och visar upp. Hon är vacker att se på, glad åt det hon visar och jag gläds åt och med henne. Men, jag känner mig vilsen då det vänder till att gälla mig, att jag ska visa upp mig. Jag försöker visa intresse för vad jag ska ha med och på mig, men det vill sig inte, ansträngningen räcker inte till, intresset dör ut och jag känner leda och besvikelse över mig själv. Mitt i alltihopa undrar jag vad Nietzsche har med detta att göra, var placerar jag mitt djupare tänkande, mina grundidéer och föreställningar? Hur förenar man det eviga med det vardagliga, det ytliga med det djupa? Visst kan jag glädja mig ofantligt åt en bit god mat, en vacker utsikt och glädja mig en lång stund hängivet, men det är ofrånkomligt, den glädjen upphör, den tar slut och lämnar efter sig sur smak.

Åter händer det ohyggliga. Jag är bjuden till Margit och Stefan på Margits födelsedag. Jag gläder mig åt det i förväg. Eftersom jag visste att Krister var i Bulgarien, så var jag säker på att han inte skulle komma. Men, hur var det nu då, skulle han inte komma tillbaka på lördagsmorgonen? Åter uppstod fantasin om ett fint möte och vi skulle finna varandra och misshälligheterna skulle upplösas. Så kommer jag dit. Jag noterar snabbt hur många det är dukat för. Det är dukat till fler än vad som räckte åt oss som var där. Och värden föreslår att vi ska börja innan de andra kommer. De andra. Krister nämndes. Han skulle alltså komma, obehag blandades med glädje. Så kom Krister, stannade länge med hälsningsceremonierna i hallen. Jag spändes inför att hälsa på honom. Visste han att jag skulle komma? Så! han kom och med honom en kvinna, Anna. Vad säga? Vad göra? Fångad i en återvändsgränd. Jag hälsade flyktigt på honom och på henne. Maten kom i centrum. Jag satte mig i köket, något annat var otänkbart. Krister kom och pratade om SKS. Jag hör Anna säga: så du träffade en arbetskollega här. Tystnad! Ja, svarar Krister. Jag slogs av vilken typ av personlighet denna kvinna är. Helt annorlunda än jag. Jag sitter kvar i köket och Bengt och Stefan sitter med, Margit pendlar. Anna kommer ut för att hämta mer mat och hälsar att vi alla borde sitta samlade. Jag svarar inget. Krister hojtar från rummet irriterat att det är väl en fest, varför då sitta på två håll. Bengt svarar att det är bra att vara uppdelade, då vi på så vis kan prata om varandra. Vi äter klart och jag dukar för kaffe i rummet. Krister lämnar sin fåtölj och ber mig sätta mig där. Jag skulle då komma att sitta med ansiktet åt Anna. Jag hörsammar inte hans gest utan sätter mig på sida om. Samtalet gnisslar. Jag blir förstämd. Det serveras whisky. Efter en stund, med påverkan av alkoholen, måste jag avlägsna mig, en djup förstämning bryter fram. Jag går in på toaletten, ser mitt ansikte i spegeln och förtvivlan väller fram. Jag sätter mig åter i köket och röker, ensam. Jag sitter där ett bra tag. Något säger mig att det är så här det är. Detta är det egentliga, detta är verkligheten. Allt annat är inbillning, alla trådar mellan Krister och mig finns bara i min fantasi. Han ”har” en annan kvinna, vilken i ordningen, sedan mig. Kanske har han hela tiden ”haft ”andra”. Var jag bara en i mängden även då vi stred och led som värst tillsammans. Vilka är hans känslor för Anna, är hon invigd? Är de intima, och hur pass? Så sitter jag i köket med korsande tankar och tung kropp, inget kan få mig att ”hålla masken” och umgås naturligt. Krister kommer ut och sätter sig. Han säger att han märker att jag är förstämd. Jag svarar inget på det, är rädd att jag ska börja gråta. Han säger vidare att det var en överraskning att se mig där, men att han är glad för det. Jag finner inget att svara, men ser honom i ögonen. Hans blick är mjuk och varm. Jag är slak och dröjande. Snart är samtalet inne på det som rör honom. Efter ett tag har alla samlats i köket och tonen blir en annan, glättig och uppsluppen. Anna håller sig i rummet. Jag bryr mig inte ett uns om att vara artig mot henne.

Jag sitter i min säng, tung, undrande, utan vilja eller kraft. Om tre dar reser vi till Spanien, Agneta och jag. Det är fortfarande mycket som ska göras och det känns motigt. En bedövande känsla slår i bröstet. Jag påminns i allt om den ensamhet som följt mig i hela mitt liv. Jag har i allt varit ensam, inte tänkt på stöd eller delaktighet. Det har blivit en sådan inrotad vana, att jag nu inte vet hur man gör på annat sätt. Jag vet inte hur det går till att vädja om hjälp, om uppmärksamhet.

Jag är rädd, fruktansvärt rädd. Jag är obeslutsam, ruskigt obeslutsam. Resan står som något hotande farligt, som om jag snart ska upplösas, om jag lämnar min trygga säng. Jag har hastigt lovat Krister att hans kompis ska få bo här medan jag är en månad i Spanien. Han ringde som hastigast från Gotland. Han röst var varm, vänlig och jag hade hart när lovar honom vad som helst. Men nu brister jag ut i ånger och tvivel. Jag vill inte tänka att han kanske är här och allra minst med någon av sina väninnor, här hos mig när jag är borta.

maj

Det är med högstämd känsla jag fortsätter sätta tankar på pränt i notboken som Mamma lämnat med sina sista funderingar i.

Jag är ställd, i ett skumt rum. Tiden är nu inne för värderingar av vad som varit och för vad som ska bli. Ingenting tvingar mig nu att klamra mig fast vid drömmar om vad som vore bäst. Borta är den, dröm, som mitt barndomshjärta längtade och skrek efter. Kvar finns resterna: En sträng, fordrande far, som räknar kärlek och beskydd i skyldigheter och rättigheter. Hans främsta motto är, att inget vara skyldig – någon. Han anstränger sig hårt åt att skapa sig en plats i tillvaron som oskyldig. Ingen skuld låter han sig ta på sig. Han vill se sig vara skuldfri genom att köpa och betala. Då jag nu mer klart ser detta djupa behov hos honom och samtidigt minns Mammas försök att avlasta sig sin skuld, så förstår jag varför jag burit så mycken skuld. Någon måste ju skulden bära. Det är säkerligen inte så att någon har större benägenhet att bära skuld, utan mer så att några har mindre benägenhet att ta den på sig. Och någonstans måste den – skulden – hamna. Den som skjuter skulden ifrån sig, lägger den ofelbart på någon annan.

Senare natt. Besök hos Far idag, slutade med att han blev arg, uppretad på Bengt, sedan på mig, ”som är så otroligt dum”. Samma utslitna ord om än den ena än den andra. Slutligen visade han mig på dörren. Jag svarade honom att det är sista gången som han ”slänger ut” mig. Han skrek tillbaka ” ja, ja jag klarar mig – gå du bara”. Jag klädde mig lugnt och gick. Väl hemma slog ett stilla lugn ner i mig. Jag såg vad som varit, vad som är. Pappa, bröderna Åke och Bengt, var och en uttalar samma sak, var och en på sitt vis, att nu tänker de på sig – att de nu är fria. Jag, var hamnar jag? Är inte jag den som finns, när de av någon enstaka anledning behöver något, utöver det som de så bra förskaffar sig själva. De, ingen av dem, har visat Mamma någon självuppoffrande sida. Det tänker de inte heller visa mig nu. Det som står främst för dem är vad som intresserar dem. Mig, glömmer de så snart något viktigare står fram. Men, ingen av dem har tänkt att jag skulle kunna säga Nej till dem. Pappa talar om att han är en ”singel man” nu, att han är fri att göra vad helst honom behagar. Han bestämmer själv över sig. Åke talar om att han nu står ensam ansvarig, att han ingen har bakom sig. Bengt talat om att han nu tänker göra som han vill, han skiter uppriktigt i att tänka på Pappa eller någon annan. Han vill bygga och leva efter sina regler. Ingen tycks ha någon tanke på att ”hålla ihop” oss som är kvar av familjen. De ser sig själva som fristående. Mamma, för vars skulle de höll ut och höll med, är nu borta och inget finns längre kvar som förenar oss. Vore det inte naturligt då att jag också tog mig friheten att göra mig oberoende? Det kan inte finnas något eller någon som ställer sig i vägen för det.

Det är nu det gäller! Vad som skall komma efter. Mitt beslut att inte delta vid Mammas begravning är fattat. Kommer jag att klara ”trycket”? Jag vill frigöra mig från det påtvingade mönstret: att finnas till hands. Nu kan jag göra det uttryckligen och tydligt genom att inte finnas – då det verkligen gäller.

Det är som att jag först nu kan ana den enorma bundenheten jag har varit fast i, nu då jag ser någon möjlighet att frigöra mig. Hela den oförlösta kärlek jag var uppbunden i till Mamma, som aldrig blev något annat än skuldkänsla, känner jag mig upplöst från nu. Vanan att bära skuld i sitt hjärta, den fyllnad det ger kan vara riskabel. Det vore nära nog naturligt att fortsätta att nära denna svulst, som tar all näring och energi, och låta Pappa bli målet nu. Men det skulle vara fegt att låta det gå så. Jag vet att det kostar smärta och ångest att skära bort en del av mig, mitt vara, det som tidigare varit. Men jag vet också att det som varit, funnits inneburit oförmåga, på alla plan. Jag har faktiskt inte lyckats vare sig med att uttrycka min kärlek positivt eller att förneka den. Det hela har endast varit en ändlös kramp av oförmåga, en kramp och tveksamhet. Och vad som är följdriktigt är att jag inte förmått att säga tveklöst JA åt något eller någon annan heller. Det är som om det ”oförlösta” stått i vägen för allt annat. All den stund jag inte nått någon framgång i min relation till Mamma, har jag inte hoppats eller väntat mig någon framgång på annat håll heller. Ingen lycka! Om den inte har kunnat delas med henne. Allt jag levat är den smärta som jag känt genom henne. Hennes liv var smärta, en smärta som hon inte ville avstå från. Mitt liv blev på detta sätta också bara giltigt om det innebar smärta. Där fyllde Krister en självklar funktion. Vem kunde bättre än han orsaka mig smärta, en smärta som jag tacksamt tog till mig. Jag levde på så vis samma liv som hon. Jag band mig till en person, som i allt såg sig själv. En person som genom smicker och lösa fraser lät all skär egoism döljas. Det finns många likheter mellan Pappa och Krister. Främst sådant jag borde ha föraktat, men i det bakvända perspektiv jag tvingats förstå, försökte finna goda synvinklar på.

Senare natt – hemkommen från städningen. Plötsligt ser jag det hela i ett nytt ljus. Ända sedan Mamma dog har jag haft känslan av att det är något fel, att det är något som inte stämmer. Jag tänker att det kan vara så att Pappa och i viss mån även Åke och Bengt, har lurat Mamma – genom att ha spelat hjälplösa. Är det så? Och tanken finns där nu då det visar sig att Pappa har stor kraft och förmåga till mycket han tidigare visat sig oförmögen till. Då är det ett grymt bedrägeri, att så ha mjölkat henne på all hennes kraft och kärlek, under alla dessa år. Är min far en kallhamrad sadist? Är en sadist funtad så att den kräver kärlek utan att vilja ge något i gengäld? Är det så att den just genom att på alla upptänkliga sätt visa sig ovärdig, ändå kräver kärlek, att det är enda sättet för dem att tyda kärlek? Men det är ju inte kärlek. Kärlek är spontan och frivillig, eller?

Eric Fromm förklarar: Vad är själva kärnan i de sadistiska tendenserna? Önskan att tillfoga andra lidanden är icke det fundamentala. Alla olika former av sadism som vi kan iaktta går tillbaka på en enda grundläggande impuls: att få fullständigt välde över en annan person, göra honom till ett hjälplöst objekt för vår vilja, bli absolut härskare över honom, bli hans gud, göra med honom vad man behagar. Att förödmjuka honom, att förslava honom är medel att nå detta mål, och det verksammaste medlet är att tillfoga honom lidande, ty det finns ingen större makt över någon annan än att låta honom lida, att tvinga honom att underkasta sig lidande utan att han är i stånd att försvara sig. Njutningen i att vara fullständigt herre över någon annan person (eller andra levande varelser) är själva kärnan i de sadistiska tendenserna. Detta grundläggande behov härflyter ur oförmågan att uthärda det egna jagets isolering och svaghet. Den destruktiva människan vill förstöra sitt föremål, det vill säga tillintetgöra det och bli fri från det. Sadisten vill behärska sitt föremål och lider därför förlust om föremålet försvinner. Sadism är önskan att se andra lida eller få dem att lida. Detta lidande kan vara kroppsligt, men vanligare är att det är själsligt. Dess syfte är att såra, förödmjuka, förvirra andra eller att se dem i förvirrande och förödmjukande situationer.

Det är som om lidande, smärta eller ångest ingen plats längre har hos mig, istället ryms en vilsam lättnad. Jag var inte närvarande på min mors begravning. Jag har heller inte pratat med min Far sedan han förra lördagen var elak och oförskämd och visade mig på dörren. Ingetdera tycks beröra mig. Konstigt! De känslor jag hyste för mina båda föräldrar synes mig vara odlade av dem. Känslorna bestod av ängslan, djup skuld och rädsla. Att alltid vara missmodig om huruvida ens kärlek är nog eller fel, sänker förmågan att ens visa det minsta grand naturlighet. Och ändå så tror jag att kärlek endast lever i naturlighet. Varje gång tanken stannar upp vid minnet av Mamma vet jag att jag var otillräcklig, att det jag gjorde och visade var halvdant, men sorgligt nog fanns ingen annan möjlighet. Det var just så omöjligt, som den tyngande känslan av skuld frambringade. Hela mitt liv med Mor och Far var ett sjudande hav, ömsom spegelblankt ömsom piskat av starka stormvindar, som aldrig gick att förutsäga eller finna förklaring på. Vad som ständigt hindrades var stillaståendet, lugnet som kunde skänka innerlighet och visshet. Som en orosande svävade Mor över allt som blev till i mig. Vad jag än bestämde mig för, uppsköt eller avstod ifrån, så fanns osäkerhet om vad hon skulle tycka, hur hon skulle reagera. Hennes godkännande eller gillande ingav mig alltid en känsla av o fullständighet. Det var lättare att motta hennes ogillande, då det uppfattades som mera ärligt menat. Jag fann mig själv säkrad i hennes ogillande, men blev förvirrad av hennes gillande. Jag kände mig ful i hennes närhet, sak samma om jag ansträngt mig att göra mig fin. Hon blev irriterad på mig då jag skulle på hennes begäran läsa dikt eller sjunga, sådant hon var enastående på. Och ändå var det just det hon tvingade och trugade mig att utföra. Det jag var säker i, det visade hon inget intresse för. Jag levde ständigt i skuggan av henne. Vid vilket annat tillfälle som helst, där hon inte var närvarande, var jag hysteriskt begiven på att spela hennes roll. Jag spelade den så bra, att det togs för äkta, bara jag visste att det inte var jag. Nu då den ”rollen” är inaktuell famlar jag i blindo. Men jag känner mig inte förtvivlad eller rädd, snarare en smula undrande, en aning avvaktande. Den friheten från bundenhet, ängslan och skuld jag bett så hett om, kanske nu är mig given. Måtte jag ha kraft och mod att leva den.

Det är svårt, nära nog outhärdligt svårt, att rätt veta vad som nu händer. Att min Far vänder sin hårda sida ut, vad kommer det sig av? Är han ond eller förtvivlad? Använder jag mig av hans förtvivlan, för att slippa min rädsla? Vad är spel, vad är sanning, kommer jag någonsin att få det klart för mig? Att förhärda mitt hjärta och låta ord, hotelser och straff få gälla, betyder det att jag måste avstå från all medkänsla? Långsamt försonar jag mig med tanken att min Mor har givit upp andan och lämnat av sin omsorg om oss. Jag saknar henne djupt och är likafullt lättad. Långsamt accepterar jag Fars underliga beslut, som han menar var Mammas, att låta Mors aska spridas för vinden, emot min och mina syskons och kanske hennes önskan. Vad som är svårare är att låta Far ensam tampas med de mörka skuggorna. Ändå vet jag inte om han känner av några mörka skuggor eller om han håller dem ifrån sig. Vi fick aldrig tillfälle att prata om det. Kanske är han en annan, än den jag lärde känna när Mor levde. Den blandningen av hårdhet och mjukhet jag har sett hos honom: vilket är mest äkta? Kanske både och. Men hans obönhörliga strafförmåga gör mig skräckfylld och kall. Jag vet ändå att han inte längre har någon möjlighet att bestraffa mig, fysiskt: Han kan inte slå sönder mitt rum eller kasta ut mig hemifrån. Jag bor inte längre hos honom. Men jag lider, märkt av att inte nå en bestående försoning mellan oss. Av någon obegriplig anledning, kommer det aldrig att bli så. Jag känner på mig att han aldrig kommer att förlåta mig att jag älskat andra än han. Eller kanske han anser att livet som sådant har bedragit honom så hårt att han inte kan förlåta någon levande. Som jag vet så har han inte förlåtit sin far som länge har varit död eller sin hatade bror Viktor. Hans hat är lidelsefullt och äkta, jag vet inte att han visat samma lidelse i kärlek. Han älskar mig, men bara om jag är som han vill. Är inte min kärlek beskaffad på samma vis? Nej, inte min kärlek till dem och mina syskon. Jag kan hysa kärlek till vem som helst, men tvivlar om jag blir förödmjukad och sårad. Om kärlek mottas som en gåva utan att väcka behovet att fånga in och begränsa, kan den leva i alla riktningar.

I kväll stod ensamheten klar och kall i mig. Att Mamma är borta och Pappa tyst, får ingen begriplig betydelse för mig. Jag fattar inte vad det betyder. Min tanke och känsla är stum. Jag är bedövad känslomässigt. Jag kan inget känna, mina känslor är uttjänta, de äger ingen verklighet. Med Mamma dog min känsel, den jag vant mig att erkänna som känsel. Mitt hopp, min väntan, min uppdämda längtan var kanske bunden till henne. Allt som har hänt efter sedan jag for med Mamma till sjukhuset har träffat mig som slag mot en bedövad kropp. Jag märker att det är något som rör vid mig, men kan inte avgöra om det smärtar eller inte.

Det är svårt att ha perspektiv på sitt eget liv, då det faller sig naturligt. Utan någon att mäta sig med är det omöjligt att veta var gränserna går. En sak börjar långsamt gå upp för mig, det är mina ungdomsdrömmar. Vad jag fantiserade om. Mina dagdrömmar stod i bjärt kontrast till vad som hände mig på yttre plan. Jag trodde mig inte om att själv realisera mina drömmar. Det fanns ingen eller inget i den yttre verkligheten som gav mig bekräftelse på att drömmar var något som hörde verkligheten till. Drömmar var något som fungerade som livsnärande ventil, för att orka det som var nödvändigt. Att realisera sina drömmar var detsamma som livsförräderi. Mina föräldrar, var och en och tillsammans, stod som brinnande exempel på att det var omöjligt att följa sina egna intressen eller behov. Och gjorde man det ändå fick man vara beredd att lida straffet. Men! Du ska veta vad du vill, det är viktigt. Och det har jag utvecklat till fullo. Jag var helt klar över att det jag gjorde inte stämde med vad jag ville. Men jag gjorde det jag inte ville och gjorde det bra, alldeles fantastiskt bra. Jag har blivit skicklig på att göra det jag inte vill. Och det är mitt svåra dilemma att jag inte äger samma skickliga förmåga att göra det jag faktiskt vill. Jag tänker och fungerar utifrån bakvända föreställningar. Jag reagerar och svarar på det jag inte vill, men missar komplett vad jag vill.

”Smicker, munväder ersätter naturlig respekt och vördnad, som saknar ord.” Ur Macbeth.

juni

Jag blir ledsen, nära till tårar, är osäker på hur jag ska göra. Ju mer medveten jag blir om mina svårigheter, desto känsligare blir det för mig att avgöra vad som är bäst och riktigast. Senare, inte förrän ilskan blossar upp bryts den förtärande vanmaktskänslan. Mina nattdrömmar beskriver väl mina upplevelsers djupare betydelser. Samtalet med Åke härom natten skakade om mig. Efter sedan Mamma dött och Pappas reaktion avgjorde att kontakten avstannade, har jag en tid levt i glömska på dem. Jag har helt enkelt inte tänkt alls på vare sig Pappa, Åke eller Bengt. Jag tänker på mig själv och min egen framtid. I en tid av frihet från ansvar för dem. Men det visar sig att det bara behövs några ord från någon av dem, för att deras betydelse ska bli främst. Jag är på min vakt, vet mer nu än tidigare hur de lyckas ramponera mina behov. Jag har bestämt mig för att inte låta dem överföra Mammas roll på mig. Men, och det måste jag komma ihåg, jag får ingen hjälp av dem, utan måste kunna visa dem vem jag är i trots av deras förväntningar.

Nattens dröm: jag och Åke är i främmande land: Ett arabland, män och kvinnor i fotsida kläder, mörkhyade. Vi besöker olika ställen, ser olika uppträdanden, danser och spel som jag inte förstår med uppskattar. Åke uppträder hela tiden högmodigt och arrogant och jag blir mer och mer orolig att han ska stöta sig med dessa främmande människor. Jag märker att en oro sprider sig bland folket. Jag hör att ett bråk uppstår inomhus någonstans och plötsligt så kastas Åke utför en hög, ranglig trappa. Jag springer fram till honom och märker att han är drucken. Jag blir rädd och arg, då jag vet att dessa människor fördömer dryckenskap. Men Åke reser sig och går rakryggad och stursk därifrån. Jag ser med fasa och äckel på honom och springer därifrån upp på en balustrad. Där är det stökigt med människor och en massa prylar. Jag släcker min cigarrett i en sorts kopp och tömmer sedan ut den så att innehållet faller ner på marken nedanför. Då jag sedan är på marken hör jag en man hojta och svära. Jag tittar ditåt och ser att hans arbetsredskap är förstört på något sätt. Snart förstår jag att det är min cigarrett som inte varit riktigt släckt som orsakat denna skada. Jag står där djupt olycklig över att jag genom min klumpighet och oförståelse för dessa främmande människors seder och bruk kan ha förstört något oersättlig. En mardröm.

Arbetar på SKS varje dag. På så vis flyter veckorna i väg utan att jag har något bestämt begrepp om tid och rum. Tanken på Mamma blir stundtals overklig och förtvivlad. Jag tror att jag befinner mig i dimma, kan inte se klart. Varje gång jag faller i gråt är det en djup tomhet som fyller mig med en dov trötthet. Jag kan inte önska henne tillbaka, för tomheten har alltid funnits där, nu är den bara så definitiv. Jag skräms av att klarare och klarare förstå hur vansinnigt ensam och kvävd jag har varit och är. Men så är livets gång, se tillbaka och upptäcka det baklänges.

Strålande sol, kvittrande fåglar. Jag sitter i sängen med stumma tankar. Nu börjar trevande försöka inse vad som har hänt och vad det innebär. Synen är bedövande. Jag finner mig, och vet inte vem det är. Bilden av vem jag skulle vara håller på att upplösas. Förtvivlan ryms inom mig. Jag blir tröstlös då jag ser den lilla flickan Ingrid, den som andra ser och känner. Hon som spelar teater, hon som säger och gör så som hon blivit lärd. Den Ingrid är ett skal nu. Vad som är innanför skalet är så skört, så svagt, att det inte tål ljuset. Jag drömmer, bokstavligen, om den förtroliga, tillitsfulla samhörigheten. Men tror mig inte om att få uppleva den. Den attityd jag har lärt mig, det ansikte jag vänder utåt stöter bort det jag innerst vill möta. Den yta av hårdhet som jag omgärdar mig med är ett pansarskydd mot besvikelse och förintelse. När jag inser hur jag under så lång tid av mitt liv låtit andra bestämma över och för mig, blir jag rädd. Det är inte av feghet, för feg är jag inte, utan det är av rädsla. Rädsla för att bli utestängd, utefrusen. Innerst inne växer en ädlare karaktär och personlighet. Ju ädlare den blir, desto mer behöver jag gömma den. Jag har under årens lopp renskrapat mitt livsinnehåll och gjort mig av med mer och mer ytlighet. Jag vet idag vad som är nödvändigt och vad som är onödigt, utan egentlig betydelse, men jag är ännu inte fullt ut mogen att utåt leva det. Nu varje dag jag vaknar upp, är det med en bestämd förvissan att jag vet något viktigt. Men det stannar kvar inom mig som en upplysning. Det är växten, mognaden, livsprocessen som lever kännbart i mig.

Genom att läsa igenom och skriva av mina nedtecknade nattdrömmar, från flera år tillbaka, har jag kunnat se djupa stråk i min person, som jag inte är medveten om. Stråk som spelar en avgörande roll på ett omedvetet plan. I djupet av min själ har starka okuvliga rörelser funnits, som långsamt strävat i mörker. Rädslan, paniken, ångesten har haft sin näring av dessa stråk. Den själsliga klarheten och framväxten tar så oändligt mycket längre tid, än tanken och förnuftets Tanken fostras genom yttre påverkan och stimulans. Själen fostras genom inre inverkan och lyhördhet.

Läser intresserat och eftertänksamt ”Det andra könet” av S.de Beauvoir. Jag känner igen mig i vissa beskrivningar om kvinnan sedd ur mannens aspekt, men blir samtidigt klar över att många delar av ”kvinnas lott” har jag undgått.

Anki tillbaka från sin tidslånga resa. Vi läser ”Det andra könet” ”… nästan alla flickor har lesbiska tendenser. Dessa tendenser kan knappt särskiljas från de narcissistiska. Det flickan åtrår hos den andra är sin egen lena hud, sina egna kurvor. Omvänt ingår i kulten av all kvinnlighet den dyrkan hon ägnar sig själv. Sexuellt är mannen subjekt. Men kvinnan är ett absolut objekt för begär, det är därför som så många intima vänskapsförhållanden frodas. Hon vänder sig till en kvinna som inte är så främmande och fruktad som en man, men som har en viss maskulin prestige, en kvinna som har ett yrke, förtjänar sitt uppehälle, har en viss social ställning och denna kvinna blir lätt lika fascinerande som en man.”. Ja, ja hon vet nog. Läsningen framkallar en resa i mig själv. Det är skrämmande att inse och förstå hur vansinnigt styrd tillvaron är egentligen för en samhällsindivid. Det mesta jag läser om i denna bok är företeelser, som jag känner igen mig själv i. Och dessa företeelser hände mig. Det är inte jag som gjorde si eller så, det gjordes – hände mig.

Drömde i natt en underligt besvärande dröm. Den var förmodligen reaktionen på vad jag hade läst om nyligen. Drömmen: jag har råkat ut för något. Jag är på sjukhuset med skador. Båda benen och båda armarna, plus huvudet är avkapade, men hopsatta. Jag körs i en rullstol. Jag får inte röra mig, lemmarna ska växa ihop med kroppen igen. Jag ser tydligt skarvarna. Till en början är jag väl omhändertagen av andra människor. Jag känner ingen smärta vilket förvånar mig. Jag ser mer än känner skadorna. Men så ska jag förflytta mig från rullstolen till en bårliknande säng. Plötsligt har de andras intresse för mig avtagit. De har inte längre tid med mig. Jag försöker få dem att förstå mitt dilemma. De lyssnar men utan större förståelse. Jag pekar på och visar upp de olika delarna, för att de ska förstå att de kan lossna om jag rör mig oförsiktigt. De tittar och hör på men utan någon reaktion. Till slut visar jag att även huvudet sitter löst på kroppen. Men de förstår inte det alldeles unika och omöjliga. Jag inser att jag får lov att göra det själv och reser mig försiktigt och märker att delarna håller ihop.

April

Läser Jean Baker Miller ”En ny kvinnopsykologi”:

Det finns en utbredd oro över vår oförmåga att anpassa teknikens framsteg till mänskliga mål; det är kanske den dominerande kulturens centrala problem. Men mänskliga mål har traditionellt tillskrivits kvinnan; kvinnornas liv har faktiskt till övervägande del fyllts av dem. När kvinnor ställt frågor som återspeglar deras oro, har frågorna skjutits åt sidan och betecknats som triviala. I själva verket är dessa frågor, nu liksom förr, långt ifrån triviala; de är snarare de mest angelägna, olösta frågorna inom den dominerande kulturen som helhet, och de är laddade med fruktade associationer. Anklagelsen för trivialitet är sannolikt ytterst försvarsinriktad, ty frågorna är ett hot om att det man har skyddat sig mot, förnekat och tystat ner under beteckningen ”kvinnligt” ska komma igen. Vad är det som kvinnor nu äntligen öppet ”klagat” över och fått mest kritik för att de klagat över?

1) Fysisk öppenhet: – öppenhet beträffande den egna kroppen, för att lära känna den och hur den fungerar, har som mål att man ska komma i kontakt med kroppen snarare än att kontrollera den eller hävda att man själv kontrolleras av den. Man tillbakavisar också starkt all slags yttre kontroll av kvinnans kropp, från direkt sexuell kontroll till legala påbud.

2) Sexuell öppenhet: – öppen kunskap om sexuella frågor är angeläget och nödvändigt, liksom en omdefiniering av kvinnlig sexualitet i kvinnans termer snarare än som den uppfattas av mannen. En viktig aspekt av den målsättningen är eliminering av den rollen som sexualobjekt och en strakare betoning av sambandet mellan det sexuella, det personliga och det emotionella.

3) Emotionell öppenhet: – öppna uttryck för i synnerhet känslor av sårbarhet, svaghet och liknade, som vanligtvis inte uppmuntras av den dominerande kulturen, är väsentliga för den psykiska hälsan. Samtidigt till kvinnan öppet uttrycka sin känsla av makt, något hon verkligen inte uppmuntras till.

4) Mänsklig utveckling: – Ansvaret för omsorgen om och vårdandet av den mänskliga utvecklingen har traditionellt diskuterats i termer av barn och vem som ska ta hand om dem. En vidare fråga blir nu hur vi som människor ska kunna klara av en riktig omsorg om och utveckling av alla människor, både barn och vuxna.

5) Servicefunktioner: – En omfördelning av ansvaret för att utföra tjänster år andra är en viktig angelägenhet. De relateras ofta till fysiska egenskaper, men vidgar sig till frågor som gäller service åt andra på ett mer grundläggande och väsentligt psykologiskt plan.

6) Objektifiering: – Många kvinnor har starkt protesterat mot att bli behandlade som objekt, inte enbart sexuellt utan i alla avseenden. De vill inte längre behandlas som om de vore ”ting” i varje aspekt av tillvaron.

7) Humanisering av samhället: – ”Emotionalisering” och därmed humanisering av vårt sätt att leva och våra institutioner innebär att man uppfattar och uttrycker de emotionella och personliga kvaliteter som finns inneboende i varje erfarenhet.

8) Enskild och allmän jämlikhet: – Krav på en jämlik och ömsesidig och mer samarbetsinriktad tillvaro som ersättning för den dominansorienterade, konkurrensinriktade livsstil som behärskar både den offentliga och den privata sfären. Det är en utmaning mot hierarkiseringen, kontrollen och ”distanseringen” av människan.
9) Personlig kreativitet: – Speciellt viktig är rätten att ta del i gestaltningen av den egna personligheten, i motsats till att acceptera den form och det innehåll som den dominerande gruppen föreskriver.

7 april torsdag natt. Var går gränsen för en persons självbestämmande? Finns det någon gräns? Mamma är sjuk, mycket sjuk, men hur allvarligt kan jag inte avgöra. Hon vill inte tillkalla läkare. Vad gör jag i denna situation? Har jag rätt att -mot hennes vilja och önskan -med våld föra henne till sjukhus för vård? Jag kan föreställa mig att hon är rädd för att ”hamna” på sjukhus och aldrig komma därifrån igen. Att hon inte längre kan få bestämma vad som händer med henne. Och att hon måste ligga där och sakta dö. För vems skull, skulle det vara gott? För min samvetsfrids skull: att jag gjort vad jag kunnat? Men då är det ju jag som kommer i första rummet -min vilja. Det är så många tankar som kommer fram och många frågor som jag inte kan finna entydiga svar på. Detta är en konfrontation med döden som realitet. Jag skräms inte för dödens skugga, inte för dess konsekvens. Jag vet numera naturligt, att Mamma och Pappa kan komma att lämna livet och mig utan att det vore det minsta underligt. Vad som är väsentligt, är vad jag bäst kan göra för att mildra övergången, så att mottagandet och förlösningen blir så lite skräckfylld som möjligt. När jag sitter här och filosoferar över detta -kommer en undran: hur kan det vara möjligt att jag så balanserat och utan känslostormar eller smärta, funderar om något så ”omskakande” som min Mors annalkande död? *Är det för att det är omöjligt att fatta? Eller för att jag kopplar på ”tankeapparaten” och håller känslorna borta? Nej, jag tror inte det, för jag har mer och mer kommit att inse att tankar likväl som känslor är beroende av varandra. Och att de är rationella och styrs av förnuftet, om man bara vågar och klarar av att låta dem.

10 april söndag natt. Mamma till sjukhus. Efter en lång, ensam kamp med smärtor och andnöd bestämde hon sig i dag: Nu! Ingrid kan du ringa efter hjälp! Ambulans in till SÖS med tjutande sirener. Och väl där fick hon ligga på bår i korridoren på Akuten från klockan 15 till klockan 22. Det var lång och intensiv väntan på hjälp och lindring. Med omänskligt svåra smärtor i ryggen och axlarna och flämtande andning kved hon ljudligt. Det var hemskt att se henne så blek och medtagen hemma innan hon gav mig lov att ringa efter ambulans och vi äntligen fick åka iväg till sjukhuset där jag trodde att ”något” omedelbart skulle sättas in för att lindra hennes lidande. Men vart eftersom tiden gick insåg jag att så inte var fallet. Det är inte så att läkare står och väntar bara på att ta hand om min Mamma. Hon var en patient i en lång rad behövande, en bland många. Jag kunde inte låta bli att tänka på katastrofer, där människor ligger lemlästade med fruktansvärda plågor, utan hjälp i timmar, ja kanske dagar. Bara tanken på krig och krigsskadade gjorde mig djupt skakad. Även om jag kunde stilla min oro och medkänsla med Mamma med att tänka på att det kunde ha varit värre, brast mitt tålamod stundtals och naturligtvis gick det ut över henne. Samtidigt som det bubblade inom mig av ilska över att hon i sin envishet har väntat för länge med att bli hjälpt. Då jag satt där bredvid henne och såg på hennes tunna vita, nästan genomskinliga ansikte kunde jag inte känna att jag kände henne. Hennes blick var kort, den snuddade vid min, med gled förbi. Har vi någonsin varit riktigt nära varandra, i ömsesidig förtrolighet? Jag har ibland kvidit av ömhet för henne. Men har hon någonsin upplevat djup ömhet för mig? Nej, jag vet inte någon gång, att hon visat det. Att hon lagt armen tröstande kring mig och givit mig känslan av att hon lidit med min smärta eller glatt sig med min glädje. Det är som om hon aldrig riktigt förmått sig till att visa sin kärlek. Jag hoppas innerligt, för hennes skull, att hon förmått leva ut sin kärlek till Pappa, på ett öppet sätt. När jag såg hennes hand, med de breda, gula vigselringarna, hennes karaktäristiska knogar -såg jag hårdhet, endast hårdhet. Det var inte en hand som smektes, men heller inte en hand som gav slag. Det var en hand som gestikulerade och arbetade, en hans som alltid var i farten, plockande -alltid i rörelse. Jag fick känslan av att hon alltid varit i rörelse, aldrig riktigt lyssnande, aldrig riktigt deltagande; alltid i färd med att vara på väg att göra något annat än det hon höll på med. Hon har aldrig kunnat stanna upp och vara stilla i nuet. Stackars, stackars min lilla Mamma. Vad du måtte ha levt oroligt och flyktigt, kanske väldigt olyckligt och otillfredsställt. Kanske har hon aldrig varit riktigt tillfreds.

Måndag förmiddag 11 april. Ringer till sjukhuset. Mor är dålig, stark värk, ber om syrgas. Omedelbart blir jag omskakad, men inte panikslagen. Vill åka till henne direkt hals över huvud, för att vara med henne till tröst, men samtidigt håller något mig tillbaka, behovet att komma till ro och få kraft att vara lugn och tålmodig med henne. Jag inser att hon lider fruktansvärt nu, men det drabbar mig inte på samma sätt som tidigare. Det är som om ”något” slitits loss ur mig. Det som tidigare kändes som en mörk smärta i mig, av vilsenhet, samvetslidande känns inte nu. Istället är det ett lugn, en istadig styrka att vara henne bi, utan att ta över hennes lidande på mig, eller rättare ”tycka synd om mig själv” istället för att lida med henne. Det är intressant att se hur mina bröder reagerar och handlar, de smiter undan nu när de behövs, eller då hon behöver dem. Att de ska behöva henne är självklart, men inte att hon kan behöva dem. De är vanda vid att relationen dem emellan är så. Jag tycker inte om att se det. Hennes styrka och självständighet har blivit deras svaghet och osjälvständighet. Att de när situationer blir akuta, saknar förmåga att tänka bort sig själva och handla enbart för en annans skull. NU vaknar den starka känslan av ömhet för Mamma, som ligger där ensam, olycklig och lider. Jag måste dit!

Tisdag natt 12 april. Min Mamma dog idag klockan 10.45, ensam utan någon av oss. Så typiskt för oss!

Onsdag kväll 13 april. Jag vet inte riktigt vad sorg var, men jag har nog tänkt mig att den skulle vara vacker. Att sorg är att vilja gripa något som är ogripbart. Att få se hela det som var i en syn. Jag hade inte tänkt att i sorgen det osköna finns med, för att stå jämte. Det är ingen saga, som fått ett lyckligt slut, inte heller ett olyckligt slut. Mammas liv, hennes alla skiftande livsuttryck, hennes historier, allt som var hon är slut. Men i mig och hos alla som känt henne finns minnena av henne. NU börjar det fasansfulla bli synligt. Och det var precis så overkligt hemskt, som jag fasat för. Att det inte finns en plan, ett mönster -något att hålla sig till, något att följa eller att förlita sig på.

Torsdag förmiddag 14 april. Tung och lätt, ljus och mörk, gruvlig och lättfärdig natt, med tankar svävande i en vid sfär. Varje tankestoff, varje korn av beröring rörde vid en klarare syn utan återvändo. I en frihet jag aldrig tidigare varslat, blev tankarna fröer till något jag kunde säga ja eller nej inför. Hindret – detta: det går inte, jag klarar det inte, var i sin gamla gestalt upplöst. Istället kom en kraft till som talade så: att det som inte låter sig – låter sig inte och det som finns en gnutta av låtelse i, det ska prövas, men utan stegring eller darrning. Jag kunde tänka överlåtelsen och med en blänk av visshet känna dess övertydliga förnuft. Jag var inte rädd för dess skärpa, inte svag inför dess förfärande styrka, inte vanmäktig av dess makt, inte tillbakaryggande inför dess rakhet. Jag såg med öppna ögon in i Guds övermäktiga, allomfattande, oändliga, genomskådande ansikte. Som jag förlitar mig okunnigt och förväntansfullt, glatt och sorgset på.

Tisdag natt 19 april. Åke ringde och talade om att såret han haft på läppen länge är cancer. Ett chockbesked! Vid detta stannade alla tankar, alla känslor. Det är stilla, tyst i mig. Pappa, vad ska det bli? Hur ska det gå för honom? Kommer han natt klara sig därute -ensam? Bengt som nu är hård och avståndstagande? Åke nu själv drabbad? Och jag? Hur ska jag göra?

Onsdag förmiddag 20 april. När det oerhörda händer, finns inga ord. Det är ett före och ett efter, men ändå en enda lång följd. Jag hittar inte i mitt tidigare läge. Det är som om det som nu händer inte har med mig att göra. Jag kan inte föreställa mig händelseförloppen. I natt drömde jag att jag befinner mig i ett hus någonstans med flera människor. Det är någon tillställning, det är rörigt och glammigt. Mamma är med, sjuk men i farten. Jag tittar genom fönstret, upp på ett högt berg. Det rör sig ett snöoväder, uppför i ett smalt band. Jag vet att Pappa finns däruppe i en stuga -isolerad. Ovädret stoppar möjligheten att nå dit. Jag står ute i snön och tittar ditupp och funderar hur det ska gå -vad vi ska göra. Plötsligt rusar Mamma ut, med en filt över sig. Hon är alldeles ifrån sig och ska till Pappa. Vi försöker stoppa henne och förklara för henne att hon inte klarar att ta sig dit upp, hon är alldeles för sjuk och ovädret kan inte forceras. Hon skriker och försöker slita sig lös. Plötsligt kommer Pappa helt frankt, klädd i en ny, elegant kamelhårsullster. Mamma ska just slänga sig om halsen på honom då han frågar: Har ni några dricka. Jag står helt handfallen.
Kommer Pappa att orka leva med sig själv? Nu när alla förmildringar är borta. Nu när kanske ingen skonar honom, utan han står ansikte mot ansikte med sig själv

Lördag förmiddag 23 april. Samvetsfrid – sinnesfrid. Att bereda sig detta tillstånd och bibehålla detta är vad som präglar hela livet. Det tycks mig inte finnas något annat sätt att ernå detta än genom reflektion. Reflektion; för att ertappa störningen -ställa den i ljuset. ”Att inte bry sig” är ett felaktigt tillvägagångssätt, det ger inte frid även om det synes ge glömska.
Det är i nya främmande funderingar jag vänder mig nu. Det som nu händer, efter Mammas död, är mig främmande. ”Familjen” är delad i delar och ingen finns kvar som helar den. Vad som kommer att hända är ovisst. Jag hamnar i förlamande samvetskval, trots att Mamma inte längre finns, som jag trodde var bandet till mitt samvete. Jag bär ett starkt, sjukt sinne som inte leder till beslut eller handling åt någotdera hållet. Vad som nu tynger mig är tanken på Pappa. Jag förmår inte hålla den kontakt som väntas av mig. Jag gömmer mig undan från allt initiativ. Och får ångest. Det kloka, det som man bör göra och vara kan jag inte prestera. Jag har så många förhinder, det är omöjligt att reagera spontant. Jag skräms av Pappas attityd, hans hårdhet, hans bestämda idéer. Jag vågar inte ens visa min sorg för honom, utan tar upp hans språk och attityd, gör gemensam sak med honom. Nu blir det med fasa vi tvingas att se, utan skydd, vem han egentligen är. Det är ofrånkomligt -tydligen, fast jag hoppades slippa behöva se det jag inte ville se. Kanske jag äntligen får mod att öppet ta ställning för det som är gott och emot det som är ont. Jag minns, svidande, Mammas sista försök till blottläggelse på Påskdagen, då hon trött slog näven i bordet och med ansträngd röst sa: En dag skall sanningen fram och det onda, falska synas. Jag tog ingen notis om hennes försök att visa på vad som hände. Hennes vädjanden om förbarmande, om hjälp att stå ut med denne ”djävul” till man. Jag kunde aldrig ta hennes rop på allvar, all den stund hon vägrade att låta han dömas. Jag ångrar vid Gud att jag låtit mig förledas av honom i min sorg efter Mamma. Att jag for till honom, från Mamma på sjukhuset. Varför trodde jag att han behövde mig bättre än vad Mamma gjorde? Jag har inte ställt mig på sidan om och sett till vad som egentligen hände där hemma, utan lyssnat och försökt hålla med den jag sist talat med. Det är anklagelser som riktats mot mig från fler håll, än Mammas. Och NU inser jag att det är sant. Jag försöker gå en balansgång mellan alla. Jag försöker undvika ställningstagande intill omöjlighet. Jag har aldrig fått lära mig, hur man gör, vad man stödjer sig på när man fattar beslut om huruvida en person är bra eller dålig. Jag kan faktiskt inte klara av en sådan bedömning. Jag har under tvång lärt mig att förstå allt och alla och därmed lärt mig att acceptera allt och alla. Jag saknar förmåga att reagera enligt känslan. Det är som om jag räknar med seger genom att stå ut, klara av det omöjliga.

Februari

Det är fredag och jag har varit hemma från jobbet. Agneta har varit på besök en stund. Jag känner mig en smula förkyld och hängig. I går sammanträffade jag ett par timmar på senkvällen med Lasse. Han ringde och ville snacka över en öl. Det har lättat och ljusnar. Efter att jag på allvar har fattat värdet av att vända mig utåt till människor, så har ett nytt innehåll uppstått. Det är en lång och konfliktfylld process som har lett fram till denna insikt. Kontakten och samvaron med Krister har, på olika sätt, inneburit ett uppvaknande. Så snart jag blivit införstådd med att Krister fungerade som objekt för en stark projektion kunde jag nysta upp den knut som band mig. Att han levde det liv, som var detsamma som min ungdomsdröm blev till sist medvetet för mig. Nu har jag svårt att förstå hur vansinnigt bakvänt den förträngda önskan kan fungera. Att den yttrar sig som förnekelse, som sjuklig avund, ja som förakt. Det som jag har drömt så hett efter som ung, med gömt bort under tidens lopp och finner hos en person förverkligat -utlöser en konflikt. Jag ville ha Kristers sätt att leva. Men jag ville inte ha honom med. Han upplevdes som ett störande element. Även om jag högst medvetet fantiserade om hur ett liv med honom skulle bli och innehållet mest kretsade kring det fria och de öppna umgängesformerna så kunde jag inte SE vad jag eftersökte. Så snart jag hade bestämt mig för att vilja försöka sammanbo med honom förskräcktes jag över vad det skulle innebära. Men exakt vad det var som förskräckte mig kunde jag aldrig bli klar över. Men att det rörde sig om något slag av avslöjande hade jag på känn. Rädslan var nog att upptäcka att det hos mig fanns ett starkt behov av att vara just så, som jag så starkt kritiserade honom för att vara. Det skulle avslöja mig inför mig själv och inför honom. Konflikten: Jag fantiserade om en frihet och höll som bäst på att binda mig. Det var nu upplagt för en omvändelse, ändå var jag på väg att åter fly undan mitt självansvar. Det finns mycket som visats sig i mina uttalanden till Krister, som säger vad det rört sig om, även om jag själv inte förstått den egentliga innebörden av dem. Jag har sagt ”jag kan inte misslyckas fler gånger då är jag förlorad” och ” det gäller mitt liv nu ” och ”för mig betyder det så mycket hur detta lyckas” osv. osv. Ja mycket som sagts oss emellan har blivit som tecken. Jag har slagits förtvivlat för något, jag inte visste vad det var. Och vad det hela tiden rört sig om är att jag inte har förstått att jag gjort mig oförmögen att leva utifrån mig själv. Jag har förbjudit mig min egen frihet. Friheten att följa min naturlighet. Friheten att förlita mig på min egen vilja, min egen lust och min egen förmåga. Jag har gått så långt att jag har vänt på det hela och sagt mig själv att detta med att låta sig följas av sin vilja och förmåga är något dåligt. Så snart jag har gjort det som är roligt under en tid, följt mig själv, har jag snart nog upplevt mig som ”dålig” Jag har skaffat mig ett antimönster, som blivit förpliktande. Detta ANTIMÖNSTER har kommit till genom en omärklig process. Det grundlades i barndomen. Det gick till så, att det jag sårades av hos mina föräldrar och som jag kritiserade dem för, tigande till en början och senare uttalat, förbjöd jag hos mig själv. Den negativa kritiken, som till en början yttrade sig som reaktion, utbildades till en hållning, som blev till ett mönster. Den negativa kritiken blev snart styrande. Mitt språk utvecklades i den riktningen. Det fick färg och nyans. av skärpan i min negativa kritik. Kunskap och erfarenhet användes i syftet att lägga trovärdighet till min negativa hållning. Jag utvecklade tidigt en skarp iakttagelse, men som var entydigt inställd på att blotta det negativa. Jag lärde mig att ”genomskåda” personer och företeelser bara för att sedan ge uttryck för det. Mitt umgänge med människor var givande på så vis att jag sökte vad som var negativt hos dem. Och så snart jag fann på vad som var negativt, funnit vad jag sökte, det negativa, som jag på förhand visste måste finnas, så tappade jag intresset för dem. Jag hade fått mina farhågor bekräftade.

Jag kommer att tänka på Pappa. På min förnekelse av hans förmåga att vara den komiska figuren. Jag hatade den sidan hos honom, som barn. Att han gjorde sig till ett offentligt åtlöje. Jag kunde inte stå ut med att man skrattade åt min Pappa. Att bli skrattad åt var för mig höjden av förnedring, hån. Jag kunde inte begripa att det var medvetet från hans sida. Det var detsamma som att jag som barn och långt upp i åren inte kunde annat än tycka synd om clownen, dummerjönsen. Jag led av att de skrattade åt hans klumpighet. Jag upplevde starkt det sorgsna i hans gestalt och förstod inte hur de kunde skratta åt det sorgsna, tragiska. Jag upplevde att det fanns en vädjan om förbarmande, om att bli upptagen i gemenskapen, ett rop på att bli accepterad, som en av dem. Charlie Chaplin är för alltid den ensamme vädjaren, vars vädjan stöts tillbaka. Var det dummerjönsens öde, som jag upplevde. Den ensamme, som alla roades av och åt, som ingen tog på allvar, eller till sig? Föraktar jag honom, har jag svårt att acceptera den hållningen? Ser jag det som fegt att gömma sig bakom den masken? Att köpa sig uppskattning genom att inte kräva det man vill av människor öppet, utan nöja sig med det man får istället? Är det därför man alla vill ha clownen med, därför att han roar kravlöst, utan uttalade behov för egen del.

I onsdags följde Krister med mig hem efter musikcirkeln. Skön avspänd samvaro, kroppsligt och själsligt. Bådas vår längtan efter varandra fick utlopp och tillfredsställelse. Vi träffades efter arbetet på torsdagen, var ute och åt en god middag på Dionysos och gick sedan hem hit och njöt varandra lugn och sansat. Utan tankar och planer eller förväntningar på varandra gladdes vi åt att så mycket värme finns att ge och så stark känsla som svarar upp att ta emot. Arbetet på SKS känns bra nu när jag inte behöver utöva något motstånd.

Jag undrar åter vad som gör illa: att samröre med Krister blir så snabbt onaturligt och glädjelöst. Jag får för mig att hans intresse för mig är en blandning av fascination och rädsla. Jag har alltid känt det som om jag varit nyckfull och elak emot honom, den oskyldige, snälle. Men nu börjar jag undra starkt om det inte är så att det är han som utövar mentalt våld mot mig, för att krossa det han ser som övermäktigt. Det kan inte bortresoneras att han lyckas förträffligt med att såra mig. Och han vet när jag blir det. Men det hindrar honom inte. Jag får för mig att han söker sig till mina blottor och där sätter han in sin stöt. Det jag trodde skulle vara gott för honom: att jag visade min uppskattning och välvilja, kravlöst och spontant, får motsatt effekt. Då svalnar hans intresse, även om han med god aptit njuter min gåva. Det är så att vi möts, båda glada och villiga. Vi samtalar och nojsar, älskar och njuter varandra. En förbindelse öppnas, det råder frid mellan oss. Detta varar under en eller två dagar, då allt är frid och fröjd. Sedan inträffar något, som upplöser detta tillstånd. Så exakt har vår treåriga kontakt framskridit.

Åter tar jag stöd av Jung. Jag behöver det: citat ur ”Svar på Job”. ”Liksom såret motsvarar det sårande vapnet, svarar affekten mot det våldsdåd som förorsakat den. Dylika upplevelser överfaller människorna såväl inifrån som utifrån och det tjänar ingenting till att rationellt omtyda dem och därmed mildra dem. Det är bättre att man tillstår affekten och underkastar sig dess våld än att man försöker göra sig fri från den medelst allehanda intellektuella operationer eller känslomässiga flyktförsök. Ehuru man genom affekten härmar våldsdådets alla dåliga egenskaper och därigenom gör sig skyldig till samma fel, så är detta dock syftet med ett sådant skeende: det skall tränga in i människan, hon måste underkasta sig denna verkan. Hon måste därför vara påverkad annars har verkningarna inte nått henne. Men hon skall förstå eller lära sig förstå vad som påverkat henne, ty därigenom förvandlar hon våldets blindhet å ena sidan och affektens å andra sidan till insikt.”

Arbetar flera dagar i veckan på studieförbundet SKS. Då jag håller på med protokoll och kursanmälningar är det ofrånkomligt att jag stöter på Kristers namn lite här och där. Han finns ju med i styrelsen och lite varstans. Idag dök namnet på hans senaste ”lekkamrat” upp med tillnamnet ”syster”. Jag blir fullständigt slagen, tappar helt koncepterna. Jag förstår inte vad det är som slår mig så hårt. Det spelar ingen roll om kontakten är god eller dålig: Vid dessa tillfällen sjuder ett starkt förakt upp, som är så djupt och välgrundat att jag blir överraskad. Föraktet känns så befogat, så sant, att jag tycker mig stå inför SANNINGEN: Så är det! Just så infernaliskt falsk och rutten är han. Och då jag varseblir detta, blir jag olycklig. Som om det är något fel på mig som kan känna mig dragen till en person som är så. Ja, jag blir olycklig av att inte en gång för alla låta skarpsinnet bestämma över lusten. För det är lusten som för mig till honom, inte förnuftet. Det är så förfärande att låta invändningarna stå över och låta den kortsiktiga lusten få överhanden. Jag är så förbannat trött på denna ”historia”.

Nu när jag ser något annat än det som tidigare var överhängande, överraskas jag.

Dilemmat som utgör hinder, att kontakten med Krister ska löpa spontant, är att det inte finns utrymme för möjligheter. Vilken form vår relation än har, så tycks mig hindren uppta största utrymmet. Det finns ingen plats, eller väldigt liten, för naturligt umgänge. Det umgänge som kommer till stånd är tillfälligtvis. Det är alltid beroende på andra situationer, som står i centrum. Det huvudsakliga har aldrig varit att vi träffas, utan det är detta något som gäller som anledning. Detta något kan vara vad som helst; konsert, biobesök, teveprogram, föreläsning, kurs, det är inte så noga vad det är som ger anledning, men väl att det är något. Personen står aldrig i centrum för Krister, men väl saken. Det är underligt detta. Ändå är jag ganska säker på att det för honom är värdefullt att han umgås med andra. Det är bara en sorts omväg han tvingar sig att ta, som om han lärt sig att inte ge personen intryck av att vara i centrum, som om han lärts att saken är större än personen, samtidigt som det inte finns någon sak som är egentligt stor, för honom.

Mars

Jag sov länge fastän tanken var en annan, sitter och låter tankarna komma och gå. Utan ansträngning framstår företagandet, att gripa in i händelsernas gång, självklart. Men den antagna föresatsen, att låta hända, att överlåta åt de flera att handla också, har blivit mer och mer framträdande. Det är svårt och mot min inlärda vana. Men eftersom jag vill försöka ändra mitt kategoriska mönster, från antingen/eller till både/och, krävs här en medveten ansträngning. Att tillrättalägga yttervärlden så att inga misshälligheter uppstår, har varit min medicin mot ängslan och ångest. Men medicinen har aldrig botat sjukan, knappast ens lindrat den, däremot skapat ett beroende till medicinen. Egentligen har ångesten haft sin rot i den omedvetna aningen om att det är omöjligt, att undkomma misshälligheter och obehagliga överraskningar. Dessa går inte att råda bot på, de måste tas med i beräkningen.

Soligt och ljust. Mötet med Krister i onsdags river på nytt upp gamla föreställningar om att leva samman. Vi träffas, båda vid glatt och tillgängligt humör, vår ömsesidiga uppmärksamhet är riktad till den andra. Vi lyssnar inte så mycket till vad den andre säger, utan mer på hur det sägs, vilken ton vi använder. Det råder en högt upptänd stämning. Något av förväntan och hopp, att det outsägbara ska inträffa. Den ”förälskelse” som gick om intet i början av vår bekantskap och förvandlades till blodigt allvar, den tycks nu bryta fram. Väntan, den hoppfulla, samlas och förläggs hos den andra. Språket, det verbala, har nu en andraplatsbetydelse, istället har beröring, vi rör vid varann, blivit viktigt. Den närhet och sammansmältning som uppstår så snart vi tagit av oss språkdräkten säger något vi inte förstår som språkligt fenomen. Då, nakna, utan språk, talar samfällt. Säg då inte annat än att två språkbegåvade har den största svårigheten. Att komma dit, till betydelselösheten, den språkliga likgiltigheten, och lägga sig under dess skymmande hinna, blunda och känna, var min längtan. Jag vet inte vad den tillkomsten sträcker sig mot. Vad den innebär. För så snart som tanken, språket tar tag i skeendet, kommer det faktiska, praktiska och ruelsen överst igen. Då är inte närheten, föreningen lika självklar. Istället tränger osäkerheten fram.

I måndags tog jag mod till mig och slog numret till Kristers arbete. Aldrig förut har jag vågat det. Jag frågade om vi kunde ses. Inte på måndagen, men han förslog att vi skulle ses på tisdag istället, hemma hos mig. Han skulle komma klockan nio. Kvart i nio ringde han och sa att han skulle bli försenad. Han berättade att en vän från Lund ringt och ville träffa honom. Och nu visste han inte hur han skulle göra, han kunde inte välja. Vad tyckte jag? Han var ju så stolt över att denne man velat träffa honom. Han ser upp till honom som till en far. Jag blev omedelbart illa berörd, ett djupt obehag ansatte mig. Denna situation, som jag upplevt så många gånger, hade jag inte väntat mig skulle hända nu. Jag hade inte väntat mig att vi skulle vara så personliga. Nu drog han, med en mening, in mig i sin förvirrade och konfliktfyllda tillvaro. Där jag bara dras ner i tvivel och ångest. Han pratade på i telefon om vad det kunde bero på att han alltid trasslade in sig. Min spontana impuls var att avfärda det hela och förslå att vi kan ses en annan gång. Men jag svalde den ansatsen och lyssnade och lyssnade och lyssnade och försökte förstå. Till sist kom han fram till att han skulle komma hit, om jag ville det. Jag sa att jag gärna ville att han skulle komma. Men vad ville jag egentligen? Jag gick upp till kvällsjobbet och kvällsstädare, han skulle ju bli sen. Jag väntade spänt och förhoppningsfullt på hans ankomst. Vad väntade jag mig skulle hända? Väntade jag, hoppades jag att han skulle falla ner inför mig och bekänna sin kärlek? Väntade jag att all ovisshet skulle vändas i visshet? Jag vet inte, kanske var jag bara nervös för att det skulle ta en vändning som innebar konflikter, igen. Nog, han kom, påtagligt nervös och spänd. Han föreslog att vi skulle gå ner till Dionysos och äta en bit och dricka en flaska vin. Jag antog förslaget utan prut. Väl där, pratade han på nervöst och okoncentrerat. Jag var nu avspänd och vid gott humör, efter ett par glas vin. Han både ville och inte ville att vi skulle prata honom. Det var något som inte stämde, det kändes i luften. Han berättade att han ringt Ann (!), efter att han talat med mig. Ann, syster till vännen från Lund. I förbigående talade han om att han varit förälskad i Ann för ett år sedan (!), och att de nu var goda vänner. Jag hörde vad han sa, men reagerade inte känslomässigt, då. Vi kom att tala om otrohet, apropå en bok i ämnet som han sett hos mig. Han berättade, osammanhängande, om ett gift par han träffat, som levde otrogna och det fungerade. Jag började känna obehag inför ämnet och försökte avfärda det hela med att säga hur illa jag tyckte om den konventionella otroheten. Den man vet finns men inte talar öppet om. Men det gick inte fram. Krister talade om några artiklar i DN, som en italiensk kärleksprofessor hade skrivit. Jag omnämnde att jag hört att denne bland annat sagt att det var uttråkade människor, som blev förälskade. Trots att det var Krister som hade dragit upp ämnet, var han klart illa berörd av att diskutera det. Han klagade på att det var dålig luft i lokalen och ville att vi skulle gå. Vi gick hem hit. Jag fixade kaffe. Han drog upp ett annat ämne: hans avvikande beteende.

Skärtorsdagen 30 mars fm. Mammas födelsedag. Reflektionerna kring Krister leder till obehagliga ”nyheter”. I tisdags kom han upp på SKS kontoret. Så snart jag hörde hans röst blev jag virrig. Jag satt vid skrivmaskinen, den mest undanskymda platsen, dit han kom instormande med kläderna hafsigt hängande. Hela han tycktes vara i oordning. Han stegar fram till mig, ler sitt konstiga smil, som är en blandning av osäkerhet och smicker, grabbar tag i min hand och hälsar eftertryckligt, som om vi vore obekanta. Han hasplar ur sig något ohörbart, en fras kanhända. Virrigt och osäkert snurrar han runt i rummet, innan han flänger vidare. Han noterar och kommenterar det mesta på sin väg genom rummen. Jag vill anstränga mig att ta hans uppträdande från den skämtsamma sidan. Men det hela är pinsamt generande, mest för honom. Han kommer tillbaka till mig med något skrivet, jag först inte fattar vad det är. Hans osäkerhet påverkar mig starkt, men jag försöker koncentrera mig på det jag håller på med. Att vi i tre års tid varit tillsammans på olika sätt, att vi känner varandra ganska så väl; ingenting av det märks nu. Han hasplar ur sig frågan om vi kan äta middag tillsammans, och tillägger snabbt ”om du inte är upptagen förstås, är du det?” Jag svarar att jag är upptagen. Hans uppträdande är så ansträngt och onaturligt, att våra ord som yttras känns ödesdigra, ändå är det högst vardagliga fraser som utbyts. Han tar inte in mina ord utan fortsätter att tala om att vi kan äta middag tillsammans. Efter ett tag har mitt svar trängt in och han försöker att ändra frågan till ”om vi inte kan träffas något under kvällen”. Jag svarar ingenting. Vi avslutar det virriga och fullständigt absurda samtalet med att ”vi ses en stund efter sammanträdet”, här på kontoret. Vi tar sedan sällskap till T-banan. På vägen intar han sin position, överlägset högljudd pladdrar på om än det ena än det andra. Hans okänsliga och påflugna sätt att tränga in sin arm under min är förlamande. Han vill ha reda på vem jag ska sammanträffa med, men han skulle aldrig fråga öppet. Istället försöker han få reda på det genom att fråga om annat och indirekt få veta. Vår hela ställning och ton är nu så totalt ansträngd och onaturlig som det bara är möjligt, där vi går Drottninggatan fram. Så säger han ”det var fint sist vi träffades”. Det hela är så skrämmande obehagligt, att jag inte förmår att ens försöka räta upp situationen. Jag svarar endast undvikande ”ja”. Det skulle behövas så mycken istadighet, så mycket bestämd vilja och tro på meningen med detta, för att göra något enda åt denna onaturliga situation. Jag förstår nu att Krister någonstans i sitt fördolda djup vädjar om, att jag ska ta den uppgiften på mig. Men jag gör inte det. Det finns inget i detta, som talar till mitt goda jag. Tvärtom är det mesta som visar sig hos Krister sådant som väcker ondskan i mig. Inuti mig lever stundom en stark känsla av ömhet för Krister. Men den dör så snart jag är i närheten av honom. Hans personlighet väcker föraktet till liv. Det är inte svagheten hos honom jag föraktar. Vore han bara kapabel att visa den och stå för det. Nej, det är högfärden, den falska attityden av insmicker och den fega attityden för att ernå fördelar, som väcker mitt förakt. När vi skildes vid T-Centralen råkade jag nämna att jag skulle se ”Ambassadören” på Dramaten följande dag. Han mumlade något om att också han, tillsammans med någon väninna skulle försöka fixa biljetter, ”så vi kanske ses där”. Han försökte med blicken återknyta till den varma känsla som rått mellan oss de senaste mötena, men jag kunde inte besvara den, det var med en grimas jag log tillbaka.

Så begav jag mig till teatern igår. Jag var vid gott humör och såg fram emot att se pjäsen och uppleva stämningen i salongen. Jag hade klätt mig med omsorg därför att det kändes bra och roligt. Jag satt i salongen och trivdes, tittade på kvinnorna som gjort sig sådana besvär och var så vackra, var och en på sitt sätt. Det slog mig att det här, som på så många andra ställen var mest kvinnor. Vad kommer det sig? Så gick ridån upp och spänningen steg och sorlet avtog. Jarl Kulle spelade upp sig. Rösten, sättet att säga replikerna var så typiskt Kulle. Skratten kom just som de skulle. Pjäsen var inte bra, ett uppdrivet bollande med marxismen i klart uppsåt att förlöjliga. Det fanns inget bärande eller syftande element. SÅ mitt bland skratten hördes Kristers mullrande skratt. Det fungerade som ett piskrapp på mig eftersom jag hade glömt bort att han kunde vara där. Påminnelsen var som ett slag. Jag kände mig obekväm och tappade det totala intresset för pjäsen. Jag började istället oroa mig för att behöva stöta på honom i pausen. Men jag såg honom aldrig. Vore det inte för hans trumpetstöt till skratt under föreställningen, skulle jag inte ha vetat att han var där. Under andra akten återvann jag mig själv och insikten om att det inte finns något skäl till att jag behöver vara rädd för honom. Osäkerheten finns inte hos mig, den finns hos honom och jag behöver inte ta på mig det eller spela hans spel. Jag behöver inte det om det inte är så att jag vill? Och om jag tänker och funderar utifrån förutsättningen, att inte ta på mig och bära andras ”saker”, så är jag fri att bära fram min egen hållning. Nästa gång, vid nästa lägliga tillfälle hoppas jag kunna visa var jag står.

Januari

Hur ska jag kunna göra något av det jag drömmer om, när allt som behövs är motsträvigt och att så kompakt och ensidigt veta att mina drömmar måste ses som högfärd, som en barnslig önskan att höja mig över det trista, som en önskan att blottlägga de låga, destruktiva böjelserna, som inte gör någon enda människa till vad hon egentligen kan bli. Avancemang! Ett enda litet steg, som skulle vara renade misstänkliggörs till den milda grad, att man tvivlar själv och söker motiv som ska friköpa strävan. Att påverkan hemifrån är så livsstark, har jag inte orkat fatta i hela dess vidd. Att så bli medveten om att mindervärdeskomplex är det mest destruktiva draget hos människan, känns dödligt. Att det dessutom är det mest dubbla som yttrar sig i förvillande mask. Så förgörande kan ingenting verka som att förneka varje ren viljas berättigande. Att stanna på tredje steget för att värna om den mjuka andliga fromhetens beskydd, är att döda det levande. Att genomstrålas av anden, att låta den få plats och rum är gudomligt. Men vidare! Inte stanna vid ”köttgrytorna”. Andens upplysning kräver något utöver sig självt, något ska uträttas, en uppgift ska beredas och utföras. Där, just DÄR får jag inte duka under av självtvivel, eller vankelmod. Om tvivlet får en destruktiv verkan är det ett brott, ett verkligt ont.

Jag sitter här vid köksbordet i sena natta och funderar på vad det kan kunna komma för verkningar av det liv jag nu lever, då jag inte har någon tvungen social kontakt, såsom jobb eller annat, utan kan vara helt för mig själv långa tider, om jag så önskar. Sker det en förslappning måntro? Vad jag mest fruktar är att jag utvecklar ett språk och tankar som skiljer ut mig från andra. Jag märker att jag har blivit oerhört språkkänslig, nära kitslig. Och mer att jag har tappat mycket av min oförfärade aptit på vad som rör människorna jag sammanträffar med. Mitt tålamod för trivialiteter har slaknat. Visst är jag ännu en god lyssnare, men mer otålig, vill att det ska hända något av samtalen. Å andra sidan lyssnar och pratar jag mer aktivt idag. Jag vågar stå för min mening, samtidigt som jag kan känna djup förståelse för sakernas tillstånd, så att säga. Men jag leds vid att märka hur svårt det är att hålla ”ångan uppe” i kontakten med dem jag umgås med. Jag upplever en djup saknad av att det aldrig tycks finnas nog tid till att vara samman ordentligt. Dessa ständiga uppbrott och tidsbegränsade möten, ristar sår i hjärtat. Och jag finner inga skäl till att de är så tidsbegränsade. Visserligen har jag mycket mer tid att disponera än de flesta andra. Men det är inte det det hänger på. Jag har mer känslan av att det är något som pressar människorna till att ha bråttom. Som om att det ligger en snara om halsen, som de inte vill kännas vid. Medan snaran är de själva. För varför minskar man inte ner på uppdragen och alla måsten. Det vore väl en lätt sak om de nu stod i vägen för något man hellre ville.

Att dag efter dag vara i egna tankar och bestyr är på många sätt bra. Sådant som inte märks annars, sådant som behöver lång, ihärdig kontinuitet – får här sin plats. Vad jag med ofruktad närbeskådning ställer mig inför, om och om igen i skilda infallsvinklar, är några enstaka teman, inte alls storartade på något vis. Dessa rör sig kring en och samma axel, även som de inget direkt samröre har med varandra. De handlar om förhållandet till familjen och till Mor och Far, inställningen till kärleken och den individuella uppgiften. Dessa tre teman står i allt fram. De har med varandra att göra, men är ändå separata. Att förstå mig själv i förhållande till dessa tre viktiga punkter är viktigt. Och jag inser att det ena inte går att lösa utan att det är förenligt med de andra. De är på sätt och vis treeniga. Förenligheten saknas. Det fjärde, den felande länken, saknas. Och med den bildas en helhet. Om det fjärde skulle vara ömsesidigheten, vilket jag är beredd att tro, så kan jag resa upp kvadraten. Men den står inte av sig självt. Och det är dilemmat.

En veckas dåsighet, jag sover till fram på dagen, är småfebrig med lätt huvudvärk. I dag när jag vaknar i halvdunklet, kommer ur skuggan minnena av Åke, från barndomsåren. Minnesbilder som är mörka, kalla, hårda. Jag ”ser” hans rum på Hauptvägen. Det hemlighetsslutna rummet, dit det var förbjudet att gå. Där inne fanns allt som var åtråvärt, meningsfullt, men förbjudet. Jag minns Åkes blonda, vackra och stolta gestalt. Han var en kung, rörde som en kung. Han var sträng, så sträng mot mig. Han var den som läxade upp mig, när han fann anledning. Det var mig han brukade sin självutnämnda auktoritet mot. Innerst inne föraktade han nog mig, som den obildade och ohjälpligt vardagliga person jag var. Själv sneglade han upp mot höjderna, där han sett ut en plats åt sig själv, flitigt påhejad av Mamma, som i Åke såg gullgossen som skulle svinga sig upp i glansen, den glans hon så ivrigt ville se honom och sig själv i. Han solade sig i min blinda beundran och lät min rädsla för honom vara verksam. Trots att han tyckte jag förslösade min tid på meningslösheter, så medverkade han inte ett uns till att ge mig tips om vad annat jag kunde intressera mig för. Han var högmodig, det förstår jag nu. Hans pianospel, som uppvisades som vore det genialiskt, var inte mer än vad andra ägnade sig åt, under mindre bullersamma former. Men med Mammas hjälp uppförstorades Åke och hans bedrifter till något extraordinärt. Han levde högt på att låta de andra, däribland mig, stanna nere. Jag förstår nu att Åke har storhetsfantasier. Han kan inte stå ut med tanken på att han faktiskt är en ganska ordinär person. Kan han inte utföra det storslagna, gör han ingenting. Att försöka göra så gott han kan, är inget för honom. Mig har han använt som underlägsen, för att visa upp sina storslagna idéer för. Och han har nöjt sig med att briljera inför mig. Varje gång som han har fått möjlighet att delta eller utföra det han behärskar har han hoppat av eller fördärvat sina chanser. Han vill inte ta det slitsamma, för att vinna det lilla. Han vill inte riskera att behöva erkänna att hans storhet ät ganska liten. Åh, vad jag känner igen somligt hos mig själv. Jag får nu arbeta med att rensa bort övertaget dåligt gods från min bror och mina föräldrar. Nu då jag ser utan idealiserad blick vet jag inte hur fortsättningen ska bli.

En tung dag av påträngande erinringar. Då när jag var sexton år och låg i sängen, sjuk så sjuk, i veckor och höll på att tyna bort. Jag kämpade utan all kraft mot döden, som smög sakta, tyst ovanför sängen. Jag kunde inte ens lyfta handen från täcket, orkade inte öppna ögonen, jag hade knappt kraft att andas. Så låg jag, borta från världen. Hur länge? I min säng i föräldrahemmet. Mamma gjorde ingenting för att hjälpa mig. Det festades som vanligt, när det var dags för det och allt gick sin gilla gång. Tills Pappa en dag vaknade upp och såg hur illa ställt det var med mig. Då ordnades det i hast med läkare, ambulans och sjukhus. Jag återvände till livet, långsamt och tålmodigt. Det liv jag då med eget tålamod återvann, skulle jag ha gett mig i kast med. Men den djupa, svarta omedvetna ångesten, om att min Mor hade övergivit mig, av ren obetänksamhet, av naiv självupptagen band mig hårdare till henne, än ett rått svek skulle ha gjort. Hon är ett dumt egensinnigt barn som spelar vuxen, men är liten och rädd. Rädd för att inte vara älskad, rädd för att bi lämnad ensam, rädd för sanningen, rädd för kritik. Allt detta fläktar hon bort högt och gällt. Visst förlåter jag henne. Ja, jag älskar henne, men inte underdånigt. Ja, jag vill älska. Jag har ingen ork och fantasi att hata. Det är så mörkt och vasst hos hatet. Fukten dryper på väggarna i hatets rum. Hemma i mitt föräldrahem har jag lärt mig hur ljuvligt strålande varmt kärleken målar rummen. Och hur fruktansvärt kvavt och kallt, fuktigt och tomt väggarna gapar av hatet. Jag vet varje ljud, hur de låter: I kärlek runda rullande, i hat vassa stötiga. Jag vet ljuset, hur det lyser: I kärlek flödande spritt, i hat stickande. Jag kan lägga mig på kvällen i utdragssoffan bredvid Mamma, med stel bävan och möta den släckta lampans mörker som vore det djävulen själv som tar rummet i besittning. En annan gång ligger jag där och badar i ljumt omslutande mörker som kuttrar likt en mysande katt. Allt, precis allt, som jag tror är möjligt att uppleva är upplevt i deras två rum och kök. Med en känslighet som gränsar till det outhärdligas gräns genomlever jag livets hela rika spektrum intill de människor som jag är så nära, att jag tycker deras hjärtslag slår i mitt hjärta. Är Pappa arg slår mitt hjärta häftigt, är han glad sjunger mitt hjärta. Är han sjuk slår mitt hjärta ansträngt och tungt. Samma om Mamma kvider av smärta, så känns smärtan i min kropp. Om hennes hopp är fördunklat så krymper mitt hopp. Hennes förtvivlan slår ner i mig samma sekund hon ger röst åt sin. Är kanske hela min varelse bunden till deras livsrytm? Jag vill inte tro det. Det måste finnas ett liv utanför deras kroppar och hjärtan. Ett liv som kan andas andras luft och liv, glädje och sorg. Jag vet likafullt att vare sig glädje eller sorg skapas inom en. Det blir till och får liv genom delaktighet.

Lördagsnatt: Här är tyst, inte en människa syns eller hörs av. Prövningarna är svåra och hårda, inget förmildrande. Jag skäms för min utsatthet. Jag skäms för min själviskhet. Men jag kan inte hjälpa det längre. Jag griper penseln vill måla, jag griper pennan vill skriva. Men ingetdera öppnar sig. Hela mig trängs av hoptrasslat stoff och då är det omöjligt. Jag vill inte, men förbannar det modersbröst som var mig oförunnat. Jag behöver inte längre ljuga bort den saknaden. Den finns i mig som blodbrist. Det står över mig, allt som jag inte behöver ljuga mig om; utestängdheten, utsattheten, svälten. Ja, för svält var vad min Mor bjöd mig från vaggan och till mitt eget uppvaknande. Inte undra på att jag inga minnen har från den tiden då hennes förfogande över mig var totalt. Jag var så svulten att varken huvud eller hjärta fungerade normalt. Hon har lärt mig umbärandets konst. Det var att avstå sådant som ansågs och anses vara ovidkommande för lyckan. Jag förstod och förstår inte vad för lycka hon menade. Idag finner jag lyckan i att få äta närande mat, så att jag slipper den fasansfulla våndan att ständigt vara rädd för att svimma, att ingenting orka, att alltid vara håglös och hängig. Den lyckan var nog ovidkommande, för henne. Visst är Mor en duktig husmor, våga bara inte säga annat. Men det är bara det att maten var, är, så knappt tilltagen. Inte för att det är knalt med pengar, maten finns. Men hon sparar den… till… till vad och vem då? Ja, det är småttigt att hänga upp sig på sådant, visst är det. Men jag kan i himmelens namn inte förstå varför hon gör det. Jag minns skoltiden, hur jag befann mig som inbäddad i bomull. Jag nådde inte ut, jag var instängd i ett vakuum av undernärdhet. Rösterna omkring mig var bara ett surrande ljud. Det enda jag längtade till var att få lägga mig, ta tummen och domna bort i dvala. Kolonitiden var ett enda helvete, för där väntades av mig att jag skulle vara med på det ena och andra. Det behövdes kraft för att vara med i lekarna. Jag hade ingen. Jag blev sjuk, riktigt sjuk istället med feber. Och fick ligga i isoleringsrummet och suga på tummen och domna bort. I skolan blev jag en dag nerkallad till skolsyster. Hon var orolig, för vad kunde det vara. Jag hade blåsor runt hela munnen. Det berättades om mig, att jag som treåring var så sjuk, med blåsor i hela munnen. De var tvungen att mata mig genom att hälla vällingen direkt i halsen. Vad kunde det vara annat än vitamin- och näringsbrist? Mamma har så ofta undrat över hur det kom sig att andra så gärna förbarmade sig över mig, gav mig mat och annat jag kunde behöva. Kan det inte vara så att de såg att jag var så klen och svag, att de ville hjälpa mig att överleva. Själv har jag inte sett det naturliga sambandet förrän nu. Vilket beror på att Mor själv alltid framhållit hur noga hon varit med maten, hur hon sett till att vi barn alltid fått vad vi har behövt. Hon talar gärna själv om vilken kärleksfull och självuppoffrande mor hon varit. Och därmed lyckats föra både sig själv och mig bakom ljuset. Jag känner hur magen krymper samman när jag tänker på hur förvänt och overkligt allting känns. Hur jag ska bära mig åt för att vända allt rätt är mig okänt. Jag förstår att det fordras en genomgripande omvandling av hela mitt invanda synsätt och beteende. Varje företeelse som idag ställs för mig blir ett ingrepp i min personlighet. Bara detta att ifrågasätta alla antaganden: Varför hyser jag den uppfattningen? Varför gillar respektive ogillar jag den eller detta, är fruktansvärt påfrestande. Om det är någon, som Åke eller Mor eller Far har kraftiga antipatier mot, är det i det närmaste omöjligt att skapa mig en egen uppfattning om samma person. Det är som om påverkan har gått mig i blodet och jag kan inte frigöra mig. Men även om det är outhärdlig svårt, så är det nu synliga, påtagliga svårigheter jag har att kämpa med. Maktlösheten och vanmakten har inte mig i sitt våld längre. Jag är ute, visserligen på okänd mark, men jag får se, lyssna och känna mig fram.

Senare, halv sex på morgonen. Inte en blund på hela natta. Nu har det hänt! Äntligen börjar jag se vad liv jag ordnat för mig. Ordnat är väl mycket sagt, för det är just genom att undandra mig det som mitt liv blivit till. Jag har gömt mig bakom förhängen, jag har fegt ljugit mig en tillvaro, som är inbillat just det jag tänkt mig. Jag drönar bort min tid, men ljuger den meningsfull. Jag ser mig omkring i min väl instängda grotta. Här lindar jag självlögnens bitterljuva spole full av tätt spunnet socker. Javisst, jag vill måla och gör eget avbildade imitationer. Javisst, jag vill skriva och skriver av andras tankar och vedermöda. Jag vältrar mig i luftslott. Men vad har jag uträttat? Nej, nu måste det bli ett slut på detta overkliga levnadssätt.

Vaknade för några timmar sedan blödande och med malande mensvärk. Har just läst ut Lars Ahlins ”Om”. En läsning som under en veckas tid har ryckt upp allehanda tankar och känslor. Ingen som han kan få mig att ställas inför mig själv: Raseri och förskräckelse. Idag då jag vaknar ur etappsömn, ser jag leende på mitt vara. Det låter sig inte så lätt rubbas i grunden. Tankarna fladdrar flyktvägen. Men, men det är något starkt, envist som växt sig fast. Det är något som har kommit för att stanna: kärnan i mitt liv. ”Du skall välja ut en stol och sätta dig på den. Inte spika fast den, utan vara rörlig. Men då du sätter ner dig skall det vara på den stol du utvalt åt dig!”

Ihållande kraftlöshet och tröstlöshet. Tankarna vandrar på jakt efter förklaringar: Vad är det som sker med mig, så att jag blir så här? Men det finns inget att förklara det med. Att söka skäl är meningslöst, de syns mig snart vara svepskäl. Modlösheten uppstår ur inget och rinner ut i intet. Kraften lämnar mig bara, den finns inte, så är det. Jag tvingar mig att avväpna den, kanske jag inte borde det. Om jag bara kunde göra mig av med skräcken för att bli ”mina föräldrar”.

Jag sitter fast i en tärande konflikt. Jag blir mer och mer medveten om hur påverkad jag är av mina föräldrars värderingar. När jag nu ser min tillvaro, ser jag något som jag inte känner igen som mig, inte vad jag trott och tänkt om mig: Alltså konsekvenserna av det jag faktiskt gör.

En annorlunda lukt har kommit ur mig. Strängheten, den tvingande moraliska askesen, slog upp i mitt huvud – i gårkväll då Agneta och jag satt och gaggade på Café Opera. Moraliska förbud, till gagn för ingen och inget. Hur försvann inte lusten till livets hela inbjudan? Hur ställde jag mig inte i det planerade – valde ut visst. NU Ingrid svingar sig lusten, den fria lusten upp i rymden! Märk svängningen! Att det svänger.

Visst förändras utsikten. Möte med Krister i fredags. Vi träffades hos honom. Det var inget märkligt, snarare vardagligt. Vi gjorde vad vi brukar göra, åt, drack kaffe och whisky, såg på teve och pratade om vad som trängde i våra tankar. När natten blivit sen bäddade Krister åt mig i soffan. På vägen möttes vi i en omfamning. Omfamningen blev kvar, ingen av oss bröt sig ur den. Lusten i kropparna våra svällde lugnt till. Och det föll sig naturligt att vi makade ihop oss i hans smala säng. Lugn, och intim täthet brusade upp och tonade ner, vi somnade innan vi visste ordet av. En ytlig sömn med drömbitar ur samtalen tidigare, väckte upp mig titt och tätt. Det kändes ovant att känna en levande kropp så nära. Ur sömnen in i dvalliknande älskog, en uppflammande lust och hunger efter extas. Orden från Ahlin, att begäret står i vägen för kärleken, sjöng i mitt huvud. I avspänd samvaro tillbringade vi hela förmiddan i sängen lyssnandes på musik. Det rådde sann förtrolighet. Jag ringde Agneta och vi avtalade att träffas klockan tre på Tehuset. Ett framsteg av mig, att verkligen göra något och inte bara låta tiden falla ner över mig. Efteråt sköljer olika vågor genom mig. Något av dröm, overklighet skymmer över det skedda. Det är som om jag varit med bara i fantasin, som om jag om igen tänkt det hela: Min verklighet är något annat nu, något som inte inkluderar Krister. Och att överge denna föreställning upplevs som en dödlig förlust. Visst har en balans vuxit fram. Jag står inte och faller med honom längre. Nu kan jag se honom, utan att gripas av vanmakt, för min egen skull. Jag kan till och med känna mig hel i hans närvaro. När jag idag hör honom referera andras uttalande om att de inte kan förstå varför han inte ”säger ja” till mig, så drabbar det inte mig så hårt längre. Jag vet mer säkert vad som gömmer sig i min reaktion: en tillsynes obegriplig mindervärdeskänsla. Att bli förnekad (har) uppfattas av mig som att inte duga. Men jag upplever mig inte mindervärdig, så att reagera så är konstigt.

I natt drömde jag en stark dröm som skakade mig: Jag stod i ett dörrhål, lutad mot karmen. Plötsligt kände jag mig sjuk. Jag vred på huvudet och såg mitt ansikte i en spegel. Skräckslagen såg jag mitt förvridna, hålögda ansikte. Jag var dödssjuk! Jag var så svag att benen inte bar och föll ihop över en stolsrygg. Jag ropade på hjälp. Namn efter namn, men ingen tycktes ta mig på allvar. Jag vädjade om att de skulle hjälpa mig, annars skulle jag dö. Det var bråttom. Krister skymtade, men han var tafatt. Mamma var där, men ingrep inte direkt. Jag vaknade med ångest, och kände att något väsentligt kommit fram i drömmen. Det var en återupplevelse av min sjukdom i tonåren. Samtidigt som min längtan och önskan att bli tagen på allvar, gestaltades.

Nej, jag är inte rädd längre. Inte obegripligt rädd, inte rädd för det okända. Vanmakten och ångesten har hemhörighet. Nattens dröm talar om upplevelsen att bli övergiven, förrådd. Det ät tredje gången denna vecka som jag i drömmen upplevt detta. I Fassbinders film ”Veronika Voss hemlighet” var övergivenheten totalt blottad. Den fanns där som oövertalbar, ja, faktiskt som självklar. Veronika var utlämnad åt en anonym ondska som utan samvete tog hennas liv. En skymt av de oskyldigas offer för systemets oblyga dumhet. Fassbinder: sändebudet, vittnet Ondskan: godtrogenhet och ointresse, ja likgiltighet.

Agneta ringer och berättar sin dröm: Vi – hon och jag – går fram på en lång, smal grusad väg i landskapet. Hon skyndar på jag följer dröjande bakefter. Plötsligt sträcker jag fram min hand. I den ligger det smycken. Hon anar att hon ska välja något. Men tvekar. En bok finns småningom med. Hon anar att hon ska välja. När hon berättar drömmen, känns det gott.

December

Nu börjar ett sammanhang lödas ihop. Under längre tid har mina tankar, känningar, kretsat kring ett tema: Källaren, underjordsöppningen. Nu då jag ser min historia något så när samlad, kan jag se att de minnen jag har från tiden före medvetenhetens begynnelse, före tiden då jag började anteckna mina upplevelser, mest är källar-händelser. Jag tror att det finns en ”första” upplevelse som ligger någonstans tidigt i barndomen. Minnet kan bara få fatt på ”portarna” till denna källare. Dessa ”portar” är helt synliga, det är två halvor, höga mörkbruna, liggandes i svag lutning. Dessa måste vikas upp och läggas åt sidan för att nedgången till källaren ska bli fri. Där en stentrappa, som börjar på marken, leder brant ner i underjorden. Detta vet jag, men jag vet inte mer. Jag vet inte heller var denna speciella underjordsingång finns, eller fanns. Något säger mig att det kan ha varit på den koloni jag var på i tre -fyraårsåldern. Jag får för mig att jag har varit nere där och nåtts av något starkt upplevt, något högst säreget, som var både skrämmande och förtrollande. Kanske blev jag instängd och bortglömd och beredde mig för döden, fann mig väl med den. Ja, faktiskt tror jag detta är vad jag har upplevt. Och därför är senare ”källarepisoder” det jag minns, då de givit mig något av liknande känsla. Det är i källare jag har upplevt mina ”ingivelser”. I källaren pussade jag för första gången en pojke. I källaren upplevde jag för första gången att jag var en enskild individ, som kunde och borde tala för sig. I källaren inredde jag min första egna vrå, i en potatis lår. I källaren mötte jag första gången den vuxne (av sot) svarte mannen, som gav mig vita karameller mot att ”inget säga”, om hans förförelse. I källaren upplevde jag för första gången hur en pojke rörde vid min kropp. Jag blev då medveten om att pojkar förväntade sig något speciellt från flickor, något som jag konstaterade att jag ännu inte hade, men förstod att jag senare skulle få: Mina bröst. Och den största upplevelsen var då jag tillsammans med en pojke gick ner i hans källare och han emot mitt samtycke trängde in i mig. Jag minns inte att det efter denna händelse har hänt något mer i källare. Men alltid, och ännu, har jag haft stark dragning till källare, utrymmet under jorden. Jag saknar främst de ställen jag har besökt, eller bott på som inrymde jordkällare. Jag var alltid en flitig gäst i denna, var gång något skulle hämtas eller ställas ner anmälde jag mig. Och det är alltid med en känsla av högstämdhet jag öppnar dörren och träder ditin, som att jag känner mig besläktad med underjordens makter.

I mina drömmar har jag ofta, med djup ångest, fallit ner ifrån höjder av olika slag. Men det är själva uppåtstigande som har varit försvårat. Det är trappor som ändras till rutschbanor och jag rutschar ner till botten. En återkommande dröm är trapphuset: en hisstrumma i mitten och en ringlande spiraltrappa. Jag vågar inte ta hissen, utan ska försöka med trapporna. De blir brantare och brantare och jag får svårare och svårare att hålla mig kvar utan att rutscha baklänges utför. Jag strävar att nå höjderna med hindras ständigt. Tolkar jag det så, att jag söker mig upp ur mörkret (källaren) till ljuset, till fri sikt, möjlighet att överskåda världen, så är det begripligt. Om min strävan är att nå upp till sanningen, så förstår jag; svårigheten. Men om klättringen gäller personlig prestige och höghet, så begriper jag det inte. Jag vill komma upp ur den mörka grottan och se mig själv och världen utan förnekelse och förvanskning. Drömmarna påminner mig om hur svårt det är. De visar också på att jag inte självklart kan vänta mig samma strävan av andra. Vägen och hindren måste prövas, utforskas av mig själv. Naturligtvis kommer jag att uppleva besvikelser av att se och förstå att andra, vänner och anhöriga, inte strävar till ljus och upplysning lika hängivet som jag. Men detta får jag lära mig att leva med, utan att för den skull bli bitter. För resten ger mig upplysning så mycket att det är nära nog omöjligt att vara bitter.

Jag måste citera C G Jung han beskriver det så bra: ”… vad jag upplevde kan inte beskrivas på annat sätt än som saligheten i ett icke tidligt tillstånd, i vilket nutid, förflutet och framtid är ett. Allt som sker i tiden var där sammanfattat i en objektiv helhet. Ingenting var längre särlagt i tidsmoment eller kunde mätas med tidsbegrepp. Upplevelsen kunde snarast beskrivas som ett känslotillstånd som man emellertid inte kan göra sig någon föreställning om… Det enda som känslan kunde fatta vore en summa, en skimrande helhet, som på en gång innehöll väntan på något som skulle börja en överraskning över något som höll på att ske och tillika en tillfredsställelse eller besvikelse till följd av något som redan tillhörde det förgångna. Man är invävd i ett obeskrivligt helt och iakttar dock detsamma med fullkomlig objektivitet.” Detta tillstånd kan jag vara omsluten av plötsligt och utan förvarning under längre eller kortare tid. Tidigare ville jag undkomma det, då jag trodde det var tecken på galenskap.

När jag var på hemväg igår efter att ha varit i mataffären och köpt middagsmat och passerade Sofiaparken kom ”rösten”; klar och utan känslosamhet till mig och sa att nu är Krister en bland flera. Telefonsamtalet med honom i torsdagskväll hade inte lämnat något åt mina känslor att tampas med. ”Rösten” min objektiva förmedlare, lät mig veta att jag nu har lossat på banden. Han och jag är fria. I glädje konstaterade jag att jag kunde tänka mig honom, såsom jag tänker mig Yavuz och Ivan, något välkänt men separat. Efter en stund då jag stökade i köket kom ”rösten” igen; nu fick jag veta att jag ingenting hade emot att Krister när han så kände, kom upp hit och kopplade av. När jag ”hörde” det kom jag på att jag ”hört” det förut. Och plötsligt stod min livsbild klar för mig. Detta är just mina djupaste fantasier om mitt liv. Den brinnande önskan jag haft sedan länge, att vara platsen, mötesplatsen, att vara, möjliggöra, en hamn för människor. Inte bestående, utan en punkt på vägen. Ja, så är det, nu strålar alla trådar samman. Så märkligt, en tyst tomhet, ett hål blir här synligt. Jag ser för mig otaliga situationer och skeenden, spridda, lösryckta händelser, som pekar i samma riktning. En mötesplats, att vara till för människor där, just där de befinner sig i livet. Och en gemensam nämnare är matbordet, bordet vi alla samlas kring och delar brödet. Det är brödsbrytelsen gemenskapen syftar till, att motta det dagliga brödet, givet för liv. Jag har kommit mitt eget öde på spåren. Så mycket blir medens så förklarat då denna personliga vision äntligen framträder och får ljus över sig. Genom mitt huvud strömmar, forsar enskilda episoder, som alla hör samman nu. Jag har sett mitt liv och levende som splittrat, stundom kaotiskt, men nu ser jag att så inte är fallet. Det är omedvetna försök att realisera den vision jag inte vetat om.

Jag undrar återigen över vad den dröm jag drömde innan vi blev samman ville säga. Det var en motsägelse, som där kom till uttryck. Men huruvida denna motsägelse rörde mig eller honom, eller oss båda, vet jag inte. Kanske var det ingen motsägelse utan en kontrast! Kontrasten mellan inre och yttre, mellan intim och allmän, mellan personlig och opersonlig. Kanske denna kontrast inte är det samma som halvhet utan som två sidor av en helhet. Om tomrummet blir en del, en form som fyller upp mönstret är det meningsfullt även om det i sig inte betyder något.

Att jag har en benägenhet att begränsa, inhägna, begrava mig och det jag ser som mitt har jag alldeles nyligen insett. Och det är i sanning motsägelsefullt. Men för att leva min vision måste jag ge upp min barndoms källare. Jag måste släppa taget om mörkrets trygghet och träda upp i ljuset Kan jag det? Vill jag det?

Tidigare kunde jag inte ”binda” mig för en kurs eller sysselsättning, ett löfte till någon eller något bestämt, därför att jag inte upplevde att jag själv ägde min tid. Min tid var andras och jag förmådde inte motivera den. På ett hav av potentiell tillgänglighet guppade jag fram. Varje val med bestämdhet drunknade i detta hav. Jag var i fångenskap under oförutsägbarheten. Jag visste inte det! Eftersom jag aldrig med säkerhet kunde förutse vad andra ville mig, kunde jag inte heller säkert veta vad jag ville. Ville de andra något med mig, visste jag inget sätt att göra mig på, annat än att vilja dem. Jag hade inget att vilja som var tillräckligt skäl för att inte vilja dem, inte så att de tog det för giltigt skäl att inte infria deras vilja. Att övertyga dem, att få dem att förstå var ett hopplöst företag, som jag aldrig lyckades med. De kunde ju bara förstå sådant som var i enlighet med vad de själva ville. Alltså så omvandlade jag min vilja till att bli deras. Att leta mig fram till en egen vilja, som står fri från deras, är fruktansvärt. Jag vet inte om jag lyckas. Men jag vet att jag vill göra det.

Åke var här i måndags och sov över. Jag är ofri i hans sällskap, vilket yttrar sig i kramp i hjärttrakten. Det är med spänd återhållsamhet jag diskuterar med honom. Det ligger en fara på lur hela tiden; risken att jag ska tappa kontrollen och prata fritt. Vad skulle det göra? Jag vet inte. Men rädslan, att han ska bryta ut i obehärskat raseri mot mig, finns. Där sitter spärren. Jag är alltså rädd för honom. Ja, så är det. Och jag inser att den faran inte blir mindre utan större. Han låter inte mig få vara. Så länge som min utveckling var förenlig med hans intressen och kunnande, var allt bra. Då var jag inom hans cirkel, men går min utveckling andra vägar än hans, så måste han med våld reagera och försöka begränsa. Jag är på god väg bort från hans magiska cirkel. Han kan inte se något värde i det jag ägnar mig åt, då det skadar hans inflytande över mig. Jag minns väl valda fragment, av vad han uttryckligen sagt om mig, när han varit onykter. Det är oresonliga, aggressiva anklagelser mot mitt sätt att leva. Jag vet också att vårt första öppna, nyktra gräl, som utspelades när han bodde här efter sin misslyckade resa till Paris, och som slutade med att jag tog ifrån honom nyckeln till min lägenhet, har satt spår hos honom och att han inte glömt det.

Precis innan jag somnar strömmar Kristers varelse genom huvud och kropp. Något särskilt är det inte, bara en saknad, av det typiska. Det som är han, sånt som irriterar, sånt som roar. Inte så mycket erotik och kel, nej, mer hans rörelser i rummet, hans stökiga personlighet och impulsiva klumpighet. Hans särskilt enfaldiga kommentarer och gruvliga omständighet. Hans barnsliga beroenden; att hålla handen, att låta ett tungt ben vila i mitt knä, att maka sig så att han får plats, allt detta saknar jag nu. Det rörande, röriga, rörliga, det osäkra, självsäkra, ja allt som tillsammans är han. Jag kan känna det och sakna det, men med djup ro och fattad glädje. Denne säregne, som ramlat in i mitt centrum.

Besök hos Mor och Far i helgen. Vid samtal mellan henne och mig i dag, kom vi att tala om våra erfarenheter vid konflikter med människor. Mamma menade, att hon aldrig gav sig när hon blivit orättvist behandlad, utan att hon krävde sin ”rätt”. Hon menade vidare att hon också fått upprättelse. Hon sa också att hon väl kunde leva utan dem som inte gillade henne, vem det än var, även oss barn. Att ingen måste tycka om henne. När hon så bergfast uttalade detta blev jag undrande. Är det likadant för mig? Jag sa att jag aldrig hade varit med om att någon ställt sig på min sida i en konflikt, att jag hade dragit mig ur i stället. Och att jag inte upplevt någon upprättelse. Det menade hon berodde på att jag var feg och svag., man ska stå på sig för att få rätt. Hon menade förresten att det var jag själv som gjorde att jag blev orättvist behandlad. Jag funderade: Vad kom det sig att jag var så olik henne därvidlag? Då kom jag på att det var naturligt att jag drog mig ur, när det varit omöjligt att få ”rätt” mot henne. Jag frågade henne: Hur går det om två personer är lika övertygade om att ha ”rätt” och är lika envisa och kompromisslösa, men har olika mening? Hon svarade utan vidare, att det avgör medlaren. Men om det inte finns någon medlare då, frågade jag. På det svarade hon ingenting. Jag vet av erfarenhet att en person som till varje pris ska ha ”rätt”, inte ger sig för några argument, vare sig från medlare eller från motpart, inte ger sig med mindre än total undergivenhet. Detta har jag lärt mig av min Mor. Hon är inte intresserad av att få någon annans mening, hon är endast intresserad av att få medhåll. Men hon är inte nöjd med det, för hon vill ha striden, för det är under strid hon får utlopp för sin ”starka vilja”. Jag har egentligen aldrig riktigt förstått mig på henne. Överhuvudtaget har medlemmarna i min familj, var och en på sitt sätt, upplevts med undran och förvirring. Alla och var och en, också jag, är oerhört självsäkra i vår dominanta attityd, men väldigt osäkra och osjälvständiga i själva verket. Vi har inte lyckats särskilt bra med övertyga någon annan om vår förträfflighet. Nu när jag tänker efter så vet jag väldigt lite om vad andra, utanför familjen och dess medhållare har för uppfattning om oss. Det är inget man frågar om.

Jag sjunger min klagosång tyst, så att ingen hör. ”Källaren” som äntligen lysts upp är den plats mina föräldrar gav mig. Det är deras hål, inte mitt. Jag ska upp ur det kvava, gråa, smutsiga jordhålet. Jag älskar dem med alla sina brister och håligheter, inte för att jag i inte skulle önska att jag kunde hata dem, nej, jag älskar dem därför att det är det enda som håller mig vid liv och sans. Jag är för dåligt utrustad, för svag helt enkelt för att hata och hämnas. Jag tror inte på rättvisa, mer på tolerans och förlåtelse. Jag tycker inte synd om mig själv och därmed inte heller om någon annan. Men ett vet jag nu, upp i ljuset ska jag spåra mig.

Det enda som framhållits som eftersträvansvärt och hållbart är: Bli människa! Och denna beteckning har väldigt lite substans i kvinnlig bemärkelse. En man, inbillar jag mig, vet mera bestämt hur han ska vara som människa, än vad en kvinna vet. Jesus är ju väl beskriven och uttalat konkret, men Maria är diffus och substanslös, likaså Eva. Det saknas helt klart modell för hur en kvinna ska vara för att vara hel människa. Om hon inte klarar hela saken med att bli Moder.

Nu omformas mönstret: känsla, tanke, upplevelse av Kristers fenomen. En långsam, obeveklig förskjutning sker: Han från centrum till utkant. Mönstret omstruktureras, innehållet skiftar karaktär. Och det är med skrämmande påtaglighet hans betydenhet neutraliseras. Det skrämmande, dragningskraften banaliseras, mister kraften. Från skräckblandad dragning till rörande omtanke, till verkligt intresse, till neutralt ointresse. Hans gestalt blir mer och mer van, jag ser honom. Det mystiska upplöses och får vardaglig klädnad. Han, som mytisk symbol för det okända, onda, farliga och eftertraktade har mist sin dragningseffekt. Han framstår blott och bart som en verklig person med fel och förtjänster. Den dubbla bindningen upplöses och det som ÄR ses. Och det som är, utan tillägg, har ett ganska betydelselöst innehåll. Märkligt!

Samvaro med Mor och Far över julen är inget nöje precis. Det är en plikt jag självmant har tagit på mig. Därför att det är så mycket enklare att följa deras vilja än att strida för min egen. Jag har märkt att det inte finns mycket kvar av de knutna, samvetsömma känslor, som förut gjorde mig så illa. Jag kan till och med koppla bort dem, när de blir för hårt elaka mot varandra eller mot mig. Deras hugg och slag träffar inte mig längre, det bara ljuder i öronen, men till hjärtat går de inte. Jag funderar omsorgsfullt över: Vad är kärlek egentligen? När den samvetssjuka skuldkänslan är frigjord, är det svårt att känna någonting alls. Tingen, smärtan, den krampfyllda ångesten har tagit sådan plats i hjärtat, att då de är borta tycks det mig bara vara ett hålrum kvar. Jag ser och hör med fasa på deras elaka och småsinta sätt, varmed de tacklar varandra. Jag förfäras när jag inser att jag alltför lätt har tagit efter, att jag inte vet hur man kan vara, hur man visar sig och det man känner, på annat sätt än de visar. Jag inser hur vansinnigt jag har burit mig åt, i mina försök att visa kärlek och intresse. Jag vet ingenting om hur man ska vara, för att bli förstådd, såsom man vill bli det. Ingenting, eller i alla fall väldigt lite, av mina tankar, mina idéer och känslor kan komma till uttryck. Det språk jag brukar idag, är mitt eget alldeles, det har lösgjort sig från deras inflytande och pockande krav. Och kan inte höras av dem. De tyder allt efter sin egen förkrympta syn och något annat tränger inte in.

Inför årets slut. Vad mig beträffar har en utveckling gradvis skett, som visar att jag med tydlig konsekvens genomlevt de stadier där instinktiv sexualitet och ägarbehov stod främst, likaså den romantiska förälskelsens tid, ingetdera av dessa stadier gav mig full tillfredsställelse. Det var tider av nervöst jagande och ängsligt väntande, en tid där den mesta energin gick åt till att bevaka mina intressen. Detta levnadssätt har alltid varit påfrestande för mig. Redan som tonåring kände jag motstånd mot att behöva göra mig till för att få en plats hos dem jag tyckt om. Samtidigt som jag väl visste att om jag inte ansträngde mig och höll mig framme, skulle jag glömmas bort. Jag har aldrig förstått värdet av att tvinga mig på, övertala eller locka till mig andra. Men visst förstår jag att en del går förlorat för mig genom detta.

Jag firar det nya årets start med mig själv, Det är kanske sorgligt, men jag saknar ingen. De sista dagarna på det gångna året har varit dämpade, ett lugn som vilar i sorg. En stilla förtvivlan över min familjs tragiska omständigheter. Och en intuitiv vetskap om att jag ingenting förmår göra. Ilskan som förr gav en möjlighet till utlopp har upphört. Den duger inte till något, längre. Jag är bara rädd att min förtvivlan ska yttra sig i förakt.

oktober

Lördagsnattens dröm har fastnat i huvudet, men jag förstår den inte: Ännu. Drömmen: Jag befinner mig i mitt inre rum här hemma. I rummet finns en stor säng. I den finns ett barn, ett litet ljushårigt, knubbigt barn. Barnet hör samman med mig på något vis. Jag lämnar rummet med barnet med känslan att jag har ”det” under kontroll och går ut till mitt yttre rum. Där är det stökigt och ostädat. En massa stolar står här och där, mörka tyger ligger slängda över stolarna. Jag försöker hjälpligt ordna till i oredan. Siv Wallén är där och någon eller några fler. De väntar sig något att äta. Jag förslår fisk, och tänker mig djupfryst fisk som går lätt att laga till. Siv säger att det kan vara kul med omväxling: de är ju mest vana att äta ädelfisk. Jag är så på gatan och med mig är barnet som jag ska ha ansvaret för. Plötsligt rusar barnet ut på gatan och springer runt en parkerad bil. Jag blir skrämd och därmed arg och börjar förmana barnet. Till min förskräckelse märker jag att barnet inget förstår. Jag får för mig att barnet saknar förmågan att ta till sig något utifrån. Så är barnet borta och jag börjar leta. Nu vet jag att det är totalt omedvetet. Jag söker upp ett sjukhus i närheten och vet ganska säkert att barnet finns där, någonstans. Jag går till sjuksystern och ber att få en stelkrampsspruta, för att vara immun mot de skador barnet kan ha fått och som kan smitta mig. Men medlet som ska rengöra huden, innan sticket skvätter upp och jag får lite av det i mun. Jag känner den beska smaken och blir smått bedövad i munnen. Jag talar om det för syster och hon säger skrattande: Det tycks du tåla. Jag bryr mig inte om sprutan, bestämmer mig för att klara mig utan. Jag vet på ett ungefär var jag ska söka barnet. Jag finner det i en säng under en hög med kuddar. Det sover lugnt, ovetandes. Jag lyfter upp det sovandes och lutar det mot bröstet. Jag är medveten om mitt stora ansvar för det omedvetna, tungt sovande barn.

Det kommer nu slag i slag, knutarnas kärnpunkt. Länge har jag lirkat och lirkat, dragit och slitit i dessa knutar för att få dem att lossa och lösas upp. Jag har varit på varje anslutning, de närmast liggande likväl som de inneslutna. Jag har tidvis lämnat dem, för att åter ge mig i kast med uppgiften, trägen vinner om bara uppgiften är meningsfull och har betydelse. Mannens lem utövar ett starkt inflytande över kvinnan. Freud ville ha det till ”penisavund”, att hon saknade det han ägde. Så tror inte jag. Tvärtom är hennes intresse en fascination inför något hon inte själv äger, men är i behov av. Var sak man inte kan förfoga över och samtidigt är starkt lockande, upplevs starkt hemlighetsfullt, mystiskt. Om inte det verkliga förhållandet uppdagas, får det hemlighetsfulla magiskt inflytande. Och det som upplevs som magiskt får den dubbla rollen, att det skrämmer och fascinerar samtidigt som det magiska innehåller element av tabun. Magiskt kan bara det upplevas som innesluter sådant människan inte kan leva utan, men av skilda skäl tvingas förneka och också avstå från att förstå. Att kvinnan eller hellre flickan, får lära sig att mannens lem är något fult, något farligt och något ont, men samtidigt få veta att hon själv har kommit till just genom denna så ondsinta sak. Och hon därmed tvingas begripa att hon måste begagna denna för att utföra det som förväntas av henne: Att själv skaffa barn till världen. Hon skräms för det nödvändiga, hon varnas för det njutbara, hon uppmanas att göra det. Hos mig har detta fenomen yttrat sig så, att jag i smyg har intresserat mig för själva lemmen, för könet, alltså inte personen. Jag fick tidigt förstå att den skulle döljas och gömmas. Så var det också under många år. Men så långt jag kan minnas har jag reagerat starkt, ömsom med ofrivillig eggelse, ömsom med skräckblandad skam. Under tiden tillsammans med Sune hade jag en oresonlig drift att träffa okända, främmande män, enkom för att ligga med dem. Jag ville det om och om igen. Det var en fix idé. Jag kände mig inte otrogen. Det var själva ”hemligheten” jag ville komma på spåren. Det fördolda, det gömda ville jag få syn på. Att jag under dessa år aldrig ens närmade mig egen tillfredsställelse, tänkte inte ens på det, visste helt enkelt inte om den sidan av saken, talar sitt tydliga språk idag. Vad jag var på jakt efter var min egen hemlighet. Jag själv som hemlighet. Det var ju min egen sexualitet jag ville komma i kontakt med. Och det förutsatte jag blint att mannens kön var svaret på. Och det är det ju på sätt och vis.

Drömde i natt att jag var ute och promenerade med någon, när vi gick där så såg jag upp mot himmelen. Och fick se en svärm av småfåglar som angreps av några få större fåglar. Jag skrek till: Titta! Köttätande fåglar. Omedelbart jag sagt det, så samlade svärmen ihop sig och dök ner på mig. Jag skrek av förfäran och började slå omkring mig för att fria mig. Men de var oeftergivna och bet sig fast. Deras angrepp riktades mot min händer. Jag kände en sträng, dov smärta när de högg och bet sönder bägge mina händer. Jag vaknade med en djup ordlös fasa i hjärtat. Munnen min var öppnad som för ett skrik, men intet ljud kom därur, där var endast ett stort svart hål. Jag förstod inget av vad jag upplevt, men fasan var så talande och jag genomträngdes av dess varnande ton. Som så ofta på senare tid, varseblev jag allvaret i att drömmen ville säga något, en varning. Jag är i färd med att avslöja ”det hemliga”, den dolda makt, som styr våra vanor och attityder. Jag anar att det verkar med mördande konsekvens. Det är svårt att inse vidden av min upptäckt. Jag färdas långsamt och rättar mig undan för undan vartefter jag får belägg. Det är inte med hat, inte med besvikelse, inte ens förvåning jag ser vad jag ser. Men det är med förfäran, det utsäger drömmarna.

Jag insåg utan vidare vad Kyrkan spelar för roll, när jag i tisdags lyssnade till Rainer Carls föreläsning i teologiska frågor. Hela uppläggningen, i linje och mål syftade och syftar till kyrkans, det vill säga, männens inflytande över församlingens, det vill säga, kvinnornas vara och inte vara. Kyrkan, speciellt den katolska, består alldeles självklart av män, från allra heligaste stolen till den enklaste stolen. Hela teologin talar om män: söner, bröder. Kvinnan finns inte närvarande annat än som medel: medel att upprätta maktpositionen med. Jag låg och funderade innan jag somnade över hur genomgående små till växten dessa präster och patrar faktiskt är. Vidare frågade jag mig hur det kan komma sig att det genomgående är flest kvinnor som besöker kyrkan och föreläsningarna. Och vidare varför de män som finns med är så tafatta och opersonliga i jämförelse. Dessa frågeställningar och allt som döljer sig däri var kvar i mitt huvud då jag somnar. Var det månne ”de små” männen som likt småfåglar gav sig på mig i drömmen och ville oskadliggöra instrumenten för min handlingsförmåga: händerna? Jag är inte fientlig till männen, men är de fientliga till mig? I snart sagt var minnesvärd dröm på senare tid har jag tystats, dödats eller oskadliggjorts med våld av någon eller några män.

Försöker sova, men det vill sig inte. Det tankarna rör är numera sällan kval eller bekymmer, snarare konkreta problem som pockar på reella lösningar. Dagarna fylls med ordentliga uppgifter som uppfylls. Jag bestämmer mig för att göra något konkret och gör också det jag bestämt att göra. Det är en alldeles fantastisk tillfredsställelse. Drömmen i natt visar samma tema som framträtt nu på senaste tiden. Jag är på en offentlig lokal, emot mig kommer en man, som jag känner igen, han sträcker ut en öppen hand till mig och jag förstår det som ett ”får jag lov till en dans”. Jag lägger min hand i hans och vi går ut på dansgolvet. När jag vänder min kropp mot hans märker jag att han är kortare än jag, vilket förvånar mig då jag minns honom som bra mycket längre än jag (så är han också i verkligheten). Jag böjer då ryggen kraftigt och putar ut med ändan och då blir vi jämnkorta. Vi börjar dansa och det känns lite genant att vara i den ställningen, som måste uppfattas som tillgjord. När vi dansat några steg börjar han prata. Jag förstår inte varför han inte kan ägna sig åt det han bjöd mig till. Jag känner det irriterande, men inser samtidigt att han har bara det att ta till, för att hävda sig. Jag tycker det är synd att han gör så. Jag upplever detta starkt: om han inte hade tagit sig för med att snacka hade inte olikheten i längd framträtt. Drömmen sa i ett slag något om människans bakvändhet; att vi gör allt tvärtom. För att dölja ett komplex, framhäver vi något konstlat, vilket uppmärksammas mer än vad det vi vill dölja skulle ha märkts. Jag lägger inte märke till att en man är kortare än jag förrän han visar sig stor i mun. Jag märker inte att någon saknar kunskap förrän den vill verka kunnig. Vi framhäver just det vi saknar. Det som är talar för sig själv, det behöver vi inte tala om. Sanningen tiger tyst, lögnen ljuder högst. Språket talar inte om oss, det talar för oss.

Jag lever inte med i andras liv längre, visserligen deltar jag i människors tillvaro, men jag tar inte över deras liv, med andra ord jag lever inte andras liv längre, utan håller på att lägga grunden för ett eget liv, levt av mig. Det är så totalt annorlunda, och jag inte har något språk för det, ännu.

november

Läser ur ”Förändring: att ställa och lösa problem”: Olika aspekter på problem– förnekanden i störda familjer. Det vanligaste skälet till att man förnekar existensen av problem torde vara behovet att upprätthålla en socialt accepterad fasad. En omedelbar följd av detta är de så kallade offentliga hemligheterna i sådana familjer. De är offentliga i den meningen att alla familjemedlemmarna känner till dem och att de är hemliga i den meningen att ingen officiellt får känna till att också de andra vet om dem. Det förekommer ingen omedvetenhet i klassisk mening, utan det existerar snarare en tyst överenskommelse inom familjen; varje familjemedlem kan veta och vet också ofta att familjefasaden till stor del är falsk och inte representerar något annat än en officiell partilinje. Uttrycket partilinje anger kärnpunkten; ty inom den vidare samhällsramen tjänar partilinjerna faktiskt samma syfte som familjemyterna. Situationer och dess nyss beskrivna typ blir naturligtvis mycket försåtligare och patogen om inte bara problemets existens förnekas utan också själva förnekandet. Det rör sig då om speciellt uppenbara fall av patologi hos mänskliga system, där redan försöket att blottlägga det fördolda, för att inte tala om själva problemet, genast brännmärks som bevis på galenskap eller elakhet. Och galenskap och elakhet uppträder då också faktiskt som en följd av denna fruktansvärda förenkling, så vida personen inte å ena sidan har skaffat sig den livsviktiga förmågan att se hur det ser ut bakom fasaden och å andra sidan är klok nog att inte säga något om vad hon har sett. Eller som R D Laing uttrycker det: De spelar ett spel. De spelar att de inte alls spelar ett spel. Om jag visar dem att jag ser att de gör det, bryter jag mot reglerna. Och de straffar så mig. Jag måste spela spelet att inte se, att jag ser spelet.

Dagarna hakar i varandra och blir till veckor, månader. Utan att stanna upp och se vad tiden används till, blir det snabbt en övergång från kvalitet till kvantitet. Det rullar liksom på bara. Snart nog befinner jag mig i färd med att missbruka tiden istället för att bruka den. Med andra ord jag missar väsentligen det värdefulla, sådan som ger mig något bestående. Föreläsningarna hos Jesuiterna på Eugenia är avslutade för min del.

Just som jag skulle sätta nyckeln i låset för att öppna dörren hem till mig, hemkommen efter en helg hos Mor och Far, föll minnet av något över mig. Minnet av något som nu var saknat. Jag sökte genast att se för mig något som hade funnits. Jag fäste därmed hågkomsten av ett rum, närmare ett bord, ett runt bord, som hake. Jag bläddrade igenom minnet som man bläddrar i en bok, i ett enda svep. Där jag fann ett runt bord stannade jag till, men saknaden fick inte liv. Saknaden fäste inte vid det som kunde synas, den låg bortom. Den rörde något som hade upplevts som helt. Det upplevda har präntats med genomskinligt bläck. Jag förstod efter ett tags fundering att minnet återkallat ett tillstånd av salighet. Då jag vet att detta tillstånd har givits mig vid flera tillfällen under mitt liv, så vart saknaden verklig. Samtidigt blev den saknaden en påminnelse om att jag under lång tid har rusat fram för fort, inte givit mig tillfälle att ta emot upplevelsen av salighet. Kanske har min framfart varit mitt sätt att springa ifrån det som är svårt att leva med.

När jag somnar in på natten rör mina tankar sig om samlevnadsproblem och dylikt. Då jag vaknar upp finns en, endast en stark föreställning: att måla. En bild så intensiv och färgmättad, att jag hisnar. Men så fort huvudet klarnar och tankarna sätts igång är den starka klarheten borta och de praktiska arrangemangen står hindrande i vägen. Jag blir stoppad av en djup, stark återhållsamhet, som tycks mig inympad i blodet. Att bara göra, det som måste till, skaffa nödvändiga färger och underlag, tycks mig vara nära oöverstigligt motigt. Hur intensiv min färdighet än är i uppvakningsögonblicket, så trängs den tillbaka vart efter jag tänker på det. Jag dras med ett starkt inlärt motarbetarmönster. Jag har iakttagit detta fenomen hos min Mor och ser nu att jag har tagit efter henne. Hos henne är det konsekvent så att hon uppskjuter, i det oändliga, just sådant hon borde göra och istället utför sådant hon kan låta bli. Det är faktiskt som om hon fungerar som sin egen fiende. Hon går konsekvent emot sig själv. Jag har stirrat mig blind på henne, fastnat för det obegripliga hos henne. Jag påminner mig Åkes uttalande: Vad jag än tänker så går mina handlingar åt ett annat håll. Och det stämmer med honom, men det stämmer också än mer med Mamma. Nu då jag inser att det är så med Mamma och samtidigt inser att hon är den absoluta självförnekaren, så kan jag paradoxalt nog förstå henne. Det är minsann i elfte timmen jag inser det. För utan den insikten skulle jag ha kunnat utveckla ett mentalt oförstånd. Det hör till saken att hon har lyckats förvända synen på oss alla tre barn. Tanken, måste formas till ord för att inte bli magisk. Kan någon enda levande människa till fullo förstå hur denna insikt upplevs. Att själv se ljuset på bekostnad av att se en älskad människas mörker. Jag ser vad jag ser, men hur hemsk är inte min syn. Jag är lycksalig, men roten till min lycka är att genomskåda en älskad människas olycka. Jag är befriad genom att se min älskade Mors fångenskap.

Jung skriver: Det är en nödvändighet att jag skriver ner mina tidiga minnen. Om jag försummar det bara en enda dag, så infinner sig genast obehagliga kroppsliga symtom. Så snart jag arbetar med det försvinner de och jag blir alldeles klar i huvudet. Detta fenomen har jag upptäckt hos mig själv. Symptomen är alldeles tydliga och kännbara. Hos mig visar de sig i kramper och stark förvirring och fysisk svaghet på gränsen till febrig matthet. Det tycks vara dödligt svårt, det är som om jag ska förlora livet, när jag närmar mig tankar, som strider mot det jag är lärd att tänka. Det är som om jag hade ett livsförsvar uppbyggt på att vägra andra synsätt än vad jag är lärd. När jag närmar mig de förbjudna tankarna, känns det som jag dras mot en avgrund och paniken lurar. Men med minnets hjälp vågar jag trotsa faran och just som jag ska falla ner i avgrunden så uppstår språnget. Men panikkänslan, det totala övergivandet är identiskt lika även där fungerar minnet. Det anmärkningsvärda är att vid stunden av övergivenhet finns ingen, säger ingen föreställning om språnget. Det enda som är då är just den totala utblottelsen. Och först efter denna kommer lyftet. Jag måste citera barnadrömmen som Jung beskrivit den. Den talar onekligen till mig: I drömmen stod jag på en äng. Då upptäckte jag plötsligt ett mörkt rätvinkligt hål, murat i jorden. Nyfiket steg jag närmare och tittade ner. Då såg jag en stentrappa som förde ner i djupet. Tvekande och rädd steg jag ner. Där nere befann sig en rundbågad port, tillsluten med ett grönt förhänge. Nyfiken på vad som dolde sig där bakom sköt jag det åt sidan och fick se ett cirka tio meter långt rätvinkligt rum i svag belysning. Det välvda taket var av sten och även golvet var täckt av stenplattor. I mitten löpte en röd matta från ingången till en låg estrad. På denna stod en underbart smyckad gyllene tron. Tronstolen var praktfull som i sagan, en riktig kungatron. På den stod någonting. Det var en jättestor figur, som räckte nästan ända till taket. Först tyckte jag att det var en hög trädstam. Genomskärningen uppgick till en cirka 50 centimeter, höjden var kanske 4–5 meter. Belätet var av märkvärdig beskaffenhet. Det bestod av hud och levande kött och upptill var ett slags rundkägelformat huvud utan hår. Uppe på hjässan befann sig ett enda öga, som oupphörligt blinkade uppåt. Det var relativt ljust i rummet fast det saknade fönster och annan ljuskälla. Över huvudet svävade en ljus aura. Tinget rörde sig inte, dock hade jag en känsla av att det varje ögonblick skulle kräla ner från tronen som en orm och krypa upp på mig. Jag var förlamad av ångest. I detta ögonblick hörde jag utifrån och ovanför mig min mors röst som ropade: ´Ja se bara på den! Det är människoätaren?´ Då fick jag en helvetesskräck och vaknade, svettig av ångest. Jung tolkar själv drömmen: I drömmen steg jag ned i hålan och fann där ett annat väsen på den gyllene tronen, omänskligt och underjordiskt och det såg oavlåtligt uppåt och livnärde sig av människokött. Femtio år senare fick jag syn på ett ställe i en kommentar om religiösa riter, vari talades om det antropofagiska (människoätande) motivet i nattvarden. Jag anar intuitivt att något djupt hemlighetsfullt och dolt lurar här. Att jag är ”något” på spåren, som ska kosta mycket lidande och förnekelse. Att det rör sig om Ondskans betydelse, dess förnekade förvändhet, dess verkan och inspiration till allt levande, som Godhetens apostlar ljuger om. Jag börjar vid ”början”, historiens början, alltså då Eva, lockad av Ormen äter av kunskapen. Hon Eva skrämdes uppenbarligen inte av Ormen.

Fredagens fest var en upplevelse av särskilt slag. Åter blev jag invigd i det ofrånkomliga: Att bringa andra i rörelse och att bringas i rörelse av andra. Krister kom sent, med en väninna i sällskap: Margit, som jag känner likväl som de andra. Och Krister fick den uppmärksamhet som är så viktig för honom. Och jag som hade klätt mig i en klädsam klänning och sminkat mig, för ovanlighetens skull, fick omedelbart höra komplimanger av Krister, med hans utmärkande höga stämma. Hans sätt att fälla komplimanger får alltid honom själv att framstå. Så begynte konversationen med Krister som huvudperson. Han försöker ansluta samtalsämnet till sådant som han kan begära kommentar av mig på. Men kommentaren som väntas komma från mig ska inte vara min egen, utan en bekräftelse på vad han redan sagt eller vad han redan antytt att jag ska säga i saken. Det blir så att jag finns till därför att han vet mig. Ingrid är fantastisk, inte därför att hon är fantastisk, utan därför att Krister sagt och säger det. Min betydelse eller betydelselöshet är beroende av honom. Jag är, kort och gott, därför att han bestämt det. Detta skulle han bestämt förneka, vilket gör att hela saken är oföränderlig. Nåväl, kvällen startade lugnt och vänligt. Efter lite småprat och en sval drink, som säger så mycket om oss och vilka vi är och vilka vi försöker vara, placerade vi oss kring middagsbordet. Par om par satt de där, de gifta. Krister lyckades ordna det så att jag satt på ena sidan om honom och Margit på den andra: Helt omedvetet naturligtvis! Konversationen blev hurtig, Krister och Hans anslog tonen. Och på ett småttigt och fegt sätt lyckades samtalet snabbt komma in på ”fruntimmer”. Hans avundas Kristers förmodade kvinnoumgänge och Krister avundas Hans hans förmodade manliga säkerhet. Så bollar de sinsemellan inbillade bollar. Ingen äger det den andre tror. Där sitter tio personer runt bordet och meningsyttringarna delas ut. Krister är bollkastaren, skickligt och vant för han passningarna, med sin suveräna spelförmåga. Han styr över händelseförloppet och slipper hamna i skymundan eller bli upphunnen. Han besvärjer faran. Han inte bara sväljer giftet han tillreder det också. Så sitter vi där, samlade och för en jämn dragkamp om samtalsämnena. Jag vet att där finns personer med seriösa kunskaper och meningar om sådant som intresserar mig i allra högsta grad. Men tonen är glättig och ingen eller ingenting tycks kunna stämma om. Hans leder slaget med omutlig envishet. Han gör uppvisningar på alla upptänkliga sätt; deklarerar dikter, sjunger visor, berättar anekdoter, som om han inte stod ut med att förlora sig till det tillfälliga. Jag får känslan av att han slåss med sin aldrig prövade sida, av sig själv. Han leker en lek, som är lika farlig som omöjlig. Och han tycks inte kunna avstå den: Att han är fast i sitt intresse för mig, men vet inte hur han ska vinna mig, utan att behöva offra sig själv. För jag leker inte med och han kan således inte den vägen ta sig igenom. Om han ska vinna det han traktar efter måste han träda innanför mina dörrar. Vågar han det? Vad jag rysandes gav akt på denna kväll var ”hustrun”. Vilken beklagansvärd syn, visst ser och hör hon sin mans sprattel och vad kan hon göra, annat än att försöka lägga skulden på den, som får hennes make att uppföra sig förunderligt.

Jag börjar märka att uppbrottet från Jesuiterna har gjort ett stort ingrepp i mig. Det är en stor förlust för mig, att tvingas bort ifrån den enda andliga atmosfären jag hade tillgång till. Min misstro som jag frenetiskt försöker bekämpa, sätter krokben för mig.

Somnar frampå morgonsidan, vaknar då dagen redan har fallit i mörker. Ligger länge i mörkret och känner efter hur det känns. Minns hur det förr kunde vara ångestladdat att vakna i mörkret och finna mig ensam. Nu kunde jag reflektera över vad som tidigare hade gripit mig, vad denna ångest hade rotat sig på. Men ångest, den djupa ångesten håller sin förklaring inom sig. Det är det obegripliga, det ordlösa, tomheten utan klang och färg som är ångestens kärna. När frågan finns där: Vad är det som händer mig? Har ångesten redan upplösts och ett problem eller en svårighet har infunnit sig. Jag funderar, där i mörkret, över vem jag verkligen är. Jag finner inget bestämt svar, men en igenkännlig glädje och värme över att jag lever. Jag minns bestämda situationer och personer ur det förflutna, men jag själv som igenkännlig är här och nu. Och om jag ska känna mig själv i det förflutna blir även jag en person som ses objektivt. Det subjektiva är här och nu. Allt annat är föreställning, dikt och historia.

Jag sitter här i sängen och läser ur Jungs självbiografi ”Mitt liv”: Min första uppgift var att penetrera djupen i min egen själ. Jag gjorde en början genom att uppteckna de fantasier som hade kommit mig till del, medan jag ”lekte byggmästare”. (Han satt i trädgården och lekte med stenar, som han placerade i slumpartade mönster.) Det var en oupphörlig ström av fantasier som därigenom utlöstes och jag gjorde mitt bästa för att inte tappa huvudet utan att kunna finna en väg att förstå dessa märkliga ting. Jag stod hjälplös i en för mig främmande värld, och allting tycktes mig svårt och obegripligt. Jag levde ständigt i en intensiv spänning och det föreföll mig ofta som att jättelika stenblock störtade över mig. Det ena åskvädret avlöste det andra. Att härda ut var en fråga om brutal kraft. Andra hade blivit nedbrutna därav; Nietzsche, Hölderlin och många andra. Men det fanns en demonisk kraft i mig, och det stod från början klart för mig att det måste finnas en mening i det som jag upplevde i fantasierna. Känslan av att lyda en högre vilja, då jag höll stånd mot det omedvetnas anstormning, stod utom tvivel och blev riktningsgivande vid bemästrandet av uppgiften. Jag var så upprörd att jag måste göra vissa yogaövningar för att hålla mina känslor i schack. Men eftersom mitt mål var att få veta vad som försiggick inom mig, utförde jag dem blott så länge jag behövde för att skaffa mig lugnet åter och kunna ta upp arbetet med det omedvetna. Så snart jag hade känslan av att åter vara mig själv, gav jag upp kontrollen och lämnade åter ordet åt bilderna och de inre rösterna. I den mån jag lyckades översätta känslorna i bilder, det vill säga finna de bilder som låg gömda i känslorna, inträdde ett lugn. Om jag hade låtit det stanna vid känslorörelsen, kunde jag ha blivit sliten i stycken av det omedvetnas innehåll.

Då jag avskriver detta rör jag vid det som var svårt för mig, vid den tiden då jag var helt innesluten i min starkt känslomättade värld. Minnesbilder rycker fram: människor som lik, som demoner, som elektriska impulser och värmestrålar. Parallellt blir drömmen om Boken åter tydlig, nu som en kallelse att skriva: De inre rösterna. Samtidigt får jag en kuslig känsla av att jag för lättvindigt lämnat det okändas spel med mig. Har inte tiden efteråt varit ägnat åt att glömma, istället för att minnas mitt omedvetnas inträde? Bara tanken på att ta upp ”detta” igen och formulera det, gör mig rädd och skälvande. Samtidigt som det väcker mod och spänning. Bör jag inte se demonerna i ögonen nu då jag inte tvångsmässigt är i deras våld? Eller kan de väckas till liv igen?

Det slår mig att jag inte kan se Krister som en helhet. Jag vet att jag i början av vår bekantskap kunde se på honom, ordentligt, som en hel figur. Men under senaste året, vid våra möten, glömmer jag bort att se honom. Vid de erotiska stunderna har jag sett enstaka delar, uttagna ur helheten; munnen eller näsan, fingrarna eller handloven, en fot eller örsnibben: var detalj har framstått som erotiska attribut. Det är som att jag inte förmår att se och ta in hela honom, som om det vore mig övermäktigt. Nu, de senaste tre gångerna vi möts på musikcirkeln ser jag honom inte alls. Hans röst tränger igenom och jag är medveten, bitvis, om att han fysiskt är närvarande, men jag undviker att sätta ögonen på honom. Jag behandlar honom som luft. Ändå har jag bestämt innan mötet, att jag ska se honom, ja riktigt granska honom, men då han väl finns där glömmer jag bort min föresats. Och det är inte så att jag undviker att se på honom. Hur ska jag tänka om det? Är det så att han rent fysiskt är ointressant, att mitt intresse bara rör det han väcker upp hos mig? För hans varelse berör mig alltid på ett eller annat vis.

Det är högst upplysande! Just då Krister och jag var nybekanta råkade jag på denna bok av C G Jung, ”Mitt liv” hemma hos honom. Jag visste ingenting om denne Jung vid denna tid, ändå mindre om det som var hans livsverk. Jag lånade den av Krister och jag vet att jag läste den. Nu nära tre år senare lånar jag den ånyo (jag har aldrig tidigare läst om något jag redan läst) och läser den igen. Jag läser den med stigande förvåning, ingenting av det jag läser kommer jag ihåg. Jag funderar över vad detta kommer sig. Jag fascineras och upplyses väldigt av det jag nu läser. Jag får därigenom hjälp och konkret stöd för mina behov. Men fortfarande kan jag inget minnas från tidigare läsning. MEN, så kommer jag till några rader, som egentligen är mindre uppseendeväckande än mycket annat av det jag läst. Och dessa ord lyser som eldskrift. Först drar jag åt mig andan, som om jag ville mildra effekten av vad där stod. Men jag återfann fattningen snabbt och kände att detta inte kan drabba mig med fasa nu, men skulle ha gjord det tidigare. Och då jag fortsätter att läsa står det snart helt klart: Detta har jag läst förut! Och med ens står hela sammanhanget klart för mig: här, just här bestämde jag mig för att till varje pris bilda familj med Krister. Varför? Jo, för att undvika att drabbas av det förfärliga som Jung just här beskriver. Det är onödigt att upprepa citatet. Jag har kollat i dagboken från denna tid och mycket riktigt där står detta citat antecknat med rödpenna. Det är läst, men glömt. Men raderna som nu väckte sammanhanget börjar med: Naturligtvis behövde jag särskilt under denna tid, då jag arbetade med dessa fantasier en hållpunkt i ”denna världen” och det var familjen och yrkesarbetet för mig. Innehållen i det omedvetna kunde ibland bringa mig från vett och förstånd. Men familjen…det var fakta som ställde krav på mig…Nietzsche hade förlorat marken under sina fötter, emedan han icke ägde något annat än sina tankars inre värld… De (familjen) bevisade för mig dag för dag att jag verkligen fanns till och icke blott var ett av en andevind kringdrivet blad, som Nietzsche. Detta säger mig mycket om vad som sedan hände. Här, vid dessa ord, fattade jag omedvetet ett beslut som hade dubbel verkan. Jag kunde alltså inte fortsätta med, eller börja med, att forska i mitt omedvetna, utan att först skaffa mig en ”hållpunkt”. Denne min hållpunkt, alltså Krister, visade sig vara fullständigt värdelös. ”Vändpunkten” var ett faktum. Men vändpunkten resulterade inte i (vilket hade varit naturligt) att jag gav upp honom, utan tvärtom i att jag begynte börja med försöken att forma honom till att passa mina omedvetna syften: att bli min nödvändiga ”hållpunkt”, utan vilken jag skulle bli tvungen att ge upp mig själv och den tvingande växten som bara kunde odlas om jag fick tillgång till mitt omedvetna. Alltså! Allt hängde på honom, han blev avgörande för om jag skulle leva eller dö. Hur många gånger har jag icke i vanmakt frågat mig VAD det är som binder mig vid honom som jag tycker så innerligt illa om. Jag har nu äntligen fått ett tillfredsställande svar på denna min vanmäktiga fråga. Allt tyder på att jag faktiskt har andra tillvägagångssätt för att möta det omedvetna. Dessutom har jag upprättat en alldeles frivillig relation till ”denna världen” Jung talar om. Och jag har utvecklat en spontan relation till den familj som redan existerar, nämligen till min egen uppväxtfamilj.

Fortsätter med läsandet av Jung och upptäckter i mig själv: Jag var mycket noga med att försöka förstå varje enskild bild och varje detalj och, såvitt möjligt var, rationellt inordna och framför allt i livet förverkliga dem. Det är detta som mestadels försummas. Man låter bilderna stiga upp och förundrar sig kanske över dem, men därvid får det bero. Man gör sig inte möda att söka förstå dem, än mindre att dra de etiska konsekvenserna. Dessa tillkortakommanden frambesvärjer det omedvetnas negativa verkningar. Även den som någorlunda förstår bilderna, men tror att det räcker med detta är offer för ett farligt misstag. Med det omedvetnas bilder är ett tungt ansvar lagt på människan. Oförmågan att förstå dem lika väl som bristen på etisk förpliktelse berövar existensen dess helhet och trycker den pinsamma stämpeln av något fragmentariskt på mången enskild individ.

Morbror Gunnar begravs idag. Åke ringde just, onykter. Hans nasala, högdragna röst ruskar om mig ordentligt. Jag får intrycket att han bara är en hårsmån ifrån att fullständigt nedgöra mig. Om han för skams skull bara vågade, skulle han nog säga, att han anser mig vara en fullkomlig nolla. När jag nu lyssnar på vad han säger och hur han säger det, så inser jag vilket dåligt inflytande han har haft på mig. Att jag under så många år har ansträngt mig för att inrätta mig under honom, är fruktansvärt att tänka på. Och när jag dessutom inser att jag efterliknat mycket av hans inställning till människor och företeelser, ryser jag. Hans högdragna förakt för det enkla, vardagliga livet och den respektlösa nonchalans han visar sina närmaste är ett gravt uttryck för fåfänga och högmod. Han saknar varje moraliskt omdöme då det tar något från hans självgodhet. Han anser sig bära på undantag för varje förpliktelse. Jag känner väl igen känslorna han ger uttryck för, ömsom självömkan ömsom självhävdelse. Men han orkar inte, verkar inte ha motiv för att ta sig själv och sitt eget liv på allvar.