juli
Varje återfall till förlegade och övergivna situationer kräver eftertanke och avstånd. I går då Åke och jag träffades, så började vi dagen med att fika hos ”Polackerna” vid Östermalmstorg. En pratsam promenad genom Östermalm, där Åke mindes sin ungdomstid slutade på Blå Porten på Djurgården. Där satt Åkes kompisar Eric Grassman, cancersjuk och dödsmärkt och drack vin med en annan man, Bo. Vi slog oss ner hos dem. Jag hade köpt ett glas vin och sallad. Då vi skulle bestämma oss för vad vi skulle beställa, sa Åke direkt att han ville ha ett glas vin, mer skulle vara farligt. Jag tänkte otydligt att det inte var nödvändigt att dricka vin, samtidigt som jag inte såg något alternativ. Det var redan givet, tonen var anslagen. Jag hade ställt in mig på att vara med Åke och därför var jag ur stånd att avvika från det han bestämde sig för, med mindre än jag skulle bli tvungen att lämna honom där. Vilket jag inte hade mod till att göra. Vi satt där och pratade om ditt och datt. Snart nog kände jag obehag, resonemanget påminde alltför väl om vad jag så många gånger hört. Mansjargongen berör mig illa. Samtidigt har jag alltför lätt att briljera med samma jargong. Mera vin beställdes in och jag förstod att det inte skulle bli någon chans att Åke och jag bröt upp från sällskapet. De talade över huvudet på mig och spred antydningar sin emellan som jag inte fattade ett dugg av. Något glas till för mig – och jag förlorade mitt förnuft. Men tanken slog mig att jag faktiskt kunde hänga med utan att förlora mig själv och att jag måste pröva min förmåga att avskilja och förverkliga det jag tror på. Så vi gick på posten och jag tog ut 200 kronor, Åke var förstås utan pengar, vidare med bussen alla fyra in till Sturehov, där drack vi mera vin. Vid bordet intill satt några män. Åke pekade ut en av dem som engelsmannen den och den. Han höjde sitt glas för att skåla med mig och hälsade mig välkommen. Bo sa att nu var jag presenterad som horan på stället. Jag trodde att han skämtade, men han menade allvar. Jag frågade varför: denne man visste inte alls vem jag var. Det spelar ingen roll, förklarade Bo, när en kvinna kommer in och sätter sig med männen här, uppfattas hon som hora, kort och gott. Bo och jag pratade, han berättade att han var militär. Han hade speciella åsikter om krig och vapen, som berörde mig illa. Jag märkte att jag nu började få svårt att samla tankarna och att talet blev okoncentrerat. Jag hörde mig själv säga sådant som inte stämde med vad jag faktiskt menade. Ett intresse eller en lust började vakna till liv. Jag tittade mer på hans mun än jag lyssnade på vad han talade om. Jag undrade hur det skulle kunna bli så att vi hamnade i säng med varandra. Denna tanke bet sig fast, så att jag blev beredd att inte bry mig om omständigheterna. Det började talas om att förflytta oss till ännu ett annat ställe, ”Bocken” i Vasastan. Dit ville de, så att de skulle ha nära hem, när de blivit för fulla. Nu hade jag druckit tillräckligt med vin för att bara hänga på. Vi tog taxi dit, jag betalade. Där beställdes ytterligare vin in. Efter ett tag började Eric och Bo flytta runt i lokalen. Åke och jag satt och försökte föra ett samtal, men utan att lyckas. Plötsligt kände jag den där typiska känslan av berusning, då det inte går att fästa blicken, utan att bilden fladdrar. Jag sköt ifrån mig glaset och ville anstränga mig, skärpa till mig. De kom olika kvinnor och satte sig vid vårt bord. Deras prat var så virrigt och osammanhängande att jag kände äckel och ilsknade till. Jag kände en lust att resa mig skrika rakt ut. Åke började tala om för mig hur otroligt dumt det var av mig att tända på denne Bo. Märkte jag inte att han var ointresserad? Samtidigt som han menade att han visste hur svårt det var att hålla sig ifrån just den typen man borde undvika. Jag kände mig så träffad av vad han sagt att jag bestämde mig för att genast gå därifrån. Jag storgrät på T-banan hela vägen till Slussen och gick därifrån vinglande hem, hejdlöst ledsen och förtvivlad över att än en gång ha bevistat denna destruktiva och meningslösa tillvaro. Förtvivlad över att Åke trots sitt genomskådande håller sig till dessa misslyckade existenser. När jag kom hem ringde telefonen klockan elva det var Bernt, själv deppad, som vill komma upp. Jag sa att jag var ledsen och gråtande. Han kom och vi satt på golvet i flera timmar utan att säga särskilt mycket till varandra. Han var upptagen med sina funderingar och jag med mina. Vid tretiden tog han taxi hem till sig. Idag har jag sovit mest hela dan. Upplevelserna från igår sitter i kropp och själ. Jag inser att det är svårt, oerhört svårt att finna utrymme och utlopp för ett annorlunda sätt att leva. Denna planlöshet, detta flyktiga förlustande, som inte lämnar annat efter sig än ångest och passivitet är fördärvligt. Det är så otroligt närliggande för mig att se det sättet att leva som det givna, att jag med alla ansträngningar i världen måste avstå från det. Jag vill något annat, jag vill uppleva andra värden i livet och jag vill också förverkliga det. Det är nu, då jag tvingar mig själv att SE, vad det krävs av mig för att bryta mig loss, som det svåra börjar. Det svåra är inte att leva det liv man har vant sig vid att leva, hur smärtsamt och hårt det än är, utan det svåra är att finna alternativ och förverkliga dem. Och detta utan att förvänta sig något stöd.
Hör här! Maror och fasor i drömmarna mina har talat och jag ska undan för undan tyda dem.
Läser S. de Beauvoir: ”Lyckoidealet har alltid materialiserats i hemmet, i slott eller i koja. Där inkarneras beständighet och avskildhet. Inom dess väggar bildar familjen en isolerad cell och bekräftar sin identitet under generationernas gång. Det förflutna konserveras i form av möbler och släktporträtt vilka bådar en riskfri framtid. I trädgården markerar de olika grönsakssäsongerna årets jämna lunk, varje år smyckas våren av samma blommor med löften om en annalkande sommar och en höst med samma frukter som alla höstar. Varken tid eller rum löper in i oändligheten, de går snällt runt, runt.”
Vid läsningen av ”Det andra könet” kan jag nogsamt följa min egen utveckling från omedveten till medveten person. Processen är svår och smärtsam, men ej förgäves. ”För en kvinna som vill framleva sin situation klarsynt och äkta återstår ofta ingen annan utväg än stoiskt högmod. Eftersom hon är beroende av allt och alla kan hon uppleva friheten bara på det inre planet, alltså helt abstrakt. Hon förkastar färdiga värden och principer, hon bedömer, ställer frågor och härigenom undgår äktenskapets slaveri, men hennes bekännelse till maximen uthärda och avstå, är bara en negativ hållning. Hon stelnar i självuppgivelse och cynism, men har inte något positivt att ägna sina krafter. Så länge hon har en inre glöd försöker hon använda den, hon hjälper andra, hon tröstar, beskyddar, ger, och får allt mer att syssla med. Men hon lider av att aldrig finna en verkligt krävande uppgift, aldrig få ägna sin verksamhets lust åt något bestämt mål. Ofta förtärs hon av ensamhet och ofruktbarhet, det slutar med självförnekelse, självförstörelse.”
Den faran, det lockande däri har jag bränt sönder. Just därför att jag inte kan finna njutning i självuppgivelsen. Och Gud vet att jag ihärdigt har försökt.
Andra lediga sommarveckan. Hysterisk värmebölja gör mig loj och ovillig. 30-35 grader i en veckas tid: Är det klokt det! Jag fortsätter att läsa S.de. Beauvoirs och även om det är ruskigt sant och talande, det hon skriver, så blir jag inte nedslagen av att så tydligt få det sagt: det som kvinnan lider under. Mycket av det hon säger är sådant som jag har förargat mig på och oförtröttligt kämpat emot. Men samtidigt inser jag att jag under tiden 79 till 82 var ansträngt i färd med att söka skäl för att ge upp mitt motstånd och bli medgörlig och passiv. Jesuiterna och Krister stod som representanter för under vilka jag skulle vika mig. Både ”fäderna” och Krister representerade just det mest förhatliga, och i relation till dem utkämpade jag den djupaste striden. Kanske därför att jag satte det största hoppet till dem. De är de bästa representanterna för kvinnoförtryck jag har kommit i kontakt med. Jag har aldrig tidigare varit så nära och berörd av förnedringen, som i kontakten med dem. Att det drev mig till vanmakt var inte underligt, då jag aningslöst trodde att det var jag som hade makten, att påvisa dem det orättfärdiga i deras attityder. Jag hade stuckit in huvudet i lejongapet, men hade tillräcklig självbevarelsedrift att dra tillbaka det innan det blev lejonmat. Den erfarenheten har botat min naiva godtrogenhet. Jag vet nu att det inte finns några givna representanter för sanning och rätt. Sanning och rätt är någonting relativt som allt annat. Det har gett mig modet att upprätta eget förhållande till vad som kan hållas för sant, och till vem som kan tänkas vara sann. Jag minns att jag reagerat med undran och beundran inför personer som visat osentimentalt avståndstagande till visst och sant. Samtidigt som jag känt obehag och smått förakt för personer som inte vågat stå upp för vad de anser. Men avståndstagandet måste grunda sig på välgrundade insikter, inte var en rent personlig angelägenhet såsom avund eller svartsjuka.
Minnet av Mamma gjorde sig starkt påmint i gårkväll, då jag för första gången såg på porträttet jag gjort själv av henne strax efter hennes död. Minnet tog plats där hon själv levandes funnits. Jag famlade runt och sökte en naturlig minnesvård; en plats där minnet av henne alltid skulle finnas. Åter steg hågkomsten upp, att Pappa ombesörjt att ingen grav ska finnas till minnet av henne. Jag har svårt att göra mig en verkningsfull föreställning om vad detta betyder för mig. Det har skapat ett djupt hål i mig. Detta hål är ogenomträngligt, mörkt och tomt. Det är inte så att jag inte kan förlåta honom detta misstag, jag kan bara inte förstå, begripa hur han kunde ta sig den rätten. Han har alltid predikat att man inte äger en annan människa, men är det inte så att han anser sig ha äganderätten till Mamma, levande såväl som död. Hur kan han annars anse sig ha ensamrätt över vad som ska hända med hennes stoft? I varje min dröm efter hennes död, har hon rört sig som en skugga i hans verklighet. Han finns där som tongivare. Hon smyger omkring i utkanterna, skygg och värnlös.
Det slår mig plötsligen: Vi föds till livet! Att livet är en utbrytning ur en evig död, att en tursam förening av de absoluta motsatserna utgör en konception som slungar oss ut ur det eviga tillståndet, tills motsatserna och föreningen upphävs och vi faller in i den eviga döden igen. Nu förstår jag varför intresset för fysiken är så hängivet. Vi strävar att upptäcka tillkomsten av liv och förklara mysteriet. Fysikern skapar inte liv, det gör naturen, och en förklaring upphäver inte mysteriet, utan förskjuter endast det till ett annat läge, eller förlägger det till en annan nivå. Idén om, eller uppfattningen av ett fenomen är inte fenomenet självt.
Den befallande mannen, även kvinnan, som är uteslutande kontaktlös, hotar och skrämmer mig. Sådan upplevde jag Pappa som barn. Befallningen uteslöt varje kompromiss, all möjlighet till självhävdelse och motstånd. Det var en order som krävde fullständig lydnad, utan reservation. Dessutom krävdes blind tro på dess rättskaffenhet. Spontan opposition och bön om lindring slogs obönhörligen ner. Bestraffningen var obegriplig, oftast förstod jag inte vad jag bestraffades för. Och det var ingen idé att fråga varför heller, utan det förvärrade bara det hela. Det antyddes att jag själv skulle räkna ut anledningen. ”Nej, Pappa, snälla Pappa, snälla snälla… slå inte!” Mamma, mig, Bengt eller Åke, är vädjanden som nu springer fram ur det förträngda. Han behövde inte slå, han behövde bara lyfta handen och vi lydde. Han bestämde över oss och det skulle så vara. Enbart genom sitt ansiktsuttryck angav han tonen. Det enda som kunde blidka honom var inställsamt välmenande: att göra honom tjänster eller tala om sådant han tyckte om. Vi, andra i familjen, var betydelselösa. Vi var ingenting, han var allt. Det fick vi höra. Och jag begrep inte att han menade vad han sa, att han fullt och fast trodde det. Jag vet ju allt detta, men hur är det möjligt att jag aldrig förstått det? Jo, därför att Mamma fanns med hela tiden. För hennes skull och med hennes skuld, tvingades jag att avstå från att förstå, från att värdera och handla. Jag var förhindrad att ta ställning. Jag var oförmögen att handla. Min djupa förnimmelse av vanmakt har där sina rötter. Medvetet har jag upplevt mig som handlingskraftig. Det har varit min huvudfunktion. Men i mitt omedvetna har vanmakten spelat med mindervärdeskänslan som tyngd. Jag har handlat tvångsmässigt i det yttre, för att kompensera den inre vanmakten och mindervärdeskänslan. I drömmen är jag utsatt för andras handlande med mig. Vaken försöker jag rädda livet på andra, i drömmen tar jag livet av andra. Vaken söker jag livet, i drömmen möter jag döden. Vaken söker jag sanningen, i drömmen beskylls jag för att ljuga. Vaken blir jag betrodd, i drömmen misstrodd. Vaken hittar jag vägar kommer mig framåt, i drömmen går jag vilse, hittar inte dit jag ska. Vaken är jag feg, i drömmen övermodig. Vaken känner jag mig säker bakom låst dörr, i drömmen går inga dörrar att låsa. Vaken svarar jag inte i telefon, i drömmen lurar mig telefonen att tvingas svara.
Jag drömmer att jag befinner mig med andra i ett rum. Vi pratar och sysslar med något. Stämningen är spänd, jargongartad, udden är riktad mot mig, ironisk, smått hånfull. Det finns en person, en man, som är nykomling, med i gänget. De övriga är personer ur mitt tidigare liv. Jag blir småningom uppretad och skäller på den nye mannen. Jag är arg och går därifrån. Ute möter jag denne man igen. Jag är fortfarande undvikande och lossas inte om honom. Men jag betraktar honom på håll. Han sluter upp vid min sida och visar mig något som intresserar honom. Jag lyssnar och tittar uppmärksamt på det han visar. Jag inser att jag tagit fel på honom. Han är inte emot mig. Han står fri från dem, som gör löje av mig. Vi omfamnar varandra naturligt och kärvänligt. Han lägger armen om mig och vi går tillsammans. Jag märker att han är mycket längre än jag, men det gör inget. Så är vi tillbaka, dit, där vi var. Vi lägger oss i en bred säng. Jag har nattlinne på mig, han är naken. Vi kramas förtroligt, inte särskilt erotiskt. Vi pratar och skrattar och jag ser honom, ser på honom, utan rädsla, tycker att han är vacker. Hans välväxta kropp inger mig inte känslan av underlägsenhet. Jag känner mig naturligt och självklart uppskattad, så som jag självklart uppskattar honom. Vi vet inget om varandra och nyfikenheten är naturlig och tillitsfull. Jag reser mig från sängen med ett nyvunnet självförtroende. Jag går ut ur rummet och ser och hör att det sitter ett gäng i köket, som spelar kort och super. Det slår en unken, sötsur lukt upp. Jag blir åter träffad, kommer han, mannen, att överse med detta. Jag passerar köket och hör några glåpord efter mig. Jag klättrar upp för en stege, jag ska hämta kläder på vinden, men har svårt att hitta haken till luckan. Så ser jag haken, men når den inte. Då känner jag en arm snudda vid mig, först blir jag rädd, men ser att det är mannen, som kommit för att hjälpa mig.
Min vrede reser sig, vid blotta tanken på att bli åsidosatt. Jag tolererar inte att ignoreras eller hamna på undantag i situationer eller relationer, där jag ingår som en del, mer eller mindre väsentlig. Detta är något viktigt! Jag visar upp en attityd av likgiltighet, men attityden är falsk. Inom mig glöder besvikelsen om jag inte finns i centrum.
augusti
Juli är över, sommarmånaden, full av ro och kontemplation. Kvällarna mörknar åter, svalorna har lämnat gården här och det börjar pirra i själen, tanken på att vända mig utåt, ta kontakt och ordna överenskommelser väcks, självmant. Sommaren har verkligen kommit att bli en vilopunkt, utan yttre krav, då min alldeles egen rytm bestämmer. Det har tydligt visat sig att om ingen drar i mig eller vill något, så är mitt bo helt tillräckligt, det är här jag håller mig verksam, strängt. För verksam är jag, drar ut linjerna i långa genomborrande drag. Vad som kommer ut och vad som blir bestående, vet jag inte. Det är en rörelse, somt lämnas utan saknad eller ånger, somt förstärks till styrka och mening. Jag försöker bilda mig en föreställning om vem min Far är. Och faktiskt faller sig den tanken annorlunda nu. Visst har jag pratat och funderat oerhört mycket om honom, men det har alltid varit affekterat och känslomässigt.
En vecka har förflutit och jag har inte talat med eller träffat någon. Tiden flyter utan avbrott. Jag sover och vakar, läser och gör sådan som känns angeläget, känner mig tillfreds med mina funderingar. Så ikväll träffade jag Agneta, som avtalat var. Vi åt och drack gott hemma hos henne. Vi pratade om våra förberedelser inför resan. Vi tittade på kläder som kunde lämpa sig och så vidare. Hon provar och visar upp. Hon är vacker att se på, glad åt det hon visar och jag gläds åt och med henne. Men, jag känner mig vilsen då det vänder till att gälla mig, att jag ska visa upp mig. Jag försöker visa intresse för vad jag ska ha med och på mig, men det vill sig inte, ansträngningen räcker inte till, intresset dör ut och jag känner leda och besvikelse över mig själv. Mitt i alltihopa undrar jag vad Nietzsche har med detta att göra, var placerar jag mitt djupare tänkande, mina grundidéer och föreställningar? Hur förenar man det eviga med det vardagliga, det ytliga med det djupa? Visst kan jag glädja mig ofantligt åt en bit god mat, en vacker utsikt och glädja mig en lång stund hängivet, men det är ofrånkomligt, den glädjen upphör, den tar slut och lämnar efter sig sur smak.
Åter händer det ohyggliga. Jag är bjuden till Margit och Stefan på Margits födelsedag. Jag gläder mig åt det i förväg. Eftersom jag visste att Krister var i Bulgarien, så var jag säker på att han inte skulle komma. Men, hur var det nu då, skulle han inte komma tillbaka på lördagsmorgonen? Åter uppstod fantasin om ett fint möte och vi skulle finna varandra och misshälligheterna skulle upplösas. Så kommer jag dit. Jag noterar snabbt hur många det är dukat för. Det är dukat till fler än vad som räckte åt oss som var där. Och värden föreslår att vi ska börja innan de andra kommer. De andra. Krister nämndes. Han skulle alltså komma, obehag blandades med glädje. Så kom Krister, stannade länge med hälsningsceremonierna i hallen. Jag spändes inför att hälsa på honom. Visste han att jag skulle komma? Så! han kom och med honom en kvinna, Anna. Vad säga? Vad göra? Fångad i en återvändsgränd. Jag hälsade flyktigt på honom och på henne. Maten kom i centrum. Jag satte mig i köket, något annat var otänkbart. Krister kom och pratade om SKS. Jag hör Anna säga: så du träffade en arbetskollega här. Tystnad! Ja, svarar Krister. Jag slogs av vilken typ av personlighet denna kvinna är. Helt annorlunda än jag. Jag sitter kvar i köket och Bengt och Stefan sitter med, Margit pendlar. Anna kommer ut för att hämta mer mat och hälsar att vi alla borde sitta samlade. Jag svarar inget. Krister hojtar från rummet irriterat att det är väl en fest, varför då sitta på två håll. Bengt svarar att det är bra att vara uppdelade, då vi på så vis kan prata om varandra. Vi äter klart och jag dukar för kaffe i rummet. Krister lämnar sin fåtölj och ber mig sätta mig där. Jag skulle då komma att sitta med ansiktet åt Anna. Jag hörsammar inte hans gest utan sätter mig på sida om. Samtalet gnisslar. Jag blir förstämd. Det serveras whisky. Efter en stund, med påverkan av alkoholen, måste jag avlägsna mig, en djup förstämning bryter fram. Jag går in på toaletten, ser mitt ansikte i spegeln och förtvivlan väller fram. Jag sätter mig åter i köket och röker, ensam. Jag sitter där ett bra tag. Något säger mig att det är så här det är. Detta är det egentliga, detta är verkligheten. Allt annat är inbillning, alla trådar mellan Krister och mig finns bara i min fantasi. Han ”har” en annan kvinna, vilken i ordningen, sedan mig. Kanske har han hela tiden ”haft ”andra”. Var jag bara en i mängden även då vi stred och led som värst tillsammans. Vilka är hans känslor för Anna, är hon invigd? Är de intima, och hur pass? Så sitter jag i köket med korsande tankar och tung kropp, inget kan få mig att ”hålla masken” och umgås naturligt. Krister kommer ut och sätter sig. Han säger att han märker att jag är förstämd. Jag svarar inget på det, är rädd att jag ska börja gråta. Han säger vidare att det var en överraskning att se mig där, men att han är glad för det. Jag finner inget att svara, men ser honom i ögonen. Hans blick är mjuk och varm. Jag är slak och dröjande. Snart är samtalet inne på det som rör honom. Efter ett tag har alla samlats i köket och tonen blir en annan, glättig och uppsluppen. Anna håller sig i rummet. Jag bryr mig inte ett uns om att vara artig mot henne.
Jag sitter i min säng, tung, undrande, utan vilja eller kraft. Om tre dar reser vi till Spanien, Agneta och jag. Det är fortfarande mycket som ska göras och det känns motigt. En bedövande känsla slår i bröstet. Jag påminns i allt om den ensamhet som följt mig i hela mitt liv. Jag har i allt varit ensam, inte tänkt på stöd eller delaktighet. Det har blivit en sådan inrotad vana, att jag nu inte vet hur man gör på annat sätt. Jag vet inte hur det går till att vädja om hjälp, om uppmärksamhet.
Jag är rädd, fruktansvärt rädd. Jag är obeslutsam, ruskigt obeslutsam. Resan står som något hotande farligt, som om jag snart ska upplösas, om jag lämnar min trygga säng. Jag har hastigt lovat Krister att hans kompis ska få bo här medan jag är en månad i Spanien. Han ringde som hastigast från Gotland. Han röst var varm, vänlig och jag hade hart när lovar honom vad som helst. Men nu brister jag ut i ånger och tvivel. Jag vill inte tänka att han kanske är här och allra minst med någon av sina väninnor, här hos mig när jag är borta.
