Februari
Det är fredag och jag har varit hemma från jobbet. Agneta har varit på besök en stund. Jag känner mig en smula förkyld och hängig. I går sammanträffade jag ett par timmar på senkvällen med Lasse. Han ringde och ville snacka över en öl. Det har lättat och ljusnar. Efter att jag på allvar har fattat värdet av att vända mig utåt till människor, så har ett nytt innehåll uppstått. Det är en lång och konfliktfylld process som har lett fram till denna insikt. Kontakten och samvaron med Krister har, på olika sätt, inneburit ett uppvaknande. Så snart jag blivit införstådd med att Krister fungerade som objekt för en stark projektion kunde jag nysta upp den knut som band mig. Att han levde det liv, som var detsamma som min ungdomsdröm blev till sist medvetet för mig. Nu har jag svårt att förstå hur vansinnigt bakvänt den förträngda önskan kan fungera. Att den yttrar sig som förnekelse, som sjuklig avund, ja som förakt. Det som jag har drömt så hett efter som ung, med gömt bort under tidens lopp och finner hos en person förverkligat -utlöser en konflikt. Jag ville ha Kristers sätt att leva. Men jag ville inte ha honom med. Han upplevdes som ett störande element. Även om jag högst medvetet fantiserade om hur ett liv med honom skulle bli och innehållet mest kretsade kring det fria och de öppna umgängesformerna så kunde jag inte SE vad jag eftersökte. Så snart jag hade bestämt mig för att vilja försöka sammanbo med honom förskräcktes jag över vad det skulle innebära. Men exakt vad det var som förskräckte mig kunde jag aldrig bli klar över. Men att det rörde sig om något slag av avslöjande hade jag på känn. Rädslan var nog att upptäcka att det hos mig fanns ett starkt behov av att vara just så, som jag så starkt kritiserade honom för att vara. Det skulle avslöja mig inför mig själv och inför honom. Konflikten: Jag fantiserade om en frihet och höll som bäst på att binda mig. Det var nu upplagt för en omvändelse, ändå var jag på väg att åter fly undan mitt självansvar. Det finns mycket som visats sig i mina uttalanden till Krister, som säger vad det rört sig om, även om jag själv inte förstått den egentliga innebörden av dem. Jag har sagt ”jag kan inte misslyckas fler gånger då är jag förlorad” och ” det gäller mitt liv nu ” och ”för mig betyder det så mycket hur detta lyckas” osv. osv. Ja mycket som sagts oss emellan har blivit som tecken. Jag har slagits förtvivlat för något, jag inte visste vad det var. Och vad det hela tiden rört sig om är att jag inte har förstått att jag gjort mig oförmögen att leva utifrån mig själv. Jag har förbjudit mig min egen frihet. Friheten att följa min naturlighet. Friheten att förlita mig på min egen vilja, min egen lust och min egen förmåga. Jag har gått så långt att jag har vänt på det hela och sagt mig själv att detta med att låta sig följas av sin vilja och förmåga är något dåligt. Så snart jag har gjort det som är roligt under en tid, följt mig själv, har jag snart nog upplevt mig som ”dålig” Jag har skaffat mig ett antimönster, som blivit förpliktande. Detta ANTIMÖNSTER har kommit till genom en omärklig process. Det grundlades i barndomen. Det gick till så, att det jag sårades av hos mina föräldrar och som jag kritiserade dem för, tigande till en början och senare uttalat, förbjöd jag hos mig själv. Den negativa kritiken, som till en början yttrade sig som reaktion, utbildades till en hållning, som blev till ett mönster. Den negativa kritiken blev snart styrande. Mitt språk utvecklades i den riktningen. Det fick färg och nyans. av skärpan i min negativa kritik. Kunskap och erfarenhet användes i syftet att lägga trovärdighet till min negativa hållning. Jag utvecklade tidigt en skarp iakttagelse, men som var entydigt inställd på att blotta det negativa. Jag lärde mig att ”genomskåda” personer och företeelser bara för att sedan ge uttryck för det. Mitt umgänge med människor var givande på så vis att jag sökte vad som var negativt hos dem. Och så snart jag fann på vad som var negativt, funnit vad jag sökte, det negativa, som jag på förhand visste måste finnas, så tappade jag intresset för dem. Jag hade fått mina farhågor bekräftade.
Jag kommer att tänka på Pappa. På min förnekelse av hans förmåga att vara den komiska figuren. Jag hatade den sidan hos honom, som barn. Att han gjorde sig till ett offentligt åtlöje. Jag kunde inte stå ut med att man skrattade åt min Pappa. Att bli skrattad åt var för mig höjden av förnedring, hån. Jag kunde inte begripa att det var medvetet från hans sida. Det var detsamma som att jag som barn och långt upp i åren inte kunde annat än tycka synd om clownen, dummerjönsen. Jag led av att de skrattade åt hans klumpighet. Jag upplevde starkt det sorgsna i hans gestalt och förstod inte hur de kunde skratta åt det sorgsna, tragiska. Jag upplevde att det fanns en vädjan om förbarmande, om att bli upptagen i gemenskapen, ett rop på att bli accepterad, som en av dem. Charlie Chaplin är för alltid den ensamme vädjaren, vars vädjan stöts tillbaka. Var det dummerjönsens öde, som jag upplevde. Den ensamme, som alla roades av och åt, som ingen tog på allvar, eller till sig? Föraktar jag honom, har jag svårt att acceptera den hållningen? Ser jag det som fegt att gömma sig bakom den masken? Att köpa sig uppskattning genom att inte kräva det man vill av människor öppet, utan nöja sig med det man får istället? Är det därför man alla vill ha clownen med, därför att han roar kravlöst, utan uttalade behov för egen del.
I onsdags följde Krister med mig hem efter musikcirkeln. Skön avspänd samvaro, kroppsligt och själsligt. Bådas vår längtan efter varandra fick utlopp och tillfredsställelse. Vi träffades efter arbetet på torsdagen, var ute och åt en god middag på Dionysos och gick sedan hem hit och njöt varandra lugn och sansat. Utan tankar och planer eller förväntningar på varandra gladdes vi åt att så mycket värme finns att ge och så stark känsla som svarar upp att ta emot. Arbetet på SKS känns bra nu när jag inte behöver utöva något motstånd.
Jag undrar åter vad som gör illa: att samröre med Krister blir så snabbt onaturligt och glädjelöst. Jag får för mig att hans intresse för mig är en blandning av fascination och rädsla. Jag har alltid känt det som om jag varit nyckfull och elak emot honom, den oskyldige, snälle. Men nu börjar jag undra starkt om det inte är så att det är han som utövar mentalt våld mot mig, för att krossa det han ser som övermäktigt. Det kan inte bortresoneras att han lyckas förträffligt med att såra mig. Och han vet när jag blir det. Men det hindrar honom inte. Jag får för mig att han söker sig till mina blottor och där sätter han in sin stöt. Det jag trodde skulle vara gott för honom: att jag visade min uppskattning och välvilja, kravlöst och spontant, får motsatt effekt. Då svalnar hans intresse, även om han med god aptit njuter min gåva. Det är så att vi möts, båda glada och villiga. Vi samtalar och nojsar, älskar och njuter varandra. En förbindelse öppnas, det råder frid mellan oss. Detta varar under en eller två dagar, då allt är frid och fröjd. Sedan inträffar något, som upplöser detta tillstånd. Så exakt har vår treåriga kontakt framskridit.
Åter tar jag stöd av Jung. Jag behöver det: citat ur ”Svar på Job”. ”Liksom såret motsvarar det sårande vapnet, svarar affekten mot det våldsdåd som förorsakat den. Dylika upplevelser överfaller människorna såväl inifrån som utifrån och det tjänar ingenting till att rationellt omtyda dem och därmed mildra dem. Det är bättre att man tillstår affekten och underkastar sig dess våld än att man försöker göra sig fri från den medelst allehanda intellektuella operationer eller känslomässiga flyktförsök. Ehuru man genom affekten härmar våldsdådets alla dåliga egenskaper och därigenom gör sig skyldig till samma fel, så är detta dock syftet med ett sådant skeende: det skall tränga in i människan, hon måste underkasta sig denna verkan. Hon måste därför vara påverkad annars har verkningarna inte nått henne. Men hon skall förstå eller lära sig förstå vad som påverkat henne, ty därigenom förvandlar hon våldets blindhet å ena sidan och affektens å andra sidan till insikt.”
Arbetar flera dagar i veckan på studieförbundet SKS. Då jag håller på med protokoll och kursanmälningar är det ofrånkomligt att jag stöter på Kristers namn lite här och där. Han finns ju med i styrelsen och lite varstans. Idag dök namnet på hans senaste ”lekkamrat” upp med tillnamnet ”syster”. Jag blir fullständigt slagen, tappar helt koncepterna. Jag förstår inte vad det är som slår mig så hårt. Det spelar ingen roll om kontakten är god eller dålig: Vid dessa tillfällen sjuder ett starkt förakt upp, som är så djupt och välgrundat att jag blir överraskad. Föraktet känns så befogat, så sant, att jag tycker mig stå inför SANNINGEN: Så är det! Just så infernaliskt falsk och rutten är han. Och då jag varseblir detta, blir jag olycklig. Som om det är något fel på mig som kan känna mig dragen till en person som är så. Ja, jag blir olycklig av att inte en gång för alla låta skarpsinnet bestämma över lusten. För det är lusten som för mig till honom, inte förnuftet. Det är så förfärande att låta invändningarna stå över och låta den kortsiktiga lusten få överhanden. Jag är så förbannat trött på denna ”historia”.
Nu när jag ser något annat än det som tidigare var överhängande, överraskas jag.
Dilemmat som utgör hinder, att kontakten med Krister ska löpa spontant, är att det inte finns utrymme för möjligheter. Vilken form vår relation än har, så tycks mig hindren uppta största utrymmet. Det finns ingen plats, eller väldigt liten, för naturligt umgänge. Det umgänge som kommer till stånd är tillfälligtvis. Det är alltid beroende på andra situationer, som står i centrum. Det huvudsakliga har aldrig varit att vi träffas, utan det är detta något som gäller som anledning. Detta något kan vara vad som helst; konsert, biobesök, teveprogram, föreläsning, kurs, det är inte så noga vad det är som ger anledning, men väl att det är något. Personen står aldrig i centrum för Krister, men väl saken. Det är underligt detta. Ändå är jag ganska säker på att det för honom är värdefullt att han umgås med andra. Det är bara en sorts omväg han tvingar sig att ta, som om han lärt sig att inte ge personen intryck av att vara i centrum, som om han lärts att saken är större än personen, samtidigt som det inte finns någon sak som är egentligt stor, för honom.
Mars
Jag sov länge fastän tanken var en annan, sitter och låter tankarna komma och gå. Utan ansträngning framstår företagandet, att gripa in i händelsernas gång, självklart. Men den antagna föresatsen, att låta hända, att överlåta åt de flera att handla också, har blivit mer och mer framträdande. Det är svårt och mot min inlärda vana. Men eftersom jag vill försöka ändra mitt kategoriska mönster, från antingen/eller till både/och, krävs här en medveten ansträngning. Att tillrättalägga yttervärlden så att inga misshälligheter uppstår, har varit min medicin mot ängslan och ångest. Men medicinen har aldrig botat sjukan, knappast ens lindrat den, däremot skapat ett beroende till medicinen. Egentligen har ångesten haft sin rot i den omedvetna aningen om att det är omöjligt, att undkomma misshälligheter och obehagliga överraskningar. Dessa går inte att råda bot på, de måste tas med i beräkningen.
Soligt och ljust. Mötet med Krister i onsdags river på nytt upp gamla föreställningar om att leva samman. Vi träffas, båda vid glatt och tillgängligt humör, vår ömsesidiga uppmärksamhet är riktad till den andra. Vi lyssnar inte så mycket till vad den andre säger, utan mer på hur det sägs, vilken ton vi använder. Det råder en högt upptänd stämning. Något av förväntan och hopp, att det outsägbara ska inträffa. Den ”förälskelse” som gick om intet i början av vår bekantskap och förvandlades till blodigt allvar, den tycks nu bryta fram. Väntan, den hoppfulla, samlas och förläggs hos den andra. Språket, det verbala, har nu en andraplatsbetydelse, istället har beröring, vi rör vid varann, blivit viktigt. Den närhet och sammansmältning som uppstår så snart vi tagit av oss språkdräkten säger något vi inte förstår som språkligt fenomen. Då, nakna, utan språk, talar samfällt. Säg då inte annat än att två språkbegåvade har den största svårigheten. Att komma dit, till betydelselösheten, den språkliga likgiltigheten, och lägga sig under dess skymmande hinna, blunda och känna, var min längtan. Jag vet inte vad den tillkomsten sträcker sig mot. Vad den innebär. För så snart som tanken, språket tar tag i skeendet, kommer det faktiska, praktiska och ruelsen överst igen. Då är inte närheten, föreningen lika självklar. Istället tränger osäkerheten fram.
I måndags tog jag mod till mig och slog numret till Kristers arbete. Aldrig förut har jag vågat det. Jag frågade om vi kunde ses. Inte på måndagen, men han förslog att vi skulle ses på tisdag istället, hemma hos mig. Han skulle komma klockan nio. Kvart i nio ringde han och sa att han skulle bli försenad. Han berättade att en vän från Lund ringt och ville träffa honom. Och nu visste han inte hur han skulle göra, han kunde inte välja. Vad tyckte jag? Han var ju så stolt över att denne man velat träffa honom. Han ser upp till honom som till en far. Jag blev omedelbart illa berörd, ett djupt obehag ansatte mig. Denna situation, som jag upplevt så många gånger, hade jag inte väntat mig skulle hända nu. Jag hade inte väntat mig att vi skulle vara så personliga. Nu drog han, med en mening, in mig i sin förvirrade och konfliktfyllda tillvaro. Där jag bara dras ner i tvivel och ångest. Han pratade på i telefon om vad det kunde bero på att han alltid trasslade in sig. Min spontana impuls var att avfärda det hela och förslå att vi kan ses en annan gång. Men jag svalde den ansatsen och lyssnade och lyssnade och lyssnade och försökte förstå. Till sist kom han fram till att han skulle komma hit, om jag ville det. Jag sa att jag gärna ville att han skulle komma. Men vad ville jag egentligen? Jag gick upp till kvällsjobbet och kvällsstädare, han skulle ju bli sen. Jag väntade spänt och förhoppningsfullt på hans ankomst. Vad väntade jag mig skulle hända? Väntade jag, hoppades jag att han skulle falla ner inför mig och bekänna sin kärlek? Väntade jag att all ovisshet skulle vändas i visshet? Jag vet inte, kanske var jag bara nervös för att det skulle ta en vändning som innebar konflikter, igen. Nog, han kom, påtagligt nervös och spänd. Han föreslog att vi skulle gå ner till Dionysos och äta en bit och dricka en flaska vin. Jag antog förslaget utan prut. Väl där, pratade han på nervöst och okoncentrerat. Jag var nu avspänd och vid gott humör, efter ett par glas vin. Han både ville och inte ville att vi skulle prata honom. Det var något som inte stämde, det kändes i luften. Han berättade att han ringt Ann (!), efter att han talat med mig. Ann, syster till vännen från Lund. I förbigående talade han om att han varit förälskad i Ann för ett år sedan (!), och att de nu var goda vänner. Jag hörde vad han sa, men reagerade inte känslomässigt, då. Vi kom att tala om otrohet, apropå en bok i ämnet som han sett hos mig. Han berättade, osammanhängande, om ett gift par han träffat, som levde otrogna och det fungerade. Jag började känna obehag inför ämnet och försökte avfärda det hela med att säga hur illa jag tyckte om den konventionella otroheten. Den man vet finns men inte talar öppet om. Men det gick inte fram. Krister talade om några artiklar i DN, som en italiensk kärleksprofessor hade skrivit. Jag omnämnde att jag hört att denne bland annat sagt att det var uttråkade människor, som blev förälskade. Trots att det var Krister som hade dragit upp ämnet, var han klart illa berörd av att diskutera det. Han klagade på att det var dålig luft i lokalen och ville att vi skulle gå. Vi gick hem hit. Jag fixade kaffe. Han drog upp ett annat ämne: hans avvikande beteende.
Skärtorsdagen 30 mars fm. Mammas födelsedag. Reflektionerna kring Krister leder till obehagliga ”nyheter”. I tisdags kom han upp på SKS kontoret. Så snart jag hörde hans röst blev jag virrig. Jag satt vid skrivmaskinen, den mest undanskymda platsen, dit han kom instormande med kläderna hafsigt hängande. Hela han tycktes vara i oordning. Han stegar fram till mig, ler sitt konstiga smil, som är en blandning av osäkerhet och smicker, grabbar tag i min hand och hälsar eftertryckligt, som om vi vore obekanta. Han hasplar ur sig något ohörbart, en fras kanhända. Virrigt och osäkert snurrar han runt i rummet, innan han flänger vidare. Han noterar och kommenterar det mesta på sin väg genom rummen. Jag vill anstränga mig att ta hans uppträdande från den skämtsamma sidan. Men det hela är pinsamt generande, mest för honom. Han kommer tillbaka till mig med något skrivet, jag först inte fattar vad det är. Hans osäkerhet påverkar mig starkt, men jag försöker koncentrera mig på det jag håller på med. Att vi i tre års tid varit tillsammans på olika sätt, att vi känner varandra ganska så väl; ingenting av det märks nu. Han hasplar ur sig frågan om vi kan äta middag tillsammans, och tillägger snabbt ”om du inte är upptagen förstås, är du det?” Jag svarar att jag är upptagen. Hans uppträdande är så ansträngt och onaturligt, att våra ord som yttras känns ödesdigra, ändå är det högst vardagliga fraser som utbyts. Han tar inte in mina ord utan fortsätter att tala om att vi kan äta middag tillsammans. Efter ett tag har mitt svar trängt in och han försöker att ändra frågan till ”om vi inte kan träffas något under kvällen”. Jag svarar ingenting. Vi avslutar det virriga och fullständigt absurda samtalet med att ”vi ses en stund efter sammanträdet”, här på kontoret. Vi tar sedan sällskap till T-banan. På vägen intar han sin position, överlägset högljudd pladdrar på om än det ena än det andra. Hans okänsliga och påflugna sätt att tränga in sin arm under min är förlamande. Han vill ha reda på vem jag ska sammanträffa med, men han skulle aldrig fråga öppet. Istället försöker han få reda på det genom att fråga om annat och indirekt få veta. Vår hela ställning och ton är nu så totalt ansträngd och onaturlig som det bara är möjligt, där vi går Drottninggatan fram. Så säger han ”det var fint sist vi träffades”. Det hela är så skrämmande obehagligt, att jag inte förmår att ens försöka räta upp situationen. Jag svarar endast undvikande ”ja”. Det skulle behövas så mycken istadighet, så mycket bestämd vilja och tro på meningen med detta, för att göra något enda åt denna onaturliga situation. Jag förstår nu att Krister någonstans i sitt fördolda djup vädjar om, att jag ska ta den uppgiften på mig. Men jag gör inte det. Det finns inget i detta, som talar till mitt goda jag. Tvärtom är det mesta som visar sig hos Krister sådant som väcker ondskan i mig. Inuti mig lever stundom en stark känsla av ömhet för Krister. Men den dör så snart jag är i närheten av honom. Hans personlighet väcker föraktet till liv. Det är inte svagheten hos honom jag föraktar. Vore han bara kapabel att visa den och stå för det. Nej, det är högfärden, den falska attityden av insmicker och den fega attityden för att ernå fördelar, som väcker mitt förakt. När vi skildes vid T-Centralen råkade jag nämna att jag skulle se ”Ambassadören” på Dramaten följande dag. Han mumlade något om att också han, tillsammans med någon väninna skulle försöka fixa biljetter, ”så vi kanske ses där”. Han försökte med blicken återknyta till den varma känsla som rått mellan oss de senaste mötena, men jag kunde inte besvara den, det var med en grimas jag log tillbaka.
Så begav jag mig till teatern igår. Jag var vid gott humör och såg fram emot att se pjäsen och uppleva stämningen i salongen. Jag hade klätt mig med omsorg därför att det kändes bra och roligt. Jag satt i salongen och trivdes, tittade på kvinnorna som gjort sig sådana besvär och var så vackra, var och en på sitt sätt. Det slog mig att det här, som på så många andra ställen var mest kvinnor. Vad kommer det sig? Så gick ridån upp och spänningen steg och sorlet avtog. Jarl Kulle spelade upp sig. Rösten, sättet att säga replikerna var så typiskt Kulle. Skratten kom just som de skulle. Pjäsen var inte bra, ett uppdrivet bollande med marxismen i klart uppsåt att förlöjliga. Det fanns inget bärande eller syftande element. SÅ mitt bland skratten hördes Kristers mullrande skratt. Det fungerade som ett piskrapp på mig eftersom jag hade glömt bort att han kunde vara där. Påminnelsen var som ett slag. Jag kände mig obekväm och tappade det totala intresset för pjäsen. Jag började istället oroa mig för att behöva stöta på honom i pausen. Men jag såg honom aldrig. Vore det inte för hans trumpetstöt till skratt under föreställningen, skulle jag inte ha vetat att han var där. Under andra akten återvann jag mig själv och insikten om att det inte finns något skäl till att jag behöver vara rädd för honom. Osäkerheten finns inte hos mig, den finns hos honom och jag behöver inte ta på mig det eller spela hans spel. Jag behöver inte det om det inte är så att jag vill? Och om jag tänker och funderar utifrån förutsättningen, att inte ta på mig och bära andras ”saker”, så är jag fri att bära fram min egen hållning. Nästa gång, vid nästa lägliga tillfälle hoppas jag kunna visa var jag står.
