Januari
Hur ska jag kunna göra något av det jag drömmer om, när allt som behövs är motsträvigt och att så kompakt och ensidigt veta att mina drömmar måste ses som högfärd, som en barnslig önskan att höja mig över det trista, som en önskan att blottlägga de låga, destruktiva böjelserna, som inte gör någon enda människa till vad hon egentligen kan bli. Avancemang! Ett enda litet steg, som skulle vara renade misstänkliggörs till den milda grad, att man tvivlar själv och söker motiv som ska friköpa strävan. Att påverkan hemifrån är så livsstark, har jag inte orkat fatta i hela dess vidd. Att så bli medveten om att mindervärdeskomplex är det mest destruktiva draget hos människan, känns dödligt. Att det dessutom är det mest dubbla som yttrar sig i förvillande mask. Så förgörande kan ingenting verka som att förneka varje ren viljas berättigande. Att stanna på tredje steget för att värna om den mjuka andliga fromhetens beskydd, är att döda det levande. Att genomstrålas av anden, att låta den få plats och rum är gudomligt. Men vidare! Inte stanna vid ”köttgrytorna”. Andens upplysning kräver något utöver sig självt, något ska uträttas, en uppgift ska beredas och utföras. Där, just DÄR får jag inte duka under av självtvivel, eller vankelmod. Om tvivlet får en destruktiv verkan är det ett brott, ett verkligt ont.
Jag sitter här vid köksbordet i sena natta och funderar på vad det kan kunna komma för verkningar av det liv jag nu lever, då jag inte har någon tvungen social kontakt, såsom jobb eller annat, utan kan vara helt för mig själv långa tider, om jag så önskar. Sker det en förslappning måntro? Vad jag mest fruktar är att jag utvecklar ett språk och tankar som skiljer ut mig från andra. Jag märker att jag har blivit oerhört språkkänslig, nära kitslig. Och mer att jag har tappat mycket av min oförfärade aptit på vad som rör människorna jag sammanträffar med. Mitt tålamod för trivialiteter har slaknat. Visst är jag ännu en god lyssnare, men mer otålig, vill att det ska hända något av samtalen. Å andra sidan lyssnar och pratar jag mer aktivt idag. Jag vågar stå för min mening, samtidigt som jag kan känna djup förståelse för sakernas tillstånd, så att säga. Men jag leds vid att märka hur svårt det är att hålla ”ångan uppe” i kontakten med dem jag umgås med. Jag upplever en djup saknad av att det aldrig tycks finnas nog tid till att vara samman ordentligt. Dessa ständiga uppbrott och tidsbegränsade möten, ristar sår i hjärtat. Och jag finner inga skäl till att de är så tidsbegränsade. Visserligen har jag mycket mer tid att disponera än de flesta andra. Men det är inte det det hänger på. Jag har mer känslan av att det är något som pressar människorna till att ha bråttom. Som om att det ligger en snara om halsen, som de inte vill kännas vid. Medan snaran är de själva. För varför minskar man inte ner på uppdragen och alla måsten. Det vore väl en lätt sak om de nu stod i vägen för något man hellre ville.
Att dag efter dag vara i egna tankar och bestyr är på många sätt bra. Sådant som inte märks annars, sådant som behöver lång, ihärdig kontinuitet – får här sin plats. Vad jag med ofruktad närbeskådning ställer mig inför, om och om igen i skilda infallsvinklar, är några enstaka teman, inte alls storartade på något vis. Dessa rör sig kring en och samma axel, även som de inget direkt samröre har med varandra. De handlar om förhållandet till familjen och till Mor och Far, inställningen till kärleken och den individuella uppgiften. Dessa tre teman står i allt fram. De har med varandra att göra, men är ändå separata. Att förstå mig själv i förhållande till dessa tre viktiga punkter är viktigt. Och jag inser att det ena inte går att lösa utan att det är förenligt med de andra. De är på sätt och vis treeniga. Förenligheten saknas. Det fjärde, den felande länken, saknas. Och med den bildas en helhet. Om det fjärde skulle vara ömsesidigheten, vilket jag är beredd att tro, så kan jag resa upp kvadraten. Men den står inte av sig självt. Och det är dilemmat.
En veckas dåsighet, jag sover till fram på dagen, är småfebrig med lätt huvudvärk. I dag när jag vaknar i halvdunklet, kommer ur skuggan minnena av Åke, från barndomsåren. Minnesbilder som är mörka, kalla, hårda. Jag ”ser” hans rum på Hauptvägen. Det hemlighetsslutna rummet, dit det var förbjudet att gå. Där inne fanns allt som var åtråvärt, meningsfullt, men förbjudet. Jag minns Åkes blonda, vackra och stolta gestalt. Han var en kung, rörde som en kung. Han var sträng, så sträng mot mig. Han var den som läxade upp mig, när han fann anledning. Det var mig han brukade sin självutnämnda auktoritet mot. Innerst inne föraktade han nog mig, som den obildade och ohjälpligt vardagliga person jag var. Själv sneglade han upp mot höjderna, där han sett ut en plats åt sig själv, flitigt påhejad av Mamma, som i Åke såg gullgossen som skulle svinga sig upp i glansen, den glans hon så ivrigt ville se honom och sig själv i. Han solade sig i min blinda beundran och lät min rädsla för honom vara verksam. Trots att han tyckte jag förslösade min tid på meningslösheter, så medverkade han inte ett uns till att ge mig tips om vad annat jag kunde intressera mig för. Han var högmodig, det förstår jag nu. Hans pianospel, som uppvisades som vore det genialiskt, var inte mer än vad andra ägnade sig åt, under mindre bullersamma former. Men med Mammas hjälp uppförstorades Åke och hans bedrifter till något extraordinärt. Han levde högt på att låta de andra, däribland mig, stanna nere. Jag förstår nu att Åke har storhetsfantasier. Han kan inte stå ut med tanken på att han faktiskt är en ganska ordinär person. Kan han inte utföra det storslagna, gör han ingenting. Att försöka göra så gott han kan, är inget för honom. Mig har han använt som underlägsen, för att visa upp sina storslagna idéer för. Och han har nöjt sig med att briljera inför mig. Varje gång som han har fått möjlighet att delta eller utföra det han behärskar har han hoppat av eller fördärvat sina chanser. Han vill inte ta det slitsamma, för att vinna det lilla. Han vill inte riskera att behöva erkänna att hans storhet ät ganska liten. Åh, vad jag känner igen somligt hos mig själv. Jag får nu arbeta med att rensa bort övertaget dåligt gods från min bror och mina föräldrar. Nu då jag ser utan idealiserad blick vet jag inte hur fortsättningen ska bli.
En tung dag av påträngande erinringar. Då när jag var sexton år och låg i sängen, sjuk så sjuk, i veckor och höll på att tyna bort. Jag kämpade utan all kraft mot döden, som smög sakta, tyst ovanför sängen. Jag kunde inte ens lyfta handen från täcket, orkade inte öppna ögonen, jag hade knappt kraft att andas. Så låg jag, borta från världen. Hur länge? I min säng i föräldrahemmet. Mamma gjorde ingenting för att hjälpa mig. Det festades som vanligt, när det var dags för det och allt gick sin gilla gång. Tills Pappa en dag vaknade upp och såg hur illa ställt det var med mig. Då ordnades det i hast med läkare, ambulans och sjukhus. Jag återvände till livet, långsamt och tålmodigt. Det liv jag då med eget tålamod återvann, skulle jag ha gett mig i kast med. Men den djupa, svarta omedvetna ångesten, om att min Mor hade övergivit mig, av ren obetänksamhet, av naiv självupptagen band mig hårdare till henne, än ett rått svek skulle ha gjort. Hon är ett dumt egensinnigt barn som spelar vuxen, men är liten och rädd. Rädd för att inte vara älskad, rädd för att bi lämnad ensam, rädd för sanningen, rädd för kritik. Allt detta fläktar hon bort högt och gällt. Visst förlåter jag henne. Ja, jag älskar henne, men inte underdånigt. Ja, jag vill älska. Jag har ingen ork och fantasi att hata. Det är så mörkt och vasst hos hatet. Fukten dryper på väggarna i hatets rum. Hemma i mitt föräldrahem har jag lärt mig hur ljuvligt strålande varmt kärleken målar rummen. Och hur fruktansvärt kvavt och kallt, fuktigt och tomt väggarna gapar av hatet. Jag vet varje ljud, hur de låter: I kärlek runda rullande, i hat vassa stötiga. Jag vet ljuset, hur det lyser: I kärlek flödande spritt, i hat stickande. Jag kan lägga mig på kvällen i utdragssoffan bredvid Mamma, med stel bävan och möta den släckta lampans mörker som vore det djävulen själv som tar rummet i besittning. En annan gång ligger jag där och badar i ljumt omslutande mörker som kuttrar likt en mysande katt. Allt, precis allt, som jag tror är möjligt att uppleva är upplevt i deras två rum och kök. Med en känslighet som gränsar till det outhärdligas gräns genomlever jag livets hela rika spektrum intill de människor som jag är så nära, att jag tycker deras hjärtslag slår i mitt hjärta. Är Pappa arg slår mitt hjärta häftigt, är han glad sjunger mitt hjärta. Är han sjuk slår mitt hjärta ansträngt och tungt. Samma om Mamma kvider av smärta, så känns smärtan i min kropp. Om hennes hopp är fördunklat så krymper mitt hopp. Hennes förtvivlan slår ner i mig samma sekund hon ger röst åt sin. Är kanske hela min varelse bunden till deras livsrytm? Jag vill inte tro det. Det måste finnas ett liv utanför deras kroppar och hjärtan. Ett liv som kan andas andras luft och liv, glädje och sorg. Jag vet likafullt att vare sig glädje eller sorg skapas inom en. Det blir till och får liv genom delaktighet.
Lördagsnatt: Här är tyst, inte en människa syns eller hörs av. Prövningarna är svåra och hårda, inget förmildrande. Jag skäms för min utsatthet. Jag skäms för min själviskhet. Men jag kan inte hjälpa det längre. Jag griper penseln vill måla, jag griper pennan vill skriva. Men ingetdera öppnar sig. Hela mig trängs av hoptrasslat stoff och då är det omöjligt. Jag vill inte, men förbannar det modersbröst som var mig oförunnat. Jag behöver inte längre ljuga bort den saknaden. Den finns i mig som blodbrist. Det står över mig, allt som jag inte behöver ljuga mig om; utestängdheten, utsattheten, svälten. Ja, för svält var vad min Mor bjöd mig från vaggan och till mitt eget uppvaknande. Inte undra på att jag inga minnen har från den tiden då hennes förfogande över mig var totalt. Jag var så svulten att varken huvud eller hjärta fungerade normalt. Hon har lärt mig umbärandets konst. Det var att avstå sådant som ansågs och anses vara ovidkommande för lyckan. Jag förstod och förstår inte vad för lycka hon menade. Idag finner jag lyckan i att få äta närande mat, så att jag slipper den fasansfulla våndan att ständigt vara rädd för att svimma, att ingenting orka, att alltid vara håglös och hängig. Den lyckan var nog ovidkommande, för henne. Visst är Mor en duktig husmor, våga bara inte säga annat. Men det är bara det att maten var, är, så knappt tilltagen. Inte för att det är knalt med pengar, maten finns. Men hon sparar den… till… till vad och vem då? Ja, det är småttigt att hänga upp sig på sådant, visst är det. Men jag kan i himmelens namn inte förstå varför hon gör det. Jag minns skoltiden, hur jag befann mig som inbäddad i bomull. Jag nådde inte ut, jag var instängd i ett vakuum av undernärdhet. Rösterna omkring mig var bara ett surrande ljud. Det enda jag längtade till var att få lägga mig, ta tummen och domna bort i dvala. Kolonitiden var ett enda helvete, för där väntades av mig att jag skulle vara med på det ena och andra. Det behövdes kraft för att vara med i lekarna. Jag hade ingen. Jag blev sjuk, riktigt sjuk istället med feber. Och fick ligga i isoleringsrummet och suga på tummen och domna bort. I skolan blev jag en dag nerkallad till skolsyster. Hon var orolig, för vad kunde det vara. Jag hade blåsor runt hela munnen. Det berättades om mig, att jag som treåring var så sjuk, med blåsor i hela munnen. De var tvungen att mata mig genom att hälla vällingen direkt i halsen. Vad kunde det vara annat än vitamin- och näringsbrist? Mamma har så ofta undrat över hur det kom sig att andra så gärna förbarmade sig över mig, gav mig mat och annat jag kunde behöva. Kan det inte vara så att de såg att jag var så klen och svag, att de ville hjälpa mig att överleva. Själv har jag inte sett det naturliga sambandet förrän nu. Vilket beror på att Mor själv alltid framhållit hur noga hon varit med maten, hur hon sett till att vi barn alltid fått vad vi har behövt. Hon talar gärna själv om vilken kärleksfull och självuppoffrande mor hon varit. Och därmed lyckats föra både sig själv och mig bakom ljuset. Jag känner hur magen krymper samman när jag tänker på hur förvänt och overkligt allting känns. Hur jag ska bära mig åt för att vända allt rätt är mig okänt. Jag förstår att det fordras en genomgripande omvandling av hela mitt invanda synsätt och beteende. Varje företeelse som idag ställs för mig blir ett ingrepp i min personlighet. Bara detta att ifrågasätta alla antaganden: Varför hyser jag den uppfattningen? Varför gillar respektive ogillar jag den eller detta, är fruktansvärt påfrestande. Om det är någon, som Åke eller Mor eller Far har kraftiga antipatier mot, är det i det närmaste omöjligt att skapa mig en egen uppfattning om samma person. Det är som om påverkan har gått mig i blodet och jag kan inte frigöra mig. Men även om det är outhärdlig svårt, så är det nu synliga, påtagliga svårigheter jag har att kämpa med. Maktlösheten och vanmakten har inte mig i sitt våld längre. Jag är ute, visserligen på okänd mark, men jag får se, lyssna och känna mig fram.
Senare, halv sex på morgonen. Inte en blund på hela natta. Nu har det hänt! Äntligen börjar jag se vad liv jag ordnat för mig. Ordnat är väl mycket sagt, för det är just genom att undandra mig det som mitt liv blivit till. Jag har gömt mig bakom förhängen, jag har fegt ljugit mig en tillvaro, som är inbillat just det jag tänkt mig. Jag drönar bort min tid, men ljuger den meningsfull. Jag ser mig omkring i min väl instängda grotta. Här lindar jag självlögnens bitterljuva spole full av tätt spunnet socker. Javisst, jag vill måla och gör eget avbildade imitationer. Javisst, jag vill skriva och skriver av andras tankar och vedermöda. Jag vältrar mig i luftslott. Men vad har jag uträttat? Nej, nu måste det bli ett slut på detta overkliga levnadssätt.
Vaknade för några timmar sedan blödande och med malande mensvärk. Har just läst ut Lars Ahlins ”Om”. En läsning som under en veckas tid har ryckt upp allehanda tankar och känslor. Ingen som han kan få mig att ställas inför mig själv: Raseri och förskräckelse. Idag då jag vaknar ur etappsömn, ser jag leende på mitt vara. Det låter sig inte så lätt rubbas i grunden. Tankarna fladdrar flyktvägen. Men, men det är något starkt, envist som växt sig fast. Det är något som har kommit för att stanna: kärnan i mitt liv. ”Du skall välja ut en stol och sätta dig på den. Inte spika fast den, utan vara rörlig. Men då du sätter ner dig skall det vara på den stol du utvalt åt dig!”
Ihållande kraftlöshet och tröstlöshet. Tankarna vandrar på jakt efter förklaringar: Vad är det som sker med mig, så att jag blir så här? Men det finns inget att förklara det med. Att söka skäl är meningslöst, de syns mig snart vara svepskäl. Modlösheten uppstår ur inget och rinner ut i intet. Kraften lämnar mig bara, den finns inte, så är det. Jag tvingar mig att avväpna den, kanske jag inte borde det. Om jag bara kunde göra mig av med skräcken för att bli ”mina föräldrar”.
Jag sitter fast i en tärande konflikt. Jag blir mer och mer medveten om hur påverkad jag är av mina föräldrars värderingar. När jag nu ser min tillvaro, ser jag något som jag inte känner igen som mig, inte vad jag trott och tänkt om mig: Alltså konsekvenserna av det jag faktiskt gör.
En annorlunda lukt har kommit ur mig. Strängheten, den tvingande moraliska askesen, slog upp i mitt huvud – i gårkväll då Agneta och jag satt och gaggade på Café Opera. Moraliska förbud, till gagn för ingen och inget. Hur försvann inte lusten till livets hela inbjudan? Hur ställde jag mig inte i det planerade – valde ut visst. NU Ingrid svingar sig lusten, den fria lusten upp i rymden! Märk svängningen! Att det svänger.
Visst förändras utsikten. Möte med Krister i fredags. Vi träffades hos honom. Det var inget märkligt, snarare vardagligt. Vi gjorde vad vi brukar göra, åt, drack kaffe och whisky, såg på teve och pratade om vad som trängde i våra tankar. När natten blivit sen bäddade Krister åt mig i soffan. På vägen möttes vi i en omfamning. Omfamningen blev kvar, ingen av oss bröt sig ur den. Lusten i kropparna våra svällde lugnt till. Och det föll sig naturligt att vi makade ihop oss i hans smala säng. Lugn, och intim täthet brusade upp och tonade ner, vi somnade innan vi visste ordet av. En ytlig sömn med drömbitar ur samtalen tidigare, väckte upp mig titt och tätt. Det kändes ovant att känna en levande kropp så nära. Ur sömnen in i dvalliknande älskog, en uppflammande lust och hunger efter extas. Orden från Ahlin, att begäret står i vägen för kärleken, sjöng i mitt huvud. I avspänd samvaro tillbringade vi hela förmiddan i sängen lyssnandes på musik. Det rådde sann förtrolighet. Jag ringde Agneta och vi avtalade att träffas klockan tre på Tehuset. Ett framsteg av mig, att verkligen göra något och inte bara låta tiden falla ner över mig. Efteråt sköljer olika vågor genom mig. Något av dröm, overklighet skymmer över det skedda. Det är som om jag varit med bara i fantasin, som om jag om igen tänkt det hela: Min verklighet är något annat nu, något som inte inkluderar Krister. Och att överge denna föreställning upplevs som en dödlig förlust. Visst har en balans vuxit fram. Jag står inte och faller med honom längre. Nu kan jag se honom, utan att gripas av vanmakt, för min egen skull. Jag kan till och med känna mig hel i hans närvaro. När jag idag hör honom referera andras uttalande om att de inte kan förstå varför han inte ”säger ja” till mig, så drabbar det inte mig så hårt längre. Jag vet mer säkert vad som gömmer sig i min reaktion: en tillsynes obegriplig mindervärdeskänsla. Att bli förnekad (har) uppfattas av mig som att inte duga. Men jag upplever mig inte mindervärdig, så att reagera så är konstigt.
I natt drömde jag en stark dröm som skakade mig: Jag stod i ett dörrhål, lutad mot karmen. Plötsligt kände jag mig sjuk. Jag vred på huvudet och såg mitt ansikte i en spegel. Skräckslagen såg jag mitt förvridna, hålögda ansikte. Jag var dödssjuk! Jag var så svag att benen inte bar och föll ihop över en stolsrygg. Jag ropade på hjälp. Namn efter namn, men ingen tycktes ta mig på allvar. Jag vädjade om att de skulle hjälpa mig, annars skulle jag dö. Det var bråttom. Krister skymtade, men han var tafatt. Mamma var där, men ingrep inte direkt. Jag vaknade med ångest, och kände att något väsentligt kommit fram i drömmen. Det var en återupplevelse av min sjukdom i tonåren. Samtidigt som min längtan och önskan att bli tagen på allvar, gestaltades.
Nej, jag är inte rädd längre. Inte obegripligt rädd, inte rädd för det okända. Vanmakten och ångesten har hemhörighet. Nattens dröm talar om upplevelsen att bli övergiven, förrådd. Det ät tredje gången denna vecka som jag i drömmen upplevt detta. I Fassbinders film ”Veronika Voss hemlighet” var övergivenheten totalt blottad. Den fanns där som oövertalbar, ja, faktiskt som självklar. Veronika var utlämnad åt en anonym ondska som utan samvete tog hennas liv. En skymt av de oskyldigas offer för systemets oblyga dumhet. Fassbinder: sändebudet, vittnet Ondskan: godtrogenhet och ointresse, ja likgiltighet.
Agneta ringer och berättar sin dröm: Vi – hon och jag – går fram på en lång, smal grusad väg i landskapet. Hon skyndar på jag följer dröjande bakefter. Plötsligt sträcker jag fram min hand. I den ligger det smycken. Hon anar att hon ska välja något. Men tvekar. En bok finns småningom med. Hon anar att hon ska välja. När hon berättar drömmen, känns det gott.
