April

Läser Jean Baker Miller ”En ny kvinnopsykologi”:

Det finns en utbredd oro över vår oförmåga att anpassa teknikens framsteg till mänskliga mål; det är kanske den dominerande kulturens centrala problem. Men mänskliga mål har traditionellt tillskrivits kvinnan; kvinnornas liv har faktiskt till övervägande del fyllts av dem. När kvinnor ställt frågor som återspeglar deras oro, har frågorna skjutits åt sidan och betecknats som triviala. I själva verket är dessa frågor, nu liksom förr, långt ifrån triviala; de är snarare de mest angelägna, olösta frågorna inom den dominerande kulturen som helhet, och de är laddade med fruktade associationer. Anklagelsen för trivialitet är sannolikt ytterst försvarsinriktad, ty frågorna är ett hot om att det man har skyddat sig mot, förnekat och tystat ner under beteckningen ”kvinnligt” ska komma igen. Vad är det som kvinnor nu äntligen öppet ”klagat” över och fått mest kritik för att de klagat över?

1) Fysisk öppenhet: – öppenhet beträffande den egna kroppen, för att lära känna den och hur den fungerar, har som mål att man ska komma i kontakt med kroppen snarare än att kontrollera den eller hävda att man själv kontrolleras av den. Man tillbakavisar också starkt all slags yttre kontroll av kvinnans kropp, från direkt sexuell kontroll till legala påbud.

2) Sexuell öppenhet: – öppen kunskap om sexuella frågor är angeläget och nödvändigt, liksom en omdefiniering av kvinnlig sexualitet i kvinnans termer snarare än som den uppfattas av mannen. En viktig aspekt av den målsättningen är eliminering av den rollen som sexualobjekt och en strakare betoning av sambandet mellan det sexuella, det personliga och det emotionella.

3) Emotionell öppenhet: – öppna uttryck för i synnerhet känslor av sårbarhet, svaghet och liknade, som vanligtvis inte uppmuntras av den dominerande kulturen, är väsentliga för den psykiska hälsan. Samtidigt till kvinnan öppet uttrycka sin känsla av makt, något hon verkligen inte uppmuntras till.

4) Mänsklig utveckling: – Ansvaret för omsorgen om och vårdandet av den mänskliga utvecklingen har traditionellt diskuterats i termer av barn och vem som ska ta hand om dem. En vidare fråga blir nu hur vi som människor ska kunna klara av en riktig omsorg om och utveckling av alla människor, både barn och vuxna.

5) Servicefunktioner: – En omfördelning av ansvaret för att utföra tjänster år andra är en viktig angelägenhet. De relateras ofta till fysiska egenskaper, men vidgar sig till frågor som gäller service åt andra på ett mer grundläggande och väsentligt psykologiskt plan.

6) Objektifiering: – Många kvinnor har starkt protesterat mot att bli behandlade som objekt, inte enbart sexuellt utan i alla avseenden. De vill inte längre behandlas som om de vore ”ting” i varje aspekt av tillvaron.

7) Humanisering av samhället: – ”Emotionalisering” och därmed humanisering av vårt sätt att leva och våra institutioner innebär att man uppfattar och uttrycker de emotionella och personliga kvaliteter som finns inneboende i varje erfarenhet.

8) Enskild och allmän jämlikhet: – Krav på en jämlik och ömsesidig och mer samarbetsinriktad tillvaro som ersättning för den dominansorienterade, konkurrensinriktade livsstil som behärskar både den offentliga och den privata sfären. Det är en utmaning mot hierarkiseringen, kontrollen och ”distanseringen” av människan.
9) Personlig kreativitet: – Speciellt viktig är rätten att ta del i gestaltningen av den egna personligheten, i motsats till att acceptera den form och det innehåll som den dominerande gruppen föreskriver.

7 april torsdag natt. Var går gränsen för en persons självbestämmande? Finns det någon gräns? Mamma är sjuk, mycket sjuk, men hur allvarligt kan jag inte avgöra. Hon vill inte tillkalla läkare. Vad gör jag i denna situation? Har jag rätt att -mot hennes vilja och önskan -med våld föra henne till sjukhus för vård? Jag kan föreställa mig att hon är rädd för att ”hamna” på sjukhus och aldrig komma därifrån igen. Att hon inte längre kan få bestämma vad som händer med henne. Och att hon måste ligga där och sakta dö. För vems skull, skulle det vara gott? För min samvetsfrids skull: att jag gjort vad jag kunnat? Men då är det ju jag som kommer i första rummet -min vilja. Det är så många tankar som kommer fram och många frågor som jag inte kan finna entydiga svar på. Detta är en konfrontation med döden som realitet. Jag skräms inte för dödens skugga, inte för dess konsekvens. Jag vet numera naturligt, att Mamma och Pappa kan komma att lämna livet och mig utan att det vore det minsta underligt. Vad som är väsentligt, är vad jag bäst kan göra för att mildra övergången, så att mottagandet och förlösningen blir så lite skräckfylld som möjligt. När jag sitter här och filosoferar över detta -kommer en undran: hur kan det vara möjligt att jag så balanserat och utan känslostormar eller smärta, funderar om något så ”omskakande” som min Mors annalkande död? *Är det för att det är omöjligt att fatta? Eller för att jag kopplar på ”tankeapparaten” och håller känslorna borta? Nej, jag tror inte det, för jag har mer och mer kommit att inse att tankar likväl som känslor är beroende av varandra. Och att de är rationella och styrs av förnuftet, om man bara vågar och klarar av att låta dem.

10 april söndag natt. Mamma till sjukhus. Efter en lång, ensam kamp med smärtor och andnöd bestämde hon sig i dag: Nu! Ingrid kan du ringa efter hjälp! Ambulans in till SÖS med tjutande sirener. Och väl där fick hon ligga på bår i korridoren på Akuten från klockan 15 till klockan 22. Det var lång och intensiv väntan på hjälp och lindring. Med omänskligt svåra smärtor i ryggen och axlarna och flämtande andning kved hon ljudligt. Det var hemskt att se henne så blek och medtagen hemma innan hon gav mig lov att ringa efter ambulans och vi äntligen fick åka iväg till sjukhuset där jag trodde att ”något” omedelbart skulle sättas in för att lindra hennes lidande. Men vart eftersom tiden gick insåg jag att så inte var fallet. Det är inte så att läkare står och väntar bara på att ta hand om min Mamma. Hon var en patient i en lång rad behövande, en bland många. Jag kunde inte låta bli att tänka på katastrofer, där människor ligger lemlästade med fruktansvärda plågor, utan hjälp i timmar, ja kanske dagar. Bara tanken på krig och krigsskadade gjorde mig djupt skakad. Även om jag kunde stilla min oro och medkänsla med Mamma med att tänka på att det kunde ha varit värre, brast mitt tålamod stundtals och naturligtvis gick det ut över henne. Samtidigt som det bubblade inom mig av ilska över att hon i sin envishet har väntat för länge med att bli hjälpt. Då jag satt där bredvid henne och såg på hennes tunna vita, nästan genomskinliga ansikte kunde jag inte känna att jag kände henne. Hennes blick var kort, den snuddade vid min, med gled förbi. Har vi någonsin varit riktigt nära varandra, i ömsesidig förtrolighet? Jag har ibland kvidit av ömhet för henne. Men har hon någonsin upplevat djup ömhet för mig? Nej, jag vet inte någon gång, att hon visat det. Att hon lagt armen tröstande kring mig och givit mig känslan av att hon lidit med min smärta eller glatt sig med min glädje. Det är som om hon aldrig riktigt förmått sig till att visa sin kärlek. Jag hoppas innerligt, för hennes skull, att hon förmått leva ut sin kärlek till Pappa, på ett öppet sätt. När jag såg hennes hand, med de breda, gula vigselringarna, hennes karaktäristiska knogar -såg jag hårdhet, endast hårdhet. Det var inte en hand som smektes, men heller inte en hand som gav slag. Det var en hand som gestikulerade och arbetade, en hans som alltid var i farten, plockande -alltid i rörelse. Jag fick känslan av att hon alltid varit i rörelse, aldrig riktigt lyssnande, aldrig riktigt deltagande; alltid i färd med att vara på väg att göra något annat än det hon höll på med. Hon har aldrig kunnat stanna upp och vara stilla i nuet. Stackars, stackars min lilla Mamma. Vad du måtte ha levt oroligt och flyktigt, kanske väldigt olyckligt och otillfredsställt. Kanske har hon aldrig varit riktigt tillfreds.

Måndag förmiddag 11 april. Ringer till sjukhuset. Mor är dålig, stark värk, ber om syrgas. Omedelbart blir jag omskakad, men inte panikslagen. Vill åka till henne direkt hals över huvud, för att vara med henne till tröst, men samtidigt håller något mig tillbaka, behovet att komma till ro och få kraft att vara lugn och tålmodig med henne. Jag inser att hon lider fruktansvärt nu, men det drabbar mig inte på samma sätt som tidigare. Det är som om ”något” slitits loss ur mig. Det som tidigare kändes som en mörk smärta i mig, av vilsenhet, samvetslidande känns inte nu. Istället är det ett lugn, en istadig styrka att vara henne bi, utan att ta över hennes lidande på mig, eller rättare ”tycka synd om mig själv” istället för att lida med henne. Det är intressant att se hur mina bröder reagerar och handlar, de smiter undan nu när de behövs, eller då hon behöver dem. Att de ska behöva henne är självklart, men inte att hon kan behöva dem. De är vanda vid att relationen dem emellan är så. Jag tycker inte om att se det. Hennes styrka och självständighet har blivit deras svaghet och osjälvständighet. Att de när situationer blir akuta, saknar förmåga att tänka bort sig själva och handla enbart för en annans skull. NU vaknar den starka känslan av ömhet för Mamma, som ligger där ensam, olycklig och lider. Jag måste dit!

Tisdag natt 12 april. Min Mamma dog idag klockan 10.45, ensam utan någon av oss. Så typiskt för oss!

Onsdag kväll 13 april. Jag vet inte riktigt vad sorg var, men jag har nog tänkt mig att den skulle vara vacker. Att sorg är att vilja gripa något som är ogripbart. Att få se hela det som var i en syn. Jag hade inte tänkt att i sorgen det osköna finns med, för att stå jämte. Det är ingen saga, som fått ett lyckligt slut, inte heller ett olyckligt slut. Mammas liv, hennes alla skiftande livsuttryck, hennes historier, allt som var hon är slut. Men i mig och hos alla som känt henne finns minnena av henne. NU börjar det fasansfulla bli synligt. Och det var precis så overkligt hemskt, som jag fasat för. Att det inte finns en plan, ett mönster -något att hålla sig till, något att följa eller att förlita sig på.

Torsdag förmiddag 14 april. Tung och lätt, ljus och mörk, gruvlig och lättfärdig natt, med tankar svävande i en vid sfär. Varje tankestoff, varje korn av beröring rörde vid en klarare syn utan återvändo. I en frihet jag aldrig tidigare varslat, blev tankarna fröer till något jag kunde säga ja eller nej inför. Hindret – detta: det går inte, jag klarar det inte, var i sin gamla gestalt upplöst. Istället kom en kraft till som talade så: att det som inte låter sig – låter sig inte och det som finns en gnutta av låtelse i, det ska prövas, men utan stegring eller darrning. Jag kunde tänka överlåtelsen och med en blänk av visshet känna dess övertydliga förnuft. Jag var inte rädd för dess skärpa, inte svag inför dess förfärande styrka, inte vanmäktig av dess makt, inte tillbakaryggande inför dess rakhet. Jag såg med öppna ögon in i Guds övermäktiga, allomfattande, oändliga, genomskådande ansikte. Som jag förlitar mig okunnigt och förväntansfullt, glatt och sorgset på.

Tisdag natt 19 april. Åke ringde och talade om att såret han haft på läppen länge är cancer. Ett chockbesked! Vid detta stannade alla tankar, alla känslor. Det är stilla, tyst i mig. Pappa, vad ska det bli? Hur ska det gå för honom? Kommer han natt klara sig därute -ensam? Bengt som nu är hård och avståndstagande? Åke nu själv drabbad? Och jag? Hur ska jag göra?

Onsdag förmiddag 20 april. När det oerhörda händer, finns inga ord. Det är ett före och ett efter, men ändå en enda lång följd. Jag hittar inte i mitt tidigare läge. Det är som om det som nu händer inte har med mig att göra. Jag kan inte föreställa mig händelseförloppen. I natt drömde jag att jag befinner mig i ett hus någonstans med flera människor. Det är någon tillställning, det är rörigt och glammigt. Mamma är med, sjuk men i farten. Jag tittar genom fönstret, upp på ett högt berg. Det rör sig ett snöoväder, uppför i ett smalt band. Jag vet att Pappa finns däruppe i en stuga -isolerad. Ovädret stoppar möjligheten att nå dit. Jag står ute i snön och tittar ditupp och funderar hur det ska gå -vad vi ska göra. Plötsligt rusar Mamma ut, med en filt över sig. Hon är alldeles ifrån sig och ska till Pappa. Vi försöker stoppa henne och förklara för henne att hon inte klarar att ta sig dit upp, hon är alldeles för sjuk och ovädret kan inte forceras. Hon skriker och försöker slita sig lös. Plötsligt kommer Pappa helt frankt, klädd i en ny, elegant kamelhårsullster. Mamma ska just slänga sig om halsen på honom då han frågar: Har ni några dricka. Jag står helt handfallen.
Kommer Pappa att orka leva med sig själv? Nu när alla förmildringar är borta. Nu när kanske ingen skonar honom, utan han står ansikte mot ansikte med sig själv

Lördag förmiddag 23 april. Samvetsfrid – sinnesfrid. Att bereda sig detta tillstånd och bibehålla detta är vad som präglar hela livet. Det tycks mig inte finnas något annat sätt att ernå detta än genom reflektion. Reflektion; för att ertappa störningen -ställa den i ljuset. ”Att inte bry sig” är ett felaktigt tillvägagångssätt, det ger inte frid även om det synes ge glömska.
Det är i nya främmande funderingar jag vänder mig nu. Det som nu händer, efter Mammas död, är mig främmande. ”Familjen” är delad i delar och ingen finns kvar som helar den. Vad som kommer att hända är ovisst. Jag hamnar i förlamande samvetskval, trots att Mamma inte längre finns, som jag trodde var bandet till mitt samvete. Jag bär ett starkt, sjukt sinne som inte leder till beslut eller handling åt någotdera hållet. Vad som nu tynger mig är tanken på Pappa. Jag förmår inte hålla den kontakt som väntas av mig. Jag gömmer mig undan från allt initiativ. Och får ångest. Det kloka, det som man bör göra och vara kan jag inte prestera. Jag har så många förhinder, det är omöjligt att reagera spontant. Jag skräms av Pappas attityd, hans hårdhet, hans bestämda idéer. Jag vågar inte ens visa min sorg för honom, utan tar upp hans språk och attityd, gör gemensam sak med honom. Nu blir det med fasa vi tvingas att se, utan skydd, vem han egentligen är. Det är ofrånkomligt -tydligen, fast jag hoppades slippa behöva se det jag inte ville se. Kanske jag äntligen får mod att öppet ta ställning för det som är gott och emot det som är ont. Jag minns, svidande, Mammas sista försök till blottläggelse på Påskdagen, då hon trött slog näven i bordet och med ansträngd röst sa: En dag skall sanningen fram och det onda, falska synas. Jag tog ingen notis om hennes försök att visa på vad som hände. Hennes vädjanden om förbarmande, om hjälp att stå ut med denne ”djävul” till man. Jag kunde aldrig ta hennes rop på allvar, all den stund hon vägrade att låta han dömas. Jag ångrar vid Gud att jag låtit mig förledas av honom i min sorg efter Mamma. Att jag for till honom, från Mamma på sjukhuset. Varför trodde jag att han behövde mig bättre än vad Mamma gjorde? Jag har inte ställt mig på sidan om och sett till vad som egentligen hände där hemma, utan lyssnat och försökt hålla med den jag sist talat med. Det är anklagelser som riktats mot mig från fler håll, än Mammas. Och NU inser jag att det är sant. Jag försöker gå en balansgång mellan alla. Jag försöker undvika ställningstagande intill omöjlighet. Jag har aldrig fått lära mig, hur man gör, vad man stödjer sig på när man fattar beslut om huruvida en person är bra eller dålig. Jag kan faktiskt inte klara av en sådan bedömning. Jag har under tvång lärt mig att förstå allt och alla och därmed lärt mig att acceptera allt och alla. Jag saknar förmåga att reagera enligt känslan. Det är som om jag räknar med seger genom att stå ut, klara av det omöjliga.