1981-1983

maj

Det är med högstämd känsla jag fortsätter sätta tankar på pränt i notboken som Mamma lämnat med sina sista funderingar i.

Jag är ställd, i ett skumt rum. Tiden är nu inne för värderingar av vad som varit och för vad som ska bli. Ingenting tvingar mig nu att klamra mig fast vid drömmar om vad som vore bäst. Borta är den, dröm, som mitt barndomshjärta längtade och skrek efter. Kvar finns resterna: En sträng, fordrande far, som räknar kärlek och beskydd i skyldigheter och rättigheter. Hans främsta motto är, att inget vara skyldig – någon. Han anstränger sig hårt åt att skapa sig en plats i tillvaron som oskyldig. Ingen skuld låter han sig ta på sig. Han vill se sig vara skuldfri genom att köpa och betala. Då jag nu mer klart ser detta djupa behov hos honom och samtidigt minns Mammas försök att avlasta sig sin skuld, så förstår jag varför jag burit så mycken skuld. Någon måste ju skulden bära. Det är säkerligen inte så att någon har större benägenhet att bära skuld, utan mer så att några har mindre benägenhet att ta den på sig. Och någonstans måste den – skulden – hamna. Den som skjuter skulden ifrån sig, lägger den ofelbart på någon annan.

Senare natt. Besök hos Far idag, slutade med att han blev arg, uppretad på Bengt, sedan på mig, ”som är så otroligt dum”. Samma utslitna ord om än den ena än den andra. Slutligen visade han mig på dörren. Jag svarade honom att det är sista gången som han ”slänger ut” mig. Han skrek tillbaka ” ja, ja jag klarar mig – gå du bara”. Jag klädde mig lugnt och gick. Väl hemma slog ett stilla lugn ner i mig. Jag såg vad som varit, vad som är. Pappa, bröderna Åke och Bengt, var och en uttalar samma sak, var och en på sitt vis, att nu tänker de på sig – att de nu är fria. Jag, var hamnar jag? Är inte jag den som finns, när de av någon enstaka anledning behöver något, utöver det som de så bra förskaffar sig själva. De, ingen av dem, har visat Mamma någon självuppoffrande sida. Det tänker de inte heller visa mig nu. Det som står främst för dem är vad som intresserar dem. Mig, glömmer de så snart något viktigare står fram. Men, ingen av dem har tänkt att jag skulle kunna säga Nej till dem. Pappa talar om att han är en ”singel man” nu, att han är fri att göra vad helst honom behagar. Han bestämmer själv över sig. Åke talar om att han nu står ensam ansvarig, att han ingen har bakom sig. Bengt talat om att han nu tänker göra som han vill, han skiter uppriktigt i att tänka på Pappa eller någon annan. Han vill bygga och leva efter sina regler. Ingen tycks ha någon tanke på att ”hålla ihop” oss som är kvar av familjen. De ser sig själva som fristående. Mamma, för vars skulle de höll ut och höll med, är nu borta och inget finns längre kvar som förenar oss. Vore det inte naturligt då att jag också tog mig friheten att göra mig oberoende? Det kan inte finnas något eller någon som ställer sig i vägen för det.

Det är nu det gäller! Vad som skall komma efter. Mitt beslut att inte delta vid Mammas begravning är fattat. Kommer jag att klara ”trycket”? Jag vill frigöra mig från det påtvingade mönstret: att finnas till hands. Nu kan jag göra det uttryckligen och tydligt genom att inte finnas – då det verkligen gäller.

Det är som att jag först nu kan ana den enorma bundenheten jag har varit fast i, nu då jag ser någon möjlighet att frigöra mig. Hela den oförlösta kärlek jag var uppbunden i till Mamma, som aldrig blev något annat än skuldkänsla, känner jag mig upplöst från nu. Vanan att bära skuld i sitt hjärta, den fyllnad det ger kan vara riskabel. Det vore nära nog naturligt att fortsätta att nära denna svulst, som tar all näring och energi, och låta Pappa bli målet nu. Men det skulle vara fegt att låta det gå så. Jag vet att det kostar smärta och ångest att skära bort en del av mig, mitt vara, det som tidigare varit. Men jag vet också att det som varit, funnits inneburit oförmåga, på alla plan. Jag har faktiskt inte lyckats vare sig med att uttrycka min kärlek positivt eller att förneka den. Det hela har endast varit en ändlös kramp av oförmåga, en kramp och tveksamhet. Och vad som är följdriktigt är att jag inte förmått att säga tveklöst JA åt något eller någon annan heller. Det är som om det ”oförlösta” stått i vägen för allt annat. All den stund jag inte nått någon framgång i min relation till Mamma, har jag inte hoppats eller väntat mig någon framgång på annat håll heller. Ingen lycka! Om den inte har kunnat delas med henne. Allt jag levat är den smärta som jag känt genom henne. Hennes liv var smärta, en smärta som hon inte ville avstå från. Mitt liv blev på detta sätta också bara giltigt om det innebar smärta. Där fyllde Krister en självklar funktion. Vem kunde bättre än han orsaka mig smärta, en smärta som jag tacksamt tog till mig. Jag levde på så vis samma liv som hon. Jag band mig till en person, som i allt såg sig själv. En person som genom smicker och lösa fraser lät all skär egoism döljas. Det finns många likheter mellan Pappa och Krister. Främst sådant jag borde ha föraktat, men i det bakvända perspektiv jag tvingats förstå, försökte finna goda synvinklar på.

Senare natt – hemkommen från städningen. Plötsligt ser jag det hela i ett nytt ljus. Ända sedan Mamma dog har jag haft känslan av att det är något fel, att det är något som inte stämmer. Jag tänker att det kan vara så att Pappa och i viss mån även Åke och Bengt, har lurat Mamma – genom att ha spelat hjälplösa. Är det så? Och tanken finns där nu då det visar sig att Pappa har stor kraft och förmåga till mycket han tidigare visat sig oförmögen till. Då är det ett grymt bedrägeri, att så ha mjölkat henne på all hennes kraft och kärlek, under alla dessa år. Är min far en kallhamrad sadist? Är en sadist funtad så att den kräver kärlek utan att vilja ge något i gengäld? Är det så att den just genom att på alla upptänkliga sätt visa sig ovärdig, ändå kräver kärlek, att det är enda sättet för dem att tyda kärlek? Men det är ju inte kärlek. Kärlek är spontan och frivillig, eller?

Eric Fromm förklarar: Vad är själva kärnan i de sadistiska tendenserna? Önskan att tillfoga andra lidanden är icke det fundamentala. Alla olika former av sadism som vi kan iaktta går tillbaka på en enda grundläggande impuls: att få fullständigt välde över en annan person, göra honom till ett hjälplöst objekt för vår vilja, bli absolut härskare över honom, bli hans gud, göra med honom vad man behagar. Att förödmjuka honom, att förslava honom är medel att nå detta mål, och det verksammaste medlet är att tillfoga honom lidande, ty det finns ingen större makt över någon annan än att låta honom lida, att tvinga honom att underkasta sig lidande utan att han är i stånd att försvara sig. Njutningen i att vara fullständigt herre över någon annan person (eller andra levande varelser) är själva kärnan i de sadistiska tendenserna. Detta grundläggande behov härflyter ur oförmågan att uthärda det egna jagets isolering och svaghet. Den destruktiva människan vill förstöra sitt föremål, det vill säga tillintetgöra det och bli fri från det. Sadisten vill behärska sitt föremål och lider därför förlust om föremålet försvinner. Sadism är önskan att se andra lida eller få dem att lida. Detta lidande kan vara kroppsligt, men vanligare är att det är själsligt. Dess syfte är att såra, förödmjuka, förvirra andra eller att se dem i förvirrande och förödmjukande situationer.

Det är som om lidande, smärta eller ångest ingen plats längre har hos mig, istället ryms en vilsam lättnad. Jag var inte närvarande på min mors begravning. Jag har heller inte pratat med min Far sedan han förra lördagen var elak och oförskämd och visade mig på dörren. Ingetdera tycks beröra mig. Konstigt! De känslor jag hyste för mina båda föräldrar synes mig vara odlade av dem. Känslorna bestod av ängslan, djup skuld och rädsla. Att alltid vara missmodig om huruvida ens kärlek är nog eller fel, sänker förmågan att ens visa det minsta grand naturlighet. Och ändå så tror jag att kärlek endast lever i naturlighet. Varje gång tanken stannar upp vid minnet av Mamma vet jag att jag var otillräcklig, att det jag gjorde och visade var halvdant, men sorgligt nog fanns ingen annan möjlighet. Det var just så omöjligt, som den tyngande känslan av skuld frambringade. Hela mitt liv med Mor och Far var ett sjudande hav, ömsom spegelblankt ömsom piskat av starka stormvindar, som aldrig gick att förutsäga eller finna förklaring på. Vad som ständigt hindrades var stillaståendet, lugnet som kunde skänka innerlighet och visshet. Som en orosande svävade Mor över allt som blev till i mig. Vad jag än bestämde mig för, uppsköt eller avstod ifrån, så fanns osäkerhet om vad hon skulle tycka, hur hon skulle reagera. Hennes godkännande eller gillande ingav mig alltid en känsla av o fullständighet. Det var lättare att motta hennes ogillande, då det uppfattades som mera ärligt menat. Jag fann mig själv säkrad i hennes ogillande, men blev förvirrad av hennes gillande. Jag kände mig ful i hennes närhet, sak samma om jag ansträngt mig att göra mig fin. Hon blev irriterad på mig då jag skulle på hennes begäran läsa dikt eller sjunga, sådant hon var enastående på. Och ändå var det just det hon tvingade och trugade mig att utföra. Det jag var säker i, det visade hon inget intresse för. Jag levde ständigt i skuggan av henne. Vid vilket annat tillfälle som helst, där hon inte var närvarande, var jag hysteriskt begiven på att spela hennes roll. Jag spelade den så bra, att det togs för äkta, bara jag visste att det inte var jag. Nu då den ”rollen” är inaktuell famlar jag i blindo. Men jag känner mig inte förtvivlad eller rädd, snarare en smula undrande, en aning avvaktande. Den friheten från bundenhet, ängslan och skuld jag bett så hett om, kanske nu är mig given. Måtte jag ha kraft och mod att leva den.

Det är svårt, nära nog outhärdligt svårt, att rätt veta vad som nu händer. Att min Far vänder sin hårda sida ut, vad kommer det sig av? Är han ond eller förtvivlad? Använder jag mig av hans förtvivlan, för att slippa min rädsla? Vad är spel, vad är sanning, kommer jag någonsin att få det klart för mig? Att förhärda mitt hjärta och låta ord, hotelser och straff få gälla, betyder det att jag måste avstå från all medkänsla? Långsamt försonar jag mig med tanken att min Mor har givit upp andan och lämnat av sin omsorg om oss. Jag saknar henne djupt och är likafullt lättad. Långsamt accepterar jag Fars underliga beslut, som han menar var Mammas, att låta Mors aska spridas för vinden, emot min och mina syskons och kanske hennes önskan. Vad som är svårare är att låta Far ensam tampas med de mörka skuggorna. Ändå vet jag inte om han känner av några mörka skuggor eller om han håller dem ifrån sig. Vi fick aldrig tillfälle att prata om det. Kanske är han en annan, än den jag lärde känna när Mor levde. Den blandningen av hårdhet och mjukhet jag har sett hos honom: vilket är mest äkta? Kanske både och. Men hans obönhörliga strafförmåga gör mig skräckfylld och kall. Jag vet ändå att han inte längre har någon möjlighet att bestraffa mig, fysiskt: Han kan inte slå sönder mitt rum eller kasta ut mig hemifrån. Jag bor inte längre hos honom. Men jag lider, märkt av att inte nå en bestående försoning mellan oss. Av någon obegriplig anledning, kommer det aldrig att bli så. Jag känner på mig att han aldrig kommer att förlåta mig att jag älskat andra än han. Eller kanske han anser att livet som sådant har bedragit honom så hårt att han inte kan förlåta någon levande. Som jag vet så har han inte förlåtit sin far som länge har varit död eller sin hatade bror Viktor. Hans hat är lidelsefullt och äkta, jag vet inte att han visat samma lidelse i kärlek. Han älskar mig, men bara om jag är som han vill. Är inte min kärlek beskaffad på samma vis? Nej, inte min kärlek till dem och mina syskon. Jag kan hysa kärlek till vem som helst, men tvivlar om jag blir förödmjukad och sårad. Om kärlek mottas som en gåva utan att väcka behovet att fånga in och begränsa, kan den leva i alla riktningar.

I kväll stod ensamheten klar och kall i mig. Att Mamma är borta och Pappa tyst, får ingen begriplig betydelse för mig. Jag fattar inte vad det betyder. Min tanke och känsla är stum. Jag är bedövad känslomässigt. Jag kan inget känna, mina känslor är uttjänta, de äger ingen verklighet. Med Mamma dog min känsel, den jag vant mig att erkänna som känsel. Mitt hopp, min väntan, min uppdämda längtan var kanske bunden till henne. Allt som har hänt efter sedan jag for med Mamma till sjukhuset har träffat mig som slag mot en bedövad kropp. Jag märker att det är något som rör vid mig, men kan inte avgöra om det smärtar eller inte.

Det är svårt att ha perspektiv på sitt eget liv, då det faller sig naturligt. Utan någon att mäta sig med är det omöjligt att veta var gränserna går. En sak börjar långsamt gå upp för mig, det är mina ungdomsdrömmar. Vad jag fantiserade om. Mina dagdrömmar stod i bjärt kontrast till vad som hände mig på yttre plan. Jag trodde mig inte om att själv realisera mina drömmar. Det fanns ingen eller inget i den yttre verkligheten som gav mig bekräftelse på att drömmar var något som hörde verkligheten till. Drömmar var något som fungerade som livsnärande ventil, för att orka det som var nödvändigt. Att realisera sina drömmar var detsamma som livsförräderi. Mina föräldrar, var och en och tillsammans, stod som brinnande exempel på att det var omöjligt att följa sina egna intressen eller behov. Och gjorde man det ändå fick man vara beredd att lida straffet. Men! Du ska veta vad du vill, det är viktigt. Och det har jag utvecklat till fullo. Jag var helt klar över att det jag gjorde inte stämde med vad jag ville. Men jag gjorde det jag inte ville och gjorde det bra, alldeles fantastiskt bra. Jag har blivit skicklig på att göra det jag inte vill. Och det är mitt svåra dilemma att jag inte äger samma skickliga förmåga att göra det jag faktiskt vill. Jag tänker och fungerar utifrån bakvända föreställningar. Jag reagerar och svarar på det jag inte vill, men missar komplett vad jag vill.

”Smicker, munväder ersätter naturlig respekt och vördnad, som saknar ord.” Ur Macbeth.

juni

Jag blir ledsen, nära till tårar, är osäker på hur jag ska göra. Ju mer medveten jag blir om mina svårigheter, desto känsligare blir det för mig att avgöra vad som är bäst och riktigast. Senare, inte förrän ilskan blossar upp bryts den förtärande vanmaktskänslan. Mina nattdrömmar beskriver väl mina upplevelsers djupare betydelser. Samtalet med Åke härom natten skakade om mig. Efter sedan Mamma dött och Pappas reaktion avgjorde att kontakten avstannade, har jag en tid levt i glömska på dem. Jag har helt enkelt inte tänkt alls på vare sig Pappa, Åke eller Bengt. Jag tänker på mig själv och min egen framtid. I en tid av frihet från ansvar för dem. Men det visar sig att det bara behövs några ord från någon av dem, för att deras betydelse ska bli främst. Jag är på min vakt, vet mer nu än tidigare hur de lyckas ramponera mina behov. Jag har bestämt mig för att inte låta dem överföra Mammas roll på mig. Men, och det måste jag komma ihåg, jag får ingen hjälp av dem, utan måste kunna visa dem vem jag är i trots av deras förväntningar.

Nattens dröm: jag och Åke är i främmande land: Ett arabland, män och kvinnor i fotsida kläder, mörkhyade. Vi besöker olika ställen, ser olika uppträdanden, danser och spel som jag inte förstår med uppskattar. Åke uppträder hela tiden högmodigt och arrogant och jag blir mer och mer orolig att han ska stöta sig med dessa främmande människor. Jag märker att en oro sprider sig bland folket. Jag hör att ett bråk uppstår inomhus någonstans och plötsligt så kastas Åke utför en hög, ranglig trappa. Jag springer fram till honom och märker att han är drucken. Jag blir rädd och arg, då jag vet att dessa människor fördömer dryckenskap. Men Åke reser sig och går rakryggad och stursk därifrån. Jag ser med fasa och äckel på honom och springer därifrån upp på en balustrad. Där är det stökigt med människor och en massa prylar. Jag släcker min cigarrett i en sorts kopp och tömmer sedan ut den så att innehållet faller ner på marken nedanför. Då jag sedan är på marken hör jag en man hojta och svära. Jag tittar ditåt och ser att hans arbetsredskap är förstört på något sätt. Snart förstår jag att det är min cigarrett som inte varit riktigt släckt som orsakat denna skada. Jag står där djupt olycklig över att jag genom min klumpighet och oförståelse för dessa främmande människors seder och bruk kan ha förstört något oersättlig. En mardröm.

Arbetar på SKS varje dag. På så vis flyter veckorna i väg utan att jag har något bestämt begrepp om tid och rum. Tanken på Mamma blir stundtals overklig och förtvivlad. Jag tror att jag befinner mig i dimma, kan inte se klart. Varje gång jag faller i gråt är det en djup tomhet som fyller mig med en dov trötthet. Jag kan inte önska henne tillbaka, för tomheten har alltid funnits där, nu är den bara så definitiv. Jag skräms av att klarare och klarare förstå hur vansinnigt ensam och kvävd jag har varit och är. Men så är livets gång, se tillbaka och upptäcka det baklänges.

Strålande sol, kvittrande fåglar. Jag sitter i sängen med stumma tankar. Nu börjar trevande försöka inse vad som har hänt och vad det innebär. Synen är bedövande. Jag finner mig, och vet inte vem det är. Bilden av vem jag skulle vara håller på att upplösas. Förtvivlan ryms inom mig. Jag blir tröstlös då jag ser den lilla flickan Ingrid, den som andra ser och känner. Hon som spelar teater, hon som säger och gör så som hon blivit lärd. Den Ingrid är ett skal nu. Vad som är innanför skalet är så skört, så svagt, att det inte tål ljuset. Jag drömmer, bokstavligen, om den förtroliga, tillitsfulla samhörigheten. Men tror mig inte om att få uppleva den. Den attityd jag har lärt mig, det ansikte jag vänder utåt stöter bort det jag innerst vill möta. Den yta av hårdhet som jag omgärdar mig med är ett pansarskydd mot besvikelse och förintelse. När jag inser hur jag under så lång tid av mitt liv låtit andra bestämma över och för mig, blir jag rädd. Det är inte av feghet, för feg är jag inte, utan det är av rädsla. Rädsla för att bli utestängd, utefrusen. Innerst inne växer en ädlare karaktär och personlighet. Ju ädlare den blir, desto mer behöver jag gömma den. Jag har under årens lopp renskrapat mitt livsinnehåll och gjort mig av med mer och mer ytlighet. Jag vet idag vad som är nödvändigt och vad som är onödigt, utan egentlig betydelse, men jag är ännu inte fullt ut mogen att utåt leva det. Nu varje dag jag vaknar upp, är det med en bestämd förvissan att jag vet något viktigt. Men det stannar kvar inom mig som en upplysning. Det är växten, mognaden, livsprocessen som lever kännbart i mig.

Genom att läsa igenom och skriva av mina nedtecknade nattdrömmar, från flera år tillbaka, har jag kunnat se djupa stråk i min person, som jag inte är medveten om. Stråk som spelar en avgörande roll på ett omedvetet plan. I djupet av min själ har starka okuvliga rörelser funnits, som långsamt strävat i mörker. Rädslan, paniken, ångesten har haft sin näring av dessa stråk. Den själsliga klarheten och framväxten tar så oändligt mycket längre tid, än tanken och förnuftets Tanken fostras genom yttre påverkan och stimulans. Själen fostras genom inre inverkan och lyhördhet.

Läser intresserat och eftertänksamt ”Det andra könet” av S.de Beauvoir. Jag känner igen mig i vissa beskrivningar om kvinnan sedd ur mannens aspekt, men blir samtidigt klar över att många delar av ”kvinnas lott” har jag undgått.

Anki tillbaka från sin tidslånga resa. Vi läser ”Det andra könet” ”… nästan alla flickor har lesbiska tendenser. Dessa tendenser kan knappt särskiljas från de narcissistiska. Det flickan åtrår hos den andra är sin egen lena hud, sina egna kurvor. Omvänt ingår i kulten av all kvinnlighet den dyrkan hon ägnar sig själv. Sexuellt är mannen subjekt. Men kvinnan är ett absolut objekt för begär, det är därför som så många intima vänskapsförhållanden frodas. Hon vänder sig till en kvinna som inte är så främmande och fruktad som en man, men som har en viss maskulin prestige, en kvinna som har ett yrke, förtjänar sitt uppehälle, har en viss social ställning och denna kvinna blir lätt lika fascinerande som en man.”. Ja, ja hon vet nog. Läsningen framkallar en resa i mig själv. Det är skrämmande att inse och förstå hur vansinnigt styrd tillvaron är egentligen för en samhällsindivid. Det mesta jag läser om i denna bok är företeelser, som jag känner igen mig själv i. Och dessa företeelser hände mig. Det är inte jag som gjorde si eller så, det gjordes – hände mig.

Drömde i natt en underligt besvärande dröm. Den var förmodligen reaktionen på vad jag hade läst om nyligen. Drömmen: jag har råkat ut för något. Jag är på sjukhuset med skador. Båda benen och båda armarna, plus huvudet är avkapade, men hopsatta. Jag körs i en rullstol. Jag får inte röra mig, lemmarna ska växa ihop med kroppen igen. Jag ser tydligt skarvarna. Till en början är jag väl omhändertagen av andra människor. Jag känner ingen smärta vilket förvånar mig. Jag ser mer än känner skadorna. Men så ska jag förflytta mig från rullstolen till en bårliknande säng. Plötsligt har de andras intresse för mig avtagit. De har inte längre tid med mig. Jag försöker få dem att förstå mitt dilemma. De lyssnar men utan större förståelse. Jag pekar på och visar upp de olika delarna, för att de ska förstå att de kan lossna om jag rör mig oförsiktigt. De tittar och hör på men utan någon reaktion. Till slut visar jag att även huvudet sitter löst på kroppen. Men de förstår inte det alldeles unika och omöjliga. Jag inser att jag får lov att göra det själv och reser mig försiktigt och märker att delarna håller ihop.