oktober
Tillbaka från en månadslång vistelse i Spanien, främst Barcelona. Vad som där hände, frammanas nu undan för undan, mitt huvud spränger av insyn, insikter och förståelse för sådant jag där inte alls funderade över. Att VÄRLDEN – VERKLIGHETEN är vida mer mångartad, skiftande och innehållsrik än vad min erfarenhet intalar mig. Men vad som det handlar om är att jag åter är på väg att söka mig till en annans sätt att leva. Att jag hungrigt suktar efter LIVET på andra sidan skranket, att jag ska erfara, erhålla meningen och spänningen genom någon annan. Själv duger jag inte till att inrama min tillvaro, med sådant som eventuellt skulle vara meningsfullt. Detta är naturligtvis inte hela sanningen, som aldrig kan uttryckas helt.
Jag har upptäckt, under vistelsen i Barcelona, att det utövar en alldeles speciellt stark lockelse att lösa tillvarons triviala problem genom att göra sådant som är mest tabubelagt och ”förbjudet”. Låt mig kalla det för böjelse, att söka spänning och innehåll i ett alldeles för monotont och stelnat liv. Min mors förtvivlan över att ha blivit tvingad in i ett medelmåttigt livsschema behöver inte tvingas på mig. Jag fascineras ofantligt av att söka mig in på de smala snåriga stigarna. Någon ordinär, vanlig person har jag aldrig traktat efter att vara. Men att finna en väg som är tillräckligt lockande att slå in på och också vara kapabel att gå har jag inte funnit. Vad jag med erfarenhet undan för undan blir klar över är vad jag inte önskar, men svårare är det att finna det jag verkligen önskar, det som passar mig och som jag kan leva ut.
Många avslöjanden om min person har vaskats fram under tiden i Spanien och veckorna efter hemkomsten. Självinsikten växer och ställer än starkare krav på mig. Under sex veckors späckade framfart med ovanliga upplevelser har sådant klargjorts som länge har legat och grott. Men hur livligt och aptitligt jag än rusar fram, så återställs balansen så småningom. Dåligt sällskap försämrar karaktären, säger de som ingen karaktär har. Jag skulle välja att uttrycka det så: att umgås med lättfärdiga är en förlust och förlusten är ekonomisk och tidsmässig. Karaktären kan inte bli förlustig, då varje misstag snarare stärker den.
Det är helt otroligt, enkelt och bokstavligt, svaret på min sjuka, mina panikanfall fick jag nu vid kollapsen i affären: Jag vågar inte, är livrädd för att HANDLA. Drömmen jag drömmer den 12 december 1980 beskriver outsägligt underbart vad det är som kan bli om jag bara vågar handla. Det är hissnande. I drömmen skakar jag av mig allt motstånd och all rädsla och svingar mig ut i trapetsen.
november
Den senaste tidens gruvliga reflektioner har lett till ett ställningstagande, som inger mig leda. Alltsedan den ”mystiska Birgitta” kom och ringde på min dörr mitt i natten och sökte någonstans att sova och uttalade frågan om det finns dubbelnaturer eller ej, har mina ansträngningar gått åt till att fundera ut ett bestämt svar på denna fråga. Hon berättade att hon inte kunde känna igen mannen hon precis hade gift sig med. Och att hon var förvirrad av att hon upptäckt det när det var, som hon sa, försent. Och att hon nu inte kunde hitta hem. På morgonen var hon försvunnen när jag vaknade. Under reflektionernas gång sker omkastning av alla begrepp, alla försanthållande, alla föreställningar, varje grundval för bestämning rämnar och ALLT blir osäkert och allt tre sig möjligt. Vad hon lämnade efter sig var inte bara en undring utan skräck, samma skräck som hon utstrålade. Är allt bara en dröm? Det enda som verkar som bestämning är sådant som kommer upp ur det glömdas ocean. Och det kommer! Långsamt segslitet flyter det upp som förruttnade lik, söndervittrade till vanställdehet förvanskade kroppar. Den smärta som en gång dränktes i det glömdas ocean har förvandlats till stinkande avfall. Det finns ingen möjlighet att känna igen det som friskt hamnade där. Deras igenkänningstecken må vara aldrig så specifika, de säger ändå ingenting om vad de en gång hörde samman med. Beteckningen säger så ytterst lite om det betecknade. Bestämningen är ändå till sist ett antagande som får anses som ett försanthållande. Inbillningens rus är en farlig drog att handskas med. Den ger gruvlig abstinens och vanan kan bara botas med ovanan. Men så är inbillningen som färdmedel det enda som leder till glömskans ocean. Att våga språnget över till andra sidan, till det okända, det ännu inte kända är inte av mod styrt utan av inbillningens förföriska rus. Inbillningen skjuter oförfärad sin pil rakt ut i det blå, siktar på inbillade mål och träffar det ännu osedda. Ingen skulle väl medvetet skjuta rakt ut i tomma luften, även om den förmodas innehålla något som endast skulle uppenbaras då. Nej, medvetenheten leder ingenstans, den har sin gräns i sig själv. Det är omedvetenheten som leder till någonstans. Det är från mörkret vi hämtar ljuset. I ljuset finns bara det som kan ses och inget mer. Men så snart vi går utanför ljuskretsen så finns alla obegränsade möjligheter att uppfinna. Att uppfinna och lägga till det redan existerande, är inte det människans bestämmelse. Eller så här: att uppenbara det redan existerande i mörkret gömda.
I natt då jag sitter i köket och målar lamslås jag av häftigt illamående och yrsel, det kan förstås beror på dunsterna från lackfärgen, men min reaktion var att denna känsla av yrsel och lamslagenhet hade en bestämd betydelse, något visade det på. Vad? Jag la mig i sängen och iakttog målningen jag höll på med; ”Motsatsernas konstans”. Det var bara då jag höll blicken fästad vid målningen som känslan av yrsel upplöstes. En tung upplevelse av vila låg i botten, fastän jag på ytan kämpade mot rädsla och panik. Jag somnade med kläderna på och lyset tänt, och vaknade liggandes likadant 14 timmar senare. Då jag vaknade såg jag åter på målningen, som om den ville tala till mig. Jag förstod att det var den och detta att måla, skapa som utlöste denna lamslagenhet. Men varför? Så tillbaka till nattens erinring. Efter att ha målat klart tar jag målningen och ska bära in den till inre rummet, för att kontemplativt begrunda den. När jag går ut ifrån köket och kommer till hallen får jag en stark, klar återspegling av en annan hall. En ögonblicksnabb reminisens av en upplevelse från tidiga barnaåren står klar för mig. Tankar rusar till och en bild, en situation uppstår. Jag ser inåt och erfar starkt och tydligt att ”så är det förstås”. Vad? Jo, när jag som liten flicka bodde på Banérgatan, jag kan ha varit 3 eller 4 år, (strax efter krigsslutet 1945 eller så), bodde det en konstnär i gathuset. En äldre man med sin hustru. Jag har besök dem. Jag minns något av harmoni och verklig kreativitet inom deras väggar, en djup glädje och livskraft. Jag har en diffus aning om hur det såg ut där, framför allt färgerna och lukterna. Men också måste det ha funnits tunga, mörka möbler som gjorde det gediget och behagligt. Ja, som på ett naturligt sätt fyllde deras behov. Det måste ha luktat oljefärg och fernissa, och bestämt piptobak. Jag vet inget ansikte på någon av dem, men en försynt vänlighet, ödmjukhet och värme fanns hos dem. Allt sådant som var okänt för mig. De talade med brytning, kan ha varit flyktingar. Ett livshopp måste ha knytits till och vad de representerade. Sedan har något hänt som skapat kaos hos mig. Jag vet inget bestäm, famlar i dunklet. Men en trappuppgång, en hiss, en hög tvådelad dörr är delar i händelsen. Något säger mig att jag – mödosamt sökt mig till deras dörr, ringt på dörrklockan och mötts av ett dödligt besked. Allt har stannat där. Tändes en livsgnista där som släcktes innan den tagit eld? Blev jag inspirerad av måleriets mysterium där och samtidigt skrämd av att det följer död av den inspirationen? Var det någon som sagt mig det. Är det orsaken till att allt som haft med målerikonsten att göra varit tabu för mig. Är deras dörr, den dörr som jag så länge har sökt, som aldrig öppnades igen och vars lås jag inte begrep mig på, som återkommer ständigt i mina drömmar. Är deras dörr, den dörr som inneslöt mig i grottan, vars mynning jag sökt efter allt sedan dess. Vad målade han? Var det modern, abstrakt, något som liknar det jag börjat med? Söker hans ande mig nu då den ser att jag närmar mig hans dåvarande tankevärld? Var det vad ”mystiska Birgitta” försökte antyda då hon nämnde att hennes morfar förmedlade sin vetenskapliga hemlighet till henne genom sin ande och att mormodern var länken? Var det hennes egentliga budskap? Var det vad som ledde henne just till mig? Då hakade jag på hennes tal om dubbelgångare och tydde det som viktigaste budskapet. Ja, betydelselöst är det inte att hon ställde frågan huruvida det finns dubbelgångare eller inte. Det fick i alla fall mig att tänka till.
Jag går vidare på min med glassplitter strödda väg mot förvandling och enhet. Jag finner detta citat bland mina papper, vet inte varifrån det kommer:
”liksom såret motsvarar det sårande vapnet
svarar affekten mot det våldsdåd som förorsakat det.
Dylika upplevelser överfaller människan såväl inifrån som utifrån, och det tjänar ingenting till att rationellt omtyda dem och därmed mildra dem. Det är bättre att man tillstår affekten och underkasta sig dess våld, än att man försöker att göra sig fri från den genom allehanda intellektuella operationer eller känslomässiga flyktförsök. Även om man genom affekten härmar våldsdådets alla dåliga egenskaper och därigenom gör sig skyldig till samma fel, så är detta också syftet med ett sådant skeende:
det ska tränga in i människan,
hon måste underkasta sig denna verkan
Hon måste därför vara påverkad annars har verkningarna inte nått henne. Men, hon ska förstå eller lära sig arr förstå vad som påverkat henne, ty därigenom förvandlar hon våldets blindhet å den ena sidan och affekten å den andra sidan till insikt.”
Så hittar jag ett annat citat som är av oerhörd betydelse för mig, just i denna stund:
”Det beror inte alltid på en slump att en del människor gör samma misstag om och om igen. I sådana fall (var Freuds slutsats) anordnar individen omedvetet varianter på ett ursprungligt tema, som hon har lärt sig att övervinna eller uthärda, hon försöker behärska en situation som ursprungligen blev för mycket för henne, genom att gång på gång möta den av egen fri vilja.”
Under nattens mörka, stillastående tidlösa timmar svänger den personliga pendeln oroligt och kraftigt. Den gräver sig djupare och djupare in i det mörka, blinda mörker som står som en mur mellan vad som är och vad som synes vara. Jag får syn på något, en gestalt som kan vara mitt personliga pronomen. Jag stirrar förbluffad på denna och undrar skeptiskt kan detta vara jag.
Jag har kommit dithän, att jag förstår att något katastrofalt har inträffat i min tidiga barndom. Men vad?
Att säga ut vad jag innerst inne vet och anser har alltid upplevts som farligt. Men det har ändå alltid sipprat ut under affekterade tillstånd. Och det har skapat svåra konflikter och djup ångest. Därför har jag med oerhörd självbehärskning hållit mig koncentrerad på att inte tappa kontrollen, så att jag undslipper mig något som jag bör tiga med. Varför bör jag tiga och med vad bör jag tiga? Min upplevelse är stark, att jag måste hålla inne med min intellektuella tankevärld och tankeförmåga. Jag sporras enormt att genomskåda och klargöra händelseförlopp, men förhindras lika enormt att yttre det. Vad är det som sporrar, respektive hindrar mig att göra detta? Jag rör mig ständigt i fel forum. Jag lägger ut mina intellektuella resurser där det inte hör hemma, där de inte ens är önskvärda. Men jag har faktiskt inte begripit att jag har utvecklat en intellektuell kapacitet, därför att det aldrig var min mening. Den har tillkommit som ett resultat av min kamp för överlevnad med förståndet i behåll.
Och utvecklandet av den har kommit att stå som en skam mellan mig och dem jag trott mig tillhöra. Eller rättare jag har känt mig tvungen att förneka den, för att få tillhöra dem. Jag trodde ju aldrig att det fanns ett liv utanför den kretsen.
Vad gjorde jag då? Isolerade mig fullständigt, både från att tillhöra dem och från att tillhöra några andra.
december
Ur en dröm kommer detta som ger mig en underlig varseblivning: jag vet inte om de döljer det eller inte vet om det. Vad är det, som de inte vet om? Eller döljer? Där grundar sig min djupa misstro. Tidigt, mycket tidigt har denna osäkerhet grundlagts. Tvivlet; mellan tro och misstro, säkerhet och osäkerhet, hopp och förtvivlan. Allt har blivit uppochner.
Det är kris i mitt inre. Ingenting är längre säkert. Kaos sprider sig, men hålls i strama tyglar. De starka psykiska makter som härjar i strid med varandra är Mamma och Pappa, och jag befinner mig emellan dessa krafter. Den absolut starkaste är Mammas inverkan. Hennes psykiska påverkan formligen äter sig in och försöker tränga bort mina invändningar. Jag är rädd, livrädd, bokstavligen. Och frågar mig i mitten av denna häftiga rädsla, för vad är jag rädd? Svar: För att bli eller vara vansinnig, för vad människor gör med mig, för att någon, vem som helst, ska söva mig, utan min vetskap, för att någon ska låta mig dö, utan att göra något för att hjälpa mig, för att inte bli trodd på mitt ord, för att bli beskylld för att vara ond av naturen, ond och kall, hänsynslös och beräknande, en lögnare. Hela denna komplicerade rädsla har sin grund i den egendomliga relationen som Mamma knutit mig till. Allt som hon var rädd för förde hon över till mig. Vad var hon då, innerst inne rädd för? Hon var rädd för sjukdomar. Hon var rädd för smitta. Hon var rädd för mediciner. Hon var rädd för sinnessjuka, för sinnessjukdomar, all form av psykisk instabilitet. Hon vägrade att ens erkänna att de existerade. Hon var rädd för mannen och hans sexualitet och hans sexuella lust, begär. Hon var rädd för sjukhus, för läkare, för vårdpersonal alla kategorier. Hon var rädd för poliser, domstolar och fängelser. Och mest var hon rädd för sitt eget starka hat. Hon var rädd för sanningen, den som är odiskutabel. Stackars, stackars lilla Mamma. Detta, allt finns hos mig. Men inte kommet från min egen erfarenhet. Min egen erfarenhet har inte givit mig orsak att vara rädd för detta. Jag har varit sjuk, mycket sjuk och vårdats på sjukhus och behandlats väl, med upplevelsen att det var något gott, något att inte vara rädd för. Jag har haft ett djupt intresse för sinnessjukdomar och psykologi, velat se orsakerna bakom dessa fenomen. Jag har under min vuxna tid inte upplevt sexualitet som något obehagligt eller frånstötande. Sexualitet ses av Pappa, likväl som av Mamma, som något förskräckligt nära nog abnormt, nära nog perverst.
Det är märkligt att jag inte tidigare kunnat begripa när hon ännu levde, att Mamma, liksom också Pappa bar på en djup ångest, som de faktiskt har uttryckt på senare tid i ord men tidigare i sitt levnadssätt. Jag förstår det inte förrän jag observerar samma tendenser hos mig själv och upplever ångest inför det. Har jag ärvt benägenheten genetiskt, kanske?.
Jag förstår nu varför det är så omvälvande när jag ser något på teve som jag sett tidigare. Då såg och tog jag till mig det som visades på ett sätt som upprättade en bekräftelse på redan förutfattade meningar. Det som motsa dessa det tog jag helt enkelt inte in. Jag tog endast in bitar av helheten och gjorde en helt egen helhet av dem.
Annandag Jul
Det kommer plötsligt för mig att jag söker inte strid, jag söker frid. Är frid möjligt utan strid?
Nu, då jag är tvungen och villig, om än på skälvande ben, att leva utan att luta mig mot det som varit hopar sig svårigheterna. Men det är verkliga svårigheter som nu finns i min väg. Svårigheter som jag själv, på egen hand måste ta ställning till och bära ansvar för. Möjligheten att snegla bakåt eller åt sidorna finns inte mer. Därmed står jag fri och också oskyddad. Varje rörelse blir nu mer betydelsefull och svår. Jag har ingen att skylla på längre och ingen som hindrar. Osäkerheten och vilsenheten är nu faktisk, och det som skrämmer mig är inte längre inbillning., det är insikten om att jag står mitt i verkligheten. Och här kommer jag inte undan.
