Januari

Ett nytt år. Ett Gott nytt år. Det är hårt. Jag ser tillbaka och ser ett fult liv, ett omedvetet och viljesvagt liv ser jag bakom mig. Ljuset, friden bär mig framåt. Men hur jag ska rycka mig fri från tyngden, från arvet, kan jag inte tänka mig. Förresten tänker jag i stycken, i korta små stycken där förändringarna inte märks. Det är svårt, men måste accepteras att jag inte får någon tid tillbaka. Det förlupna är förlupet. Det gjorda likväl det ogjorda kan inte ändras. Och mycket är för sent. Samtidigt är mycket, tid till. Jag ser mig förvånat omkring och faktiskt förvånar det mig, det jag ser. Jag kan inte förstå att det jag ser är av mig. Min bostad är iordningställd av mig, sådant jag omger mig med är hopplockat och utplacerat av mig, men jag vet inte om det tillhör mig. Jag ser mitt som genljud av Mamma. Jag kan inte avgöra om det är min smak som bestämt eller hennes. Hennes möbler och bohag har kommit till henne från vad andra har lämnat ifrån sig. Det finns inget nytt, utvalt av henne, hon omger sig med avlagda saker. Hon har redan inrättat sig där efter, kanske också format sig efter det som andra har tröttnat på. Exakt vad hon har inrättat sig efter, har jag efterliknat. Jag ikläder mig kläder som andra kastat ifrån sig. Är detta då jag? Eller vad är jag? Om och när jag sätter mig att fundera och välja ut vad jag skulle vilja ha, skaffa mig, kan jag inte välja. Jag kan inte finna ut något som skulle passa mig. Jag känner ingen klar respons hos mig själv, utan allt jag tänker mig blir likvärdigt. Jag orkar inte hålla entusiasmen vid liv så länge att jag kan välja ut och passa ihop, utan blir strax likgiltig och glömmer det hela. Jag som inte bry mig om att finna min egen smak. Och om jag någonsin får en idé, så lämnar jag den efter att ha tänkt den. Sällan förverkligar jag idén. Jag har börjat ana att det finns ett hinder, att det är något som hindrar mig. Länge, länge har det varit brist på pengar som hindrat mig från att förverkliga kostsamma idéer. I tio års tid har jag levt på existensminimum. Jag har haft pengar till att klara hyra och mat, inte mer. Jag har arbetat nära nog mindre än jag har varit ledig. Vad jag gjort av den lediga tiden vet jag knappt. Jag har överhuvudtaget svårt att säga vad dessa tio år varit. Under denna tid har en djup förvandling skett, från någon till någon annan. Jag känner det som att jag levt ett helt liv och nu står inför slutet. Jag känner en sådan innerlig frid och harmoni vid tanken på att lämna jordelivet. Denna känsla och djupa förvissning har varit svår, ohyggligt smärtsam att nå in i. Därför är det med förundran, och smått vilsen jag står kvar i livet och ser en framtid. Jag förstår att jag nu ska leva vidare i och med världen jag är redo att lämna. Det är väl det som förvillar mig så, just nu. Att så vara upptagen med att bli beredd för något och sedan inte ställas inför det, är konstigt. Jag måste ge mig tid, att låta förvandlingen sjunka in och stanna, bli ett normalt förhållningssätt. Och långsam vända ansiktet mot världen igen. Jag måste betänka att jag så länge levt med ansiktet frånvänt. Jag är inte rädd att mista den djupa förvissningen och vilan i tron, men jag är aktsam i mina rörelser för att inte tappa balansen. Det är en sådan kraft i den andliga föreningen, att jag stundom känner mig manad att spränga de gränser jag som människa är tvingad att hålla mig inom. Och då jag ännu inte har lärt mig att rikta den andliga kraften till varifrån den kommer, utan kastar den ut i världsliga fåfänga försök att bemäktiga mig tillvaron, så får jag ta på mig blindslagen. Jag trevar fortfarande sökande efter målet för min kraft. Men jag finner undan för undan på, vart kraften ska gå. Jag var så orolig över vart jag ska vända mig med min starka glädje, nu vet jag att det är till Honom jag ska vända mig. Jag behöver inte ens vända mig, Han känner min glädje min sorg. Jag är människa med alla brister, Han är människa och Gud. Jag är blivande, Han är. Jag är på väg, Han har alltid funnits. Han är varje dels helhet och helhetens varje detalj.

Lars Ahlin igen, dialogen mellan fadern och sonen ur ”Bark och löv”: ”Kärleken är så maktlös, när allt kommer omkring. Den kan inte bevisa sig själv. Hur den än bär sig åt kan den inte överföra sig själv på den älskade. Den kräver ett samspel. Åtminstone måste man tro på den. Man måste hysa tillit. Helst bör man själv älska den älskande. Det hela är mycket sorgligt och förödmjukande. Ty man kan leva mitt i kärleken, utan att det händer något med en. Det är det som är så svårt att uppleva. Och det är precis detsamma med skönheten. Man kan stå framför den och vara omgiven av den på alla sidor, utan att man därför erfar någonting.” Förvandlingen fördjupas. Jag ser skenet, men ilsknar inte till, jag förtvivlar. Vad som tidigare väckte avund hos mig, väcker medlidande nu. Jag ser fåfänga, naiv hävdelselusta bakom de flestas strävan. I frenetisk iver sökte jag efter fotot av Krister som bäst motsvarar den bild jag har av honom, för att riva det i bitar och klistra upp bitarna på en kartong och sätta upp på väggen. Men jag fann inte fotot. Jag kom ihåg att jag tidigare korsat det med tjocka, svarta sträck. Och då han snart skulle komma hit gömde jag undan det för att han skulle slippa se det och jag slippa visa upp vad jag gjort. Nu kan jag inte hitta det. Jag fick till sist ge upp letandet. När jag lugnat ner mig ringde telefon. Jag visste att det var Krister. Och det var det.

Jag skulle välkomna likgiltigheten för dig, som sömnen för en värkande kropp. Samma lindring och dövande återhämtningspaus skulle det skänka mig. Så att jag fick ny kraft att ännu en tid stå ut med min kärlek till dig. Ändå vet jag inte vad kärlek är och om det är dig jag älskar, eller älskar dig jag gör. Men ett vet jag bestämt, jag plågas av dig, du finner alltid min träffbarhet. Du kan som ingen annan nå in pilen i mitt hjärta. Om du gör något, vad som helst, så rubbas min balans. Varje ord, varje banalitet suger jag åt mig. Vad någon annan skulle bli förlåten för, vad jag skulle förstå och acceptera, förlåter, förstår eller accepterar jag inte dig för. Varje liten enskild bagatell fäller jag dig för. Varför? Jag vill inte vara så, inte ha det så.

Två dagars arbete på SKS. Roligt, roligt! Nya ansikten, nya hjärtan, var och en på sitt vis och faktiskt rymmer mitt hjärta dem allihop. Föredrag av Rainer Carls på kvällen. Jag var trött och frusen. Att träffa Krister var svårt. Jag vet att han kommer dit. Och jag får stå ut med det. Han tittar uppskattande på mig. Det noterar jag.

Läser Erich Fromm: ”Ägande hänför sig till föremål och föremål är konkreta och kan beskrivas. Varande hänför sig till upplevelser och mänskliga upplevelser kan i princip inte beskrivas. Något som kan beskrivas är vår persona – den mask, vi bär, vi visar fram – därför att denna persona är i sig själv ett ting. Däremot är den levande människan inte ett dött föremål och kan inte beskrivas som ett ting. Den levande människan kan egentligen inte alls beskrivas. Visst kan mycket sägas om mig, om min karaktär, om min totala livsinställning. Denna ingående kunskap kan vara effektiv när det gäller att förstå och beskriva min eller någons psykiska struktur. Men mitt totala jag, hela min individualitet, min egenart, som är lika unik som mina fingeravtryck, kan aldrig till fullo förstås. Endast genom ett ömsesidigt levande personligt förhållande kan jag som en annan människa komma över isoleringens barriär, i den mån vi båda deltar i livsdansen. Dock kan vi aldrig nå fram till en fullständig förståelse av varandras identitet. Varandets livsform kräver oberoende, frihet och ett kritiskt förnuft. Dess viktigaste kännetecken är aktivitet, inte i meningen yttre aktivitet att vara igång, utan inre aktivitet, det produktiva användandet av våra mänskliga krafter. Att vara aktiv betyder att ge uttryck för sin förmåga, för sina talanger, för den rikedom av själsförmögenheter som varje människa är begåvad med, i varierande grad. Det betyder att förnya sig, att växa, att vara öppen, att älska, att ta sig ur det isolerade jagets fängelse, att vara intresserad, att ha lust, att ge. Och ingen av dessa upplevelser kan helt uttryckas i ord. Orden hänsyftar på en upplevelse, men de är inte upplevelsen. Min upplevelse kan endast göras gripbar genom att du delar den.”

Skam, och värdighet hör ihop. Jag har inte tidigare varit medveten om djupet, det ovillkorliga med betydelsen av värdighet. Men jag har alltid känt av detta, eller saknaden. Att var individ har ett okränkbart värde, som ingen får missbruka, är grundläggande. Att visa sig värdig och att visa sin nästa aktning är vad gemenskap mellan människor handlar om. Och detta gäller alla undantagslöst. Igår var jag på Sigtunastiftelsens diskussion kring ”Den historiske Jesus”. Medverkande huvudpersoner var Krister Stendal, professor i teologi och Ingemar Hedenius, professor i filosofi, välkänd ateist. Det var en underligt splittrad och pratig sammankomst. Jag kan inte komma ihåg något väsentligt och upplysande från det mötet. Det var visserligen många som yttrade sig, men jag fick inte ut något av det. Inte ens Stendal, som är känd exeget, fick fram något värt att lägga på minnet. Publiken verkade nöja sig med att han, denna omtalade person, visade sig vara naturlig. Kan man inte ha rätt att förvänta sig mer. Hedenius måste ha myst i denna samling av ovederhäftighet. I listan med närvarande kunde man se att där var; teologer, präster, doktorer, en och annan direktör och andra väl titulerade personer. Vad säger det? Är det en uppvisning i inbördes beundran? Var är de intellektuella, med ett eget tänkande? Var gömmer de sig, eller finns de inte? Ja, jag var besviken. Varje gång jag retar mig, blir upprörd, så har min ytliga föreställning fått sig en knäck. Att ställas inför situationer som de faktiskt är, skakar om mig. Att se sanningen betyder att se sken där sken är och lögn där lögn är. Någon annan sanning finns inte.

Arbetet på SKS skaver. Var finns samarbete för allas bästa? Att sitta där vid skrivmaskinen och känna sig som en påpassad skrivflicka, att sitta fastlåst vid bordet och vara ständigt beredd. Jag märker en ny känslighet hos mig. Tidpassning och minuterstress är förnedrande. Jag har kommit ifrån att vara iögonfallande. Jag vet min kapacitet och ambition och behöver ingen övervakning för att göra rätt för mig. Förbannat också!

I tisdagskväll var Åke här med sin dotter Malena. Samtal och diskussion löpte fritt. Samvaron var avspänd och naturlig, som jag kände det. Så, när klockan var sen bad jag om avbrott och tillade att Malena såg ut att vara trött också. Hon sa att hon inte var trött, men att hon inte kunde intressera sig för vårt samtal. Åke och mitt sätt att prata var teoretiskt, tyckte hon, medan hon tillsammans med sina kompisar pratade mer praktiskt, ja på ett annat sätt. Jag blev omedelbart träffad och började förklara mig, kände en stark olust. Så gick de iväg, kvar fanns denna olust. Klockan var mycket och jag borde sova för att gå upp tidigt och jobba. Men olusten var så påträngande att jag måste komma underfund med vad den berodde på. Det förflutna kom över mig och det tog lång tid innan jag kunde koppla bort det och somna.

Långa stunder är jag helt i verkligheten och det händer allt oftare. Jag är där jag är och ser det jag ser och känner det jag känner. Sedan i somras har jag mer känt mig närvarande, här och nu. Jag kan inte visa något påtagligt, men är kreativ varje stund på dagen, allra mest när jag inte gör någonting. Jag känner mig som kärlet som fylls droppe för droppe och utvidgar mig undan för undan. Det behövs ingen ansträngning, allt faller sig naturligt. Jag är inte rädd, så våldsamt rädd för det okända som jag har varit under hela mitt tidigare liv. Det okända ja. Vad var det okända? Hur såg det ut, då det blev känt? Jag minns inte. Jag minns rädslan och hur den kändes, men kan inte säga hur den tog slut.

Jag har lämnat besked om att jag inte följer med på SKS utbildningsresan som ska hållas i Grekland. Jag väntar mig att det kommer bli tal om detta på måndag. Jag är fast besluten att yttra min uppfattning om denna resa. Jag anser att det är orätt att lägga ner en så stor summa på ett projekt som kunde kosta mycket mindre och ändå inte missa sitt syfte, om vi var här hemma. Jag kan inte se något annat skäl till varför en utbildning ska läggas utomlands på hotell och badort, än att det är smörjning, ett sätt att köpa lojalitet. Att det dessutom är skattemedel som används förstärker det ohederliga. Det kommer jag att säga.

Februari

När jag sitter vid skrivmaskinen och hör rösterna omkring mig, så inser jag långsamt att ingen, inte ens de som varit mest uppbragda, är intresserade av att diskutera resan. Jag tolkade deras indignation, som avståndstagande, tills jag insåg att det är något mer diffust som uppretar dem. Först känner jag mig väldigt bortgjord över att jag öppnat mig och sagt att jag tycker att resan är ohederlig. Jag har tagit hela saken på allvar och reagerat seriöst. Sedan känner jag mig sårad, minns flera liknande situationer, som utvecklats på exakt likadant sätt. Där jag har agerat språkrör och fått stå ensam sedan. Jag blir förbannad på att jag inget har lärt utan gör så om igen. Men så känner jag mig nöjd med att jag har sagt vad jag tycker och känner och står för det. De andra får göra som de vill.

Tårar strömmar nerför mina kinder. Jag är så tacksam över detta mitt rum. De enkla pinaler som finns här fyller mig med sådan glädje och tacksamhet. Besök hos Mor och Far idag. Jag var spänd och orolig när jag for till dem. Jag har känt av en tveksamhet och ett tvivel under veckan: Är jag egoist, som Mamma säger? Är jag en kallhamrad person som handlar med andra, efter eget godtycke? Mor visade redan när jag kom att något var på gång. Hon var misslynt, det är något som hon ogillar hos mig. Det ligger i luften, ett moln av missnöje, jag kan känna samma sak hos andra kvinnor, att det är något som inte är bra, något som irriterar dem. Men jag kommer inte på vad det är, som skapar detta moln. Nu, idag tog Mor strax ett par supar. Vad skulle nu komma? Det var något hon grunnat på och som nu skulle fram, det märktes. Det tragiska är att när hon tar spriten till hjälp, så blir hennes attityd alldeles för elak. Och det hon säger får helt fel effekt. Som så många gånger förr så hånar hon mig för de egenskaper jag har som inte stämmer med hennes förväntningar på mig. Hennes uppfattning om mig stämmer. Ja, jag är så som hon skäller mig för. Jag försvarar mig inte längre, jag håller med, hon har rätt, det eller jag är så som hon säger.

Jag faller och klättrar i mina drömmar. Vad händer egentligen, djupa förändringar borrar sig fram. Kaos på kontoret, jag faller ner i tvivel och osäkerhet. Det jag tror och hoppas på försvinner ner i hål av förvirring. Det strids så förbannat. Vad strider man om? Jag befinner mig vara i en situation där jag tvingas, uppmanas att välja sida, ta parti. Åter och åter pressas detta val på mig utifrån. Jag vill inte välja, sida. Utan att jag vet ordet av så har jag tilldelats en roll, aningen som fiende eller vän. Jag får välja själv. Jag känner varken eller. Jag var full av hopp och entusiasm när jag började detta arbete. Jag var beredd att vara öppen och villig att samarbeta till allas bästa, vara delaktig och närvarande. Så sugs jag in i ett gytter av smussel och baktal, som efter en kort tid gör att jag blir osäker på min ärlighet. Jag slutar att vara spontan och direkt, tänker mig för, rädd att missförstås.

En dag liggandes, ömsom i kramp med demonerna smygandes efter golvet, ömsom i glädje med friheten buren av duvan.

Jag sov till långt fram på förmiddan idag. Det är omöjligt att hindra. Jag har iallafall kommit ur trängseln för denna gång Det är fruktansvärt när känslor och tankar tränger undan kraften och tron. Allt blir till ett enda VARFÖR.

Något av en blå himmel skönjes ovan molnen. Vem kunde ana att omvändelse skulle väcka sådan splitt. En glimt av glömd sol blixtrar till och de tunga dropparna av snösmältet från taket ljuder. Sakta, långsamt ges en signal om att en ny vår ska komma. Är inte de onda andarnas värsta bedrift just att skymma ljuset? Att så oemotsägligt dras in i ljusets och försoningens källa, att intet kan hindra dragningskraften, att böja sig för var slag och stå med ansiktet vänt till. Att vara vänd till, är min nåd och mening. Även då mitt ansikte är bortvänt är det vänt till, den djupa källan i människans mitt. Ingenting är nytt i världen. Det sagda som det osagda, det gjorda som det ogjorda är det samma. Det som sker är fördjupningen, mottagligheten, träffbarheten. Mors ord är ständiga upprepningar. Det som hon säger idag är vad hon sa till barnet Ingrid. Samma tonfall, samma vädjan, om det omöjliga: att jag ska ge upp mig själv och förenas med hennes önskan, att bli och vara hon. Och jag har ihärdigt trätt ifrån, slagit bort hennes intrång. Min oresonliga kamp för integritet och självbevarelse har störtat mycket över kant. Att utan smicker och prut visa vördnad för det levande och skapade, är en oantastlig regel för samlevnad och samexistens. Att ställa sin fråga så att det lämnas fritt utrymme att besvara den.

Hos Karin, min kusin, på födelsekalas, med moster Lisa och min andra kusin Sonja, som är den vi firar. Först igenkännande, prat om gemensamma minnen under uppväxten. Sedan…ingenting! Vad har vi gemensamt? Varför är jag här? Jag blir uttråkad, nervös, spänd och sedan irriterad, till sist tvär och ovänlig. Jag vill inte vara det. Väntar bara på anledning att få fara hem. Man berör lite grand här och lite där. Det ena hör inte ihop med det andra. Jag blir ledsen och ointresserad. Och ändå förstår jag att det djupast finns så mycket som var och en vill ta upp. Men man ger upp så lätt. Det verkar vara för stor ansträngning. Och det är inte värt.

Igår trängde tanken på Krister fram, med besvikelsens hela glöd. Idag tränger missmodet på. Jag söker efter skäl. Jag snuddar vid tanken på döden, stannar där och testar dess djup. Undviker jag den önskan? Är jag på flykt undan den pressen? Karin Boyes ”utväg”, som jag ofta kommer på mig med att undra över blir förklarad. Jag har så svårt att förstå att hon gav upp. Likaså känner jag för Benediktssons uppgivande. Varför sökte de döden? Vad var det de hade kommit på? Hade de till sist blivit på det klara med att det inte var möjligt att nå den innerliga gemenskap de sökte? Blev deras självständighetskamp orsaken till den omöjligheten? Min längtan är klar och skinande nu. Det är den djupa innerliga gemenskapen med en eller bäst flera människor jag längtar till. All annan kontakt, under vilka som helst former lämnar mig oberörd. Jag har svårt att acceptera den begränsning denna självsyn skapar. Jag inser att min rädsla för och avstånd till andra grundar sig på dessa totala, för att inte säga totalitära anspråk.

Några dystra dagar, så idag kommer ljuset tidigt, tänk en blå himmel. Vad som trycker mig tidvis är att jag vet att jag själv är ansvarig för mitt liv, vad jag gör av och med det. Det går långa tider då allt sker av sig självt. Men så uppstår en tryckande ande, som tvingande tränger mig till uppvaknande: Vad ska du bruka ditt liv och din kraft åt? Vem ska du rikta din omsorg till? Visst mår jag väl, att lunka omkring i min egen värld och förkovra mig i min egen takt och efter eget gottfinnande. Men i botten skaver en trängtan efter att vara något för andra, att lägga min kraft i min nästas hand.

Jag har lovat besöka mor och far idag. Jag känner mig slagen. Missmodig och orolig tror jag mig inte om någonting, tycker att jag har ont överallt. Jag är skrämd, skygg, känner mig som ett jagat djur. Deras förmenade förväntningar gör mig liten. Jag bär med mig bilden de vill se mig föreställa. De vill ha mig till den vackra, spirituella dottern, som är stark och glad. Inför dem känner jag mig blek, ful, illaluktande. Jag granska min hy, letar efter glans i mitt hår, intet av det jag de vill finna hos mig, finns. Jag är rädd för deras nedgörande kommentarer, för deras blickar som slocknar när de får se mig. Jag skulle så vilja att det var mina tankar, mina upplevelser och funderingar kring livet, som de var intresserade av. Men kommer vi någon gång in på det, så avbryts samtalet och pladder ersätter snart.

En lång stärkande promenad i gnistrande sol och karg kyla företog jag mig. Och faktiskt tyckte jag inte efter det att det blev en frisk färg i mitt annars så bleka ansikte. Besöket hos mor och far igår var en seger för mig. Jag kunde hålla inne mina barnsliga reaktioner och låta mamma spela ut sig. Och mycket riktigt efter sina utspel, så lugnade hon ner sig och visade sin goa humoristiska värme. Det behövde inte bli något bråk. Må jag stärka den kraften och bli den förlåtande, den förstående, den älskande människan, som inte i allt behöver slåss. När jag kom hem läste jag i Olof Hartmans lilla uppbyggliga bok ”Den bortträngda himlen”. Det ger mig ny styrka, mer kraft. På tunnelbanan ut till mor och far, var min svaghet och villrådighet allenarådande. Jag räddes för mig själv, för vart jag var på väg. Och för vart det skulle sluta ”detta” som driver mig. Vad ska hända mig, tänkte jag. Tänk om jag blir alldeles omöjlig, för min omvärld helt obegriplig, tänkte jag. Denna djupa undran fyllde mig. Och samtidigt en visshet om, att ingenting kan hindra mig från att bryta den fåra som uppenbarats mig. Därav rädslan som uppstod, inga sociala, konventionella skäl i världen kan hindra min bestämmelse, det är jag viss om nu. Men vad min bestämmelse är, vet jag inget om. Denna djupa känsla har jag upplevt tidigare, vid flera olika perioder. Kanske tidigast som barn. Tidigast var skräcken bottenlös. Då var det ett hål, som öppnades för mig och jag drevs till att titta ner i detta hål. Senare var det vansinnet, den rena galenskapen som grinade mot mig, vid tillfällen som dessa. Men jag tror mig kunna säga, att trots alla de olika föreställningar som ”detta” framkallat hos mig, har jag inte backat, utan stirrat fasan i ögonen. Inte ens då skräcken slog en ogenomtränglig cirkel omkring mig backade jag, utan lät mig övermannas. Det har inte funnits någon bakväg för mig. Jag har inte kunnat komma undan. Det som har drabbat mig har helt haft mig. Så stod jag på tunnelbanetåget, nära nog tillintetgjord, skrikande invärtes efter stöd, efter något att rätta mitt tvivel efter. Olof Hartmans ord: ”Vi skall bara akta oss så att vi inte tar ifrån en människa hennes värdighet när vi tar ifrån henne hennes olycka. Det händer att hennes förödande konflikt är innehållet i hennes liv, och sedan är där bara tomhet, kanske en vilsam och behaglig tomhet, som om hon hade blivit sövd från livets plåga.” I detta kan jag läsa in Mor och Far, var och en och bägge två. Deras ”olycka”, som jag ser det, är innehållet i deras liv. De lever sitt drama. Det är därför de kan vara så tillfreds mitt upp i alltihop. Jag har alltid förundrat mig över med vilken elegans, var och en på sitt alldeles egna sätt, slår undan varje tanke på ”en lösning” på de ständiga konflikter de är med i. Jag vet inte hur många gånger jag ilsket har sagt: Gör något då för att ändra på det som är galet och mötts av en blick menande, ” förstår du ingenting”. Nu fattar jag vad det egentligen är frågan om. De har valt, bland andra alternativ, just detta sätt att älska varandra och att framleva sitt liv.

Ännu en dag i strålande sol. Promenad med Anki på Stora Essingen. Det var för länge sedan jag var där. På platsen efter moster Bertas fantastiska kråkslott, var nu byggt flera tråkiga radhus. Vad konstigt att tänka att jag som barn lekte på denna då undanskymda plats.

Mars

Läser Paul Brunton om: ”Vår personlighets grundval, det ständigt bestående och för alla individer gemensamma elementet, det hos varje individ som inte undergår några förändringar, men som självt bevittnar personlighetens många växlingar, det unika, medvetna subjektet som varseblir, men som inte är varseblivningens innehåll. Vi anar att jaget som blickar ut över världen, som talar och som blir tilltalat, som tänker och som känner, besitter någon svårgripbar inre identitet som är oföränderlig och som på något sätt utgör vårt centrum. Att vara medveten om sina känslor betyder inte att de är identiska med en själv. Personen som känner är en sak: hans medvetande något annat. Känslor som uppstår och försvinner kan inte vara identiska med det bestående jaget. Således fortlever det oföränderliga jagmedvetandet bortom alla dessa växlande sinnesstämningar. Denna jagförnimmelse, så starkt och djupt förankrad i centrum av människors väsen är det enda bestående hos dem. Känslor blossar upp och slocknar. Men förnimmelsen av jaget försvinner i regel aldrig under det vakna tillståndet. Alla känslor är när allt kommer omkring endast krusningar på ytan av det mäktiga havet jag är.” Visst blev jag påvisad om känslornas relativa betydelse, dess karaktär av yttre retning, när jag för några söndagar sedan blossade upp i känslostorm av Mammas retningar. Och att jag var omedelbart medveten om att detta var något som endast rörde situationen här och nu, relationen i just detta ögonblick, och att jag inte var berörd. Som om det inte var jag som var närvarande, utan att dottern till modern var agerande. Jag kände hur kroppen spändes och känslorna blossade upp och tände ilskan, samtidig som jag egentligen var bortom vad saken gällde. Strax efteråt var jag förvånad att jag reagerat så häftigt och kände mig generad. Känslostormen svalnade snabbt och jag glömde förtreten

Jag ser ett program på teve om sexuella övergrepp på barn. De sägs där att det misstänks vara vanligare än vi anar att fäder tränger sig på och utnyttjar sina döttrar sexuellt. En sakkunnig försöker ge en beskrivning på en person som brukar denna form av övergrepp, och säger att den personen är dominant, auktoritär och ”klent begåvad”. Just själva uttrycket klent begåvad väcker olust.

Fortsätter med att läsa Paul Brunton. Det han tar fram och analyserar gör ett omskakande intryck på mig. Visserligen är det inte alldeles nytt för mig, ”tillståndet” han beskriver vet jag om. Arthur Koestler beskrev det i sin bok ”Pil i det blå”. Men då, när jag läste det, befann jag mig så långt bort från andlig erfarenhet, att jag ingen chans hade att ta emot det omtalade. Det talas om att människans mognad, själsligt som psykiskt, sker språngvis. Det medger jag. För hur förunderligt är det inte att lång tids förberedelse i tanke och insikt föder djup bestämmelse. Att återerövra sanning, det som var självklart i barnslig omedelbarhet, ska framträda medvetet och mitt medvetna jag ska leva enligt den.

En tröttande helg. Menstruationen suger mycket av min must. Men å andra sidan är dagarna före mens så fulla av extra energitillskott att det väger jämt. Det är i alla fall viktigt att komma ihåg, att första och andra dagen i mensen är jag helt ur slag. Det är ofrånkomligt att jag nu blir klarare och klarare över vem jag faktiskt är. Och det underliga är att jag har vetat det hela tiden. Eller rättare sagt: jag har varit det jag är hela tiden. Men inte riktigt kunna se, den jag är. Andra personers beskrivning har nog varit rättvisande i många stycken, men jag har stridit mot detta Varför? Nu när jag börjar frigöra mig så är det inte lika viktigt vad andra tycker.

Krister ligger här bredvid mig och sover. Jag läser Paul Tourniers ord om kärlek: ”Att älska är att vara välvillig. Att älska är att skriva tillräckligt klart och tydligt för att den vi korresponderar med skall kunna läsa vårt brev utan att behöva på dechiffreringen offra lika mycket tid, som vi sparat in genom att rafsa ihop det i en hast. Att älska är att betala sina räkningar och att ställa i ordning efter sig. Att älska är också att komma i tid, när man stämt möte och att inte vara tankspridd. Ty att vara tankspridd är att tänka mer på vad vi inom oss själva har att säga oss, än på vad den vi tala med behöver få veta. Att älska är att försöka tala hans språk, även om vi behärskar det dåligt, hellre än att tvinga honom tala vårt. Att älska är också att ha tid.” Är då att hata motsatsen?

Paul Brunton: ”Våra fysiska sinnen förslavar oss. Det är på tiden att vi lär oss behärska dem. I själens heliga skepp färdas vi ut i vida vatten dit de fysiska sinnena inte vågar följa efter. Vi kan bilda oss en bättre uppfattning om de vises läror om vi förbinder dem med ett inåtvänt, meditativt liv och inte bara försöker förstå dem utifrån det utåtvända vardagslivets erfarenheter.” Vackert!