oktober

Lördagsnattens dröm har fastnat i huvudet, men jag förstår den inte: Ännu. Drömmen: Jag befinner mig i mitt inre rum här hemma. I rummet finns en stor säng. I den finns ett barn, ett litet ljushårigt, knubbigt barn. Barnet hör samman med mig på något vis. Jag lämnar rummet med barnet med känslan att jag har ”det” under kontroll och går ut till mitt yttre rum. Där är det stökigt och ostädat. En massa stolar står här och där, mörka tyger ligger slängda över stolarna. Jag försöker hjälpligt ordna till i oredan. Siv Wallén är där och någon eller några fler. De väntar sig något att äta. Jag förslår fisk, och tänker mig djupfryst fisk som går lätt att laga till. Siv säger att det kan vara kul med omväxling: de är ju mest vana att äta ädelfisk. Jag är så på gatan och med mig är barnet som jag ska ha ansvaret för. Plötsligt rusar barnet ut på gatan och springer runt en parkerad bil. Jag blir skrämd och därmed arg och börjar förmana barnet. Till min förskräckelse märker jag att barnet inget förstår. Jag får för mig att barnet saknar förmågan att ta till sig något utifrån. Så är barnet borta och jag börjar leta. Nu vet jag att det är totalt omedvetet. Jag söker upp ett sjukhus i närheten och vet ganska säkert att barnet finns där, någonstans. Jag går till sjuksystern och ber att få en stelkrampsspruta, för att vara immun mot de skador barnet kan ha fått och som kan smitta mig. Men medlet som ska rengöra huden, innan sticket skvätter upp och jag får lite av det i mun. Jag känner den beska smaken och blir smått bedövad i munnen. Jag talar om det för syster och hon säger skrattande: Det tycks du tåla. Jag bryr mig inte om sprutan, bestämmer mig för att klara mig utan. Jag vet på ett ungefär var jag ska söka barnet. Jag finner det i en säng under en hög med kuddar. Det sover lugnt, ovetandes. Jag lyfter upp det sovandes och lutar det mot bröstet. Jag är medveten om mitt stora ansvar för det omedvetna, tungt sovande barn.

Det kommer nu slag i slag, knutarnas kärnpunkt. Länge har jag lirkat och lirkat, dragit och slitit i dessa knutar för att få dem att lossa och lösas upp. Jag har varit på varje anslutning, de närmast liggande likväl som de inneslutna. Jag har tidvis lämnat dem, för att åter ge mig i kast med uppgiften, trägen vinner om bara uppgiften är meningsfull och har betydelse. Mannens lem utövar ett starkt inflytande över kvinnan. Freud ville ha det till ”penisavund”, att hon saknade det han ägde. Så tror inte jag. Tvärtom är hennes intresse en fascination inför något hon inte själv äger, men är i behov av. Var sak man inte kan förfoga över och samtidigt är starkt lockande, upplevs starkt hemlighetsfullt, mystiskt. Om inte det verkliga förhållandet uppdagas, får det hemlighetsfulla magiskt inflytande. Och det som upplevs som magiskt får den dubbla rollen, att det skrämmer och fascinerar samtidigt som det magiska innehåller element av tabun. Magiskt kan bara det upplevas som innesluter sådant människan inte kan leva utan, men av skilda skäl tvingas förneka och också avstå från att förstå. Att kvinnan eller hellre flickan, får lära sig att mannens lem är något fult, något farligt och något ont, men samtidigt få veta att hon själv har kommit till just genom denna så ondsinta sak. Och hon därmed tvingas begripa att hon måste begagna denna för att utföra det som förväntas av henne: Att själv skaffa barn till världen. Hon skräms för det nödvändiga, hon varnas för det njutbara, hon uppmanas att göra det. Hos mig har detta fenomen yttrat sig så, att jag i smyg har intresserat mig för själva lemmen, för könet, alltså inte personen. Jag fick tidigt förstå att den skulle döljas och gömmas. Så var det också under många år. Men så långt jag kan minnas har jag reagerat starkt, ömsom med ofrivillig eggelse, ömsom med skräckblandad skam. Under tiden tillsammans med Sune hade jag en oresonlig drift att träffa okända, främmande män, enkom för att ligga med dem. Jag ville det om och om igen. Det var en fix idé. Jag kände mig inte otrogen. Det var själva ”hemligheten” jag ville komma på spåren. Det fördolda, det gömda ville jag få syn på. Att jag under dessa år aldrig ens närmade mig egen tillfredsställelse, tänkte inte ens på det, visste helt enkelt inte om den sidan av saken, talar sitt tydliga språk idag. Vad jag var på jakt efter var min egen hemlighet. Jag själv som hemlighet. Det var ju min egen sexualitet jag ville komma i kontakt med. Och det förutsatte jag blint att mannens kön var svaret på. Och det är det ju på sätt och vis.

Drömde i natt att jag var ute och promenerade med någon, när vi gick där så såg jag upp mot himmelen. Och fick se en svärm av småfåglar som angreps av några få större fåglar. Jag skrek till: Titta! Köttätande fåglar. Omedelbart jag sagt det, så samlade svärmen ihop sig och dök ner på mig. Jag skrek av förfäran och började slå omkring mig för att fria mig. Men de var oeftergivna och bet sig fast. Deras angrepp riktades mot min händer. Jag kände en sträng, dov smärta när de högg och bet sönder bägge mina händer. Jag vaknade med en djup ordlös fasa i hjärtat. Munnen min var öppnad som för ett skrik, men intet ljud kom därur, där var endast ett stort svart hål. Jag förstod inget av vad jag upplevt, men fasan var så talande och jag genomträngdes av dess varnande ton. Som så ofta på senare tid, varseblev jag allvaret i att drömmen ville säga något, en varning. Jag är i färd med att avslöja ”det hemliga”, den dolda makt, som styr våra vanor och attityder. Jag anar att det verkar med mördande konsekvens. Det är svårt att inse vidden av min upptäckt. Jag färdas långsamt och rättar mig undan för undan vartefter jag får belägg. Det är inte med hat, inte med besvikelse, inte ens förvåning jag ser vad jag ser. Men det är med förfäran, det utsäger drömmarna.

Jag insåg utan vidare vad Kyrkan spelar för roll, när jag i tisdags lyssnade till Rainer Carls föreläsning i teologiska frågor. Hela uppläggningen, i linje och mål syftade och syftar till kyrkans, det vill säga, männens inflytande över församlingens, det vill säga, kvinnornas vara och inte vara. Kyrkan, speciellt den katolska, består alldeles självklart av män, från allra heligaste stolen till den enklaste stolen. Hela teologin talar om män: söner, bröder. Kvinnan finns inte närvarande annat än som medel: medel att upprätta maktpositionen med. Jag låg och funderade innan jag somnade över hur genomgående små till växten dessa präster och patrar faktiskt är. Vidare frågade jag mig hur det kan komma sig att det genomgående är flest kvinnor som besöker kyrkan och föreläsningarna. Och vidare varför de män som finns med är så tafatta och opersonliga i jämförelse. Dessa frågeställningar och allt som döljer sig däri var kvar i mitt huvud då jag somnar. Var det månne ”de små” männen som likt småfåglar gav sig på mig i drömmen och ville oskadliggöra instrumenten för min handlingsförmåga: händerna? Jag är inte fientlig till männen, men är de fientliga till mig? I snart sagt var minnesvärd dröm på senare tid har jag tystats, dödats eller oskadliggjorts med våld av någon eller några män.

Försöker sova, men det vill sig inte. Det tankarna rör är numera sällan kval eller bekymmer, snarare konkreta problem som pockar på reella lösningar. Dagarna fylls med ordentliga uppgifter som uppfylls. Jag bestämmer mig för att göra något konkret och gör också det jag bestämt att göra. Det är en alldeles fantastisk tillfredsställelse. Drömmen i natt visar samma tema som framträtt nu på senaste tiden. Jag är på en offentlig lokal, emot mig kommer en man, som jag känner igen, han sträcker ut en öppen hand till mig och jag förstår det som ett ”får jag lov till en dans”. Jag lägger min hand i hans och vi går ut på dansgolvet. När jag vänder min kropp mot hans märker jag att han är kortare än jag, vilket förvånar mig då jag minns honom som bra mycket längre än jag (så är han också i verkligheten). Jag böjer då ryggen kraftigt och putar ut med ändan och då blir vi jämnkorta. Vi börjar dansa och det känns lite genant att vara i den ställningen, som måste uppfattas som tillgjord. När vi dansat några steg börjar han prata. Jag förstår inte varför han inte kan ägna sig åt det han bjöd mig till. Jag känner det irriterande, men inser samtidigt att han har bara det att ta till, för att hävda sig. Jag tycker det är synd att han gör så. Jag upplever detta starkt: om han inte hade tagit sig för med att snacka hade inte olikheten i längd framträtt. Drömmen sa i ett slag något om människans bakvändhet; att vi gör allt tvärtom. För att dölja ett komplex, framhäver vi något konstlat, vilket uppmärksammas mer än vad det vi vill dölja skulle ha märkts. Jag lägger inte märke till att en man är kortare än jag förrän han visar sig stor i mun. Jag märker inte att någon saknar kunskap förrän den vill verka kunnig. Vi framhäver just det vi saknar. Det som är talar för sig själv, det behöver vi inte tala om. Sanningen tiger tyst, lögnen ljuder högst. Språket talar inte om oss, det talar för oss.

Jag lever inte med i andras liv längre, visserligen deltar jag i människors tillvaro, men jag tar inte över deras liv, med andra ord jag lever inte andras liv längre, utan håller på att lägga grunden för ett eget liv, levt av mig. Det är så totalt annorlunda, och jag inte har något språk för det, ännu.

november

Läser ur ”Förändring: att ställa och lösa problem”: Olika aspekter på problem– förnekanden i störda familjer. Det vanligaste skälet till att man förnekar existensen av problem torde vara behovet att upprätthålla en socialt accepterad fasad. En omedelbar följd av detta är de så kallade offentliga hemligheterna i sådana familjer. De är offentliga i den meningen att alla familjemedlemmarna känner till dem och att de är hemliga i den meningen att ingen officiellt får känna till att också de andra vet om dem. Det förekommer ingen omedvetenhet i klassisk mening, utan det existerar snarare en tyst överenskommelse inom familjen; varje familjemedlem kan veta och vet också ofta att familjefasaden till stor del är falsk och inte representerar något annat än en officiell partilinje. Uttrycket partilinje anger kärnpunkten; ty inom den vidare samhällsramen tjänar partilinjerna faktiskt samma syfte som familjemyterna. Situationer och dess nyss beskrivna typ blir naturligtvis mycket försåtligare och patogen om inte bara problemets existens förnekas utan också själva förnekandet. Det rör sig då om speciellt uppenbara fall av patologi hos mänskliga system, där redan försöket att blottlägga det fördolda, för att inte tala om själva problemet, genast brännmärks som bevis på galenskap eller elakhet. Och galenskap och elakhet uppträder då också faktiskt som en följd av denna fruktansvärda förenkling, så vida personen inte å ena sidan har skaffat sig den livsviktiga förmågan att se hur det ser ut bakom fasaden och å andra sidan är klok nog att inte säga något om vad hon har sett. Eller som R D Laing uttrycker det: De spelar ett spel. De spelar att de inte alls spelar ett spel. Om jag visar dem att jag ser att de gör det, bryter jag mot reglerna. Och de straffar så mig. Jag måste spela spelet att inte se, att jag ser spelet.

Dagarna hakar i varandra och blir till veckor, månader. Utan att stanna upp och se vad tiden används till, blir det snabbt en övergång från kvalitet till kvantitet. Det rullar liksom på bara. Snart nog befinner jag mig i färd med att missbruka tiden istället för att bruka den. Med andra ord jag missar väsentligen det värdefulla, sådan som ger mig något bestående. Föreläsningarna hos Jesuiterna på Eugenia är avslutade för min del.

Just som jag skulle sätta nyckeln i låset för att öppna dörren hem till mig, hemkommen efter en helg hos Mor och Far, föll minnet av något över mig. Minnet av något som nu var saknat. Jag sökte genast att se för mig något som hade funnits. Jag fäste därmed hågkomsten av ett rum, närmare ett bord, ett runt bord, som hake. Jag bläddrade igenom minnet som man bläddrar i en bok, i ett enda svep. Där jag fann ett runt bord stannade jag till, men saknaden fick inte liv. Saknaden fäste inte vid det som kunde synas, den låg bortom. Den rörde något som hade upplevts som helt. Det upplevda har präntats med genomskinligt bläck. Jag förstod efter ett tags fundering att minnet återkallat ett tillstånd av salighet. Då jag vet att detta tillstånd har givits mig vid flera tillfällen under mitt liv, så vart saknaden verklig. Samtidigt blev den saknaden en påminnelse om att jag under lång tid har rusat fram för fort, inte givit mig tillfälle att ta emot upplevelsen av salighet. Kanske har min framfart varit mitt sätt att springa ifrån det som är svårt att leva med.

När jag somnar in på natten rör mina tankar sig om samlevnadsproblem och dylikt. Då jag vaknar upp finns en, endast en stark föreställning: att måla. En bild så intensiv och färgmättad, att jag hisnar. Men så fort huvudet klarnar och tankarna sätts igång är den starka klarheten borta och de praktiska arrangemangen står hindrande i vägen. Jag blir stoppad av en djup, stark återhållsamhet, som tycks mig inympad i blodet. Att bara göra, det som måste till, skaffa nödvändiga färger och underlag, tycks mig vara nära oöverstigligt motigt. Hur intensiv min färdighet än är i uppvakningsögonblicket, så trängs den tillbaka vart efter jag tänker på det. Jag dras med ett starkt inlärt motarbetarmönster. Jag har iakttagit detta fenomen hos min Mor och ser nu att jag har tagit efter henne. Hos henne är det konsekvent så att hon uppskjuter, i det oändliga, just sådant hon borde göra och istället utför sådant hon kan låta bli. Det är faktiskt som om hon fungerar som sin egen fiende. Hon går konsekvent emot sig själv. Jag har stirrat mig blind på henne, fastnat för det obegripliga hos henne. Jag påminner mig Åkes uttalande: Vad jag än tänker så går mina handlingar åt ett annat håll. Och det stämmer med honom, men det stämmer också än mer med Mamma. Nu då jag inser att det är så med Mamma och samtidigt inser att hon är den absoluta självförnekaren, så kan jag paradoxalt nog förstå henne. Det är minsann i elfte timmen jag inser det. För utan den insikten skulle jag ha kunnat utveckla ett mentalt oförstånd. Det hör till saken att hon har lyckats förvända synen på oss alla tre barn. Tanken, måste formas till ord för att inte bli magisk. Kan någon enda levande människa till fullo förstå hur denna insikt upplevs. Att själv se ljuset på bekostnad av att se en älskad människas mörker. Jag ser vad jag ser, men hur hemsk är inte min syn. Jag är lycksalig, men roten till min lycka är att genomskåda en älskad människas olycka. Jag är befriad genom att se min älskade Mors fångenskap.

Jung skriver: Det är en nödvändighet att jag skriver ner mina tidiga minnen. Om jag försummar det bara en enda dag, så infinner sig genast obehagliga kroppsliga symtom. Så snart jag arbetar med det försvinner de och jag blir alldeles klar i huvudet. Detta fenomen har jag upptäckt hos mig själv. Symptomen är alldeles tydliga och kännbara. Hos mig visar de sig i kramper och stark förvirring och fysisk svaghet på gränsen till febrig matthet. Det tycks vara dödligt svårt, det är som om jag ska förlora livet, när jag närmar mig tankar, som strider mot det jag är lärd att tänka. Det är som om jag hade ett livsförsvar uppbyggt på att vägra andra synsätt än vad jag är lärd. När jag närmar mig de förbjudna tankarna, känns det som jag dras mot en avgrund och paniken lurar. Men med minnets hjälp vågar jag trotsa faran och just som jag ska falla ner i avgrunden så uppstår språnget. Men panikkänslan, det totala övergivandet är identiskt lika även där fungerar minnet. Det anmärkningsvärda är att vid stunden av övergivenhet finns ingen, säger ingen föreställning om språnget. Det enda som är då är just den totala utblottelsen. Och först efter denna kommer lyftet. Jag måste citera barnadrömmen som Jung beskrivit den. Den talar onekligen till mig: I drömmen stod jag på en äng. Då upptäckte jag plötsligt ett mörkt rätvinkligt hål, murat i jorden. Nyfiket steg jag närmare och tittade ner. Då såg jag en stentrappa som förde ner i djupet. Tvekande och rädd steg jag ner. Där nere befann sig en rundbågad port, tillsluten med ett grönt förhänge. Nyfiken på vad som dolde sig där bakom sköt jag det åt sidan och fick se ett cirka tio meter långt rätvinkligt rum i svag belysning. Det välvda taket var av sten och även golvet var täckt av stenplattor. I mitten löpte en röd matta från ingången till en låg estrad. På denna stod en underbart smyckad gyllene tron. Tronstolen var praktfull som i sagan, en riktig kungatron. På den stod någonting. Det var en jättestor figur, som räckte nästan ända till taket. Först tyckte jag att det var en hög trädstam. Genomskärningen uppgick till en cirka 50 centimeter, höjden var kanske 4–5 meter. Belätet var av märkvärdig beskaffenhet. Det bestod av hud och levande kött och upptill var ett slags rundkägelformat huvud utan hår. Uppe på hjässan befann sig ett enda öga, som oupphörligt blinkade uppåt. Det var relativt ljust i rummet fast det saknade fönster och annan ljuskälla. Över huvudet svävade en ljus aura. Tinget rörde sig inte, dock hade jag en känsla av att det varje ögonblick skulle kräla ner från tronen som en orm och krypa upp på mig. Jag var förlamad av ångest. I detta ögonblick hörde jag utifrån och ovanför mig min mors röst som ropade: ´Ja se bara på den! Det är människoätaren?´ Då fick jag en helvetesskräck och vaknade, svettig av ångest. Jung tolkar själv drömmen: I drömmen steg jag ned i hålan och fann där ett annat väsen på den gyllene tronen, omänskligt och underjordiskt och det såg oavlåtligt uppåt och livnärde sig av människokött. Femtio år senare fick jag syn på ett ställe i en kommentar om religiösa riter, vari talades om det antropofagiska (människoätande) motivet i nattvarden. Jag anar intuitivt att något djupt hemlighetsfullt och dolt lurar här. Att jag är ”något” på spåren, som ska kosta mycket lidande och förnekelse. Att det rör sig om Ondskans betydelse, dess förnekade förvändhet, dess verkan och inspiration till allt levande, som Godhetens apostlar ljuger om. Jag börjar vid ”början”, historiens början, alltså då Eva, lockad av Ormen äter av kunskapen. Hon Eva skrämdes uppenbarligen inte av Ormen.

Fredagens fest var en upplevelse av särskilt slag. Åter blev jag invigd i det ofrånkomliga: Att bringa andra i rörelse och att bringas i rörelse av andra. Krister kom sent, med en väninna i sällskap: Margit, som jag känner likväl som de andra. Och Krister fick den uppmärksamhet som är så viktig för honom. Och jag som hade klätt mig i en klädsam klänning och sminkat mig, för ovanlighetens skull, fick omedelbart höra komplimanger av Krister, med hans utmärkande höga stämma. Hans sätt att fälla komplimanger får alltid honom själv att framstå. Så begynte konversationen med Krister som huvudperson. Han försöker ansluta samtalsämnet till sådant som han kan begära kommentar av mig på. Men kommentaren som väntas komma från mig ska inte vara min egen, utan en bekräftelse på vad han redan sagt eller vad han redan antytt att jag ska säga i saken. Det blir så att jag finns till därför att han vet mig. Ingrid är fantastisk, inte därför att hon är fantastisk, utan därför att Krister sagt och säger det. Min betydelse eller betydelselöshet är beroende av honom. Jag är, kort och gott, därför att han bestämt det. Detta skulle han bestämt förneka, vilket gör att hela saken är oföränderlig. Nåväl, kvällen startade lugnt och vänligt. Efter lite småprat och en sval drink, som säger så mycket om oss och vilka vi är och vilka vi försöker vara, placerade vi oss kring middagsbordet. Par om par satt de där, de gifta. Krister lyckades ordna det så att jag satt på ena sidan om honom och Margit på den andra: Helt omedvetet naturligtvis! Konversationen blev hurtig, Krister och Hans anslog tonen. Och på ett småttigt och fegt sätt lyckades samtalet snabbt komma in på ”fruntimmer”. Hans avundas Kristers förmodade kvinnoumgänge och Krister avundas Hans hans förmodade manliga säkerhet. Så bollar de sinsemellan inbillade bollar. Ingen äger det den andre tror. Där sitter tio personer runt bordet och meningsyttringarna delas ut. Krister är bollkastaren, skickligt och vant för han passningarna, med sin suveräna spelförmåga. Han styr över händelseförloppet och slipper hamna i skymundan eller bli upphunnen. Han besvärjer faran. Han inte bara sväljer giftet han tillreder det också. Så sitter vi där, samlade och för en jämn dragkamp om samtalsämnena. Jag vet att där finns personer med seriösa kunskaper och meningar om sådant som intresserar mig i allra högsta grad. Men tonen är glättig och ingen eller ingenting tycks kunna stämma om. Hans leder slaget med omutlig envishet. Han gör uppvisningar på alla upptänkliga sätt; deklarerar dikter, sjunger visor, berättar anekdoter, som om han inte stod ut med att förlora sig till det tillfälliga. Jag får känslan av att han slåss med sin aldrig prövade sida, av sig själv. Han leker en lek, som är lika farlig som omöjlig. Och han tycks inte kunna avstå den: Att han är fast i sitt intresse för mig, men vet inte hur han ska vinna mig, utan att behöva offra sig själv. För jag leker inte med och han kan således inte den vägen ta sig igenom. Om han ska vinna det han traktar efter måste han träda innanför mina dörrar. Vågar han det? Vad jag rysandes gav akt på denna kväll var ”hustrun”. Vilken beklagansvärd syn, visst ser och hör hon sin mans sprattel och vad kan hon göra, annat än att försöka lägga skulden på den, som får hennes make att uppföra sig förunderligt.

Jag börjar märka att uppbrottet från Jesuiterna har gjort ett stort ingrepp i mig. Det är en stor förlust för mig, att tvingas bort ifrån den enda andliga atmosfären jag hade tillgång till. Min misstro som jag frenetiskt försöker bekämpa, sätter krokben för mig.

Somnar frampå morgonsidan, vaknar då dagen redan har fallit i mörker. Ligger länge i mörkret och känner efter hur det känns. Minns hur det förr kunde vara ångestladdat att vakna i mörkret och finna mig ensam. Nu kunde jag reflektera över vad som tidigare hade gripit mig, vad denna ångest hade rotat sig på. Men ångest, den djupa ångesten håller sin förklaring inom sig. Det är det obegripliga, det ordlösa, tomheten utan klang och färg som är ångestens kärna. När frågan finns där: Vad är det som händer mig? Har ångesten redan upplösts och ett problem eller en svårighet har infunnit sig. Jag funderar, där i mörkret, över vem jag verkligen är. Jag finner inget bestämt svar, men en igenkännlig glädje och värme över att jag lever. Jag minns bestämda situationer och personer ur det förflutna, men jag själv som igenkännlig är här och nu. Och om jag ska känna mig själv i det förflutna blir även jag en person som ses objektivt. Det subjektiva är här och nu. Allt annat är föreställning, dikt och historia.

Jag sitter här i sängen och läser ur Jungs självbiografi ”Mitt liv”: Min första uppgift var att penetrera djupen i min egen själ. Jag gjorde en början genom att uppteckna de fantasier som hade kommit mig till del, medan jag ”lekte byggmästare”. (Han satt i trädgården och lekte med stenar, som han placerade i slumpartade mönster.) Det var en oupphörlig ström av fantasier som därigenom utlöstes och jag gjorde mitt bästa för att inte tappa huvudet utan att kunna finna en väg att förstå dessa märkliga ting. Jag stod hjälplös i en för mig främmande värld, och allting tycktes mig svårt och obegripligt. Jag levde ständigt i en intensiv spänning och det föreföll mig ofta som att jättelika stenblock störtade över mig. Det ena åskvädret avlöste det andra. Att härda ut var en fråga om brutal kraft. Andra hade blivit nedbrutna därav; Nietzsche, Hölderlin och många andra. Men det fanns en demonisk kraft i mig, och det stod från början klart för mig att det måste finnas en mening i det som jag upplevde i fantasierna. Känslan av att lyda en högre vilja, då jag höll stånd mot det omedvetnas anstormning, stod utom tvivel och blev riktningsgivande vid bemästrandet av uppgiften. Jag var så upprörd att jag måste göra vissa yogaövningar för att hålla mina känslor i schack. Men eftersom mitt mål var att få veta vad som försiggick inom mig, utförde jag dem blott så länge jag behövde för att skaffa mig lugnet åter och kunna ta upp arbetet med det omedvetna. Så snart jag hade känslan av att åter vara mig själv, gav jag upp kontrollen och lämnade åter ordet åt bilderna och de inre rösterna. I den mån jag lyckades översätta känslorna i bilder, det vill säga finna de bilder som låg gömda i känslorna, inträdde ett lugn. Om jag hade låtit det stanna vid känslorörelsen, kunde jag ha blivit sliten i stycken av det omedvetnas innehåll.

Då jag avskriver detta rör jag vid det som var svårt för mig, vid den tiden då jag var helt innesluten i min starkt känslomättade värld. Minnesbilder rycker fram: människor som lik, som demoner, som elektriska impulser och värmestrålar. Parallellt blir drömmen om Boken åter tydlig, nu som en kallelse att skriva: De inre rösterna. Samtidigt får jag en kuslig känsla av att jag för lättvindigt lämnat det okändas spel med mig. Har inte tiden efteråt varit ägnat åt att glömma, istället för att minnas mitt omedvetnas inträde? Bara tanken på att ta upp ”detta” igen och formulera det, gör mig rädd och skälvande. Samtidigt som det väcker mod och spänning. Bör jag inte se demonerna i ögonen nu då jag inte tvångsmässigt är i deras våld? Eller kan de väckas till liv igen?

Det slår mig att jag inte kan se Krister som en helhet. Jag vet att jag i början av vår bekantskap kunde se på honom, ordentligt, som en hel figur. Men under senaste året, vid våra möten, glömmer jag bort att se honom. Vid de erotiska stunderna har jag sett enstaka delar, uttagna ur helheten; munnen eller näsan, fingrarna eller handloven, en fot eller örsnibben: var detalj har framstått som erotiska attribut. Det är som att jag inte förmår att se och ta in hela honom, som om det vore mig övermäktigt. Nu, de senaste tre gångerna vi möts på musikcirkeln ser jag honom inte alls. Hans röst tränger igenom och jag är medveten, bitvis, om att han fysiskt är närvarande, men jag undviker att sätta ögonen på honom. Jag behandlar honom som luft. Ändå har jag bestämt innan mötet, att jag ska se honom, ja riktigt granska honom, men då han väl finns där glömmer jag bort min föresats. Och det är inte så att jag undviker att se på honom. Hur ska jag tänka om det? Är det så att han rent fysiskt är ointressant, att mitt intresse bara rör det han väcker upp hos mig? För hans varelse berör mig alltid på ett eller annat vis.

Det är högst upplysande! Just då Krister och jag var nybekanta råkade jag på denna bok av C G Jung, ”Mitt liv” hemma hos honom. Jag visste ingenting om denne Jung vid denna tid, ändå mindre om det som var hans livsverk. Jag lånade den av Krister och jag vet att jag läste den. Nu nära tre år senare lånar jag den ånyo (jag har aldrig tidigare läst om något jag redan läst) och läser den igen. Jag läser den med stigande förvåning, ingenting av det jag läser kommer jag ihåg. Jag funderar över vad detta kommer sig. Jag fascineras och upplyses väldigt av det jag nu läser. Jag får därigenom hjälp och konkret stöd för mina behov. Men fortfarande kan jag inget minnas från tidigare läsning. MEN, så kommer jag till några rader, som egentligen är mindre uppseendeväckande än mycket annat av det jag läst. Och dessa ord lyser som eldskrift. Först drar jag åt mig andan, som om jag ville mildra effekten av vad där stod. Men jag återfann fattningen snabbt och kände att detta inte kan drabba mig med fasa nu, men skulle ha gjord det tidigare. Och då jag fortsätter att läsa står det snart helt klart: Detta har jag läst förut! Och med ens står hela sammanhanget klart för mig: här, just här bestämde jag mig för att till varje pris bilda familj med Krister. Varför? Jo, för att undvika att drabbas av det förfärliga som Jung just här beskriver. Det är onödigt att upprepa citatet. Jag har kollat i dagboken från denna tid och mycket riktigt där står detta citat antecknat med rödpenna. Det är läst, men glömt. Men raderna som nu väckte sammanhanget börjar med: Naturligtvis behövde jag särskilt under denna tid, då jag arbetade med dessa fantasier en hållpunkt i ”denna världen” och det var familjen och yrkesarbetet för mig. Innehållen i det omedvetna kunde ibland bringa mig från vett och förstånd. Men familjen…det var fakta som ställde krav på mig…Nietzsche hade förlorat marken under sina fötter, emedan han icke ägde något annat än sina tankars inre värld… De (familjen) bevisade för mig dag för dag att jag verkligen fanns till och icke blott var ett av en andevind kringdrivet blad, som Nietzsche. Detta säger mig mycket om vad som sedan hände. Här, vid dessa ord, fattade jag omedvetet ett beslut som hade dubbel verkan. Jag kunde alltså inte fortsätta med, eller börja med, att forska i mitt omedvetna, utan att först skaffa mig en ”hållpunkt”. Denne min hållpunkt, alltså Krister, visade sig vara fullständigt värdelös. ”Vändpunkten” var ett faktum. Men vändpunkten resulterade inte i (vilket hade varit naturligt) att jag gav upp honom, utan tvärtom i att jag begynte börja med försöken att forma honom till att passa mina omedvetna syften: att bli min nödvändiga ”hållpunkt”, utan vilken jag skulle bli tvungen att ge upp mig själv och den tvingande växten som bara kunde odlas om jag fick tillgång till mitt omedvetna. Alltså! Allt hängde på honom, han blev avgörande för om jag skulle leva eller dö. Hur många gånger har jag icke i vanmakt frågat mig VAD det är som binder mig vid honom som jag tycker så innerligt illa om. Jag har nu äntligen fått ett tillfredsställande svar på denna min vanmäktiga fråga. Allt tyder på att jag faktiskt har andra tillvägagångssätt för att möta det omedvetna. Dessutom har jag upprättat en alldeles frivillig relation till ”denna världen” Jung talar om. Och jag har utvecklat en spontan relation till den familj som redan existerar, nämligen till min egen uppväxtfamilj.

Fortsätter med läsandet av Jung och upptäckter i mig själv: Jag var mycket noga med att försöka förstå varje enskild bild och varje detalj och, såvitt möjligt var, rationellt inordna och framför allt i livet förverkliga dem. Det är detta som mestadels försummas. Man låter bilderna stiga upp och förundrar sig kanske över dem, men därvid får det bero. Man gör sig inte möda att söka förstå dem, än mindre att dra de etiska konsekvenserna. Dessa tillkortakommanden frambesvärjer det omedvetnas negativa verkningar. Även den som någorlunda förstår bilderna, men tror att det räcker med detta är offer för ett farligt misstag. Med det omedvetnas bilder är ett tungt ansvar lagt på människan. Oförmågan att förstå dem lika väl som bristen på etisk förpliktelse berövar existensen dess helhet och trycker den pinsamma stämpeln av något fragmentariskt på mången enskild individ.

Morbror Gunnar begravs idag. Åke ringde just, onykter. Hans nasala, högdragna röst ruskar om mig ordentligt. Jag får intrycket att han bara är en hårsmån ifrån att fullständigt nedgöra mig. Om han för skams skull bara vågade, skulle han nog säga, att han anser mig vara en fullkomlig nolla. När jag nu lyssnar på vad han säger och hur han säger det, så inser jag vilket dåligt inflytande han har haft på mig. Att jag under så många år har ansträngt mig för att inrätta mig under honom, är fruktansvärt att tänka på. Och när jag dessutom inser att jag efterliknat mycket av hans inställning till människor och företeelser, ryser jag. Hans högdragna förakt för det enkla, vardagliga livet och den respektlösa nonchalans han visar sina närmaste är ett gravt uttryck för fåfänga och högmod. Han saknar varje moraliskt omdöme då det tar något från hans självgodhet. Han anser sig bära på undantag för varje förpliktelse. Jag känner väl igen känslorna han ger uttryck för, ömsom självömkan ömsom självhävdelse. Men han orkar inte, verkar inte ha motiv för att ta sig själv och sitt eget liv på allvar.