Natten är stilla. Ur det flödande livsloppet kommer nya och åter nya inrättelser. I grunden är mina behov oförändrade och mitt hopp och min strävan som alltid. Ligger och försöker somna. Men innanför ögonlocken växer en varelse. En stor varelse, en skrämmande varelse. Jag upplever en djup skyggelse. En stor tung, okuvlig mansperson med pockande iver vill tränga sig på mig: JAG vill inte! JAG vill inte! Skillnaden är plötsligt verklig för mig. JAG vill inte! Jag vill inte trängas med denna för myckna mansperson. Jag har varit rädd för hans storhet. Denna rädsla har fört mig bakom ljuset. Det är smärtan, som skar mig vid första samlaget, som förföljer mig. Att vara rädd för smärtan, vid sexuell samvaro är outhärdligt. Där för förvandlas smärtan till njutning. Att jag en gång, så omedelbart upplevde skam, utan att förstå den, var inte så märkligt. Jag erfor ju åtrå efter smärta, i en akt som jag djupast önskar vara fri från smärta. Att vända något ont till något gott, sker ju då det onda ter sig ofrånkomligt. Men i det här fallet är det inte ofrånkomligt. Inga band i världen kan binda mig vid smärta, annat än min egen onaturliga lust. Den inverkan Krister haft över mig är inte naturlig, inte kommen ur frisk vilja och sunda behov. Det har jag hela tiden anat, med förtvivlan och stundom vanmakt. Nu börjar äntligen verkan att räta ut sig, förloppen få klarheter och betydelse. Jag kanske är räddad ändå. Och kan se upplösningen med lättnad. Kanske att jag når dit, att ingen ond tanke faller på honom. Utan istället tacka honom i mitt hjärta för att han bidragit till att ge min lust friskhet och naturlighet. Må detta ske! Då det möjliggör liv.
I hett, strålande solsken for vi igår, Anki och jag, ut till Nynäshamns havsbad. Vid en småstenig strand lögade vi oss, med blicken ut mot en solglittrande horisont. I natt drömde jag: att det satt en stor, främmande man i min säng, bredvid mig i en annan säng låg en mindre man och vid fotändan ännu en man, som var tyst. Den store mannen pockade på något, han var påstridig och arrogant, den mindre mannen understödde honom, med en viss försiktighet. Jag försökte hålla den store mannen ifrån mig på alla de sätt. Men han var enträgen. Jag började då hota honom. Jag sa att om han inte lämnade mig ifred skulle jag slå ihjäl honom. Han smålog endast. Då jag la handen på hans axel, sträckte mig mot honom och viskade i hans öra: om du inte försvinner och min pappa kommer in och får se dig här kommer han att döda dig. Strax kände jag hur ett hårt strupgrepp trycker åt min strupe. Det är en stark och hård smärta och sedan svartnar det. Jag vaknar; förvirrad, skrämd försöker jag förstå. Jag blir ångerfull, ”ser” mannen för mig som jag avvisade. Jag vill förstå sambandet med Pappa och denne stor man. Jag tyckte mig ana något, men kunde inte hålla emot sömnen utan somnade om. Sedan drömde jag: att jag befann mig i ett hus. En ung pojke, lite efterbliven, ville att jag skulle följa honom upp på vinden, för han ville visa mig något. Jag tvekade först, men lät mig övertalas av hans vänlighet. Vi gick för en stegliknande trappa. Där uppe var det ljust och trivsamt. Där stod två sängar i vinkel, med ljusa lätta sängkläder. På den ena sängen låg en stor ritning. Jag såg inte först vad den föreställde. Men så visade pojken mig att det var ett sorts diagram, som visade musikens ”hemlighet”. Han sa att det var (oklart vem) som sänt det till mig. Jag blev överraskad och glad. Det var en behaglig, ljus dröm som lovade något.
Telefonen ringde flitigt i helgen. Jag fick för mig att det kunde vara Krister, som kommit hem från sin resa till Island, som sökte mig. Något höll mig tillbaka från att svara. Men så skär jag av kontakten med alla, som eventuellt söker mig. Tidigare var det en stark drift som höll mig tillbaka. Jag ville hålla alla borta, därför att jag upplevde, vem det än vara månde, som ett hot mot mitt välbefinnande. Så är det inte längre! Nu vill jag verkligen ha den kontakten med dem jag känner. Men ännu händer det att jag skyddar mig från dem jag inbillar mig kan ställa till svårigheter. Jag är långt ifrån fri, att svara oförbehållsamt. Ett slag av misstro är fortfarande starkt hos mig.
Varför föreställer jag mig att jag alltid ska förlora något, om jag blir vän med någon? Varför väntar jag mig inte lika väl att vinna något på det? Jag tror att jag ska förlora mig själv. Och tomrummet, som uppstår när den andra drar sig tillbaka till sitt, känns svårt. Men det börjar jag komma ifrån. Det är faktiskt inte så att jag hänger i luften efteråt. Utan är förankrad i sådant som intresserar och tillhör mig.
En starkt, obehaglig undran slår mig. Är det inte bra anmärkningsvärt att kvinnor, genom tiderna, som tydligt har en speciell begåvning, konstnärlig eller annan, dukar under och hamnar på sinnessjukhus eller dör en för tidig död. Jag får för mig att det finns ett bestämt hinder för kvinnor att utvecklas enligt sin bestämmelse, när den visar sig vara inom något område, som brukar betraktas som mannens. Och vad som mera är, så verkar hindren utgöras av de män, som själva inte lyckas förverkliga något speciellt i sitt liv.
I en artikel i DN läser jag:
Britt Arenander som skriver bland annat att: Vi vet att den franske dramatikern Paul Claudel, ett av den franska litteraturens nationalhelgon, hade en syster som inte bara var begåvad utan genial. Hon hette Camille Claudel och sjutton år gammal började hon sin hon bana som skulptör vid Colarossi–akademin. Hennes lärare, Alfred Bouchet, förstod genast att denna kvinna skulle gå långt. För att påskynda hennes karriär ordnade han ett sammanträffande med den berömde Auguste Rodin, som omgående gjorde henne till sin elev och medarbetare, senare också till älskarinna. Trots samhällets och den egna familjens motstånd och i ständig kamp med ekonomiska svårigheter fullbordade Camille Claudel en rad skulpturer som väckte beundran hos samtidens tunga kritiker. Efter Paris–salongen 1893 höjer Octave Mirbeau henne till skyarna och hävdar att hon är på samma nivå som Rodin själv och som brodern Paul, som nu gjort litterärt genombrott. Efter denna framgång bröt hon med Rodin. Ensam och isolerad arbetade hon frenetiskt för att 1905 ställa ut tretton skulpturer hos Eugène Blot. Det blev hennes sista utställning. Under de kommande åren sviktar hennes mentala hälsa alltmer och det självdestruktiva draget hos henne tar överhanden. I mars 1913 förs hon till sinnessjukhus i Ville–Evrard. Några månader senare flyttas hon till sjukhuset i Montdevergues, där hon skulle stanna i nästa trettio år fram till sin död 1943. Camille Claudels brev från sinnessjukhuset finns bevarade i sin helhet. Egendomligt nog finns det ingenting i dessa brev som vittnar om mentalsjukdom eller sinnesförvirring. De är smärtsamt klara och genomsyras av en enda het önskan: att komma ut från sjukhuset, att bli fri igen. Var finns då hennes verk idag? De verkar befinna sig i privat ägo, men en av hennes skulpturer lär stå på Genèves konstmuseum, mer eller mindre undanstoppad.
Att jag återfinner mig själv under läsningen av L. Ahlins lilla roman ”Nattens ögonsten” är inte så ovanligt. Att jag sträcker mig och drar fram Rilkes ”Duin elegierna” ur min bokhylla är heller inte så märkligt. Jag har själv köpt den i bokhandeln i Arvidsjaur 1976, fastän jag knappt visste vem han var. Jag vet av L. Ahlin att han är starkt påverkad och inspirerad av Rilke. Jag är själv starkt inverkad och inspirerad av Ahlin. Men tanken att ta fram Rilkes ”elegier” har inte fallit mig in. Så, nu idag tar jag fram den som ledd av en osynlig ingivelse. Och läser, insuper, och grips till tårar av befrielse. Elegierna rymmer även ett tålmodigt anvisande av en väg och en framkomstmetod, ett utpekande av förvandlingens möjlighet: genom att vaksamt samla insiktens och ingivelsens korta, framglimtande ögonblick, genom att troget söka avvinna ting och tilldragelser omkring oss deras inre hemligheter, deras osynliga innebörd. Menar Artur Lundkvist. Skulle jag inte tacka!
Jag drömmer om en sluttande trappteater, där salong likväl scen är branta trappor, mitt emot varandra. Jag sitter i salongen? Eller är det på scenen? På scenen, eller är det i salongen står en man med benen isär. Han står säkert, utan varje tvekan, ur hans kön växer ett barn fram.
Rilke: ”Vem satt ej rädd framför
sitt hjärtas scen?
Ridån gick upp och
scenbilden var Avsked.”
Jag har blivit bländad av borgerlighetens pråliga strålkastare. Vilket inte är så underligt, då det är dessa som lyser mest och främst. Jag har tydligen inbillat mig att det är via dem och med erkännande av dem som jag skulle få min lyskraft. Och, vad som skamset må erkännas, det är bland dem som min egenart mest kommer till synes. Därför är det ett bländljus av dubbel karaktär. Men, och det måste erkännas med klang, ingen stjärna tänds i deras salonger, som inte är av dem fullständigt besegrad. Den person, som det minsta misstänks vara egenartad, förgörs genom att den görs obegriplig.
september
Citat av konstnären Robert Henri: Om man vill veta hur en sak ska göras, måste man först helt och fullständigt vilja göra den. Sök sedan upp besläktade själar, andra som har velat samma sak, och studera deras metoder och hjälpmedel, lär av deras framgångar och misslyckanden och lägg till din egen del. På så sätt förvärvar du kunskap från släktets erfarenheter. Och med hjälp av denna tekniska kunskap kan du gå vidare och genom formernas lek uttrycka vad som finns inom dig och som i hög grad är just din musik. Man bör vara på sin vakt mot påverkan från dem vilkas uppfattning harmonierar med ens egen. Och man löper stor risk om man blir medlem i ett stort sällskap, ty stora samfund har en benägenhet att släta ut det individuella till allmän samstämmighet, att forma en och ansluta en till en lära. Man kan göra allt man vill göra. Vad som är sällsynt är att faktiskt vilja göra en specifik sak: att vilja det så starkt att man är praktiskt taget blind för annat, så starkt att ingenting annat kan tillfredsställa en. En konstnär måste lära känna sig själv så mycket han någonsin kan. Varje stor konstnär är en människa som gjort sig fri från sin familj, sin nation, sin ras. Varje människa som har visat världen vägen till skönhet, till sann kultur, har varit en upprorsman, en universell, utan patriotism, utan hem, som har funnit sitt folk överallt och varsomhelst. (Det är lätt att tänka på Jesus här!) Konstnären måste ha en stark vilja. Han bör vara häftigt besatt av en enda idé. Han bör vara genomsyrad av idén om vad kan önskar uttrycka.
Jag är på väg i en ändrad riktning. Ändå var den vägen öppen och lyst från början. Kringgärdad är den av tvivel, av tvekan, därför att den var så naturlig, så nödvändig. Just därför att den var omöjlig att frångå, så sjungande blodtörstig var det självklart att jag skulle vika av på villovägar. Och söka upp de vägar som jag trodde mig kunna stå objektiv på. Att viga sig till det som inte stod mig närmast trodde jag var riktigast. Att tvinga mig bort från det som betydde mest för mig, tycktes mig ärligast. Så har jag hankat mig fram med att konsekvent försöka göra det omöjliga möjligt, att vända svart till vitt, i upprepningar som nu tycks fullkomligt meningslösa. Att inte en enda gång ge vika för det givna, det möjliga. Utan istället idogt vara verksam med att flytta på fastvuxna elefanter. Jag har givit mig in i projekt som syftade till att vrida världen rätt. Jag har gjort det onödigt svårt för mig. Arr lära sig något man tror sig kunna, är ohyggligt svårt.
Det är ett äventyr att gå in i den fiktiva världen. Ännu ryggar jag, då jag märker vad som finns tillgängligt däri. Det som vanligtvis hindrar en tankes gång, kan nu läggas i dagen. Visst är det förfärande, annat högst upplysande. Inte visste jag att jag umgicks med sådant tankestoff. Inte visste jag att jag var insatt i hur man plågar en annan. Inte visste jag att jag visste hur ett fängelse bäst skulle planeras för att vara straffande. Jag vet det. Och jag vet mycket mer om det onda än jag tror mig veta om det goda. Och tänk! Att det gör mig faktiskt inte förvånad, inte skäms jag för det heller. För vad jag naturligtvis vet om, är vår värld. Den värld vi alla lever i. Vad annat kan jag känna till. Vår värld, vi måste våga se oss så som vi är. Det måste vi våga. Vi måste ha modet att se oss så som vi är. Vår värld är inte vad den borde vara. Vi lever inte i något paradis, varken förgånget eller kommande, vi lever här och nu. Vi är begränsade, oerhört, om vi tänker oss ett paradis. Men tänker vi oss och vår värld såsom den är, glider gränserna isär och ihop. Det är nog att vi förmår glida över de gränser vi tror att faktiska. Själva denna tanke, glider över gränsen mellan galenskap och vishet. Den stannar inte på någondera sidan, den glider fram och tillbaka. Att hålla sig i gränstrakterna, befinna sig där linjerna strålar samman, gör det lättare möjligare, att vara gränsöverglidare.
Socialdemokraterna vann valet med god marginal. Jag visste det på förhand.
Det är när jag dras till en specifik uppgift som längtan efter någon att ägna mig åt kommer. Det är en hissnande glädje att överösas av idén, romanidén. Men så snart som jag kommer in på detaljarbetet tappar jag glädjen, entusiasmen. Och kvar blir våndan, att jag inte kan. Det är känslan av dess betydelse, den inneboende kvaliteten, värdet som övergår möjligheterna att förverkliga. Det finns ett motsatsförhållande i själva fenomenet. Istället för att ge uttryck åt en erfaren upplevelse beskriver jag den. Jag kan alltså inte ge uttryck åt själva skeendet, utan fastnar i förklarandet, beskrivandet. Istället för att ta fasta på att jag upplever och låter det styra, så övergår jag till att förklara det. Jag går inte in i det som sker utan går ut ur det. Det slår mig nu att jag har överlevt just på grund av att jag fattat, gripit om, det som hänt mig och andra. Jag hade inte fritt rum att vara bara hemma hos Mor och Far, någonsin. Det gives mig inte än idag, att bara vara, bara göra. Jag känner tvånget ännu, som ett stålband kring bröstkorgen, att vara något mer, något bestämt, synligt. Att synas vara, som om jag inte existerade om jag inte manifesterar min existens. Finns jag om jag inte syns och hörs? Existerar jag bortsett från min rumsliga synlighet? Om jag inte ständigt låter, synes jag vara något av andra bestämt. Detta är inte sant idag. Jag existerar även utanför deras synkrets. Och jag är, jag är massor.
Efter teveprogram på program lossnar något som suttit fast. Jag ska inte gå tillbaka i någon form. Inte lägga några fler bitar till mönstret. Jag är rädd, visst är jag det. Men jag ska fortsätta att gå min väg. Jag befinner mig i ett utanförskap, det är situationen. Jag vet inte vad jag saknar, men gemenskap kallar jag det.
Jag vaknade med följande mening på läpparna: kunskap är inte impuls, utan dess resultat. Jag vill ha en ny-annan-syn. Jag är utled på de tankebanor jag slitit ut. Jag befinner mig i relativt fritt fall och behöver nya impulser.
Djup ambivalens och kortslutning, vilket väcker upp rädslan för det omedvetna.
Att ana mer än att förstå. Hämtar den beställda boken på biblioteket. ”Raskolnikov -Den kluvnes väg mot helhet”. En analys av Dostojevskijs bok ”Brott och straff”, som just behandlar mordet som psykologisk funktion. Jag börjar läsa boken och en namnlös fasa växer fram. Vad som kommer upp ur mig är, nu utan skydd, en klar sammanhängande bild av mig själv som en mordlysten person. Jag erkänner för min tanke om mig själv, att jag som liten i djupet av mitt hjärta önskade att Pappa skulle dö. Jag önskade det så hett, att jag fantiserade om att själv hjälpa honom att dö. Jag upplevde att han Pappa stod i vägen för liv i alla dess former, kom bara han bort skulle allt bli annorlunda, det skulle bli lätt, glatt, ljust. Detta har sedan förföljt mig. Flera personer har kommit i vägen och samma heta önskan har dykt upp. Jag har blivit vanmäktig under deras befintlighet. Och tanken, önskan har då varit att ”om de dog skulle jag vara befriad”, allt skulle då bli lättare. Att själv befria mig, frigöra mig har inte funnits som möjlighet. NU kan jag se detta svarta omedvetna mönster och förstå sammanhangen. NU kan jag se att jag av eget fritt val kan frigöra mig från Krister, som varit en enda djup långsam plåga, utan att jag måste ”döda” honom. Han har inte den makt över mig som min Far en gång hade över mig och mitt liv, då jag var barn och helt, jag menar helt, beroende av honom.
Så mycket jag gjort utan att veta varför. Jag står frågande. Det är underligt men talande. När jag ser tillbaka och ser på det jag har gjort, faktiskt gjort, utan att tänka, alldeles av mig själv, ser jag ett mönster. Att det mönstret inte stämmer med vad jag tänkt mig är förvånande, men stärkande. Mönster som blivit av mig själv är enhetligare och rakare än vad jag föreställt mig. Jag har drivits på sidan om mig själv och ofta i strid med mig själv av en idealbild som varit stum. Det var med förvåning jag hör mig själv säga till Björn Nilsson i pausen på föreläsningen hos Eugenia: Jag är stum i språket. Jag sa också vid samma tillfälle: att jag som femtonåring övertog de vuxnas språk, kunde mycket väl samtala med dem på deras språk, men jag förstod det inte. Jag förstod inte vad jag sa och inte vad det betydde, men jag kunde orden. Jag förstår det fortfarande inte, men jag behärskar det. Björn trodde mig inte. Björn hade avlyssnat några tonåringar på tunnelbanan och lagt märke till att de endast begagnade sig av tre uttryck i sin kommunikation. Det slog mig att vårt invanda språk kanske inte har mer betydelse än att det kan uttolkas av dem som inte är invanda, till tre uttryck eller läten. Jag sa så, att vi kanske inte säger mer till varandra egentligen än att det kunde sägas lika bra med dessa uttryck och att resten, alla andra ord är onödiga. Efter pausen förstod jag ingenting av vad Rainer Carls sa. Ingenting! Ingenting av vad jag tidigare tyckt vara så klart var nu begripligt. Jag var stum i språket och dessutom döv.
Jag drömmer i natt att Krister kom i min dörr. Han stod där liten, i normal storlek, med brunrutig skjorta (en sådan som Pappa har), med ett naket ansikte. Jag var i köket med någon mer, vi skrattade när vi såg honom stå där -bara. Skrattet var inte hånande, men befriat. Han som fungerat som gestalt för mitt mörka omedvetna, var nu synlig, normal, neutral.
