1981-1983

Oktober

Nu går det fort! Upptäckterna tränger fram. En efter en får ljus över sig. Det märkliga, eller det faller sig naturligt, är att det inte förändrar något i den yttre världen. Upptäckterna är ett skeende inombords, ett verkligt aha! och inget mer. Ett annorlunda synsätt kommer till stånd, men det som ses är konstant. Att ge upp det gamla blir meningsfullt och positivt och det nya får plats istället. En visshet växer försiktigt fram. Att ge upp sig själv utifrån denna smygande visshet är enklare än jag trott. Att så klart och naturligt inse att det egna handlandet är blott och bart ett fåfängt försök att styra tillvaron, en tillvaro som inte går att styra, annat än med tvingande metoder. Jag har så länge jag minns avstått från att tvinga mig till någonting, men inte lyckats finna mig i att det inte blivit som jag velat. Jag har förstått att det som skall komma till mig måste komma som en gåva, min påverkan förutan. Men jag har lidit fruktansvärt av att inte gåvorna har infunnit sig. Alltså har jag befunnit mig på halva vägen. Och trasats av denna kluvenhet. Jag inser nu vad mitt helvete bestått av. Tillfälligheterna som tidigt fått råda mitt liv, har fungerat som intuition och uppfattas som riktiga. Jag ville inte själv styra mitt liv, det var något som hindrade mig från det. Bristen på kunskap gjorde att jag inte kunde rätt ta emot och inte rätt ge ifrån mig de gåvor som blandade sig i mitt liv. Begreppet t i l l f ä l l i g h e t rymmer i sig självt en varning, en fara …fällig… kommer av fälla. Fälla är något ont man hamnar ovetandes i. Fälla är också något man gör för att undanskaffa något. Om tillfälligt ersätts med slump så förändras ingenting, utan det förvirrar. Jag har levt i ett främlingskap. Från början upplevt allt som fel och jag har tagit på mig felet. Jag har med alla möjliga svängar styrt in mig på vägar som skulle inpassa mig i det samhällssystem som jag tillhör. Jag har inte kunna se bortom detta system. Till det har jag saknat kunskap. När jag nu förstår att detta, vårt samhällssystem är ett av flera, så kan jag känna mig löst från dess bojor. Jag behöver inte lyda under ett politiskt system eller dess ekonomiska lagar. Jag behöver inte TRO på ett politiskt system, även om jag måste anpassa mig till de gällande lagarna. Jag behöver inte se sanningen representerad av det politiska system jag måste inordna mig efter. Den sanning jag tror på finns utom de skiftande politiska och ekonomiska systemen De politiska och ekonomiska systemen är ramar för social och ekonomiska skötsel, men de är inte innehållet i människors liv.

Något mycket speciellt hände i förrgår natt. Efter intensiv samvaro med Åke under ett dygn och i ett alldeles särskilt tillstånd hos mig, ett förhöjt sinnestillstånd. I dessa, återkommande, intensivt sensibla själstillstånd är anden så stark att all materia upplöses och alla tingen blir svävande rörelse. Nå, så på natten då jag låg i min säng och skulle sova, bra uttröttad, var jag kvar i detta egendomliga varatillstånd. Jag ligger och stirrar ut i fria rymden. Även om jag försöker gripa tag i tingen, så är det omöjligt, de upplöses. Det är en känsla av evighetsexistens som härskar. Jag får ingen kontakt med det krassa nuet. Det omkring mig liksom jag själv svävar i en andeatmosfär utan namn och begrepp. Ett intet som samtidigt är alltet. Inget skrämmer, det är bortom personliga känslor och rädslor. Så bryter något från det förflutna igenom. Jag kan inte komma på vad det var som visade sig först. Men strax är ett helt komplex tydligt. Det är Sune och allt som hör till honom som framstår naket och bart. Tryggheten, hemmet vårt, det givna, som inget krävde. Det var tiden före. Före valen, då inte frågan om jag älskade eller älskades hade uppstått. Det framstod nu som paradisiskt, paradiset före syndafallet. Ett tillstånd före bortom lycka och olycka, ett idealtillstånd. Det var sp stark att jag tappade andan. Jag hamnade mittemellan skratt och gråt. Jag genomfors av ett enda: Så är det, så är det! Men vad exakt det var, var outtryckligt. Först efter kom glädjen, som om jag nu funnit vad jag saknat och nu hade det framför mig och bara hade att sträcka ut handen och ta för mig. Men snart ryckte vetskapen om det nuvarande fram. Sune står ju inte kvar och väntar. Vid det rusade förtvivlan fram. Varför stod han inte kvar? Bestod mitt misslyckande just i det, att han inte väntade? Sune som sagt att vad som än händer så kommer vi, han och jag, att bli tillsammans till slut. När hela denna sak kommer upp i medvetandet, så läggs något viktigt till, nämligen vad som för övrigt hänt. Att jag under tio års tid varit fullt upptagen med att komma tillrätta med mitt liv och helt har glömt av honom. Jag har hoppat över honom och allt som hör samman med honom och lämnat honom utanför. Det har jag gjort. Nu framstod tiden med honom som det viktigaste. Och som jag har gjort som det värsta. Jag har själv tagit detta steg, men jag har inte förstått det, inte förstått konsekvenserna. Och vad mera är jag har inte kunnat erkänna att jag själv bär skulden till att det blivit så här. Visst har jag varit mån om att ingen skugga skall falla på Sune för vad som hänt. Detta framstod där i natten om än inte så formulerat som nu.

Lördag kväll ute på Furubo. Hitkommen onsdag förmiddag tillsammans med Åke, som for hem igår förmiddag, stannar jag till i morgon förmiddag

Klockan är snart ett på dagen och jag ligger ännu och ser ut i ett gnistrande klart soldränkt höstlandskap. Det är vackert. Jag skulle ha gått upp tidigt i morse, då väckarklockan ringde, för att ge mig iväg in till stan. För att vara tillgänglig när Mamma hörde av sig. Söndagsmiddag med Bengt var bestämd, det vill säga om Bengt hade tid. Nu gjorde jag inte så. Jag avvek från det uppgjorda och lovade. Det kostar på. Hela förmiddan har jag drömt, vaknat, somnat om Drömmarna har entydigt handlat om död, sjukdom, uppslitande scener med Mor och Far. Men jag har hållit mig över ytan, inte fallit i mardrömslik vanmakt. Den mest sammansatta drömmen har sjunkit undan för minnet. Men den var en variant av de ständigt återkommande; irrfärder i långa källargångar, möten med personer jag inte når samförstånd med. Kaos, förföljeseångest, är temat. Men det har skett en lättnad, jag är inte helt utlämnad åt slumpen. Det är ”något” som bär mig och som i änden på drömmen också framträder och skänker lättnad och förklaring. Jag förstår mer och mer vad det kostar på att frigöra sig från jordiska bindningar. Under förmiddans lopp, mellan dröm och vaket, har knuten skymtat. Ömsom har trotset kommit upp, ömsom medgörligheten. Då trotset bestämmer viljan tränger skuldkänslan på. Med medgörligheten samsas fegheten, det förenklade uppgivandet. Jag intalar mig att medgörligheten är en kärlekshandling, att jag ger mig för Mors önskningar därför att jag vill göra henne glad och därför att jag inte vill, ens orkar med att göra henne ledsen. Men jag måste tvinga mig till detta; att våga gå emot henne, även om det skulle göra att hon blir olycklig. Jag gör det ju inte för att göra henne ledsen. Jag gör det därför att jag måste handla frivilligt, utan tvång och skuldkänslor. Det är en himmelsvid skillnad. Men hon kan ju inte veta, kanske inte skilja på dessa avsikter. Jag måste alltså handla utifrån mina avsikter, utan hennes medverkan. Och det är det som är knuten, öppningen till frigörelse från tvångsbindningen. Det går dessutom inte att stoppa denna mognadsprocess när den väl har kommit igång. Själva medvetenhetsprocessen skapar görliga förmågor att bruka för processens fortgång. Är väl tanken en gång ställd i sanningens ljus trivs den aldrig mer i mörkret. Den söker begärligt efter mer och mer ljus.

Tillbaka i stan. Det var med glädje och ro jag klev innanför mina dörrar i går kväll. Men frampå natten när lyset släckts och det är hög tid att somna då kommer existensens mest primära kallelser i fokus. Tankarna far hit och dit och det är omöjligt att komma undan. Pengar, jobb, kort sagt försörjningens angelägenhet tränger på. Den ena fenomenala iden efter den andra konstrueras. Och anmärkningsvärt nog så verkar det så enkelt och givet att sätta dem i stånd, där i nattmörkret. Och så när dagsljuset sprider sitt sken över idéerna faller intresset undan. De verkar genast så överdrivet ambitiösa. En sak är i alla fall säker, det är med ångestfull insikt jag har blivit medveten om att jag har mitt liv med allt vad det innebär i egna händer. På dagen försvinner detta faktum men i nattmörkret framstår det i all sin tydlighet. Det är en tid då all strävan sträcks mot, att bli sig själv, att frigöra sig från tvång och bundenhet, sedan kommer en tid då denna strävan förverkligats en bit och resultatet står där och ropar: Se´n då? Vad göra sedan motståndet är nedbrutet? Vad göra med det frigjorda livet? Vad som är frihet får inte medföra att nya tvång och bindningar kommer till. Hur? Sedan jag somnat framemot femtiden i morse vaknar jag vid sjutiden krampaktigt gråtande. En fullständigt låst, inkapslad förtvivlan grävde sig fram. Demonerna svävade över min själs ensamhet. Även om jag vetat att det måste komma och också envetet söker upp det är det ändå fasanfullt då det väl kommer. Att stå inför en naken, ännu oprövad verklighet med brännande sår efter tidigare prövningar, är förfärligt. Jag vet nu, bättre än förr vad det är som kommer. Jag vet också att jag inte kan fly det, utan måste ta emot och stå kvar. Drömmen: (samma tema utspelas med infernalisk noggrannhet). Jag förstår att polisen har slagit till mot huset jag bor i. De har tagit bort alla lås på dörrar och tänker plombera dem. Jag skrattar högmodigt åt deras företag och tar mig upp för långa spiraltrappor för att komma till min lägenhet, som ligger allra högst upp i huset i vindsplanet. När jag kommer in, finner jag en oreda som jag inte ställt till med. Jag blir arg. Samtidigt dyker en ung tjej upp. Hon säger, eller visar, att polisen söker efter knark. Det finner jag inte märkligt. Men reagerar över att de misstänkt mig och letat hos mig. Tjejen låter ana att jag inte ska vara så säker på min oskuld. Jag skrattar år henne och svarar att jag vet att jag är oskyldig. Jag lägger strax märke till att hon är lite underlig, får för mig att hon måste ha rökt hasch eller så. Men tänker ändå att det inte kan fälla mig. Dörren ut till trappen är öppen och en oordning uppstår. Polisen håller på att slå ett hål i min dörr för att sätta in en skruv och försegla lägenheten. Jag tänker lämna lägenheten och låta lagen ha sin gång, fortfarande övertygad om min oskuld. Ett virrvarr uppstår. Plötsligt finns ytterligare en tjej med. Hon visar alla tecken på drogad. Jag försöker få henne ur vägen, men förstår snart att hon inte tänker ge med sig. Hon hånflabbar åt mig och mina försök. Och jag fattar att hon vill sabotera för mig och att hon också kan det. Jag smäller igen min dörr, som nu inte går i lås och drar henne med mig nerför trappan. Hon gör motstånd och försöker komma fri, för att springa upp igen. Den första tjejen är åskådare, tar inte ställning. Den drogade kommer lös och springer upp. När jag kommer efter henne in i min lägenhet finns min misstanke där: att hon har kunnat hinna gömma ”något” olagligt. Hon skiftar nu attityd och följer självmant med mig nerför trapporna. Jag tänker: att vad hon än har gjort så är det utan min medverkan och jag kommer att neka. Som om hon hade läst mina tankar stannar hon upp och tar fast mig och förbereder sig på att påverka mig med droger. Hon tar ett djupt häftigt bloss av hasch och sveper in mig i röken. Jag håller andan för att inte inandas röken, men inser att hon lyckats sätta lukten på mig i alla fall. Hon skrattar högt, hånfullt triumferande. Så är vi på gatan. Den är fylld av ett uppbåd med poliser och nyfikna. Jag förstår medens att jag räknas till de ”skyldiga”, de misstänkta. Snabbt slingrar sig den drogade tjejen och smiter. Jag hänger på utan att tänka mig för. Vi befinner oss på flykt undan förföljarna. Hon känner sig uppenbart i maskopi med mig. Och jag kan inte göra någonting åt det. Jag har ju redan smitit med henne. Så börjar flyktens alla fasanfulla etapper; nerför vingliga trappstegar och hisnande stup. Jag erkänner min tacksamhet mot henne att hon gett mig sådana dyra och bra skor De kommer väl till pass nu. Vi springer och hasar oss ner. Men så står jag inför en bräcklig fotstege som är lagt rakt ut i luften. Jag ser igenom stegen, tomma luften. Där stannar jag upp och säger: där går jag inte. Någon säger åt mig: gå runt istället då. Jag finner strax en omväg men med fast mark under fötterna. Precis när jag ska runda en sväng märker jag att skorna är helt utslitna, det fanns ingen botten kvar i dem. Jag tar den ena av foten och ser att den är av lackad plast, ett konstgjort material. Det jag håller i handen är inte en sko, det är ett skämt. Jag se förvånat på henne och hon tittar hånfullt på mig och säger kallt, skrattande: ja vad trodde du de där har jag köpt för fyra och sjuttiofem. Vi är nu framme vid en gata där det står stora mekaniska, välutrustade polisbilar. Fyra polismän i varje och med plats för två ”tagna” där bak och med ett litet hopklämt utrymme på utsidan om de två poliserna. Jag känner lättnad över att få ge mig och springer fram till en bil, men den fylls av andra och det blir ingen plats över åt mig. Nästa bil är också upptagen, men det lilla utrymmet på sidan om finns kvar. Jag tränger in mig där och någon trycker till dörren och jag sitter som i en fälla. Bilen är som en stor tung vagn som de använder i bergochdalbanan, utan tak. Strax jag satt mig där spänns en mängd säkerhetsbälten runt mig. Och jag vet inte om det är för att hålla mig fången eller om det är för min säkerhets skull. Jag känner mig något så när säker, att jag var på väg till en lösning, att det skulle bli tillfälle att jag skulle få förklara mig, få möjlighet att svära mig fri. Så sätter vagnarna igång med rasande fart. Poliserna skrattar och nojsar med varandra. Så kommer vi in på en sorts spårbana. Det liknar en bred bana av järnvägsspår, bara det att spåren är av trä likväl som syllarna och spåren löper inte rakt utan härs och tvärs. Vagnen rusar fram och kränger hit och dit vart efter den hakar i ett spår och övergår i ett annat. Banan lutar först i svag lutning uppåt. Vagnens rasande fart gör att banan rusar för blicken. Jag frågar poliserna om vanliga bilar också kan köra här. Jag får inget svar, de nickar framåt. Nu tycker jag att de inte liknar mänskliga varelser längre. De grinar med stela miner. Så tar banan slut och övergår i ett mjukt underlag och samtidigt blir lutningen vertikal, vagnen rusar rakt upp. Jag blir vettskrämd för att vagnen ska tippa baklänges. När vagnen kommit allra längst upp stannar den. Jag skriker av fasa för att falla tillbaka hela långa vägen och klöser mig fast i det mjuka oljiga underlaget. Men förstår att jag inte kommer att orka hålla kvar hela den tunga vagnen jag är fastspänd i med mina bara händer. Jag ser åt sidan och ser i skuggan hur stora järngrepp fälls ut och fångar upp vagnen. Jag förstår hur löjligt barnsligt det var av mig att tro att jag skulle kunna hålla detta på plats. Vagnen rutschade ner till banans slut. Då varslade jag att mina händer var totalt söndertrasade. Jag skrek rakt ut att jag skulle anmäla detta och fanns det något vittne till vad som hänt, så kom fram. Det kom en anonym kvinna, klädd i en vit overall, fram och ställde sig intill mig. Jag försökte få av mig de vita gummihandskarna men de kletade sig fast. Händerna smärtade svårt och då jag fick bort handsken på vänster hand såg jag att fingrarna var svårt demolerade. Jag snyftade och grät så våldsamt att jag inte fick fram några ord till henne som ville vittna för mig. Hon var helt neutral, mest avvaktande. Jag skulle försöka få hennes namn och adress, men jag kom inte fram med orden Så vaknade jag gråtande. Åke, Anki och okända ansikten spelade för mina ögon. Jag bönföll om förskoning, bad att inte bli prövad så hårt, men genomfors samtidigt av vissheten att det naturligtvis är rätt och sant.

I vågor går modet. Jag är så nära att förlora behärskningen och ringa upp Krister och bara säga: Här har du mig, ta mig om du vill ha mig, att det endast är ett halmstrå som hindrar mig. Men så dyker minnena upp, just exakt så har jag känt mig tidigare och då har det varit andra som står pelare för mitt vacklande mod. Då faller misstanken på att det är ett allmänt behov att ge upp när rädslan kryper sig på. Men min rädsla för Krister är verklig. Jag är rädd för hans inverkan, att han ska skapa kaos i min tillvaro. Det är kaos jag är rädd för. Kaos och förvirring, att den lugna linjen ska rubbas. Jag måste hålla ut och hoppas på att tiden verkar för mig.

Nattens tystnad och mörker har det sanna med sig. Jag har så svårt att säga ett enkelt ja till det som är. Jag vrider mig som en mask, vill komma undan. Jag vet att en död står för dörren och ännu en i all tid och jag ryggar fastän jag vet att det inte finns någon avväg. Till döden går man inte genom öppna dörrar, nej genom stängda dörrar tränger man sig igenom. Det är bakom de stängda dörrarna livet finns. Att som Ahlin, bära den lilla jordbit för den sista vilan med sig, i sig är att ständigt stå öga mot öra med den död som är livets födelse. Ahlin talar: ”Det är viljan som adlar eller fördärvar oss. Så sorlar historien av tungomåls skilda bruk och det myllrar däri av olikformade gestalter, fastän den råa utgångspunkten är en och den samma. Vem vågar lyssna på alla tonfall och se alla gestalter; vem behåller sansen när det främmande tränger på med våld? Inte underligt att föräldrar ängslas och att kulturen håller sig med opinioner och samhället med civilt våld. Med formen griper vi livet och vi älskar och vi fruktar den form som vi har lyckats förvärva. Den gör oss träffbara, till liv och död. Utan formen tar intigheten vid, kaos, det anonyma och demoniska. SÅ står då försvaret mobiliserat vid gränserna för att allt vårt skön må få utspelas innanför. Det måste finnas en sammanhållande kraft, stöpformar och hållbart kitt, ty vi är inte starka nog att öppna gränserna och mottaga det namnlöst avvikande. Allt måste formas om och bli vårt. Inga krafter räcker till det, inga motord och hatord med vilkas hjälp vi försöker hålla det annorlunda borta. Vårt behov av samverkan med något så när lika är för stort, vi är ständigt utsatta, alla måste kunna det lösenord som gäller. Samtidigt misstänker vi inom oss att vår plastik sitter lös och är lätthanterlig som fnöske. Alltsammans är ju vårt verk. Vi har med möda uppfunnit det och fostrat oss till det.” Lars Ahlin har talat.

En arbetsvecka är till ända. Det är inte utan att jag känner mig nöjd. Visst är det rörigt, visst är det tömmande att vara till hands och till tjänst oavbrutet från morgon till sent och knappt få något tack, men det är också något av djup glädje. Även om förväntningarna alltid är högre ställda än vad jag lyckas infria, så kan jag aldrig riktigt tappa sugen. Att laga mat, finns det något mer elementärt, fundamentalt meningsfullt?

Den trettionionde födelsedagen för mig. Föreläsning hos Carls, en fröjd för själ och hjärta, som vanligt. Jag har burit med mig en djup varm känsla, en förvissning om vad kärlek är, hela dagen. Den känslan föddes ur en dröm jag drömde i natt.

November

Vilken gång i ordningen och om det är sista gången vet jag ej, men mitt hjärta mjuknar och ömmar då jag tänker på Krister. Det är inte så att jag glömt sådant jag retar mig på eller tycker illa om, men sådant han gjort som visar hans goda sidor framskymtar också. Så värms mitt hjärta av honom. Jag är en rädd människa när det gäller att sträcka ut handen och släppa någon innanför huden. Nu, mer än någonsin drar jag mig undan. Tidigare då jag inte tänkte mig för öppnade jag min dörr och delade med mig oreserverat åt den som ville in. Nu har jag blivit snål och nogräknad och vill egentligen inte släppa in någon, som inte har en plats i mitt hjärta. Och det inser jag helt klart. Det är som om jag vaknat upp ur en urskillningslös dröm. Och nu skiljer jag samvetsgrant ut vargarna och rävarna från lammen. Jag ömmar för lammen, men lämnar de andra att leva sitt liv.

Läser D H Lawrence och detta: ”Med vad rätt väntar man att någon skall göra en lycklig. Det gör varenda kvinna både i Europa och i Amerika. Ve den man som gör henne olycklig. Förväntningen är arrogant och oförskämd. Kan man tänka sig någonting mera barnsligt än en mänsklighet som tjuter för att den inte är lycklig.” Det träffar mig som en pil och luften går ur ballongen. Det är ju faktiskt det, att göras lycklig, som jag förväntar mig. Och blir arrogant och oförskämd när jag inte lyckliggörs av honom. Skam! Det är rent dåligt. Skulle jag då inte kunna prestera detta själv och avlasta honom från det inbilska kravet. Frågan är om han skulle vilja det?

Jag går till min kvällsstädning som till altaret, gör bot. Tanken, längtan, viljan att slå mig ihop med Krister är klar. Det är bara det att jag inte vill meddela honom det.

Det finns mycket som tar tid och energi, om man bara sätter ögonen på det. Jag blir faktiskt förskräckt då jag nu inser hur mycket av min tid som jag har lagt på att vara upptagen med förhållanden. Och det mest förargliga är att jag inte gett min tid och energi åt dem, männen, utan åt att vänta, och räkna ut och förstå varför det är så fel alltsammans.

Efter Erwin Bischofbergers kvällsföreläsning på Eugenia sitter jag här och väntar innan jag går till min kvällsstädning. Krister ringde i eftermiddags, helt apropå. Vi talades vid ett bra tag. Jag förslog att vi skulle träffas och det tyckte han också. Om man inte vågar stå i livet där det är, finns, utan ska vänta tills det blir rätt tid, då rinner livet förbi. Utan konstigheter har en kontakt åter öppnats mellan Krister och mig.

Jag sitter i min säng och läser, när jag plötsligt känner en otydbar, men tydlig förnimmelse, av en tvångskänsla. Väl uppövad låter jag känslan komma fram. Vad rör det sig om? Jag känner väl igen den. Långt bak dallrar något, igenkännbart. Det känns som intellektuell andnöd, inte fysisk utan själslig andnöd. Pappa, bilden av Pappa framtonar. Naturligtvis har det med honom att göra. En tanke: kärlek är underkastelse! Så var det. Det är inte något jag vill, men något jag är rädd för. Rädd för kärlek, eller rädd för underkastelse. Måste det vara underkastelse? Eller vill jag underkastelse? Nej, det får inte vara sant. Efter drömmen; om den misslyckade strävan mot höjderna, har jag lyckats naturligt att ge upp. Aktivt gett upp strävan att nå upp till ett paradisiskt tillstånd. Jag har stapplandes börjat gå på den mark jag nu har under fötterna

Hemkommen från Rainer Carls reträtt ute hos Birgittasystrarna i Djursholm. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag känner mig inte hemma i den miljön, bland dem som bevistar sådana evenemang. Jag känner mig klumpig, grov, smutsig, ja vulgär på nåt sätt. Vet inte hur jag ska föra mig. Systrarna är ett under av anspråkslöshet och lever sitt självklara liv. Det är avundsvärt, verkligen.

Det tycks mig som om jag har lämnat tveksamheten bakom mig. Och utan att känna ångest eller ånger. Krister och jag var och lyssnade på Mozarts Requiem i Maria kyrka igår. Det var en upplevelse. Musiken spelade på tidstrogna instrument tillika med kör och solo, var mycket skön.

Jag har aldrig tyckt att prat är arbete. Jag har koncentrerat mig på att handla, göra något. Det är inte undra på att jag har känt mig vilsen inom den sociala sektorn, där gränserna är flytande mellan prat och handling. Jag har märkt att prat som går under beteckningen möten, mer och mer får en framskjuten betydelse. I vissa fall utgör mötestiden en tredjedel av arbetstiden. Ju längre tid vi använder till att prata om vad vi ska göra, desto kortare tid får vi till att göra det på. Arbetstidens längd är ju konstant.

Jag kommer att tänka på min senaste dröm: jag finner mig själv på en stor välbefolkad gata (kanske Kungsgatan). Jag har endast ett kort linne på mig, så kort att det knappt skyler mitt kön. Jag står där och drar i linnet för att försöka få det att dölja mig. Men så sker något särartat. Jag finner mig i situationen, inser att jag inget kan göra. Jag sträcker på mig och går gatan fram. Jag känner ingen blygsel och ingen skam, upplever det olyckligt visserligen, men inget av katastrof. Jag tänkte efteråt med undran och förvåning på drömmen. Det var för mycket länge sedan jag hade drömmar av denna typ. Då jag var ung tonåring och lite längre upp i åren var det en återkommande situation som kom fram i drömmarna. Just att jag befann mig bland mycket folk endast klädd i minimalt linne. Då var jag panikslagen och full av blygsel och skam, gjorde allt för att dölja mig. Då befann jag mig alltid inomhus bland högar och hängen med kläder, något liknande varuhus. Det paradoxala då var att jag var omgiven av kläder och ting, men själv naken, skamligt naken. Nu var jag, i drömmen, ute, åter bland folk, på gatan. Nu kände jag ingen blygsel eller skam, fast det var pinsamt. Kan det tyda på att jag har växt i min kropp, med allt vad det innebär? Att jag accepterar mitt sexuella kön? Att jag bejakar min kropp och själ? Att jag äntligen växt till en hel sammanhållen person som jag bejakar och erkänner? Ja, jag tror faktiskt det. Det verkar på mig, som om jag har utvecklats stegvis och ömsevis. Själsligt har det varit tvingande, något av en obändig andlig kraft, som har trotsat allt motstånd. Jag kan nu se bakåt, och nära rysa, av synen. Den andliga kraften har farit fram så hjärtlöst stundom, att jag fått andnöd. Kroppsligen har jag sönderfallit och dignat under mödan. Jag kan beskriva det som att anden har likt en vind med stormstyrka slitit med sig min motsträviga kropp. Kampen har förts mellan mitt tudelade jag. Jag förstår på ett sätt var skiljegränsen går mellan vansinne och frälsning. Jag förstår på samma sätt att frälsning endast kommer till stånd när kropp och ande är ett. Jag minns nu en sommardag uppe på Fåfängan. Hur jag låg på marken och starkt upplevde att jag är kropp. Jag varseblev att min kropp bestod av en massa, av materia; ben, ådror, senor och kött, organ, skinn. Detta och ingenting annat är min kropp, en hop sammansatt materia. Jag låg där totalt utblottad. Det fanns inget skrämmande i denna upplevelse, tvärtom var den en befrielse. Jag varseblev att det var denna massa som en gång ska dö och grävas ner i jorden, att den köttklump som kallas hjärta ska sluta att pumpa blod och blodflödet som levererar energi ska upphöra. Och det kallar vi DÖDEN, den död vi är så rädda för.

Den lilla flickan, vem var hon? Ständigt längtande efter värme, trygghet, hon sökte den stora tilliten. Hon fann den ingenstans. De vuxna var hotfulla, krävande och kalla. Hon blev kaxig, självsäker, hård på ytan värnande den sköra mjukhet hon begravde i glömska. Jag minns nu en kort tid av värme. Hur gammal kan jag ha varit, inte äldre än fyra, fem år, kanske bara tre? Det var kort. Jag var med i söndagsskolan i Oscars kyrka på Narvavägen. Jag satt till vänster i bänkraderna. Jag hade fått en tunn bok, med blanka inrutade sidor. För varje gång jag var där fick jag ett märke, som klistrades in i en ruta i boken. Svagt, mycket svagt minns jag att jag var stolt och glad över denna bok med de fina märkena i och att den var min. Det var också guldstjärnor som jag klistrade in. Det är med stark känsla jag minns det. Det var något stort, något varmt som gick mig till hjärtat. Omständigheterna kring detta minns jag inte. Det måste väl ha varit någon vuxen med, vem vet jag inte. Det upphörde iallafall. Varför? Förstod jag det? Förklarades anledningen för mig? Var det mor som inte hade tid? Eller tyckte hon inte om det? Vad var det som hände? Var Pappa emot det? Under hela barndomen var det tomt på kristen, andlig stimulans. Så kom tiden för konfirmation. Underligt nog var det självmant. Jag var flitig på läsningen, lärde mig bönen Fader vår och Trosbekännelsen. Jag var läraktig, typiskt nog. Men sekulariserad, jag märkte inte någon uppmuntran hemifrån. Jag var kluven. Under själva konfirmationens ritual var jag skakad. Jag hade aldrig tidigare känt ett sådant allvar, något som var på verkligt allvar. Jag hade ingen att tala med om vad jag upplevde, och snart glömdes även det bort. Festandet och firandet efteråt var avskyvärt. Det hade inget med mig att göra. Överhuvud allt som rörde kristendom var hopplöst smutsat och generande. Jag ville inte beröra det alls. Jag minns att jag led av Mors sentimentala högtidlighet vid Jul. Hon generade det stora och djupa allvar som fanns däri. Inte förrän jag träffade Sune och hans mamma Margit som var djupt troende kom jag i kontakt med religion igen.

December

Jag har givit alkoholen en betydelse den egentligen inte haft, en falsk. Jag ville tro att den var livsförhöjande. Att jag genom alkoholen nådde lycksalighet och frid. Det var nog aldrig så. Jag var starkt motvillig till alkohol under hela min uppväxt. Jag led av den ytliga vulgäritet den lockade fram hos de vuxna. De var aldrig så tillgjorda och löjliga som de var när de hade druckit alkohol. Men jag led lika mycket av den kontrast som blev synlig, de drucknas uppspelthet och mitt nyktra allvar, som då liknade stel tråkighet. Hemma blev jag tråkad för min exakthet och trumpenhet. Jag kunde aldrig släppa loss som de andra. Och jag tror att mitt allvar störde deras lättsinniga glädje. Så jag gav upp mig själv och ansträngde mig att passa in i formerna. Någonting inom mig brast, tilltron till att någonsin få mitt seriösa allvarliga sinnelag bemött tynade bort. Jag hade givit mig in i leken och snart var det jag som ledde den. Under berusningen kunde jag trolla bort mina djupare syften och ge mig hän åt ytlighet och slarv. Jag slutade med att vara noga. Jag slutade med att vara sann. Detta tillstånd varade under tio år och malde ner mig från glöd till aska. Uppgivenheten var slavisk och kaotisk.

Uppgiven! Varje försök till djupare syfte begravdes i sin vagga. Jag hade från min tidigaste barndom burit en känsla av att det fanns något viktigt att förverkliga. Att det var viktigt vad man gjorde. Men allt tedde sig så omedgörligt och motigt, att jag ingen grund fann att ställa mina fötter på. Mitt liv rullade på, jag behövde knappt vara närvarande själv. Som ett tåg som rullar av sig själv ett långt tag efter att det knuffats igång. Det gick av sig självt bara. Men småningom började det sacka och en ny knuff fordrades för att få det att rulla vidare. Och så började ansträngningarna åt alla håll. ”Något” måste hända. Det mest naturliga var att söka efter en man, någon annan än den jag levde med, som skulle ge mig puffen. Dessa försök var så kraftlösa och oinspirerade att de kontakter jag lyckades inleda inte blev mer än engångsknull. Jag hade inget intresse att engagera mig i någon ende, mötena dog i glömska. Det näst naturliga var att söka att utveckla arbetet. Jag engagerade mig våldsamt i allt som rörde mitt arbete, höll på att omorganisera hela arbetsrutinen. Detta med en frenesi och en ilska som till sist blev så påfrestande att jag fick de andra emot mig. Jag slutade min långvariga tjänst och började på ett annat arbete med liknande uppgifter. Där gjorde jag mig helt omöjlig. Redan direkt började jag med omorganisationsförsök. Det tog inte lång tid förrän jag blev snyggt och prydligt tillsagd att sluta. Då började jag istället rikta mitt intresse och min frenetiska ambition mot situationen där vi bodde. Jag gick med i Socialdemokraterna i Tensta. Även där blev min insats felriktad. Jag började omedelbart med att försöka göra om de personer som jag mötte där. De var omedgörliga, och jag kände mig motad och begärde utträde. Jag började vid denna tid att söka mig en annan marknad. Jag sökte in på skolan, vuxengymnasiet. Allt i en mer och mer upptrissad frenesi. Där, på skolan, började jag med samma hårda attacker och ifrågasatte allt och alla. Blev mer och mer misslynt och hysterin lurade. Vad jag då var helt omedveten om och blind för var att jag inte alls lyckades klara studierna. Jag var så på bristningsgränsen, att jag inte kunde koncentrera mig ens så pass att jag fattade det som jag faktiskt redan kunde. Jag ville något, men att sitta still på lektionerna och lyssna var en omöjlig uppgift. Jag förstod strax att plugga skulle ta alldeles för lång tid. Och varför alls!? Sune var under denna tid inte närvarande. Jag kan inte minnas, om han var hemma, så var han osynlig i alla fall. Jag var hemma under denna tid, frenetiskt sysselsatt med att inreda vårt nyblivna hem. Jag var så utom mig och uppsliten invärtes att när mitt hjärta började krångla och nerverna var spända som fiolstränga var jag tvungen att gå till doktorn för det måste vara något allvarligt fel på mig. Läkaren sa efter att det gjorts alla nödvändiga kontroller: Du behöver sätta dig ner och se över ditt liv, söka efter vad som är fel. Ditt hjärta är det inget fel på, än så länge, men det kan det bli. Jag kände mig träffad. Sune föreslog att vi skulle skaffa oss barn. Jag var hysterisk och menade att inget blev bättre av det. Felet var någon annanstans. En dag i oktober 1970 la jag ner det nödvändigaste i en plastkasse och for hemifrån in till stan, efter att Sune till sist insåg att det var nödvändigt. Så började mina tio år av sökande.

Jag sov länge idag, försöker att vakna något så när tidigt på morgonen, men då det tycks omöjligt att somna och jag inget särskilt har att passa på morgonen, blir det en kamp med klockan. Att styra sig själv, utan yttre tvång år stimulerande men svårt. Telefonen ringde alltnog och jag stramade till. Den har varit tyst hela veckan. Jag fick känslan av att det var tråkigheter på andra sidan tråden. Jag lyfte luren och hörde Mors återhållna, spända stämma. Bengt! Jag hörde hans namn nämnas och en kramp satte omedelbart in i maggropen. Var Bengt hos mig? Han var försvunnen hemifrån. Han kom innanför dörren samtidigt. Men blev ombedd att gå. Mor ska till Malena och Far ska i lugn och ro se fotboll på teve och ville inte att Bengt skulle sova! där. Far bad honom gå hem till sig: Du har ju ett hem. I helvete heller! svarade Bengt och gick. Ja, så är situationen meddelad till mig. Jag känner mig upptryckt mot väggen i stel kramp. Jag ser mig så, rakt ner genom alla år: Denna katatoniska avstängdhet, där allt är avstängt, tankar, känslor, tillhörighet och liv. Det enda som existerar är blodet som pulserar genom en kropp. Men jag finner mig denna gång, varseblir strax min belägenhet, först kommer tankarna igång och sedan blir känslan erfaren. Det är med förskräckelse jag inser vad gagnlös denna instängdhet är. Ett icke-liv, ett absolut förnekande. Denna funktion måste ha inträtt tidigt i mitt liv, kanske redan under spädbarnsåren. Och den slår till närhelst och varhelst det finns ett hot utifrån; en försvarsattityd. Men som jag nu inser ett försvar där döden har inträtt i livets ställe. En rent animalisk funktion, som armen när den stelnar till i hypnotisk dödsstelhet inför en livshotande fara. Och när faran är över, rinner livet på som tidigare. Jag blev mer medveten nu om att det stora hotet alltid utgörs av män. Jag orkar inte med dem. De ställer bara själviska krav på mig. I en uppblossande förvirring tog jag mig för att ringa till Krister!!! Jag frågade om han ville gå med mig på bio ikväll. Ett förtvivlat försök att nå någon som skulle kunna mildra och trösta mig. Men, naturligtvis han var upp över öronen upptagen. Men visst hade det varit roligt. Kul att du hörde av dig! Jag pratade, väl behärskad, om ditt och datt. Efteråt var min frid puts väck. Jag hatar hatar hatar. Åter rör jag mig som en skugga här hemma. Drar åt mig andan var gång jag hör hissdörren skramla. Rädd, skrämd för att höra en signal på dörrklockan och finna en drucken bror utanför dörren. Hatar jag män?? Jag är i alla fall fruktansvärt besviken på dem. Jag hatar dem för att det alltid är någon av dem som får mig att stelna och bli rädd. Varför ringde jag till Krister min idiot? Senare ringde Mor och meddelade att Bengt var hemma hos Monica. Tack för det!

En hård smärtsam helg är över. Med fasa inser jag att den totala förintelsen kan komma över mig igen. Det är viktigt att jag uppmärksammar detta och letar rätt på vad det kommer sig att jag kan bli så tillintetgjord. Jag bär inom mig ett ljus så starkt och så klart. Under sommaren och en bra bit inpå hösten bars jag av detta ljus och jag fungerade. Så långsamt, smygande trycks jag ner tills ljuset helt göms och svart mörker övertränger allt. Vad händer i detta?

Sitter i köket med två adventljus tända och lyssnar till Ave Maria, varseblir starkt att jag är på väg att förvandlas, från vad till vad vet jag inte. Men jag kan inte företa mig något, i någon riktning. Jag håller på att mjukas upp. Tårarna rinner nerför mina kinder utan förtvivlan inte heller av salighet eller lycka, de strömmar som en tidlös ström.

Snön fladdrar utanför fönstret. Dagarna avlöser varandra i en tidlös ström. Mitt gamla jag slocknar ljudlöst. Vad som kommer av det kan jag inte veta. Jag väntar inte, ser tiden an. Sörjer utan smärta stundligen, men mest lyssnar jag, tyst, förundrad, till rösten som löder mig vid det som blir. Det är inte passivt jag lyssnar, hela mitt inre är vakande. Undan för undan lösgörs min handlingskraft. Jag tar snart inga initiativ i någon riktning. Jag undrar ibland vad som händer. Vad som var viktigt tidigare har nära nog ingen betydelse nu. Jag läste i natt anteckningar ifrån 1974 och roades av att se med vilken frenesi och ihärdigt temperament jag forsade fram genom problemen. Jag förstår nu vilket ångestfyllt sökande jag då var inbegripen i. Vad jag tacksamt också ser är att jag då helt famlade i mörker. Nu tycker jag att det är ett under att jag inte gick under i den kampen. Och samtidigt så förstår jag vad som eldade under glöden. Hade inte den undermedvetna vissheten om ljuset funnits med, hade aldrig kraften funnits heller. Jag slogs mot allt, men jag var buren av något som fanns förenat med mig. Jag slogs inte ensam. jag var oklar över det mesta, men inom mig brann en glöd som var så stark, att jag kunde trotsa lik. Med rasande fart faller pusselbitarna på plats Det ser äntligen ut som om funderingar och vånda når till goda resultat. Motståndet och kluvenheten i min person har giltiga förklaringar.

Det jag gruvat mig så för cellprovtagning hos gynekologen, en rutinkontroll, är nu på morgonen avklarad. Av varje uppgift jag klarar av utan ångest och tvivel blir jag lugnad. Jag har levt så länge i spänning och ruelse att jag nästan tappat tron på att någonsin komma bort från den levnadshållningen. Att för varje uppgift, stor som liten, hamna i tvivelsmål om hur jag bör göra är så pass ansträngande, att det till slut blir att jag drar mig undan varje uppgift. Jag har faktiskt kommit på att jag fungerar självdestruktivt och missbrukar mig, att det finns ett omoget behov som starkt tenderar till att mala sönder allt konstruktivt och blanda det söndermalda med visioner om högre värden.

Jag har firat julafton och juldagen med Mor och Far. Strider och personliga bråk har blåst över och vi kan vara tillsammans utan allt för mycket hävda vår rätt. Jag är nu smått road av att lägga märke till vad som retat mig och upprört så fruktansvärt då jag har varit tillsammans med familjen. Det är omöjligt att beskriva den sammanflätade härvan av orsaker och verkningar. Jag blir inte så drabbad av de svängningar och stämningar som är deras spel. Jag känner mig utanför, inte personligt berörd, av deras inbördes relation. När någon av dem blir sårad så är det den sårade jag känner medkänsla med, inte som tidigare att jag kände mig själv sårad och förbittrad, oförmögen att känna något för den som faktiskt blivit sårad.

Jag märker att det är betydligt svårare att skriva nu. Det kommer sig av att jag numer skriver med avsikt att säga något, medan jag tidigare ofta skrev i affekt för att prata av mig. Skrivandet var tidigare ventilen, som räddade mig från att sprängas sönder och falla ner i vansinnet. Vansinne måste vara svaret på oförmågan att förstå sig själv. Den vanmakt som tar överhanden, då man inbillar sig att andra har en rättvisande bild av en, som man själv inte vet.

Jag har fått bestämt besked nu och ska börja arbeta på SKS, kyrkornas studieförbund, i januari. Det är en ny situation på flera sätt. Jag ska arbeta på kontor igen. Det var tio år sedan sist. Jag får se hur det går.

Jag satte mig för att läsa i dagboken från våren 1976. Jag värmdes av den mjuka tonen som fanns i mig då. Jag sökte källan, det klara vattnet, men drack under vägen ur förorenade brunnar. Visst drack jag och prövade smaken, men det gick inte att ta fel. Världen som var min fiende, som la hinder i vägen och förgiftade vattnet, har jag försonat mig med. Jag är en del av den och har funnit den friska källan mitt i världen. Det är i delaktigheten som källan lyser fram.