December

Nu börjar ett sammanhang lödas ihop. Under längre tid har mina tankar, känningar, kretsat kring ett tema: Källaren, underjordsöppningen. Nu då jag ser min historia något så när samlad, kan jag se att de minnen jag har från tiden före medvetenhetens begynnelse, före tiden då jag började anteckna mina upplevelser, mest är källar-händelser. Jag tror att det finns en ”första” upplevelse som ligger någonstans tidigt i barndomen. Minnet kan bara få fatt på ”portarna” till denna källare. Dessa ”portar” är helt synliga, det är två halvor, höga mörkbruna, liggandes i svag lutning. Dessa måste vikas upp och läggas åt sidan för att nedgången till källaren ska bli fri. Där en stentrappa, som börjar på marken, leder brant ner i underjorden. Detta vet jag, men jag vet inte mer. Jag vet inte heller var denna speciella underjordsingång finns, eller fanns. Något säger mig att det kan ha varit på den koloni jag var på i tre -fyraårsåldern. Jag får för mig att jag har varit nere där och nåtts av något starkt upplevt, något högst säreget, som var både skrämmande och förtrollande. Kanske blev jag instängd och bortglömd och beredde mig för döden, fann mig väl med den. Ja, faktiskt tror jag detta är vad jag har upplevt. Och därför är senare ”källarepisoder” det jag minns, då de givit mig något av liknande känsla. Det är i källare jag har upplevt mina ”ingivelser”. I källaren pussade jag för första gången en pojke. I källaren upplevde jag för första gången att jag var en enskild individ, som kunde och borde tala för sig. I källaren inredde jag min första egna vrå, i en potatis lår. I källaren mötte jag första gången den vuxne (av sot) svarte mannen, som gav mig vita karameller mot att ”inget säga”, om hans förförelse. I källaren upplevde jag för första gången hur en pojke rörde vid min kropp. Jag blev då medveten om att pojkar förväntade sig något speciellt från flickor, något som jag konstaterade att jag ännu inte hade, men förstod att jag senare skulle få: Mina bröst. Och den största upplevelsen var då jag tillsammans med en pojke gick ner i hans källare och han emot mitt samtycke trängde in i mig. Jag minns inte att det efter denna händelse har hänt något mer i källare. Men alltid, och ännu, har jag haft stark dragning till källare, utrymmet under jorden. Jag saknar främst de ställen jag har besökt, eller bott på som inrymde jordkällare. Jag var alltid en flitig gäst i denna, var gång något skulle hämtas eller ställas ner anmälde jag mig. Och det är alltid med en känsla av högstämdhet jag öppnar dörren och träder ditin, som att jag känner mig besläktad med underjordens makter.

I mina drömmar har jag ofta, med djup ångest, fallit ner ifrån höjder av olika slag. Men det är själva uppåtstigande som har varit försvårat. Det är trappor som ändras till rutschbanor och jag rutschar ner till botten. En återkommande dröm är trapphuset: en hisstrumma i mitten och en ringlande spiraltrappa. Jag vågar inte ta hissen, utan ska försöka med trapporna. De blir brantare och brantare och jag får svårare och svårare att hålla mig kvar utan att rutscha baklänges utför. Jag strävar att nå höjderna med hindras ständigt. Tolkar jag det så, att jag söker mig upp ur mörkret (källaren) till ljuset, till fri sikt, möjlighet att överskåda världen, så är det begripligt. Om min strävan är att nå upp till sanningen, så förstår jag; svårigheten. Men om klättringen gäller personlig prestige och höghet, så begriper jag det inte. Jag vill komma upp ur den mörka grottan och se mig själv och världen utan förnekelse och förvanskning. Drömmarna påminner mig om hur svårt det är. De visar också på att jag inte självklart kan vänta mig samma strävan av andra. Vägen och hindren måste prövas, utforskas av mig själv. Naturligtvis kommer jag att uppleva besvikelser av att se och förstå att andra, vänner och anhöriga, inte strävar till ljus och upplysning lika hängivet som jag. Men detta får jag lära mig att leva med, utan att för den skull bli bitter. För resten ger mig upplysning så mycket att det är nära nog omöjligt att vara bitter.

Jag måste citera C G Jung han beskriver det så bra: ”… vad jag upplevde kan inte beskrivas på annat sätt än som saligheten i ett icke tidligt tillstånd, i vilket nutid, förflutet och framtid är ett. Allt som sker i tiden var där sammanfattat i en objektiv helhet. Ingenting var längre särlagt i tidsmoment eller kunde mätas med tidsbegrepp. Upplevelsen kunde snarast beskrivas som ett känslotillstånd som man emellertid inte kan göra sig någon föreställning om… Det enda som känslan kunde fatta vore en summa, en skimrande helhet, som på en gång innehöll väntan på något som skulle börja en överraskning över något som höll på att ske och tillika en tillfredsställelse eller besvikelse till följd av något som redan tillhörde det förgångna. Man är invävd i ett obeskrivligt helt och iakttar dock detsamma med fullkomlig objektivitet.” Detta tillstånd kan jag vara omsluten av plötsligt och utan förvarning under längre eller kortare tid. Tidigare ville jag undkomma det, då jag trodde det var tecken på galenskap.

När jag var på hemväg igår efter att ha varit i mataffären och köpt middagsmat och passerade Sofiaparken kom ”rösten”; klar och utan känslosamhet till mig och sa att nu är Krister en bland flera. Telefonsamtalet med honom i torsdagskväll hade inte lämnat något åt mina känslor att tampas med. ”Rösten” min objektiva förmedlare, lät mig veta att jag nu har lossat på banden. Han och jag är fria. I glädje konstaterade jag att jag kunde tänka mig honom, såsom jag tänker mig Yavuz och Ivan, något välkänt men separat. Efter en stund då jag stökade i köket kom ”rösten” igen; nu fick jag veta att jag ingenting hade emot att Krister när han så kände, kom upp hit och kopplade av. När jag ”hörde” det kom jag på att jag ”hört” det förut. Och plötsligt stod min livsbild klar för mig. Detta är just mina djupaste fantasier om mitt liv. Den brinnande önskan jag haft sedan länge, att vara platsen, mötesplatsen, att vara, möjliggöra, en hamn för människor. Inte bestående, utan en punkt på vägen. Ja, så är det, nu strålar alla trådar samman. Så märkligt, en tyst tomhet, ett hål blir här synligt. Jag ser för mig otaliga situationer och skeenden, spridda, lösryckta händelser, som pekar i samma riktning. En mötesplats, att vara till för människor där, just där de befinner sig i livet. Och en gemensam nämnare är matbordet, bordet vi alla samlas kring och delar brödet. Det är brödsbrytelsen gemenskapen syftar till, att motta det dagliga brödet, givet för liv. Jag har kommit mitt eget öde på spåren. Så mycket blir medens så förklarat då denna personliga vision äntligen framträder och får ljus över sig. Genom mitt huvud strömmar, forsar enskilda episoder, som alla hör samman nu. Jag har sett mitt liv och levende som splittrat, stundom kaotiskt, men nu ser jag att så inte är fallet. Det är omedvetna försök att realisera den vision jag inte vetat om.

Jag undrar återigen över vad den dröm jag drömde innan vi blev samman ville säga. Det var en motsägelse, som där kom till uttryck. Men huruvida denna motsägelse rörde mig eller honom, eller oss båda, vet jag inte. Kanske var det ingen motsägelse utan en kontrast! Kontrasten mellan inre och yttre, mellan intim och allmän, mellan personlig och opersonlig. Kanske denna kontrast inte är det samma som halvhet utan som två sidor av en helhet. Om tomrummet blir en del, en form som fyller upp mönstret är det meningsfullt även om det i sig inte betyder något.

Att jag har en benägenhet att begränsa, inhägna, begrava mig och det jag ser som mitt har jag alldeles nyligen insett. Och det är i sanning motsägelsefullt. Men för att leva min vision måste jag ge upp min barndoms källare. Jag måste släppa taget om mörkrets trygghet och träda upp i ljuset Kan jag det? Vill jag det?

Tidigare kunde jag inte ”binda” mig för en kurs eller sysselsättning, ett löfte till någon eller något bestämt, därför att jag inte upplevde att jag själv ägde min tid. Min tid var andras och jag förmådde inte motivera den. På ett hav av potentiell tillgänglighet guppade jag fram. Varje val med bestämdhet drunknade i detta hav. Jag var i fångenskap under oförutsägbarheten. Jag visste inte det! Eftersom jag aldrig med säkerhet kunde förutse vad andra ville mig, kunde jag inte heller säkert veta vad jag ville. Ville de andra något med mig, visste jag inget sätt att göra mig på, annat än att vilja dem. Jag hade inget att vilja som var tillräckligt skäl för att inte vilja dem, inte så att de tog det för giltigt skäl att inte infria deras vilja. Att övertyga dem, att få dem att förstå var ett hopplöst företag, som jag aldrig lyckades med. De kunde ju bara förstå sådant som var i enlighet med vad de själva ville. Alltså så omvandlade jag min vilja till att bli deras. Att leta mig fram till en egen vilja, som står fri från deras, är fruktansvärt. Jag vet inte om jag lyckas. Men jag vet att jag vill göra det.

Åke var här i måndags och sov över. Jag är ofri i hans sällskap, vilket yttrar sig i kramp i hjärttrakten. Det är med spänd återhållsamhet jag diskuterar med honom. Det ligger en fara på lur hela tiden; risken att jag ska tappa kontrollen och prata fritt. Vad skulle det göra? Jag vet inte. Men rädslan, att han ska bryta ut i obehärskat raseri mot mig, finns. Där sitter spärren. Jag är alltså rädd för honom. Ja, så är det. Och jag inser att den faran inte blir mindre utan större. Han låter inte mig få vara. Så länge som min utveckling var förenlig med hans intressen och kunnande, var allt bra. Då var jag inom hans cirkel, men går min utveckling andra vägar än hans, så måste han med våld reagera och försöka begränsa. Jag är på god väg bort från hans magiska cirkel. Han kan inte se något värde i det jag ägnar mig åt, då det skadar hans inflytande över mig. Jag minns väl valda fragment, av vad han uttryckligen sagt om mig, när han varit onykter. Det är oresonliga, aggressiva anklagelser mot mitt sätt att leva. Jag vet också att vårt första öppna, nyktra gräl, som utspelades när han bodde här efter sin misslyckade resa till Paris, och som slutade med att jag tog ifrån honom nyckeln till min lägenhet, har satt spår hos honom och att han inte glömt det.

Precis innan jag somnar strömmar Kristers varelse genom huvud och kropp. Något särskilt är det inte, bara en saknad, av det typiska. Det som är han, sånt som irriterar, sånt som roar. Inte så mycket erotik och kel, nej, mer hans rörelser i rummet, hans stökiga personlighet och impulsiva klumpighet. Hans särskilt enfaldiga kommentarer och gruvliga omständighet. Hans barnsliga beroenden; att hålla handen, att låta ett tungt ben vila i mitt knä, att maka sig så att han får plats, allt detta saknar jag nu. Det rörande, röriga, rörliga, det osäkra, självsäkra, ja allt som tillsammans är han. Jag kan känna det och sakna det, men med djup ro och fattad glädje. Denne säregne, som ramlat in i mitt centrum.

Besök hos Mor och Far i helgen. Vid samtal mellan henne och mig i dag, kom vi att tala om våra erfarenheter vid konflikter med människor. Mamma menade, att hon aldrig gav sig när hon blivit orättvist behandlad, utan att hon krävde sin ”rätt”. Hon menade vidare att hon också fått upprättelse. Hon sa också att hon väl kunde leva utan dem som inte gillade henne, vem det än var, även oss barn. Att ingen måste tycka om henne. När hon så bergfast uttalade detta blev jag undrande. Är det likadant för mig? Jag sa att jag aldrig hade varit med om att någon ställt sig på min sida i en konflikt, att jag hade dragit mig ur i stället. Och att jag inte upplevt någon upprättelse. Det menade hon berodde på att jag var feg och svag., man ska stå på sig för att få rätt. Hon menade förresten att det var jag själv som gjorde att jag blev orättvist behandlad. Jag funderade: Vad kom det sig att jag var så olik henne därvidlag? Då kom jag på att det var naturligt att jag drog mig ur, när det varit omöjligt att få ”rätt” mot henne. Jag frågade henne: Hur går det om två personer är lika övertygade om att ha ”rätt” och är lika envisa och kompromisslösa, men har olika mening? Hon svarade utan vidare, att det avgör medlaren. Men om det inte finns någon medlare då, frågade jag. På det svarade hon ingenting. Jag vet av erfarenhet att en person som till varje pris ska ha ”rätt”, inte ger sig för några argument, vare sig från medlare eller från motpart, inte ger sig med mindre än total undergivenhet. Detta har jag lärt mig av min Mor. Hon är inte intresserad av att få någon annans mening, hon är endast intresserad av att få medhåll. Men hon är inte nöjd med det, för hon vill ha striden, för det är under strid hon får utlopp för sin ”starka vilja”. Jag har egentligen aldrig riktigt förstått mig på henne. Överhuvudtaget har medlemmarna i min familj, var och en på sitt sätt, upplevts med undran och förvirring. Alla och var och en, också jag, är oerhört självsäkra i vår dominanta attityd, men väldigt osäkra och osjälvständiga i själva verket. Vi har inte lyckats särskilt bra med övertyga någon annan om vår förträfflighet. Nu när jag tänker efter så vet jag väldigt lite om vad andra, utanför familjen och dess medhållare har för uppfattning om oss. Det är inget man frågar om.

Jag sjunger min klagosång tyst, så att ingen hör. ”Källaren” som äntligen lysts upp är den plats mina föräldrar gav mig. Det är deras hål, inte mitt. Jag ska upp ur det kvava, gråa, smutsiga jordhålet. Jag älskar dem med alla sina brister och håligheter, inte för att jag i inte skulle önska att jag kunde hata dem, nej, jag älskar dem därför att det är det enda som håller mig vid liv och sans. Jag är för dåligt utrustad, för svag helt enkelt för att hata och hämnas. Jag tror inte på rättvisa, mer på tolerans och förlåtelse. Jag tycker inte synd om mig själv och därmed inte heller om någon annan. Men ett vet jag nu, upp i ljuset ska jag spåra mig.

Det enda som framhållits som eftersträvansvärt och hållbart är: Bli människa! Och denna beteckning har väldigt lite substans i kvinnlig bemärkelse. En man, inbillar jag mig, vet mera bestämt hur han ska vara som människa, än vad en kvinna vet. Jesus är ju väl beskriven och uttalat konkret, men Maria är diffus och substanslös, likaså Eva. Det saknas helt klart modell för hur en kvinna ska vara för att vara hel människa. Om hon inte klarar hela saken med att bli Moder.

Nu omformas mönstret: känsla, tanke, upplevelse av Kristers fenomen. En långsam, obeveklig förskjutning sker: Han från centrum till utkant. Mönstret omstruktureras, innehållet skiftar karaktär. Och det är med skrämmande påtaglighet hans betydenhet neutraliseras. Det skrämmande, dragningskraften banaliseras, mister kraften. Från skräckblandad dragning till rörande omtanke, till verkligt intresse, till neutralt ointresse. Hans gestalt blir mer och mer van, jag ser honom. Det mystiska upplöses och får vardaglig klädnad. Han, som mytisk symbol för det okända, onda, farliga och eftertraktade har mist sin dragningseffekt. Han framstår blott och bart som en verklig person med fel och förtjänster. Den dubbla bindningen upplöses och det som ÄR ses. Och det som är, utan tillägg, har ett ganska betydelselöst innehåll. Märkligt!

Samvaro med Mor och Far över julen är inget nöje precis. Det är en plikt jag självmant har tagit på mig. Därför att det är så mycket enklare att följa deras vilja än att strida för min egen. Jag har märkt att det inte finns mycket kvar av de knutna, samvetsömma känslor, som förut gjorde mig så illa. Jag kan till och med koppla bort dem, när de blir för hårt elaka mot varandra eller mot mig. Deras hugg och slag träffar inte mig längre, det bara ljuder i öronen, men till hjärtat går de inte. Jag funderar omsorgsfullt över: Vad är kärlek egentligen? När den samvetssjuka skuldkänslan är frigjord, är det svårt att känna någonting alls. Tingen, smärtan, den krampfyllda ångesten har tagit sådan plats i hjärtat, att då de är borta tycks det mig bara vara ett hålrum kvar. Jag ser och hör med fasa på deras elaka och småsinta sätt, varmed de tacklar varandra. Jag förfäras när jag inser att jag alltför lätt har tagit efter, att jag inte vet hur man kan vara, hur man visar sig och det man känner, på annat sätt än de visar. Jag inser hur vansinnigt jag har burit mig åt, i mina försök att visa kärlek och intresse. Jag vet ingenting om hur man ska vara, för att bli förstådd, såsom man vill bli det. Ingenting, eller i alla fall väldigt lite, av mina tankar, mina idéer och känslor kan komma till uttryck. Det språk jag brukar idag, är mitt eget alldeles, det har lösgjort sig från deras inflytande och pockande krav. Och kan inte höras av dem. De tyder allt efter sin egen förkrympta syn och något annat tränger inte in.

Inför årets slut. Vad mig beträffar har en utveckling gradvis skett, som visar att jag med tydlig konsekvens genomlevt de stadier där instinktiv sexualitet och ägarbehov stod främst, likaså den romantiska förälskelsens tid, ingetdera av dessa stadier gav mig full tillfredsställelse. Det var tider av nervöst jagande och ängsligt väntande, en tid där den mesta energin gick åt till att bevaka mina intressen. Detta levnadssätt har alltid varit påfrestande för mig. Redan som tonåring kände jag motstånd mot att behöva göra mig till för att få en plats hos dem jag tyckt om. Samtidigt som jag väl visste att om jag inte ansträngde mig och höll mig framme, skulle jag glömmas bort. Jag har aldrig förstått värdet av att tvinga mig på, övertala eller locka till mig andra. Men visst förstår jag att en del går förlorat för mig genom detta.

Jag firar det nya årets start med mig själv, Det är kanske sorgligt, men jag saknar ingen. De sista dagarna på det gångna året har varit dämpade, ett lugn som vilar i sorg. En stilla förtvivlan över min familjs tragiska omständigheter. Och en intuitiv vetskap om att jag ingenting förmår göra. Ilskan som förr gav en möjlighet till utlopp har upphört. Den duger inte till något, längre. Jag är bara rädd att min förtvivlan ska yttra sig i förakt.