1981-1983

augusti

Natten är stilla. Ur det flödande livsloppet kommer nya och åter nya inrättelser. I grunden är mina behov oförändrade och mitt hopp och min strävan som alltid. Ligger och försöker somna. Men innanför ögonlocken växer en varelse. En stor varelse, en skrämmande varelse. Jag upplever en djup skyggelse. En stor tung, okuvlig mansperson med pockande iver vill tränga sig på mig: JAG vill inte! JAG vill inte! Skillnaden är plötsligt verklig för mig. JAG vill inte! Jag vill inte trängas med denna för myckna mansperson. Jag har varit rädd för hans storhet. Denna rädsla har fört mig bakom ljuset. Det är smärtan, som skar mig vid första samlaget, som förföljer mig. Att vara rädd för smärtan, vid sexuell samvaro är outhärdligt. Där för förvandlas smärtan till njutning. Att jag en gång, så omedelbart upplevde skam, utan att förstå den, var inte så märkligt. Jag erfor ju åtrå efter smärta, i en akt som jag djupast önskar vara fri från smärta. Att vända något ont till något gott, sker ju då det onda ter sig ofrånkomligt. Men i det här fallet är det inte ofrånkomligt. Inga band i världen kan binda mig vid smärta, annat än min egen onaturliga lust. Den inverkan Krister haft över mig är inte naturlig, inte kommen ur frisk vilja och sunda behov. Det har jag hela tiden anat, med förtvivlan och stundom vanmakt. Nu börjar äntligen verkan att räta ut sig, förloppen få klarheter och betydelse. Jag kanske är räddad ändå. Och kan se upplösningen med lättnad. Kanske att jag når dit, att ingen ond tanke faller på honom. Utan istället tacka honom i mitt hjärta för att han bidragit till att ge min lust friskhet och naturlighet. Må detta ske! Då det möjliggör liv.

I hett, strålande solsken for vi igår, Anki och jag, ut till Nynäshamns havsbad. Vid en småstenig strand lögade vi oss, med blicken ut mot en solglittrande horisont. I natt drömde jag: att det satt en stor, främmande man i min säng, bredvid mig i en annan säng låg en mindre man och vid fotändan ännu en man, som var tyst. Den store mannen pockade på något, han var påstridig och arrogant, den mindre mannen understödde honom, med en viss försiktighet. Jag försökte hålla den store mannen ifrån mig på alla de sätt. Men han var enträgen. Jag började då hota honom. Jag sa att om han inte lämnade mig ifred skulle jag slå ihjäl honom. Han smålog endast. Då jag la handen på hans axel, sträckte mig mot honom och viskade i hans öra: om du inte försvinner och min pappa kommer in och får se dig här kommer han att döda dig. Strax kände jag hur ett hårt strupgrepp trycker åt min strupe. Det är en stark och hård smärta och sedan svartnar det. Jag vaknar; förvirrad, skrämd försöker jag förstå. Jag blir ångerfull, ”ser” mannen för mig som jag avvisade. Jag vill förstå sambandet med Pappa och denne stor man. Jag tyckte mig ana något, men kunde inte hålla emot sömnen utan somnade om. Sedan drömde jag: att jag befann mig i ett hus. En ung pojke, lite efterbliven, ville att jag skulle följa honom upp på vinden, för han ville visa mig något. Jag tvekade först, men lät mig övertalas av hans vänlighet. Vi gick för en stegliknande trappa. Där uppe var det ljust och trivsamt. Där stod två sängar i vinkel, med ljusa lätta sängkläder. På den ena sängen låg en stor ritning. Jag såg inte först vad den föreställde. Men så visade pojken mig att det var ett sorts diagram, som visade musikens ”hemlighet”. Han sa att det var (oklart vem) som sänt det till mig. Jag blev överraskad och glad. Det var en behaglig, ljus dröm som lovade något.

Telefonen ringde flitigt i helgen. Jag fick för mig att det kunde vara Krister, som kommit hem från sin resa till Island, som sökte mig. Något höll mig tillbaka från att svara. Men så skär jag av kontakten med alla, som eventuellt söker mig. Tidigare var det en stark drift som höll mig tillbaka. Jag ville hålla alla borta, därför att jag upplevde, vem det än vara månde, som ett hot mot mitt välbefinnande. Så är det inte längre! Nu vill jag verkligen ha den kontakten med dem jag känner. Men ännu händer det att jag skyddar mig från dem jag inbillar mig kan ställa till svårigheter. Jag är långt ifrån fri, att svara oförbehållsamt. Ett slag av misstro är fortfarande starkt hos mig.

Varför föreställer jag mig att jag alltid ska förlora något, om jag blir vän med någon? Varför väntar jag mig inte lika väl att vinna något på det? Jag tror att jag ska förlora mig själv. Och tomrummet, som uppstår när den andra drar sig tillbaka till sitt, känns svårt. Men det börjar jag komma ifrån. Det är faktiskt inte så att jag hänger i luften efteråt. Utan är förankrad i sådant som intresserar och tillhör mig.

En starkt, obehaglig undran slår mig. Är det inte bra anmärkningsvärt att kvinnor, genom tiderna, som tydligt har en speciell begåvning, konstnärlig eller annan, dukar under och hamnar på sinnessjukhus eller dör en för tidig död. Jag får för mig att det finns ett bestämt hinder för kvinnor att utvecklas enligt sin bestämmelse, när den visar sig vara inom något område, som brukar betraktas som mannens. Och vad som mera är, så verkar hindren utgöras av de män, som själva inte lyckas förverkliga något speciellt i sitt liv.

I en artikel i DN läser jag:

Britt Arenander som skriver bland annat att: Vi vet att den franske dramatikern Paul Claudel, ett av den franska litteraturens nationalhelgon, hade en syster som inte bara var begåvad utan genial. Hon hette Camille Claudel och sjutton år gammal började hon sin hon bana som skulptör vid Colarossi–akademin. Hennes lärare, Alfred Bouchet, förstod genast att denna kvinna skulle gå långt. För att påskynda hennes karriär ordnade han ett sammanträffande med den berömde Auguste Rodin, som omgående gjorde henne till sin elev och medarbetare, senare också till älskarinna. Trots samhällets och den egna familjens motstånd och i ständig kamp med ekonomiska svårigheter fullbordade Camille Claudel en rad skulpturer som väckte beundran hos samtidens tunga kritiker. Efter Paris–salongen 1893 höjer Octave Mirbeau henne till skyarna och hävdar att hon är på samma nivå som Rodin själv och som brodern Paul, som nu gjort litterärt genombrott. Efter denna framgång bröt hon med Rodin. Ensam och isolerad arbetade hon frenetiskt för att 1905 ställa ut tretton skulpturer hos Eugène Blot. Det blev hennes sista utställning. Under de kommande åren sviktar hennes mentala hälsa alltmer och det självdestruktiva draget hos henne tar överhanden. I mars 1913 förs hon till sinnessjukhus i Ville–Evrard. Några månader senare flyttas hon till sjukhuset i Montdevergues, där hon skulle stanna i nästa trettio år fram till sin död 1943. Camille Claudels brev från sinnessjukhuset finns bevarade i sin helhet. Egendomligt nog finns det ingenting i dessa brev som vittnar om mentalsjukdom eller sinnesförvirring. De är smärtsamt klara och genomsyras av en enda het önskan: att komma ut från sjukhuset, att bli fri igen. Var finns då hennes verk idag? De verkar befinna sig i privat ägo, men en av hennes skulpturer lär stå på Genèves konstmuseum, mer eller mindre undanstoppad.

Att jag återfinner mig själv under läsningen av L. Ahlins lilla roman ”Nattens ögonsten” är inte så ovanligt. Att jag sträcker mig och drar fram Rilkes ”Duin elegierna” ur min bokhylla är heller inte så märkligt. Jag har själv köpt den i bokhandeln i Arvidsjaur 1976, fastän jag knappt visste vem han var. Jag vet av L. Ahlin att han är starkt påverkad och inspirerad av Rilke. Jag är själv starkt inverkad och inspirerad av Ahlin. Men tanken att ta fram Rilkes ”elegier” har inte fallit mig in. Så, nu idag tar jag fram den som ledd av en osynlig ingivelse. Och läser, insuper, och grips till tårar av befrielse. Elegierna rymmer även ett tålmodigt anvisande av en väg och en framkomstmetod, ett utpekande av förvandlingens möjlighet: genom att vaksamt samla insiktens och ingivelsens korta, framglimtande ögonblick, genom att troget söka avvinna ting och tilldragelser omkring oss deras inre hemligheter, deras osynliga innebörd. Menar Artur Lundkvist. Skulle jag inte tacka!

Jag drömmer om en sluttande trappteater, där salong likväl scen är branta trappor, mitt emot varandra. Jag sitter i salongen? Eller är det på scenen? På scenen, eller är det i salongen står en man med benen isär. Han står säkert, utan varje tvekan, ur hans kön växer ett barn fram.

Rilke: ”Vem satt ej rädd framför

sitt hjärtas scen?

Ridån gick upp och

scenbilden var Avsked.”

Jag har blivit bländad av borgerlighetens pråliga strålkastare. Vilket inte är så underligt, då det är dessa som lyser mest och främst. Jag har tydligen inbillat mig att det är via dem och med erkännande av dem som jag skulle få min lyskraft. Och, vad som skamset må erkännas, det är bland dem som min egenart mest kommer till synes. Därför är det ett bländljus av dubbel karaktär. Men, och det måste erkännas med klang, ingen stjärna tänds i deras salonger, som inte är av dem fullständigt besegrad. Den person, som det minsta misstänks vara egenartad, förgörs genom att den görs obegriplig.

september

Citat av konstnären Robert Henri: Om man vill veta hur en sak ska göras, måste man först helt och fullständigt vilja göra den. Sök sedan upp besläktade själar, andra som har velat samma sak, och studera deras metoder och hjälpmedel, lär av deras framgångar och misslyckanden och lägg till din egen del. På så sätt förvärvar du kunskap från släktets erfarenheter. Och med hjälp av denna tekniska kunskap kan du gå vidare och genom formernas lek uttrycka vad som finns inom dig och som i hög grad är just din musik. Man bör vara på sin vakt mot påverkan från dem vilkas uppfattning harmonierar med ens egen. Och man löper stor risk om man blir medlem i ett stort sällskap, ty stora samfund har en benägenhet att släta ut det individuella till allmän samstämmighet, att forma en och ansluta en till en lära. Man kan göra allt man vill göra. Vad som är sällsynt är att faktiskt vilja göra en specifik sak: att vilja det så starkt att man är praktiskt taget blind för annat, så starkt att ingenting annat kan tillfredsställa en. En konstnär måste lära känna sig själv så mycket han någonsin kan. Varje stor konstnär är en människa som gjort sig fri från sin familj, sin nation, sin ras. Varje människa som har visat världen vägen till skönhet, till sann kultur, har varit en upprorsman, en universell, utan patriotism, utan hem, som har funnit sitt folk överallt och varsomhelst. (Det är lätt att tänka på Jesus här!) Konstnären måste ha en stark vilja. Han bör vara häftigt besatt av en enda idé. Han bör vara genomsyrad av idén om vad kan önskar uttrycka.

Jag är på väg i en ändrad riktning. Ändå var den vägen öppen och lyst från början. Kringgärdad är den av tvivel, av tvekan, därför att den var så naturlig, så nödvändig. Just därför att den var omöjlig att frångå, så sjungande blodtörstig var det självklart att jag skulle vika av på villovägar. Och söka upp de vägar som jag trodde mig kunna stå objektiv på. Att viga sig till det som inte stod mig närmast trodde jag var riktigast. Att tvinga mig bort från det som betydde mest för mig, tycktes mig ärligast. Så har jag hankat mig fram med att konsekvent försöka göra det omöjliga möjligt, att vända svart till vitt, i upprepningar som nu tycks fullkomligt meningslösa. Att inte en enda gång ge vika för det givna, det möjliga. Utan istället idogt vara verksam med att flytta på fastvuxna elefanter. Jag har givit mig in i projekt som syftade till att vrida världen rätt. Jag har gjort det onödigt svårt för mig. Arr lära sig något man tror sig kunna, är ohyggligt svårt.

Det är ett äventyr att gå in i den fiktiva världen. Ännu ryggar jag, då jag märker vad som finns tillgängligt däri. Det som vanligtvis hindrar en tankes gång, kan nu läggas i dagen. Visst är det förfärande, annat högst upplysande. Inte visste jag att jag umgicks med sådant tankestoff. Inte visste jag att jag var insatt i hur man plågar en annan. Inte visste jag att jag visste hur ett fängelse bäst skulle planeras för att vara straffande. Jag vet det. Och jag vet mycket mer om det onda än jag tror mig veta om det goda. Och tänk! Att det gör mig faktiskt inte förvånad, inte skäms jag för det heller. För vad jag naturligtvis vet om, är vår värld. Den värld vi alla lever i. Vad annat kan jag känna till. Vår värld, vi måste våga se oss så som vi är. Det måste vi våga. Vi måste ha modet att se oss så som vi är. Vår värld är inte vad den borde vara. Vi lever inte i något paradis, varken förgånget eller kommande, vi lever här och nu. Vi är begränsade, oerhört, om vi tänker oss ett paradis. Men tänker vi oss och vår värld såsom den är, glider gränserna isär och ihop. Det är nog att vi förmår glida över de gränser vi tror att faktiska. Själva denna tanke, glider över gränsen mellan galenskap och vishet. Den stannar inte på någondera sidan, den glider fram och tillbaka. Att hålla sig i gränstrakterna, befinna sig där linjerna strålar samman, gör det lättare möjligare, att vara gränsöverglidare.

Socialdemokraterna vann valet med god marginal. Jag visste det på förhand.

Det är när jag dras till en specifik uppgift som längtan efter någon att ägna mig åt kommer. Det är en hissnande glädje att överösas av idén, romanidén. Men så snart som jag kommer in på detaljarbetet tappar jag glädjen, entusiasmen. Och kvar blir våndan, att jag inte kan. Det är känslan av dess betydelse, den inneboende kvaliteten, värdet som övergår möjligheterna att förverkliga. Det finns ett motsatsförhållande i själva fenomenet. Istället för att ge uttryck åt en erfaren upplevelse beskriver jag den. Jag kan alltså inte ge uttryck åt själva skeendet, utan fastnar i förklarandet, beskrivandet. Istället för att ta fasta på att jag upplever och låter det styra, så övergår jag till att förklara det. Jag går inte in i det som sker utan går ut ur det. Det slår mig nu att jag har överlevt just på grund av att jag fattat, gripit om, det som hänt mig och andra. Jag hade inte fritt rum att vara bara hemma hos Mor och Far, någonsin. Det gives mig inte än idag, att bara vara, bara göra. Jag känner tvånget ännu, som ett stålband kring bröstkorgen, att vara något mer, något bestämt, synligt. Att synas vara, som om jag inte existerade om jag inte manifesterar min existens. Finns jag om jag inte syns och hörs? Existerar jag bortsett från min rumsliga synlighet? Om jag inte ständigt låter, synes jag vara något av andra bestämt. Detta är inte sant idag. Jag existerar även utanför deras synkrets. Och jag är, jag är massor.

Efter teveprogram på program lossnar något som suttit fast. Jag ska inte gå tillbaka i någon form. Inte lägga några fler bitar till mönstret. Jag är rädd, visst är jag det. Men jag ska fortsätta att gå min väg. Jag befinner mig i ett utanförskap, det är situationen. Jag vet inte vad jag saknar, men gemenskap kallar jag det.

Jag vaknade med följande mening på läpparna: kunskap är inte impuls, utan dess resultat. Jag vill ha en ny-annan-syn. Jag är utled på de tankebanor jag slitit ut. Jag befinner mig i relativt fritt fall och behöver nya impulser.

Djup ambivalens och kortslutning, vilket väcker upp rädslan för det omedvetna.

Att ana mer än att förstå. Hämtar den beställda boken på biblioteket. ”Raskolnikov -Den kluvnes väg mot helhet”. En analys av Dostojevskijs bok ”Brott och straff”, som just behandlar mordet som psykologisk funktion. Jag börjar läsa boken och en namnlös fasa växer fram. Vad som kommer upp ur mig är, nu utan skydd, en klar sammanhängande bild av mig själv som en mordlysten person. Jag erkänner för min tanke om mig själv, att jag som liten i djupet av mitt hjärta önskade att Pappa skulle dö. Jag önskade det så hett, att jag fantiserade om att själv hjälpa honom att dö. Jag upplevde att han Pappa stod i vägen för liv i alla dess former, kom bara han bort skulle allt bli annorlunda, det skulle bli lätt, glatt, ljust. Detta har sedan förföljt mig. Flera personer har kommit i vägen och samma heta önskan har dykt upp. Jag har blivit vanmäktig under deras befintlighet. Och tanken, önskan har då varit att ”om de dog skulle jag vara befriad”, allt skulle då bli lättare. Att själv befria mig, frigöra mig har inte funnits som möjlighet. NU kan jag se detta svarta omedvetna mönster och förstå sammanhangen. NU kan jag se att jag av eget fritt val kan frigöra mig från Krister, som varit en enda djup långsam plåga, utan att jag måste ”döda” honom. Han har inte den makt över mig som min Far en gång hade över mig och mitt liv, då jag var barn och helt, jag menar helt, beroende av honom.

Så mycket jag gjort utan att veta varför. Jag står frågande. Det är underligt men talande. När jag ser tillbaka och ser på det jag har gjort, faktiskt gjort, utan att tänka, alldeles av mig själv, ser jag ett mönster. Att det mönstret inte stämmer med vad jag tänkt mig är förvånande, men stärkande. Mönster som blivit av mig själv är enhetligare och rakare än vad jag föreställt mig. Jag har drivits på sidan om mig själv och ofta i strid med mig själv av en idealbild som varit stum. Det var med förvåning jag hör mig själv säga till Björn Nilsson i pausen på föreläsningen hos Eugenia: Jag är stum i språket. Jag sa också vid samma tillfälle: att jag som femtonåring övertog de vuxnas språk, kunde mycket väl samtala med dem på deras språk, men jag förstod det inte. Jag förstod inte vad jag sa och inte vad det betydde, men jag kunde orden. Jag förstår det fortfarande inte, men jag behärskar det. Björn trodde mig inte. Björn hade avlyssnat några tonåringar på tunnelbanan och lagt märke till att de endast begagnade sig av tre uttryck i sin kommunikation. Det slog mig att vårt invanda språk kanske inte har mer betydelse än att det kan uttolkas av dem som inte är invanda, till tre uttryck eller läten. Jag sa så, att vi kanske inte säger mer till varandra egentligen än att det kunde sägas lika bra med dessa uttryck och att resten, alla andra ord är onödiga. Efter pausen förstod jag ingenting av vad Rainer Carls sa. Ingenting! Ingenting av vad jag tidigare tyckt vara så klart var nu begripligt. Jag var stum i språket och dessutom döv.

Jag drömmer i natt att Krister kom i min dörr. Han stod där liten, i normal storlek, med brunrutig skjorta (en sådan som Pappa har), med ett naket ansikte. Jag var i köket med någon mer, vi skrattade när vi såg honom stå där -bara. Skrattet var inte hånande, men befriat. Han som fungerat som gestalt för mitt mörka omedvetna, var nu synlig, normal, neutral.

Juli

Hemkommen från fem dagars besök i Mariefred, hos Ingrid Helèn. Läser ur dagbok från januari 1980. Då jag läste och begeistrades av Colin Wilsons ”Outsidern”: ”Outsidern vill säga `jag accepterar`, inte därför att ödet råkar behandla henne ganska bra, utan därför att hon vill acceptera. Hon anser att förmågan av ja-sägande direkt kan inbyggas i hennes vision, så att den finns där permanent. Outsidern tror att hon själv kan skaffa sig denna förmåga. Men hur skall det gå till? Genom att hon lär känna sig bättre. Genom att disciplinera sig att övervinna sin svaghet och klyvning. Genom att föresätta sig att bli harmonisk och odelad”. Detta är vad jag faktiskt anstränger mig att lyckas med. Och även om det är ohyggligt svårt och långsiktigt, så kan jag idag se med glädje att jag kommit en bra bit på väg.

Lugn utsträckt tid. Ingenting bestämt över sommaren, endast ostyckad tid att gunga fram på. Träffade Krister igår tillsammans med Margit och Stefan. Vi var ute och åt middag, sedan TV-film hos Krister. Det är med befriat sinne jag befinner mig i samvaro med Krister. Förändringen har inte skett utvändigt, han är sig lik. Nej, den förändring som är, kommer av att jag undgått en förändring i min inställning visavi honom. Det är inte så att han inte angår mig längre, istället angår han mig i högre grad än tidigare. Det är inte heller så att jag är oberörd av honom. Skillnaden är att jag nu berörs av honom utan att jag själv förändras. Min sinnesstämning är inte beroende av honom, så att den är på grund av honom, utan trots honom. Det som rör honom och det som är han, utspelas inom mig, inte utom mig. Jag kan överrumplas av en intensiv längtan inramad i sorg. Han kan vara alldeles intill mig just då. Och jag varseblir detta starkt, men inneslutet i mig. Denna längtan, vet jag nu, kan inte mättas av honom. Längtan är verklig, skulle jag sträcka den mot honom, skulle jag stöta emot hans kropp och i en omfamning skulle denna bli overklig, tillbakastött. Längtan är saknaden efter total förening. Men total förening kan inte uppstå mellan två kroppar. Jag förstår nu att detta ”själv”, i detta fall Krister, måste lämnas till sig själv, det kan inte uppgå i mig, lika lite som mitt i honom. Precis som rymden i rummet vi upptar är vår betydelse för varandra och andra. Det är just det vi ser och kan ta på som är den andre, inte mer och inte mindre. Längtan, saknad, sorg, glädje, ja allt som inte kan tas på är inneslutet i vårt själv och kan inte bytas eller delas. En sorg kan inte delas på två, möjligtvis smitta av sig till flera. Men sorgen är inte delad för det.

Värt att notera! Denna gång var in menstruation lindrig. Vid gott humör, ingen huvudvärk, knappt någon magvärk och det bästa, betydligt mindre blödningar. Ja, så jag minns att de förlöpte tidigare. Om det är beroende av att jag ätit järnmedicin kontinuerligt sedan november -81, vet jag ej med bestämdhet, men det verkar troligt. Speciellt som jag fick konstaterat i mars i år, att jag led av blodbrist. Det mindre goda är att jag samtidigt ökat i vikt, för matlusten stegras kraftigt med järntillförseln. Men, men en balans måste sökas, så att jag lindrar min benägenhet för blodbrist samtidigt som jag håller nere vikten vid gränser som jag trivs med. Jag är inte tillfreds med som det är nu.

Jag läser ur den serie böcker ”För oss kvinnor”, som jag köpte som ung flicka. Jag hade då inget vidare intresse av att läsa dem. Jag har bläddrat i dem och sporadiskt läst det som tyckts vara angeläget att veta. På något underligt vis har jag skämts över att jag har skaffat mig dem. Som om jag inte har kunnat förmå mig att erkänna mig som kvinna. Ändå har jag haft känslan av att de en dag skulle komma till användning och därför släpat med mig dem från plats till plats. Nu, då jag läser artiklarna, blir jag överraskad över vad mycket vettigt som där står. Samtidigt vet jag att det inte skulle ha givit mig någon behållning alls för några år sedan. Jag inser verkligen, hur sent jag mognat som person och kvinna. Visserligen har jag tidigt haft idéer och åsikter om världen i allmänhet och människor i synnerhet, men kännedom om mig själv som person har kommit sent. Framför allt insikten om att jag själv är insatt i ett system av rörelser; psykologiska och sociala, och själv måste röra mig i en riktning. Allt tycks tidigare ha varit beroenden av omständigheter, som jag antingen ställt upp på eller reagerat mot. Jag har inte begripit att jag själv har haft möjlighet att bestämma något över omständigheterna. Att jag faktiskt kan skapa svängrum för att förverkliga något av det jag tror på. Att det inte är framkomligt att förvänta sig att mitt liv och mina förhoppningar ska förverkliga sig av sig självt. Bara detta att inte tappa hoppet eller tron bara för att det inte omedelbart blir eller är som jag förväntat mig, är något enastående. Ja, helt enkelt att ta sitt liv i egna händer. Jag har undvikit detta, därför att jag i det längsta väntade att det skulle lösa sig på annat sätt. Jag trodde det låg något stort i att överlämna sitt liv i andras händer. Nu förstår jag att ingen annan kan bära en annans liv. Att göra det jag vill, vad det än har gällt, stort som smått, har varit detsamma som otillåten egoism, men att inte göra det har upplevts som att vara falsk. Mitt liv hade ordnats så, att alla min vilja var inriktad på att få den andra personen att företräda den. Jag kunde inte hävda den själv, eftersom det skulle vara detsamma som att vara egoist, så jag hoppades på att den andra hade samma vilja och att jag på det viset fick min vilja igenom, utan att visa den. Detta medförde naturligtvis att jag kände ett våldsamt hat till den som följde sin vilja utan samvetskval eller skuldkänsla. Det kändes så orättvist. Jag måste citera ett stycke ur boken ”För oss kvinnor”, kapitlet ”Vinna en man och behålla honom”: All hängivenhet, all förtrolighet och öppenhet som han inte har användning för, den måste vi hålla för oss själva. Och inte bara hålla den för oss själva utan också hålla den levande, inte låta den frysa i bitterhet över att han inte genast vill ha den. En dag kanske han börjar söka den. Då ska vi kunna räcka fram den. Kanske inte i det ögonblick vi själva mest önskar ge den, utan när han vill ha den.” Män tycker inte om efterhängsna kvinnor, tänk på det, var Mammas råd.

Oh! Oh! Hur gripande svingar sig inte mitt hjärta? Visst vill jag och försöker vara en duktig människa i världens vimmel. Visst använder jag all min klokhet för att möta och låta mig mötas av människor. Och visst lyckas jag bättre än förut. Men, men glädjen blir småningom tom, om än tillfredsställande. Jag finner mig inte väl i världen ändå, inte på djupet, aldrig på allvar. Det är trots allt en prestation, en spekulation i taktik: om att vara på ett visst sätt för att nå vissa resultat.

Jag strävar i min enfald att vinna Kristers hjärta. Jag kan inte annat. Om han än aldrig må förstå eller vilja ta emot mig i kärlek.

Under dagens lopp har jag kommit under ytan. Vår tillvaro är illa tilltygad. Jag förmår att se den i all sin skröplighet. Och det tynger mig intill gränsen av det uthärdliga. All min svartsyn, all främlingskap är berättigad. Jag ser övergivenheten i vitögat. Den är inte inbillning. Vi människor har övergivit varandra och oss själva. Och det för något vi inbillade oss vara mera värt: för illusionen att vi kunde leva utan omsorg och tro på vår nästa. Det är en bottenlös olycka.

Vaknar sent på förmiddagen. Skönt att sova ut. Reflekterar över vad som ligger till grund för missmodet denna gång. Går tillbaka i dagboksanteckningarna. Det är märkligt hur lätt jag glömmer hur och vad som utspelats för bara en månad sedan. Då skriver jag: Han (Krister) är medveten om sin styrka, men vet inte hur han ska använda den. Han tänker istället för att handla. Detta ser jag nu är mitt dilemma. Jag skriver också: Två sätt varpå det omedvetna framför allt visar sig är; genom projektion och drömmar. Objektet, den andre, varpå jag har projicerat dessa omedvetna drag hos mig själv, utövar ett direkt psykiskt inflytande över mig. Detta tänkte jag helt utan sammanhang då. Nu då jag reflekterar och försöker se ett sammanhang, kommer bitarna på plats. Jag upplever mig som en person som tänker men har svårt att handla. Jag skrev även: När man står inför nya möjligheter, upptäcker man att man inte var den person man trott. Jag ser det klart nu att jag har trott mig vara en som handlar. Alltså är det grunder för min persons myt. Vilket är roten till överföringen? Krister är uppenbarligen en person som handlar. (Och då menar jag inte köper saker för det gör han också gärna och vilt.) Och det paradoxala är att det är just detta som skakat mig så. OH! Vad glad jag blir. Det börjar skönjas ett ljus. Det gäller bara att sätta ihop bitarna till en begriplighet. Hurra! Hurra! Jag erinrar mig att jag har snuddat vid detta många gånger, men alltid kommit snett. Min projektion är klar. Jag har funnit på min personliga myt. Jag ska inte fördjupa mig i Kristers, för den kan jag ändå inte bestämt uttala mig om. Men åter, min föreställning om att jag skulle vara en handlingskraftig person är en myt. Det känns skönt, men samtidigt osäkert att bli avlastad en inbillning som ägt rum, under hela mitt liv. Nu till drömmarna det är alldeles uppenbart att jag har handlat i drömmen, på senare tid. Men det typiska är att jag inte fått det gensvar jag önskat. Och jag erinrar mig att jag ofta har upplevt andras handlande som ett hot mot min existens. Var, eller vilken person, det än har varit, som har utfört något, så har jag känt det som en personlig fara. Om en annan har handlat utifrån sina egna intentioner har jag känt mig dödligt hotad, eller skymfad. Mitt självförbud att handla självständigt finns med från början men att handla av tvång har varit naturligt. Det har alltid varit frågan om att ta ansvar för mitt liv. Aldrig någon klar tanke på om jag kan det. Visst har jag handlat i avgörande situationer. När det gäller försörjning, bostad, uppehället rätt och slätt. Men då har jag knappast haft något val. Men då det gäller andra situationer, som kontakter med människor har jag nära nog helt dragit mig undan. Och förväntat mig eller hoppats att det ska skötas av dem. Det har oftast fått bero på andras angelägenhet. Jag har intagit en position av ”spelar ingen roll för mig”. Men det är fel, för det spelar faktiskt stor roll för mig. Jag blir djupt besviken och ledsen när jag lämnas utanför.

Jag lever inte för att ha något att skriva om, men för att orka med det jag lever i, måste jag skriva. Det hjälper inte hur klok jag blir, jag blir lika väl förtvivlad, besviken och ledsen.

På Kristers förslag och inbjudan skulle vi, i kväll tillsammans lyssna på en konsert på radion, hemma hos honom. Och sedan förslog han att jag kunde sova över. Konserten skulle inte börja förrän klockan elva, till dess skulle han ”sparka iväg” de som var kvar. Med glad förhoppning såg jag fram emot att vara tillsammans bara vi två. Så ringer ”någon” och vill titta upp, strax före. Krister svarar sin vana (eller vilja) trogen: Ja. Konserten börjar. Jag ber att få höra i lurarna. Alltså sitter jag avskärmad och lyssnar till alldeles fantastisk musik, skriven på teman: ”Blicken av Gud”, ”Stjärnan”, ”Sonen”, ”Maria och korset” m.m. Det hela blir spöklikt. Krister tänder två ljus framför ikonen Treenigheten. Pianotonerna är bedövande. Under tiden så sitter de andra och pratar. Vad pratar de om? Situationen blir nära outhärdlig. Inom mig väller förtvivlan fram. Tankarna rusar: kan vi nå fram till varandra någonsin? Varför inser jag inte att det är lönlöst att hoppas? Vad hoppas jag på? Osv. osv. Samtidigt stärks upplevelsen av människans, världens ofullkomlighet och förgänglighet. Tårarna tränger ut, med det är inte gråt. Det är tung, djup sorg från en själ i nöd, men ändå i harmoni med det outgrundliga. Förtvivlan över att inte förstå Krister är dov, tung.

Visst jag vaknade med förtvivlan sittande i halsgropen. Visst var det svårt att samspråka naturligt med Åke. Visst kändes motigt att gå ut i solen och träffa Margit. Men det är möjligt att göra det som ligger framför en. Inte för att den dova ”undringen” förändras av det. Nej, snarare det att botten finns med, men under ytan. Ytan flödar på.

Hör här! Ljuvliga tongångar för en person som jag. Simone Weil: Jag tror att i saker av stor vikt övervinner man inte hinder. Man undersöker dem, behåller dem i sikte tills de, om de bottnar i falska föreställningar, försvinner av sig själva. Vad jag menar med hinder är någonting annat än den tröghet, som måste övervinnas vid varje steg man tar i det godas riktning. Den trögheten känner jag till av egen erfarenhet. Hinder är något helt annat. Om man vill besegra dem innan de har försvunnit riskerar man sådana reaktioner som jag tror åsyftas på ställe i Bibeln, där det talas om mannen som blev fri från en ond ande för att sedan tas i besittning av sju andra.

En lång dag. Promenad på Söder, fika på Mosebacke, med underbar utsikt. Annars hem, telefonen har fått vara obesvarad. Jag har börjat lite smått på målningen ”O” som i ordet. Det känns lite kusligt. Ett lite stycke Lars Ahlin. Så underfundigt han lägger orden. Så mycken lärdom han ställer på raderna. Vilken visdom i all enkelhet! En visdom som förmodligen har både djup och grym erfarenhet bakom sig, men som lägges ut som trasmattor.

Läser S: Weils ”Väntan på Gud”. Hennes tankar, som lämnade jordelivet augusti 1943, skakar mig samtidigt som en växt värker till. Så långt jag har läst hennes brev, delar jag hennes syn. Det är på en gång fruktansvärt och upplyftande, då jag förstår att hon av Kyrkan måste tigas ihjäl. Simone Weil är tredje kvinnan jag upptäckt, som har idel goda och rena föresatser för sin levnad. De två andra är Karin Boye och Victoria Benedictsson. De har alla tre det gemensamt, att de genomlevde livet på kortare tid än vanligt. Och att de var både intellektuellt välutvecklade tillika som känslomässigt. Alla tre utverkade en vision, som var verklig inom dem, men som kolliderade med verkligheten utanför dem. Ingen av dem levde ett familjeliv, ingen av dem förverkligade sig genom modersrollen. De levde ett tankeliv, som var oförenligt med deras faktiska situation. Deras tanke på hur det borde vara stod på så vis i vägen för hur det egentligen var. Denna balansgång att vara så pass mycket före i tanken, att det med kamp är möjligt nå dit i realiteten: är konststycket. Det får inte bli så att livstycket måste förkortas för att inrymma det totala.

Jag måste i min omedvetenhet, som barn, ha genomskådat de vuxna. Men inte kunna bära detta. Istället för likgiltighet, växte ett inre hat, som var olovligt och som tvingades in i kärlekens banor. Pappa var (och är) sträng i sina krav. Han krävde total sanning, trohet och lydnad. Han tvingade fram bekännelser, och löften, som oundvikligen måste infrias. Men, här kommer knuten, han själv kunde ganska ordentligt brista på alla punkterna. Men, och här kommer det värsta, Mammas krav på att Pappa skulle älskas: inte därför att..! utan trots allt. Någon likgiltighet accepterades inte. Om något i min attityd uppfattades som det, straffades jag hårdare, än om jag visade ilska eller hat. Och nonchalans är mer en anlagd attityd av spelad oberördhet, som de genomskådade. Och det var sant, för oberörd var jag ju inte. Men jag fick inte själv välja min yttring. Det enda som accepterades och krävdes var kärlek. Jag var förbjuden allt annat, än att älska. Men det saknades förutsättningar för denna känsla. Snart nog förstod jag att det inte rådde kärlek mellan dem själva. Det rådde krig, mellan två olyckliga människor. Det var behovet, kravet på att bli älskad, som var störst. Jag fick tidigt lära mig att man skulle älska till varje pris.

Tre dagar tätt tillsammans med Krister. Vi lyckades med ömsesidig ansträngning förstå och respektera varandra. Igår vinkade jag av honom på Arlanda, för en tiodagars resa till Island. Läser Jung: Genom drömmarna blir man bekant med sidor av den egna personligheten, som man av olika skäl helst har undvikit att se närmare på. Hm!

Jag blev kvar i sängen, klockan går, regnet strilar ner. Skönt efter flera veckors löpande sol. Jag har läst Jungs ”Människan och hennes symboler”, som jag lånat av Krister medan han är bortrest. Kände mig förbi när jag vaknade. Symboler som Jung använder vid analyserna är helt främmande för mig. Jag upplevde starkt torftigheten i min fantasivärld. Jag har varken sagor eller myter att knyta an till. Inte ens Bibelns värld är tillgänglig för mig. Jag har med mig i bagaget en krass rationell verklighet, med politiska förtecken. Att ändra på det är svårt, övermänskligt svårt. Men jag tänker inte ge upp. Jag ska söka mig fram på de vägar som utstakas för mig. Inte för att jag vet vad som ska bli, men att det ska visa sig, är jag säker om. Ur Jungs bok: Ständigt återkommer berättelsen om hjältens mirakulösa födelse i enkla förhållanden, tidiga exempel på hans övermänskliga styrka, hans snabba väg mot makt och inflytande, hans segerrika kamp mot ondskans makter, hans hybris och hans slutliga fall genom svek eller ett heroiskt offer, som leder till hans död. Ja, man får se upp!

Igår tog jag en vända över stan och äntrade upp hos Krister. Innan jag gick upp satte jag mig vid serveringen på Östermalmstorg och kände in mig. Jag satt och väntade på mig själv. Jag kände mig vilsen bland föreställningar och förväntningar, som jag inte visste om de var egentliga eller falska. Jag kom på mig med att jag tänkte så planerat, som om min inställning till Krister måste vara tänkt och inte känd, som om jag vore rädd att förlora något om jag slutade upp med att tänka mig honom. Jag slåss hela tiden mellan olika alternativ, i tanken, antingen att jag vill eller att jag inte vill. Men hela tiden är tanken det avgörande. Jag måste sluta att leva mitt liv i tanken.

Igår, på tunnelbanan, hände något. Jag sitter i en vagn. När vi passerar Slussen kommer det in en ung kille som sätter sig en bit bort från mig. Jag ser honom tydligt och lägger märke till att han beter sig konstigt. Han svänger huvudet runt runt och himlar med ögonen. Jag tittar stint på honom. Han dunkar handen i rutan och börjar kasta sig av och an på sätet. Hela tiden sitter jag upptagen av att se honom. Jag får för mig att han tagit in något medel som nu börjat verka. Jag är med spänd rädsla fascinerad av vad jag upplever. Så när han börjar kasta sig våldsammare, känner jag behovet att vilja gå av, bort ifrån vad jag ser. Till sist lägger han sig ner över sätet med huvudet hängande över kanten och blir stilla. Jag reser mig omedelbart upp och ställer mig vid dörrarna. Det är en bit kvar till stationen. Jag väntar otåligt, utan en enda tanke i huvudet. Så stannar vi vid Centralen. Det är packat med folk. Jag rusar genom folkmassan fram till tågföraren och berättar att det ligger en kille avsvimmad i vagnen. Föraren följer mig tillbaka, går in och kollar killen. Jag står utanför fönstret och ser genom rutan på killens mage, att de rör sig. Alltså är han inte död! Föraren försvinner och jag står kvar. Det tar ett bra tag, folk börjar undra varför tåget inte kommer iväg och jag väntar att det ska komma ambulansskötare med en bår. När två bastanta poliser kommer och går fram till killen. Jag följer efter och säger att han är dålig, mycket dålig. Ja, ja, säger den ene, i så fall ska han bli hjälpt. De tar tag i killen och reser honom bryskt upp. Killen ser sig vilset omkring, men börjar gå med poliserna, som håller honom stadigt under armarna. De går mot utgången och tåget drar iväg. En man som har sett alltihop, säger kort till mig: Jaha, nu har du snuvat honom på en skön stund. Och går iväg. Kvar står jag förvånad, skakad. Vad hade jag gjort? Var det bra för killen eller inte? Det kan jag inte veta men jag hade reagerat instinktivt. Jag hade handlat utan tanke. Min spontana djupa känsla hade övermannat varje reflektion. Och det för att jag identifierade mig totalt med killen. Jag upplevde honom som skulle det ha varit jag. Skräckslaget hade jag en enda idé: han får inte dras för djupt in i bedövningen. Detta ”tema” var återkommande i mina drömmar under lång tid: att jag blev sövd mot min vilja och jag kämpade som för livet att hålla mig vaken. Jag hade här blandat ihop dröm och verklighet. Och jag kände mig uppryckt ur den villfarelsen.

April

I över en veckas tid har värmen och solen legat tätt inpå oss frusna nordbor. Vinter övergår i vår som omärkligt övergår i sommar. Är det inte förunderligt! Ibland kan jag förskräckas av att friden, ron betyder så mycket för mig. Att jag är tacksam över stillheten, tystnaden utan avbrott. Jag får för mig att det inte kan vara riktigt, normalt, att jag borde söka upp konflikten, brottet, otryggheten för att det skulle vara mer verkligt. Det är väl bra underligt, att bra inte självklart har sin betydelse, given. Jag vet att jag aldrig tidigare i mitt liv har haft förmågan att utföra någonting konkret, medvetet. Allt har skett tillfälligtvis. Bara en sådan sak att jag aldrig har följt upp något jag har påbörjat. Var påbörjad sak har varit utan anknytning till något föregående. Och jag vet att jag har velat undvika det, med föreställningen att det skulle vara något dåligt, att göra klart. Att monotoni och rutin kan förta lusten och göra mig less, om jag föresatte mig att löpa linan ut. Denna livsinställning måste jag tidigt i barndomen slagit fast. Vilket var naturligt då, när jag ingen möjlighet hade att själv bestämma över vad och hur jag skulle göra. Var sak som påbörjades då, raserades av någon i familjen, av nödvändighet eller av lättja. Jag tror att jag från allra första början haft ett starkt behov av att vara konsekvent, både i uppträdande och görande. Att jag tidigt började med att bygga upp, sammansätta, foga ihop. Ja, att jag har haft en stark dragning till konstruktivitet. Men att jag inte fick kunna, bestämma över ett sådant förlopp. Egentligen är väl detta ett antisocialt, egensinnigt drag, som med nödvändighet måste slipas av. Men en djup besvikelse måste jag ha känt med insikten att bygga upp inte haft ett självklart värde framför att riva ner. Att det goda inte fått företräde framför det dåliga. Och att jag tvingades att acceptera att riva ner och förstöra möttes med större förståelse än att bygga upp. Jag märker att jag berör något väsentligt här, eftersom jag blir upprörd. Jag anar att detta är knuten i konflikten till Mor. Hon har på ett omedvetet sätt hyllat just misslyckandet och hånat framgången. Att föresätta sig något och genomföra det, att besluta sig för något och stå för det, är vad hon gärna fnyser åt. Detta måste ha medfört en djup klyvnad hos mig, att det jag naturligast vill göra och kan göra, har jag måsta bekämpa för att få hennes gillande. Samtidigt som jag anat att Far mest gillat det som föll sig naturligt för mig, då han själv har denna karaktär. Det är betecknande att Mor haft större kärlek till sin yngre bror som ”misslyckats” i livet än till sin äldre bror som ”lyckats” Det är en oantastlig, humanistisk lag, att den svage, slagne skall älskas. Det är naturligtvis riktigt, men det är oriktigt om den älskas just därför att den är svag. Detta måste vara livsfientligt, då det förhindrar istället för möjliggör livskraft och positiv konstruktivitet. Denna skenheliga inställning är destruktiv, tycker jag. Med insikt om detta fenomen ser jag fram emot att jag frigör mina krafter från de förhindrande slöjor som jag fått.

I fredags knäppte det till: Nu är tiden inne, just nu är rätta STUNDEN KOMMEN att måla. Nu skall ”Nåden” framställas, som en given följd av ”Visionen”, ”Korsvägen”, ”Skulden”, som i sin tur var en följd av ”Gryningen” och ”Elddopet”. När jag sätter mig till för att börja är all osäkerhet försvunnen. Rätt underlag, absolut rätt form. På det glatta underlaget kan färgen glida flyktigt tills jag känner att den kommit på plats. Det obestämda passar mig. Jag behöver glidbarheten som möjlighet att söka fram motivet. Vad som för handen, rörelsen är omöjligt att veta? Det är en exakt kombination av intuition, känsla, rörelse och seende. Detta tillsammans med total koncentration. Jag ställer in seendet på oskärpa. Då fångas ett vidare fält upp, oskarpt men djupt. Det riktas inte på en bestämd punkt på underlaget, utan ner på en punkt inåt mig själv. Jag koncentrerar mig mer på att lyssna inåt, på intuitionen, än utåt på motivet och handrörelsen. Om jag förmår fånga upp den inre bestämmelsen, så följer handen automatiskt med. Under hela framställningens gång, är det helheten sedd med oskärpt blick som dominerar. Om jag någon längre tid ser på en punkt med skärpt blick ser hela bilden onaturlig ut. Jag skyggar för att få kunskap om den materiella sammansättningen. Inte för att jag anser det vara oväsentligt, nejdå. Men när det gäller mitt bildskapande så vill jag utöva det utifrån visionära, symboliska intentioner. Jag har inget behov av att framställa anatomiskt exakta kroppar. Utan min avsikt är att framställa sammansatta begrepp, symboliskt. Det handlar mer om människans villkor i världen. Studiet är sökande, men bildskapandet är framställandet av det funna.

Är jag kanske en obotlig sökare? Ja, just nu känns det så. Vad skulle det vara för fel i det? I och för sig, eller för mig kan det rimligen inte vara fel. All den stund sökandet inger mig själv fördjupad mognad och insikt.

Annandag Påsk är Agneta och jag här på Furubo. Vi kom hit i fredags. Vädret har varit blandat, snö med sol. Snön ligger kvar i skogarna, men det är barmark på slätmark. Blåsipporna vippar i skogskanten. Koltrastarna pickar mask ur gräsmattan bakom huset. Påskriset på bordet börjar så smått grönska. En helg i stilla ro. Att det är den sista helgen som firas här känns inte konstigt eller sorgset, utan naturligt. Det är tidig förmiddag, kylan kryper utmed ryggen och det är tid att elda, så att värmen hinner fram till när högmässan med Olof Hartman börjar.

Ur djupet rinner idén fram. Att grunda en kommunion. När väl tanken blivit sagd, så befinns formen och innehållet vara självklart. DETTA har alltid funnits i djupet av mitt hjärta. Som dröm, vaken eller under sömn har denna intention funnits hos mig. Det är bara det att jag har gått bort mig under all tid och överfört den inre djupa intentionen på yttre omständigheter. Jag har sökt utom mig efter formen, men aldrig fått något att stämma med min inre intention. Jag har svävat på intuitionens vågor och haft antennerna ute var helst jag har väntat mig få upptäcka DET som skulle vara svaret på mitt sökande. Alltid med samma resultat. Efter längre eller kortare tid: Inte det! Inte här! Hur väl jag än ansträngt mig och velat ta allt med hull och hår, så har reservationen infunnit sig till slut. Jag har många gånger känt leda vid mig själv för denna skepsis. Att alltid till slut vara emot, ha en egen idé om och vara självstående. Även om mycket är bra och stämmer med mina förhoppningar, så finner jag ingen plats för mig. Det verkar mer som att det och det är gott, redan klappat och klart. Det fungerar med eller utan mig lika väl. Jag kan inte tillföra något utan tvärtom bli tvungen att tillhöra. Det färdiga har aldrig utövat någon lockelse på mig. Det är det ogjorda, processen, skeendet som lockar mig. Ja, det är skapandet som drar mig med: Att forma och formas i det oändliga, utan början eller slut. Rörelsen, själva rörelsen in i minsta partikel, att följa en rörelse, bli förlängning av den och utmynna i dess oändlighet. Det är inte mer än en knapp timme sedan idén om kommunion dök upp. Och redan känns den gjord, avklarad och på väg in i det bestämda, fastställda. Tankar, känslor, idéer, föresatser är verkligen flimmer på ljusets stråle. Tankarna, som bildar idéer rinner till på samma oupphörliga sätt som vattnet rinner ur kran. Jag får svårare och svårare att se en anledning till varför jag skulle stanna upp inför något bestämt i detta flöde. Jag får göra våld på mig själv när jag ska stanna inför en bestämd tanke, idé eller föresats som är förbunden med något eller någon utanför mig själv. Och jag kan inte märka att det skulle vara något brott mot det allmänna eller enskilda att följa de innersta och sannaste rösterna. Jag har ju märkt att då den inre rösten får avgöra så blir det gott, för mig och för andra.

Efter att ha sovit tolv timmar i ett streck, känns huvudet tungt och sinnet slött. En lätt irritation hindrar kraften. Vetskapen om att Krister ska komma i eftermiddag är jobbig. Eftersedan vi pratades vid i telefon i onsdagskväll har många tankar och känslor vandrat genom min hjärna och kropp. Känslorna är verkligen omväxlande, alltifrån skön erotisk längtan till leda och kyla. Med den ena tanken efter den andra har jag försökt att hitta på något som ska passa ihop oss. Det är inga dåliga idéer i och för sig. Inte heller omöjliga att förverkliga. Det är bara det att jag till sist inte ser någon egentlig mening i dem. Det är ju inte jag som ska göra hans liv. Jag stannar till sist upp inför det faktumet, att det inte är jag som ska handla. Jag ska inte handla för någon annans räkning. Ibland då rädslan tar tag om hjärtat skjuter tanken in sig på att söka hamn i någons famn. Likadant kan det kännas då harmoni och frid råder i mitt hjärta, då griper mig behovet att dela. Men för det mesta gungar jag på vågorna utan tanke på vare sig hamn eller famn. Inom mig bor både vän och fiende. Det är nya insiktsbanor, som är svåra att följa ännu så länge. Från att ha varit i den föreställningen att frestelserna och blindskären befunnit sig utanför mig till att inse att de finns inom mig, är det lång väg. Det får mig att inse att det inte är Krister, personligen, som är frestelsen. Hans närvaro har den betydelsen att den väcker känslorna inom mig själv och de känslorna är frestelsen. Jag har intuitivt varslat detta, men inte begripit det. Därför har jag hållit honom borta från mig. Så länge som han inte har funnits inför min omedelbara syn, har jag hållit känslorna stången. Men så snart han visat sig har känslorna vällt upp och förvirrat mig. Dessa känslor, som är betingade av erotiskt begär och utan förnuft har förblandats med kärlek. Jag vet när detta begär blev uppenbarat för mig. Det var första gången vi var tillsammans på Furubo, i början av vår bekantskap. Vi tillbringade den mesta tiden i sängen, med erotisk lek. Plötsligt, som en blixt som lösgör sig ur mörkret, uppenbarades för mig vad skam var. Jag sa det till och med till Krister. Han ville att jag skulle förklara mig. Jag försökte, men lyckades inte formulera mig. Jag visste djupt inom mig att jag träffat på något viktigt och sant. Men då var det ännu så långt borta från mitt medvetande, att jag inte förmådde följa dess röst. Då föddes insikten om min biologiska och kroppsliga person. Sedan har denna insikt vuxit i styrka, under ytan. Klockan sju kommer Krister.

Lite tung till sinnes förbereder jag mig för besök till Mor och Far. Jag tyngs av mina närmastes olyckor och svårigheter. Det är en tät väv av skuld, egen och nästans, som tycks nära nog omöjlig att bena upp. Jag har avaxlat mig den överförda skulden, den som inte är livgivande. Men den hänger ju kvar hos dem som tror att gemenskap och kärlek hämtar sin kraft och mening ur skuld och samvetskval. Ju mer jag ser och förstår av vår kultur och mentalitet desto klarare blir det att den vilar på och verkar med destruktiva nedgörande avsikter. Förnekelsen av liv, optimism och erkännande tycks vara stark.

Besök hos Mor och Far. Jag tränar mig i självbehärskning och märker att det ändar i likgiltighet. Så snart jag glömmer mig och inbillar mig att deras bekymmer och våndor är menade på allvar, uppstår gräl och ovärdigt bråk. Jag går undan för att hämta kraft och besinning, återvänder behärskad med likgiltighet som stöd. Och då blir det lugnt. Snart bubblar pladdret på och allt är som vanligt. Det är inte längre barnet Ingrid, som upprivs. Det är inte längre jag som blir sårad, för egen del. Det är en djup medkänsla med dem, som gör mig olycklig. Samtidigt inser jag att denna inte delas av dem. Jag är olycklig för deras skull, men de är inte olycklig på det sätt som jag är. Naturligtvis känner de inte som jag, för då skulle deras situation inte vara vad den är. Då skulle den mer likna min.

Jag har kommit på vad det är som gör mig uppbragt. Det är självförnedringen som människor drar över sig. Den likgiltighet med vilken människor förnedrar sig, gör mig djupt skakad. Jag får intrycket att det inte finns någon värdighet att värna om. Hur är det möjligt att se en människa i ögonen med ärlig uppskattning, när den inte någonsin förstått att värna eller sträva efter mänsklig värdighet?

Det är Valborg. Ligger i sängen och förbereder mig för rycket, ska till Furubo med Anki i helgen.

Maj

Menssmärtor, men inte så tröttande som vanligt.

Det är svårt att skriva det som nu sker inom och med mig. Det är något så annorlunda, så åtskilt från ”det” som tidigare trängde på. Tidigare var det besvikelse, harm och ilska, som krävde att få utlopp. Nu är ”det” upplysning, uppenbarelse, förklaring. Och det har inte samma mängd ord. ”Det” är ordlöst. ”Det” tänks inte, känns inte, bara är, ogripbart men tydligt. Ljus! Hur beskriver man ljus? Frid! Hur beskriver man frid? Jag lever i världen, men mindre och mindre av världen. Starkare och djupare tränger längtan att nå andligt ljus och frid. ”Det” infinner sig också snart nog, då jag drar mig undan världens glam och brus. Bländverken har mist sin glans. Vilja och strävan att få det glanslösa att glänsa har helt utslocknat. Strålglansen visar sig nu rent och blott som ljuset. Ljuset, strålningen är. Harmonin vilar i väntan på inträde, så snart som jag lutar mig bort från det som stör den.

En förändring är stånden. Jag varseblir det tydligare för var dag. Något av djup inre ro finns på botten. Igår då jag avtalat med Krister att äta middag hos honom, gick jag dit med glada, lätta steg. Jag gladde mig verkligen åt att träffa honom. Han tog emot mig avspänt och på gott humör. Vi pratade spontant om det som kom upp, utan irritation från någons håll. Jag kände mig som en person som var där, närvarande och på samma gång i mig själv. Jag lyssnade på Krister, utan förutfattade meningar, vilket jag nog aldrig har gjort tidigare. Jag såg på honom med seende ögon och upptäckte att jag inte sett honom tidigare. Jag märkte att jag såg honom med begärelse, att jag kände åtrå till honom. Men, och det är viktigt, samtidigt som jag uppmärksammade detta, så kunde jag skilja på begärelsen och mitt jag. Begärelsen var något som väcktes av hans närvaro, men jag upplöstes inte i den. Jag föll inte in i denna känsla, utan upplevde den som något som kom till mig, som något som lades till det konstanta. Jag var inte bara begärelsen, jag var något mer. Att upptäcka det och att uppleva det var förunderligt. Jag insåg nu innebörden av begreppet: val av egen fri vilja. Jag tror och hoppas innerligt att den egentliga friheten är på väg att ta överhanden över känslans makt.

Utan att jag vill eller ser mig ha anledning så irriterar jag mig över Kristers vana att dra in andra, i detta fall mig, i sin egen värld. Det tycks mig omöjligt att hålla distansen även vid minimal kontakt. Så fort som minsta ord yttrats om något, rörande mig, så binder han en tråd och den tar han upp så snart han får chansen. Jag bryter av dessa bundna trådar vart efter som han (eller någon annan) binder dem. Detta skapar oändliga komplikationer. Det får mig att inse hur komplicerat begreppet frihet är. Frihet är inte stiftat en gång för alla. Utan frihet är en oändlig strävan. Vid varje ny kontakt och i varje återkommande kontakt prövas äktheten och djupet i detta behov. Då jag förstår och märker att flertalet personer jag kommer i kontakt med drivs av motsatta behov, det vill säga bundenhet, så begriper jag svårigheten i den min strävan. Och jag begriper också att det inte finns någon medelväg, inte heller något då och då, eller ibland si eller ibland så. Det går inte att välja sin frihet, Det finns bara en frihet och det är oberoende. Det går inte att resonera sig fram till frihet, så snart resonemanget startat, ingåtts så uppstår beroendet. Det går heller inte att sätta upp regler och villkor, vare sig för sig själv eller för andra, under vilka frihet ska råda.

Det viktigaste är inte att lägga mig till med tekniskt kunnande, i bildskapandet, utan att finna symbolerna för den inre verklighet jag vill uttrycka och visa. Förmågan att framställa och gestalta kommer ur äktheten, ju närmare målet, den inre visionen, uttrycket är, desto större förmåga.

Jag såg på honom och erfor det onåbara. Honom kan jag inte få. Varför? Ju närmare jag kommer honom, desto avlägsnare ter han sig. Detta stod klart för mig, då jag satt inför honom i onsdags. Jag såg hans kroppsliga gestalt och samtidigt erfor jag att vad jag såg var toppen på ett isberg. Det mesta var fördolt. Upptäckten var omedelbar och jag ryggade i förvåning. Hur förenklad var inte min bild, då jag tagit det jag sett för hela honom? Samtidigt förstod jag att det var rädslan som var oförmågan. Det fordras ett oerhört mod och djup självfrånsägelse, att erkänna någons hela vidd. Det fordras nära nog dödsförakt att säga ja till det fördolda. Då jag står där i torkrummet och hänger tvätt. Slår det mig tanken: För att älska krävs ett stort mått av självfrånsägelse. Krister och jag är lika obenägna till det. Båda värnar vi främst oss själva och våra intressen. Det tycks vara den främsta orsaken till vår oförenlighet. Det är en stor upptäckt för mig att det vuxit fram något som är värt att värna, en värdighet, en andlig dimension, som inte får missbrukas och urvattnas.

Efter nattligt samtal från Krister igår avtalade vi att äta middag hos honom idag. På väg från jobbet föll lusten, glädjen till marken. Med trötta, smått ovilliga steg drog jag mig till hans bostad. Det är som något ont, något grovt drog fram och begravde min stilla glädje. Alltnog jag handlade det han bett mig om och gick upp till honom. Hoppet att mötas, i stilla samförstånd, kom på skam. Vad det kommer sig skjuter han fram sina ditt och datt. Jag blir dämpad. Han ska duscha. Jag ber att få vila mig lite på soffan. Snart efter att jag lagt mig till vila, ringer det på dörren. Krister står avklädd i duschen, ber mig öppna. Med behärskning, går jag till dörren och öppnar. I trappen står en kvinna, hon ser omedelbart förvånad och aningen förvirrad ut. Jag räddar henne, med att vara leende lugn och ber henne stiga in och vänta till Krister har duschat klart. Jag lämnar henne sedan och går tillbaka till soffan och lägger mig igen. Hon tittar smått forskande in i rummet. Jag säger ingenting. Jag hör sedan deras samtal, som rör sig om en avtalad lunch, hos Krister, som hon är förhindrad att vara med om. Jag hör på Krister att han låter tillknäppt. Jag förstår av deras samtal att hon inte varit där hos Krister tidigare. De avtalar en ny tid och hon går iväg. Under dessa minuter utspelas ett drama inom mig. Ändå var jag på något förunderligt sätt förvarnad. Precis som när jag gick upp till Krister oanmäld och fann en kvinna i hans säng. Denna gång fick inte känslorna helt övertaget. Jag kunde få kontroll på dem. Jag blev, åter besviken, jovisst. Jag såras djupt, men måste ändå fullfölja min intention. Jag vill och tänker leva ut det som drar mig till Krister.

Hör! Hör! Svalornas första sång svingar sig över gården.

Utsövd ligger jag i sängen och ser utöver vad som synes. Svalorna kvider sitt lockrop. Luften är kall och fuktig, blåsten slår mot fönstret i jämna dunkande slag. Lugn och tystnad vilar. Här i min kammare är det naturligt. Här får allt sina rätta proportioner. Det som är gott är gott. Det som är mindre gott är mindre gott. Det som är ont är ont. Förblandningen tränger inte på här. Min kropp, mina känslor och tankar håller sig kvar vid det liv jag vant mig vid. Medan min innersta bestämmelse och längtan sträcker sig ut i det okända, det ovana. Så snart kropp eller känsla eller tanke kommer till uttryck, är det i det vana livet de rör sig. Anden sträcker sig ut i det okända. Där inget språk finns. Det andliga livet tränger sakta ut det vana livet. Tryggheten har sakta överflyttat sin tyngdpunkt från det vana till det andliga livet. Det är i andlig inspiration jag nu erfar harmoni och frid, vilket är förhöjd trygghet. Således har en omsvängning ägt rum. Jag trodde tidigare att andlighet smittade, att det överfördes generellt. Nu tror jag inte så. Att anden överhuvudtaget väckts i mig, i detta andlighetslösa hörn av världen, är ett under. Och jag vet att det varit möjligt endast för att jag förstått värdet av att dra mig undan. Och för att bevara andligheten måste jag hålla mig undan från den oandliga världen. Ju mer jag dra mig undan desto starkare växer anden.

Ett träd är denna dag planterat på gården. Det var med förundran jag åsåg detta: Att någon kom sig för med att låta en trädplanta slå rot på asfaltgården. Det ingav mig en djup aning om hur uppgiven jag är inför framtiden. Det är aldrig försent att så fröer.

Pingstdagen. I går sov jag mest hela dagen, trots strålande sol. Under en längre tid av vila, utan tankar och spår, har ett genombrott vuxit fram. Det började med en stilla undran. I dag bröt en starkare känsla fram, sorg. Ingen hysteri, ingen panik, en djup tung sorg utan förtvivlan. Jag promenerade upp till Fåfängan i strålande sommarsol, satt i den lilla skrevan jag brukar, för första gången i år. Jag brände mig redigt innan jag gick hemåt igen. Jag vill gärna förknippa sorgen med Krister. Och nog är det sorgligt allt, att mina tankar och känslor ska vara upptagna med honom. Jag minns smärtande nog Viktoria Benediktssons vansinniga maktlöshet inför den man, som inte gjorde annat än smädade henne. Jag förstår inte vad det är som fängslar så. Är det så banalt, att det är just hans ointresse som drar? Om det är de låga motiven som styr?

Igår natt vaknade jag upp ur flera månaders lång dvala. Efter att jag började läsa Paul Bruntons böcker om Vägen till det inre livet uppstod ett hål, ett tomrum i min tillvaro. Hans livsfilosofi påverkade mig så starkt att jag fullständigt utplånades. Mina tankar avstannade, mina känslor upphörde och mina handlingar utfördes i trans. Jag blev nära nog helt världsfrånvänd. Jag har inte varit närvarande utan befunnit mig i ett ingenmansland. Vad jag begripit av det jag läst, har givit mig en ypperlig chans att fly undan allt ansvar, allt engagemang, ja allt. Jag gick in i en vila, som var förföriskt skön. Och detta utan att jag egentligen visste eller märkte det, inte förrän i går, då en krypande ångest kom fram. Jag kände det som om jag höll på att tappa kontakten med mitt handlande jag. Var liten uppgift som jag kom att tänka på, var oöverstigligt svår. Uppgiften paralyserade mig. Och, så kände jag igen symtomen! Detta har jag varit i tidigare. Jag hade hamnat tillbaka. Plötsligt fanns ingen framtid längre, morgondagen skrämde mig. Den gamla fasan: Detta klarar inte, kom för mig. Nu gäller det att gå varsamt fram. Erfarenhet ställs mot erfarenhet. Jag har lika stor erfarenhet av att klara det, som av att inte klara det. Alltså är risken inte total. Det är tydligt att det tar lång tid för påverkan att tränga in på djupet. Men ju längre tid det tar, desto starkare tar det. Jag är minst sagt överraskad över att jag med mitt kritiska sinnelag, har så totalt låtit mig påverkas. Det kan delvis förklaras av att Brunton så elegant avväpnar läsarens kritik med att inkludera den. Ja, nu när jag inser mitt fall, så begriper jag hur det fungerar. Nu kan jag bättre förstå vad blind lydnad är. Jag förstod igår att jag ännu en gång har fallit för frestelsen att ta medel för mål. Det är förrädiskt och jag gör ständigt detta fel. Men det är ett sätt att odla bärande erfarenheter.

Juni

35 grader i skuggan. Tropisk hetta, sedan en vecka. Det tar på krafterna och humöret. Min kraft äts av en sjuklig fixering av tankarna på Krister. De stunder jag är på jobbet kan jag skingra tankarna och är på gott humör, men så fort tanken faller på honom växer modlösheten. Men så, mitt i svetten på bussen hem, spricker friden igenom. Jag skäms över min missbelåtenhet och grinighet. Plågan ger sig!

Jag har sovit till lång fram på förmiddan, men uppvaknandet var fritt från leda. Ledan, misströstan släppte av att jag satte mig före att börja på en ny målning, efter jag är klar med ”Insyn”. Glädje, sprittande, tändes och jag glömde all ruelse och besvikelse över Krister. Jag kom på att måleriet och tänkandet kring det har gripit mig djupt. Därför är jag inte säker på vad det är denna gång som beredde mig missmodet. Om det var besvikelsen över Krister eller tomheten efter att vara klar med bilden som mitt intresse kretsat kring under flera månader. Jag känner mig dåligt därvidlag. Måleriet är något som jag inte har fattat vidden av, ännu. Det är ännu något som jag tar till i brist på annat. Ändå är det just måleriet som skänker mig den djupaste tillfredsställelse.

En skön och avspänd samvaro ute hos Hans och Lottie i går kväll har lämnat tilltro och hopp om framtiden. Krister var med men utan att jag lät mig domineras av honom. Dessutom utan att jag ansträngde mig med att stänga honom ute. Jag var mig själv ovetandes spontant.

Middag i går kväll på Stallmästargården med personal och styrelse för SKS i Stockholm. Krister var givetvis med, som ledamot av styrelsen. Han kan den borgerliga konvenansens regler och form och passar väl in i sammanhanget. Att tillsammans med mig, enskilt, släppa loss och vara frimodig förstår jag nu bara är något han gör ”i smyg”, när ingen av de andra ser honom. En sorts vädring av återhållna behov, för att mycket bättre kunna spela spelet som ger honom den skrytsamma position som är hans största behov.

Idag ligger jag till sängs, förkyld med huvudvärk. Vetskapen om att jag avslutat mitt arbete på SKS, har inte nått in ännu. Jag har egentligen aldrig tillåtit mig att riktigt låta mig vara helt delaktig där. Det är så jag gör. Den gångna veckan har varit hektisk. Middag, avslutningsmiddag, på Ulriksdals värdshus, middagen på Stallmästargården och slutligen Kulturfestivalen på Sveaplans gymnasium i helgen där jag skötte ljudanläggningen. Det var kul och jag lyckades ordentligt bra med det.

Jag finner mig väl till mods med att upptäcka och avtäcka de svagheter som tynger ner min person. Svagheter som när de upptäcks och erkänns, blir konkreta svårigheter att kämpa med och mot. Svårigheter är något godartat, svagheter något bristfälligt. Lars Ahlins ord: Vi måste skapa en värld som ligger bättre till. Säger mig att jag måste forma mitt liv så att det stämmer med vad jag förmår. Jag får bättre och klarare mod att stå själv, utan kryckor. Fast nog händer det att jag vacklar och ser mig om efter någon att stödja mig på. Men jag griper sällan stödet, utan föredrar att ramla och sedan resa mig själv. Och jag finner mig sällan mer slagen än att det ömmar och blånar lite. Men med en tids vila och eftertänksamhet så är det ömma läkt.

Åke har varit här hos mig i en vecka. Trivsam och stimulerande samvaro. Så idag, då han säger att han ska hem till sig, hugger det till. Han bäddar ihop sängkläderna och rummet får sin vanliga karaktär. Det känns tomt på ett sätt som förvånar mig.

Telefonsamtal från Krister. Kort prat, så en fråga: Vill du komma hit och se teve. Jag svarade strax ja. Jag gick till städningen först, så jag hade den gjord och inget att passa, stoppade ner pyjamasbyxorna i en påse och tog bussen upp till honom på Sibyllegatan. Han mötte mig i dörren, glad och uppsluppen. Telefonen ringde, den ringer för övrigt alltid stup i kvarten. Jag bad att få duscha. Väl under det varma och omslutande vattnet sjuder sorgen upp. Sorgen över min ömkliga person. Jag klär mig i pyjamas och sjunker ner i soffan och slötittar på teven. Jag sitter snett bakom honom och kan skyddat se på honom. Jag tittar med hjärtats ögon på denna varelse. En stark känsla av obönhörlighet väller upp i bröstet. Händelser ur mitt liv passerar revy. Jag blir starkt medveten om att en helt ny själslighet växer fram och tränger undan tidigare tankar och beslut. Jag är så klar över skillnaden att jag blir matt. Borta är fastheten, den stränga beslutsamheten. Jag förstår att förlusten spelat en avgörande roll för mitt liv. Jag har spelat rollen av maktherre. Istället för att bestämma mig efter vad som varit, har jag trott mig kunna bestämma vad som ska vara. Istället för att bestämma mig för att älska Krister, har jag trott mig kunna bestämma över att han ska älska mig. När jag sitter där och tittar på denne man, kan jag inte undgå att känna kärlek, oavsett vad han känner. Jag förstod då vad obesvarad kärlek är. Behöver den vara olycklig?

Vaknar upp frampå förmiddagen hos Krister. Tung i huvudet efter en sen natt med snack. Jag ser mig omkring. Allt är sig likt men ändå så annorlunda. Krister är på FOA och tystnaden är kompakt. Vad allt känns fjärran! Som ett minne blott! I detta rum har det hänt, kärlekssagan, som aldrig kom till start, än mindre fick ett slut. Jag kan inte säga så mycket om vad Krister känner. Han är mig lika främmande idag, som för två år sedan. I början var vi visserligen mer direkta och öppna, vi visade den desperation och besvikelse som vi upplevde. Tillkortakommanden och önskningar var det som då höll oss varma och intensiva. Aldrig var det enhet eller gemensamhet, aldrig inte en enda gång. Nu, idag, då jag ser mig omkring här och erinrar mig all förtrytelse och ilska jag har känt, så är jag förvånad. Nu ser jag mina försök att åstadkomma en värld som låg till för mig, som fåfänga och övermodiga. Jag skäms över min ensidiga naivitet. Att jag ens gjorde mig så stort besvär med att inbilla mig, att jag skulle kunna tränga ut en redan existerande värld. Framför allt när jag inte har mer att erbjuda, än mig själv. Vad har jag att komma med? Naken kom jag emot dig och lika naken står jag kvar. Jag förstår idag, att jag ingen rätt alls har att vänta mig detta, oerhörda. Det är en dröm, det var en dröm alltsammans, med inslag av mara och salighet. En stark och intensiv dröm och längtan. Återinträdet i realitetens ofullkomliga värld är snårigt. Drömmen lever kvar, långt efter uppvaknandet, bleknar men långsamt.

Midsommar hos Mor och Far. Ett som stärks vart efter, är att livet är en uppgift, på allvar. Nu går det inte att vrida klockan tillbaka. Jag kan inte luta mig mot tillfälligheterna längre. Det är bara så krävande att vara medveten om att allt vilar på en själv. Jag tampas fortfarande med ”förbudet” att tänka och ordna för mitt eget bästa. Borde jag inte tänka på att alla andra har det bra först, innan? Det är som att det ligger något dödsbringande i att planera och genomföra något på egen hand. Ja, rent av som om det ligger en förlust i varje självständig ansträngning. Och faktiskt är det nära instinktivt. Själva tanken därpå, på hela komplexet självständighet, känns så stor, så pressande att uppgivenheten lockar. Det är som att börja leva på nytt. Mitt tidigare liv är inte verkligt för mig, det är en berättelse som jag hör berättas för mig, som jag lyssnar till utan att kunna identifiera mig med. Hur jag än anstränger mig så kan jag inget känna vid minnet av det som har varit. Det är som om jag har varit död, eller icke närvarande med mig själv. Ändå vet jag att ångest, skräck och hysteriska anfall var vanliga. Jag vet att jag led helvetiska kval, men de trängde aldrig på djupet. De var något som hörde ihop med utifrån kommande retningar, vars skäl jag inte tog reda på. Jag vet att jag spelade upp en roll, för att få det hela att gå ihop. Hade jag blivit slagen av någon, så kände jag mig tvungen att anlägga en attityd av ”slagen”, men jag varseblev mig inte som slagen. Jag vet också att jag godtyckligt valde en attityd av förfördelad om det passade något speciellt annat syfte, medan jag en annan gång valde att inte vara förfördelad för att det passade bättre in i sammanhanget. Jag kunde spela vådligt upprörd över ett brutet löfte ena gången och en annan gång inte låtsas om det alls. Vilket jag valde spelade ingen roll för mig. Det ena var lika giltigt som det andra. Jag var likgiltig liksom!

Januari

Ett nytt år. Ett Gott nytt år. Det är hårt. Jag ser tillbaka och ser ett fult liv, ett omedvetet och viljesvagt liv ser jag bakom mig. Ljuset, friden bär mig framåt. Men hur jag ska rycka mig fri från tyngden, från arvet, kan jag inte tänka mig. Förresten tänker jag i stycken, i korta små stycken där förändringarna inte märks. Det är svårt, men måste accepteras att jag inte får någon tid tillbaka. Det förlupna är förlupet. Det gjorda likväl det ogjorda kan inte ändras. Och mycket är för sent. Samtidigt är mycket, tid till. Jag ser mig förvånat omkring och faktiskt förvånar det mig, det jag ser. Jag kan inte förstå att det jag ser är av mig. Min bostad är iordningställd av mig, sådant jag omger mig med är hopplockat och utplacerat av mig, men jag vet inte om det tillhör mig. Jag ser mitt som genljud av Mamma. Jag kan inte avgöra om det är min smak som bestämt eller hennes. Hennes möbler och bohag har kommit till henne från vad andra har lämnat ifrån sig. Det finns inget nytt, utvalt av henne, hon omger sig med avlagda saker. Hon har redan inrättat sig där efter, kanske också format sig efter det som andra har tröttnat på. Exakt vad hon har inrättat sig efter, har jag efterliknat. Jag ikläder mig kläder som andra kastat ifrån sig. Är detta då jag? Eller vad är jag? Om och när jag sätter mig att fundera och välja ut vad jag skulle vilja ha, skaffa mig, kan jag inte välja. Jag kan inte finna ut något som skulle passa mig. Jag känner ingen klar respons hos mig själv, utan allt jag tänker mig blir likvärdigt. Jag orkar inte hålla entusiasmen vid liv så länge att jag kan välja ut och passa ihop, utan blir strax likgiltig och glömmer det hela. Jag som inte bry mig om att finna min egen smak. Och om jag någonsin får en idé, så lämnar jag den efter att ha tänkt den. Sällan förverkligar jag idén. Jag har börjat ana att det finns ett hinder, att det är något som hindrar mig. Länge, länge har det varit brist på pengar som hindrat mig från att förverkliga kostsamma idéer. I tio års tid har jag levt på existensminimum. Jag har haft pengar till att klara hyra och mat, inte mer. Jag har arbetat nära nog mindre än jag har varit ledig. Vad jag gjort av den lediga tiden vet jag knappt. Jag har överhuvudtaget svårt att säga vad dessa tio år varit. Under denna tid har en djup förvandling skett, från någon till någon annan. Jag känner det som att jag levt ett helt liv och nu står inför slutet. Jag känner en sådan innerlig frid och harmoni vid tanken på att lämna jordelivet. Denna känsla och djupa förvissning har varit svår, ohyggligt smärtsam att nå in i. Därför är det med förundran, och smått vilsen jag står kvar i livet och ser en framtid. Jag förstår att jag nu ska leva vidare i och med världen jag är redo att lämna. Det är väl det som förvillar mig så, just nu. Att så vara upptagen med att bli beredd för något och sedan inte ställas inför det, är konstigt. Jag måste ge mig tid, att låta förvandlingen sjunka in och stanna, bli ett normalt förhållningssätt. Och långsam vända ansiktet mot världen igen. Jag måste betänka att jag så länge levt med ansiktet frånvänt. Jag är inte rädd att mista den djupa förvissningen och vilan i tron, men jag är aktsam i mina rörelser för att inte tappa balansen. Det är en sådan kraft i den andliga föreningen, att jag stundom känner mig manad att spränga de gränser jag som människa är tvingad att hålla mig inom. Och då jag ännu inte har lärt mig att rikta den andliga kraften till varifrån den kommer, utan kastar den ut i världsliga fåfänga försök att bemäktiga mig tillvaron, så får jag ta på mig blindslagen. Jag trevar fortfarande sökande efter målet för min kraft. Men jag finner undan för undan på, vart kraften ska gå. Jag var så orolig över vart jag ska vända mig med min starka glädje, nu vet jag att det är till Honom jag ska vända mig. Jag behöver inte ens vända mig, Han känner min glädje min sorg. Jag är människa med alla brister, Han är människa och Gud. Jag är blivande, Han är. Jag är på väg, Han har alltid funnits. Han är varje dels helhet och helhetens varje detalj.

Lars Ahlin igen, dialogen mellan fadern och sonen ur ”Bark och löv”: ”Kärleken är så maktlös, när allt kommer omkring. Den kan inte bevisa sig själv. Hur den än bär sig åt kan den inte överföra sig själv på den älskade. Den kräver ett samspel. Åtminstone måste man tro på den. Man måste hysa tillit. Helst bör man själv älska den älskande. Det hela är mycket sorgligt och förödmjukande. Ty man kan leva mitt i kärleken, utan att det händer något med en. Det är det som är så svårt att uppleva. Och det är precis detsamma med skönheten. Man kan stå framför den och vara omgiven av den på alla sidor, utan att man därför erfar någonting.” Förvandlingen fördjupas. Jag ser skenet, men ilsknar inte till, jag förtvivlar. Vad som tidigare väckte avund hos mig, väcker medlidande nu. Jag ser fåfänga, naiv hävdelselusta bakom de flestas strävan. I frenetisk iver sökte jag efter fotot av Krister som bäst motsvarar den bild jag har av honom, för att riva det i bitar och klistra upp bitarna på en kartong och sätta upp på väggen. Men jag fann inte fotot. Jag kom ihåg att jag tidigare korsat det med tjocka, svarta sträck. Och då han snart skulle komma hit gömde jag undan det för att han skulle slippa se det och jag slippa visa upp vad jag gjort. Nu kan jag inte hitta det. Jag fick till sist ge upp letandet. När jag lugnat ner mig ringde telefon. Jag visste att det var Krister. Och det var det.

Jag skulle välkomna likgiltigheten för dig, som sömnen för en värkande kropp. Samma lindring och dövande återhämtningspaus skulle det skänka mig. Så att jag fick ny kraft att ännu en tid stå ut med min kärlek till dig. Ändå vet jag inte vad kärlek är och om det är dig jag älskar, eller älskar dig jag gör. Men ett vet jag bestämt, jag plågas av dig, du finner alltid min träffbarhet. Du kan som ingen annan nå in pilen i mitt hjärta. Om du gör något, vad som helst, så rubbas min balans. Varje ord, varje banalitet suger jag åt mig. Vad någon annan skulle bli förlåten för, vad jag skulle förstå och acceptera, förlåter, förstår eller accepterar jag inte dig för. Varje liten enskild bagatell fäller jag dig för. Varför? Jag vill inte vara så, inte ha det så.

Två dagars arbete på SKS. Roligt, roligt! Nya ansikten, nya hjärtan, var och en på sitt vis och faktiskt rymmer mitt hjärta dem allihop. Föredrag av Rainer Carls på kvällen. Jag var trött och frusen. Att träffa Krister var svårt. Jag vet att han kommer dit. Och jag får stå ut med det. Han tittar uppskattande på mig. Det noterar jag.

Läser Erich Fromm: ”Ägande hänför sig till föremål och föremål är konkreta och kan beskrivas. Varande hänför sig till upplevelser och mänskliga upplevelser kan i princip inte beskrivas. Något som kan beskrivas är vår persona – den mask, vi bär, vi visar fram – därför att denna persona är i sig själv ett ting. Däremot är den levande människan inte ett dött föremål och kan inte beskrivas som ett ting. Den levande människan kan egentligen inte alls beskrivas. Visst kan mycket sägas om mig, om min karaktär, om min totala livsinställning. Denna ingående kunskap kan vara effektiv när det gäller att förstå och beskriva min eller någons psykiska struktur. Men mitt totala jag, hela min individualitet, min egenart, som är lika unik som mina fingeravtryck, kan aldrig till fullo förstås. Endast genom ett ömsesidigt levande personligt förhållande kan jag som en annan människa komma över isoleringens barriär, i den mån vi båda deltar i livsdansen. Dock kan vi aldrig nå fram till en fullständig förståelse av varandras identitet. Varandets livsform kräver oberoende, frihet och ett kritiskt förnuft. Dess viktigaste kännetecken är aktivitet, inte i meningen yttre aktivitet att vara igång, utan inre aktivitet, det produktiva användandet av våra mänskliga krafter. Att vara aktiv betyder att ge uttryck för sin förmåga, för sina talanger, för den rikedom av själsförmögenheter som varje människa är begåvad med, i varierande grad. Det betyder att förnya sig, att växa, att vara öppen, att älska, att ta sig ur det isolerade jagets fängelse, att vara intresserad, att ha lust, att ge. Och ingen av dessa upplevelser kan helt uttryckas i ord. Orden hänsyftar på en upplevelse, men de är inte upplevelsen. Min upplevelse kan endast göras gripbar genom att du delar den.”

Skam, och värdighet hör ihop. Jag har inte tidigare varit medveten om djupet, det ovillkorliga med betydelsen av värdighet. Men jag har alltid känt av detta, eller saknaden. Att var individ har ett okränkbart värde, som ingen får missbruka, är grundläggande. Att visa sig värdig och att visa sin nästa aktning är vad gemenskap mellan människor handlar om. Och detta gäller alla undantagslöst. Igår var jag på Sigtunastiftelsens diskussion kring ”Den historiske Jesus”. Medverkande huvudpersoner var Krister Stendal, professor i teologi och Ingemar Hedenius, professor i filosofi, välkänd ateist. Det var en underligt splittrad och pratig sammankomst. Jag kan inte komma ihåg något väsentligt och upplysande från det mötet. Det var visserligen många som yttrade sig, men jag fick inte ut något av det. Inte ens Stendal, som är känd exeget, fick fram något värt att lägga på minnet. Publiken verkade nöja sig med att han, denna omtalade person, visade sig vara naturlig. Kan man inte ha rätt att förvänta sig mer. Hedenius måste ha myst i denna samling av ovederhäftighet. I listan med närvarande kunde man se att där var; teologer, präster, doktorer, en och annan direktör och andra väl titulerade personer. Vad säger det? Är det en uppvisning i inbördes beundran? Var är de intellektuella, med ett eget tänkande? Var gömmer de sig, eller finns de inte? Ja, jag var besviken. Varje gång jag retar mig, blir upprörd, så har min ytliga föreställning fått sig en knäck. Att ställas inför situationer som de faktiskt är, skakar om mig. Att se sanningen betyder att se sken där sken är och lögn där lögn är. Någon annan sanning finns inte.

Arbetet på SKS skaver. Var finns samarbete för allas bästa? Att sitta där vid skrivmaskinen och känna sig som en påpassad skrivflicka, att sitta fastlåst vid bordet och vara ständigt beredd. Jag märker en ny känslighet hos mig. Tidpassning och minuterstress är förnedrande. Jag har kommit ifrån att vara iögonfallande. Jag vet min kapacitet och ambition och behöver ingen övervakning för att göra rätt för mig. Förbannat också!

I tisdagskväll var Åke här med sin dotter Malena. Samtal och diskussion löpte fritt. Samvaron var avspänd och naturlig, som jag kände det. Så, när klockan var sen bad jag om avbrott och tillade att Malena såg ut att vara trött också. Hon sa att hon inte var trött, men att hon inte kunde intressera sig för vårt samtal. Åke och mitt sätt att prata var teoretiskt, tyckte hon, medan hon tillsammans med sina kompisar pratade mer praktiskt, ja på ett annat sätt. Jag blev omedelbart träffad och började förklara mig, kände en stark olust. Så gick de iväg, kvar fanns denna olust. Klockan var mycket och jag borde sova för att gå upp tidigt och jobba. Men olusten var så påträngande att jag måste komma underfund med vad den berodde på. Det förflutna kom över mig och det tog lång tid innan jag kunde koppla bort det och somna.

Långa stunder är jag helt i verkligheten och det händer allt oftare. Jag är där jag är och ser det jag ser och känner det jag känner. Sedan i somras har jag mer känt mig närvarande, här och nu. Jag kan inte visa något påtagligt, men är kreativ varje stund på dagen, allra mest när jag inte gör någonting. Jag känner mig som kärlet som fylls droppe för droppe och utvidgar mig undan för undan. Det behövs ingen ansträngning, allt faller sig naturligt. Jag är inte rädd, så våldsamt rädd för det okända som jag har varit under hela mitt tidigare liv. Det okända ja. Vad var det okända? Hur såg det ut, då det blev känt? Jag minns inte. Jag minns rädslan och hur den kändes, men kan inte säga hur den tog slut.

Jag har lämnat besked om att jag inte följer med på SKS utbildningsresan som ska hållas i Grekland. Jag väntar mig att det kommer bli tal om detta på måndag. Jag är fast besluten att yttra min uppfattning om denna resa. Jag anser att det är orätt att lägga ner en så stor summa på ett projekt som kunde kosta mycket mindre och ändå inte missa sitt syfte, om vi var här hemma. Jag kan inte se något annat skäl till varför en utbildning ska läggas utomlands på hotell och badort, än att det är smörjning, ett sätt att köpa lojalitet. Att det dessutom är skattemedel som används förstärker det ohederliga. Det kommer jag att säga.

Februari

När jag sitter vid skrivmaskinen och hör rösterna omkring mig, så inser jag långsamt att ingen, inte ens de som varit mest uppbragda, är intresserade av att diskutera resan. Jag tolkade deras indignation, som avståndstagande, tills jag insåg att det är något mer diffust som uppretar dem. Först känner jag mig väldigt bortgjord över att jag öppnat mig och sagt att jag tycker att resan är ohederlig. Jag har tagit hela saken på allvar och reagerat seriöst. Sedan känner jag mig sårad, minns flera liknande situationer, som utvecklats på exakt likadant sätt. Där jag har agerat språkrör och fått stå ensam sedan. Jag blir förbannad på att jag inget har lärt utan gör så om igen. Men så känner jag mig nöjd med att jag har sagt vad jag tycker och känner och står för det. De andra får göra som de vill.

Tårar strömmar nerför mina kinder. Jag är så tacksam över detta mitt rum. De enkla pinaler som finns här fyller mig med sådan glädje och tacksamhet. Besök hos Mor och Far idag. Jag var spänd och orolig när jag for till dem. Jag har känt av en tveksamhet och ett tvivel under veckan: Är jag egoist, som Mamma säger? Är jag en kallhamrad person som handlar med andra, efter eget godtycke? Mor visade redan när jag kom att något var på gång. Hon var misslynt, det är något som hon ogillar hos mig. Det ligger i luften, ett moln av missnöje, jag kan känna samma sak hos andra kvinnor, att det är något som inte är bra, något som irriterar dem. Men jag kommer inte på vad det är, som skapar detta moln. Nu, idag tog Mor strax ett par supar. Vad skulle nu komma? Det var något hon grunnat på och som nu skulle fram, det märktes. Det tragiska är att när hon tar spriten till hjälp, så blir hennes attityd alldeles för elak. Och det hon säger får helt fel effekt. Som så många gånger förr så hånar hon mig för de egenskaper jag har som inte stämmer med hennes förväntningar på mig. Hennes uppfattning om mig stämmer. Ja, jag är så som hon skäller mig för. Jag försvarar mig inte längre, jag håller med, hon har rätt, det eller jag är så som hon säger.

Jag faller och klättrar i mina drömmar. Vad händer egentligen, djupa förändringar borrar sig fram. Kaos på kontoret, jag faller ner i tvivel och osäkerhet. Det jag tror och hoppas på försvinner ner i hål av förvirring. Det strids så förbannat. Vad strider man om? Jag befinner mig vara i en situation där jag tvingas, uppmanas att välja sida, ta parti. Åter och åter pressas detta val på mig utifrån. Jag vill inte välja, sida. Utan att jag vet ordet av så har jag tilldelats en roll, aningen som fiende eller vän. Jag får välja själv. Jag känner varken eller. Jag var full av hopp och entusiasm när jag började detta arbete. Jag var beredd att vara öppen och villig att samarbeta till allas bästa, vara delaktig och närvarande. Så sugs jag in i ett gytter av smussel och baktal, som efter en kort tid gör att jag blir osäker på min ärlighet. Jag slutar att vara spontan och direkt, tänker mig för, rädd att missförstås.

En dag liggandes, ömsom i kramp med demonerna smygandes efter golvet, ömsom i glädje med friheten buren av duvan.

Jag sov till långt fram på förmiddan idag. Det är omöjligt att hindra. Jag har iallafall kommit ur trängseln för denna gång Det är fruktansvärt när känslor och tankar tränger undan kraften och tron. Allt blir till ett enda VARFÖR.

Något av en blå himmel skönjes ovan molnen. Vem kunde ana att omvändelse skulle väcka sådan splitt. En glimt av glömd sol blixtrar till och de tunga dropparna av snösmältet från taket ljuder. Sakta, långsamt ges en signal om att en ny vår ska komma. Är inte de onda andarnas värsta bedrift just att skymma ljuset? Att så oemotsägligt dras in i ljusets och försoningens källa, att intet kan hindra dragningskraften, att böja sig för var slag och stå med ansiktet vänt till. Att vara vänd till, är min nåd och mening. Även då mitt ansikte är bortvänt är det vänt till, den djupa källan i människans mitt. Ingenting är nytt i världen. Det sagda som det osagda, det gjorda som det ogjorda är det samma. Det som sker är fördjupningen, mottagligheten, träffbarheten. Mors ord är ständiga upprepningar. Det som hon säger idag är vad hon sa till barnet Ingrid. Samma tonfall, samma vädjan, om det omöjliga: att jag ska ge upp mig själv och förenas med hennes önskan, att bli och vara hon. Och jag har ihärdigt trätt ifrån, slagit bort hennes intrång. Min oresonliga kamp för integritet och självbevarelse har störtat mycket över kant. Att utan smicker och prut visa vördnad för det levande och skapade, är en oantastlig regel för samlevnad och samexistens. Att ställa sin fråga så att det lämnas fritt utrymme att besvara den.

Hos Karin, min kusin, på födelsekalas, med moster Lisa och min andra kusin Sonja, som är den vi firar. Först igenkännande, prat om gemensamma minnen under uppväxten. Sedan…ingenting! Vad har vi gemensamt? Varför är jag här? Jag blir uttråkad, nervös, spänd och sedan irriterad, till sist tvär och ovänlig. Jag vill inte vara det. Väntar bara på anledning att få fara hem. Man berör lite grand här och lite där. Det ena hör inte ihop med det andra. Jag blir ledsen och ointresserad. Och ändå förstår jag att det djupast finns så mycket som var och en vill ta upp. Men man ger upp så lätt. Det verkar vara för stor ansträngning. Och det är inte värt.

Igår trängde tanken på Krister fram, med besvikelsens hela glöd. Idag tränger missmodet på. Jag söker efter skäl. Jag snuddar vid tanken på döden, stannar där och testar dess djup. Undviker jag den önskan? Är jag på flykt undan den pressen? Karin Boyes ”utväg”, som jag ofta kommer på mig med att undra över blir förklarad. Jag har så svårt att förstå att hon gav upp. Likaså känner jag för Benediktssons uppgivande. Varför sökte de döden? Vad var det de hade kommit på? Hade de till sist blivit på det klara med att det inte var möjligt att nå den innerliga gemenskap de sökte? Blev deras självständighetskamp orsaken till den omöjligheten? Min längtan är klar och skinande nu. Det är den djupa innerliga gemenskapen med en eller bäst flera människor jag längtar till. All annan kontakt, under vilka som helst former lämnar mig oberörd. Jag har svårt att acceptera den begränsning denna självsyn skapar. Jag inser att min rädsla för och avstånd till andra grundar sig på dessa totala, för att inte säga totalitära anspråk.

Några dystra dagar, så idag kommer ljuset tidigt, tänk en blå himmel. Vad som trycker mig tidvis är att jag vet att jag själv är ansvarig för mitt liv, vad jag gör av och med det. Det går långa tider då allt sker av sig självt. Men så uppstår en tryckande ande, som tvingande tränger mig till uppvaknande: Vad ska du bruka ditt liv och din kraft åt? Vem ska du rikta din omsorg till? Visst mår jag väl, att lunka omkring i min egen värld och förkovra mig i min egen takt och efter eget gottfinnande. Men i botten skaver en trängtan efter att vara något för andra, att lägga min kraft i min nästas hand.

Jag har lovat besöka mor och far idag. Jag känner mig slagen. Missmodig och orolig tror jag mig inte om någonting, tycker att jag har ont överallt. Jag är skrämd, skygg, känner mig som ett jagat djur. Deras förmenade förväntningar gör mig liten. Jag bär med mig bilden de vill se mig föreställa. De vill ha mig till den vackra, spirituella dottern, som är stark och glad. Inför dem känner jag mig blek, ful, illaluktande. Jag granska min hy, letar efter glans i mitt hår, intet av det jag de vill finna hos mig, finns. Jag är rädd för deras nedgörande kommentarer, för deras blickar som slocknar när de får se mig. Jag skulle så vilja att det var mina tankar, mina upplevelser och funderingar kring livet, som de var intresserade av. Men kommer vi någon gång in på det, så avbryts samtalet och pladder ersätter snart.

En lång stärkande promenad i gnistrande sol och karg kyla företog jag mig. Och faktiskt tyckte jag inte efter det att det blev en frisk färg i mitt annars så bleka ansikte. Besöket hos mor och far igår var en seger för mig. Jag kunde hålla inne mina barnsliga reaktioner och låta mamma spela ut sig. Och mycket riktigt efter sina utspel, så lugnade hon ner sig och visade sin goa humoristiska värme. Det behövde inte bli något bråk. Må jag stärka den kraften och bli den förlåtande, den förstående, den älskande människan, som inte i allt behöver slåss. När jag kom hem läste jag i Olof Hartmans lilla uppbyggliga bok ”Den bortträngda himlen”. Det ger mig ny styrka, mer kraft. På tunnelbanan ut till mor och far, var min svaghet och villrådighet allenarådande. Jag räddes för mig själv, för vart jag var på väg. Och för vart det skulle sluta ”detta” som driver mig. Vad ska hända mig, tänkte jag. Tänk om jag blir alldeles omöjlig, för min omvärld helt obegriplig, tänkte jag. Denna djupa undran fyllde mig. Och samtidigt en visshet om, att ingenting kan hindra mig från att bryta den fåra som uppenbarats mig. Därav rädslan som uppstod, inga sociala, konventionella skäl i världen kan hindra min bestämmelse, det är jag viss om nu. Men vad min bestämmelse är, vet jag inget om. Denna djupa känsla har jag upplevt tidigare, vid flera olika perioder. Kanske tidigast som barn. Tidigast var skräcken bottenlös. Då var det ett hål, som öppnades för mig och jag drevs till att titta ner i detta hål. Senare var det vansinnet, den rena galenskapen som grinade mot mig, vid tillfällen som dessa. Men jag tror mig kunna säga, att trots alla de olika föreställningar som ”detta” framkallat hos mig, har jag inte backat, utan stirrat fasan i ögonen. Inte ens då skräcken slog en ogenomtränglig cirkel omkring mig backade jag, utan lät mig övermannas. Det har inte funnits någon bakväg för mig. Jag har inte kunnat komma undan. Det som har drabbat mig har helt haft mig. Så stod jag på tunnelbanetåget, nära nog tillintetgjord, skrikande invärtes efter stöd, efter något att rätta mitt tvivel efter. Olof Hartmans ord: ”Vi skall bara akta oss så att vi inte tar ifrån en människa hennes värdighet när vi tar ifrån henne hennes olycka. Det händer att hennes förödande konflikt är innehållet i hennes liv, och sedan är där bara tomhet, kanske en vilsam och behaglig tomhet, som om hon hade blivit sövd från livets plåga.” I detta kan jag läsa in Mor och Far, var och en och bägge två. Deras ”olycka”, som jag ser det, är innehållet i deras liv. De lever sitt drama. Det är därför de kan vara så tillfreds mitt upp i alltihop. Jag har alltid förundrat mig över med vilken elegans, var och en på sitt alldeles egna sätt, slår undan varje tanke på ”en lösning” på de ständiga konflikter de är med i. Jag vet inte hur många gånger jag ilsket har sagt: Gör något då för att ändra på det som är galet och mötts av en blick menande, ” förstår du ingenting”. Nu fattar jag vad det egentligen är frågan om. De har valt, bland andra alternativ, just detta sätt att älska varandra och att framleva sitt liv.

Ännu en dag i strålande sol. Promenad med Anki på Stora Essingen. Det var för länge sedan jag var där. På platsen efter moster Bertas fantastiska kråkslott, var nu byggt flera tråkiga radhus. Vad konstigt att tänka att jag som barn lekte på denna då undanskymda plats.

Mars

Läser Paul Brunton om: ”Vår personlighets grundval, det ständigt bestående och för alla individer gemensamma elementet, det hos varje individ som inte undergår några förändringar, men som självt bevittnar personlighetens många växlingar, det unika, medvetna subjektet som varseblir, men som inte är varseblivningens innehåll. Vi anar att jaget som blickar ut över världen, som talar och som blir tilltalat, som tänker och som känner, besitter någon svårgripbar inre identitet som är oföränderlig och som på något sätt utgör vårt centrum. Att vara medveten om sina känslor betyder inte att de är identiska med en själv. Personen som känner är en sak: hans medvetande något annat. Känslor som uppstår och försvinner kan inte vara identiska med det bestående jaget. Således fortlever det oföränderliga jagmedvetandet bortom alla dessa växlande sinnesstämningar. Denna jagförnimmelse, så starkt och djupt förankrad i centrum av människors väsen är det enda bestående hos dem. Känslor blossar upp och slocknar. Men förnimmelsen av jaget försvinner i regel aldrig under det vakna tillståndet. Alla känslor är när allt kommer omkring endast krusningar på ytan av det mäktiga havet jag är.” Visst blev jag påvisad om känslornas relativa betydelse, dess karaktär av yttre retning, när jag för några söndagar sedan blossade upp i känslostorm av Mammas retningar. Och att jag var omedelbart medveten om att detta var något som endast rörde situationen här och nu, relationen i just detta ögonblick, och att jag inte var berörd. Som om det inte var jag som var närvarande, utan att dottern till modern var agerande. Jag kände hur kroppen spändes och känslorna blossade upp och tände ilskan, samtidig som jag egentligen var bortom vad saken gällde. Strax efteråt var jag förvånad att jag reagerat så häftigt och kände mig generad. Känslostormen svalnade snabbt och jag glömde förtreten

Jag ser ett program på teve om sexuella övergrepp på barn. De sägs där att det misstänks vara vanligare än vi anar att fäder tränger sig på och utnyttjar sina döttrar sexuellt. En sakkunnig försöker ge en beskrivning på en person som brukar denna form av övergrepp, och säger att den personen är dominant, auktoritär och ”klent begåvad”. Just själva uttrycket klent begåvad väcker olust.

Fortsätter med att läsa Paul Brunton. Det han tar fram och analyserar gör ett omskakande intryck på mig. Visserligen är det inte alldeles nytt för mig, ”tillståndet” han beskriver vet jag om. Arthur Koestler beskrev det i sin bok ”Pil i det blå”. Men då, när jag läste det, befann jag mig så långt bort från andlig erfarenhet, att jag ingen chans hade att ta emot det omtalade. Det talas om att människans mognad, själsligt som psykiskt, sker språngvis. Det medger jag. För hur förunderligt är det inte att lång tids förberedelse i tanke och insikt föder djup bestämmelse. Att återerövra sanning, det som var självklart i barnslig omedelbarhet, ska framträda medvetet och mitt medvetna jag ska leva enligt den.

En tröttande helg. Menstruationen suger mycket av min must. Men å andra sidan är dagarna före mens så fulla av extra energitillskott att det väger jämt. Det är i alla fall viktigt att komma ihåg, att första och andra dagen i mensen är jag helt ur slag. Det är ofrånkomligt att jag nu blir klarare och klarare över vem jag faktiskt är. Och det underliga är att jag har vetat det hela tiden. Eller rättare sagt: jag har varit det jag är hela tiden. Men inte riktigt kunna se, den jag är. Andra personers beskrivning har nog varit rättvisande i många stycken, men jag har stridit mot detta Varför? Nu när jag börjar frigöra mig så är det inte lika viktigt vad andra tycker.

Krister ligger här bredvid mig och sover. Jag läser Paul Tourniers ord om kärlek: ”Att älska är att vara välvillig. Att älska är att skriva tillräckligt klart och tydligt för att den vi korresponderar med skall kunna läsa vårt brev utan att behöva på dechiffreringen offra lika mycket tid, som vi sparat in genom att rafsa ihop det i en hast. Att älska är att betala sina räkningar och att ställa i ordning efter sig. Att älska är också att komma i tid, när man stämt möte och att inte vara tankspridd. Ty att vara tankspridd är att tänka mer på vad vi inom oss själva har att säga oss, än på vad den vi tala med behöver få veta. Att älska är att försöka tala hans språk, även om vi behärskar det dåligt, hellre än att tvinga honom tala vårt. Att älska är också att ha tid.” Är då att hata motsatsen?

Paul Brunton: ”Våra fysiska sinnen förslavar oss. Det är på tiden att vi lär oss behärska dem. I själens heliga skepp färdas vi ut i vida vatten dit de fysiska sinnena inte vågar följa efter. Vi kan bilda oss en bättre uppfattning om de vises läror om vi förbinder dem med ett inåtvänt, meditativt liv och inte bara försöker förstå dem utifrån det utåtvända vardagslivets erfarenheter.” Vackert!

Oktober

Nu går det fort! Upptäckterna tränger fram. En efter en får ljus över sig. Det märkliga, eller det faller sig naturligt, är att det inte förändrar något i den yttre världen. Upptäckterna är ett skeende inombords, ett verkligt aha! och inget mer. Ett annorlunda synsätt kommer till stånd, men det som ses är konstant. Att ge upp det gamla blir meningsfullt och positivt och det nya får plats istället. En visshet växer försiktigt fram. Att ge upp sig själv utifrån denna smygande visshet är enklare än jag trott. Att så klart och naturligt inse att det egna handlandet är blott och bart ett fåfängt försök att styra tillvaron, en tillvaro som inte går att styra, annat än med tvingande metoder. Jag har så länge jag minns avstått från att tvinga mig till någonting, men inte lyckats finna mig i att det inte blivit som jag velat. Jag har förstått att det som skall komma till mig måste komma som en gåva, min påverkan förutan. Men jag har lidit fruktansvärt av att inte gåvorna har infunnit sig. Alltså har jag befunnit mig på halva vägen. Och trasats av denna kluvenhet. Jag inser nu vad mitt helvete bestått av. Tillfälligheterna som tidigt fått råda mitt liv, har fungerat som intuition och uppfattas som riktiga. Jag ville inte själv styra mitt liv, det var något som hindrade mig från det. Bristen på kunskap gjorde att jag inte kunde rätt ta emot och inte rätt ge ifrån mig de gåvor som blandade sig i mitt liv. Begreppet t i l l f ä l l i g h e t rymmer i sig självt en varning, en fara …fällig… kommer av fälla. Fälla är något ont man hamnar ovetandes i. Fälla är också något man gör för att undanskaffa något. Om tillfälligt ersätts med slump så förändras ingenting, utan det förvirrar. Jag har levt i ett främlingskap. Från början upplevt allt som fel och jag har tagit på mig felet. Jag har med alla möjliga svängar styrt in mig på vägar som skulle inpassa mig i det samhällssystem som jag tillhör. Jag har inte kunna se bortom detta system. Till det har jag saknat kunskap. När jag nu förstår att detta, vårt samhällssystem är ett av flera, så kan jag känna mig löst från dess bojor. Jag behöver inte lyda under ett politiskt system eller dess ekonomiska lagar. Jag behöver inte TRO på ett politiskt system, även om jag måste anpassa mig till de gällande lagarna. Jag behöver inte se sanningen representerad av det politiska system jag måste inordna mig efter. Den sanning jag tror på finns utom de skiftande politiska och ekonomiska systemen De politiska och ekonomiska systemen är ramar för social och ekonomiska skötsel, men de är inte innehållet i människors liv.

Något mycket speciellt hände i förrgår natt. Efter intensiv samvaro med Åke under ett dygn och i ett alldeles särskilt tillstånd hos mig, ett förhöjt sinnestillstånd. I dessa, återkommande, intensivt sensibla själstillstånd är anden så stark att all materia upplöses och alla tingen blir svävande rörelse. Nå, så på natten då jag låg i min säng och skulle sova, bra uttröttad, var jag kvar i detta egendomliga varatillstånd. Jag ligger och stirrar ut i fria rymden. Även om jag försöker gripa tag i tingen, så är det omöjligt, de upplöses. Det är en känsla av evighetsexistens som härskar. Jag får ingen kontakt med det krassa nuet. Det omkring mig liksom jag själv svävar i en andeatmosfär utan namn och begrepp. Ett intet som samtidigt är alltet. Inget skrämmer, det är bortom personliga känslor och rädslor. Så bryter något från det förflutna igenom. Jag kan inte komma på vad det var som visade sig först. Men strax är ett helt komplex tydligt. Det är Sune och allt som hör till honom som framstår naket och bart. Tryggheten, hemmet vårt, det givna, som inget krävde. Det var tiden före. Före valen, då inte frågan om jag älskade eller älskades hade uppstått. Det framstod nu som paradisiskt, paradiset före syndafallet. Ett tillstånd före bortom lycka och olycka, ett idealtillstånd. Det var sp stark att jag tappade andan. Jag hamnade mittemellan skratt och gråt. Jag genomfors av ett enda: Så är det, så är det! Men vad exakt det var, var outtryckligt. Först efter kom glädjen, som om jag nu funnit vad jag saknat och nu hade det framför mig och bara hade att sträcka ut handen och ta för mig. Men snart ryckte vetskapen om det nuvarande fram. Sune står ju inte kvar och väntar. Vid det rusade förtvivlan fram. Varför stod han inte kvar? Bestod mitt misslyckande just i det, att han inte väntade? Sune som sagt att vad som än händer så kommer vi, han och jag, att bli tillsammans till slut. När hela denna sak kommer upp i medvetandet, så läggs något viktigt till, nämligen vad som för övrigt hänt. Att jag under tio års tid varit fullt upptagen med att komma tillrätta med mitt liv och helt har glömt av honom. Jag har hoppat över honom och allt som hör samman med honom och lämnat honom utanför. Det har jag gjort. Nu framstod tiden med honom som det viktigaste. Och som jag har gjort som det värsta. Jag har själv tagit detta steg, men jag har inte förstått det, inte förstått konsekvenserna. Och vad mera är jag har inte kunnat erkänna att jag själv bär skulden till att det blivit så här. Visst har jag varit mån om att ingen skugga skall falla på Sune för vad som hänt. Detta framstod där i natten om än inte så formulerat som nu.

Lördag kväll ute på Furubo. Hitkommen onsdag förmiddag tillsammans med Åke, som for hem igår förmiddag, stannar jag till i morgon förmiddag

Klockan är snart ett på dagen och jag ligger ännu och ser ut i ett gnistrande klart soldränkt höstlandskap. Det är vackert. Jag skulle ha gått upp tidigt i morse, då väckarklockan ringde, för att ge mig iväg in till stan. För att vara tillgänglig när Mamma hörde av sig. Söndagsmiddag med Bengt var bestämd, det vill säga om Bengt hade tid. Nu gjorde jag inte så. Jag avvek från det uppgjorda och lovade. Det kostar på. Hela förmiddan har jag drömt, vaknat, somnat om Drömmarna har entydigt handlat om död, sjukdom, uppslitande scener med Mor och Far. Men jag har hållit mig över ytan, inte fallit i mardrömslik vanmakt. Den mest sammansatta drömmen har sjunkit undan för minnet. Men den var en variant av de ständigt återkommande; irrfärder i långa källargångar, möten med personer jag inte når samförstånd med. Kaos, förföljeseångest, är temat. Men det har skett en lättnad, jag är inte helt utlämnad åt slumpen. Det är ”något” som bär mig och som i änden på drömmen också framträder och skänker lättnad och förklaring. Jag förstår mer och mer vad det kostar på att frigöra sig från jordiska bindningar. Under förmiddans lopp, mellan dröm och vaket, har knuten skymtat. Ömsom har trotset kommit upp, ömsom medgörligheten. Då trotset bestämmer viljan tränger skuldkänslan på. Med medgörligheten samsas fegheten, det förenklade uppgivandet. Jag intalar mig att medgörligheten är en kärlekshandling, att jag ger mig för Mors önskningar därför att jag vill göra henne glad och därför att jag inte vill, ens orkar med att göra henne ledsen. Men jag måste tvinga mig till detta; att våga gå emot henne, även om det skulle göra att hon blir olycklig. Jag gör det ju inte för att göra henne ledsen. Jag gör det därför att jag måste handla frivilligt, utan tvång och skuldkänslor. Det är en himmelsvid skillnad. Men hon kan ju inte veta, kanske inte skilja på dessa avsikter. Jag måste alltså handla utifrån mina avsikter, utan hennes medverkan. Och det är det som är knuten, öppningen till frigörelse från tvångsbindningen. Det går dessutom inte att stoppa denna mognadsprocess när den väl har kommit igång. Själva medvetenhetsprocessen skapar görliga förmågor att bruka för processens fortgång. Är väl tanken en gång ställd i sanningens ljus trivs den aldrig mer i mörkret. Den söker begärligt efter mer och mer ljus.

Tillbaka i stan. Det var med glädje och ro jag klev innanför mina dörrar i går kväll. Men frampå natten när lyset släckts och det är hög tid att somna då kommer existensens mest primära kallelser i fokus. Tankarna far hit och dit och det är omöjligt att komma undan. Pengar, jobb, kort sagt försörjningens angelägenhet tränger på. Den ena fenomenala iden efter den andra konstrueras. Och anmärkningsvärt nog så verkar det så enkelt och givet att sätta dem i stånd, där i nattmörkret. Och så när dagsljuset sprider sitt sken över idéerna faller intresset undan. De verkar genast så överdrivet ambitiösa. En sak är i alla fall säker, det är med ångestfull insikt jag har blivit medveten om att jag har mitt liv med allt vad det innebär i egna händer. På dagen försvinner detta faktum men i nattmörkret framstår det i all sin tydlighet. Det är en tid då all strävan sträcks mot, att bli sig själv, att frigöra sig från tvång och bundenhet, sedan kommer en tid då denna strävan förverkligats en bit och resultatet står där och ropar: Se´n då? Vad göra sedan motståndet är nedbrutet? Vad göra med det frigjorda livet? Vad som är frihet får inte medföra att nya tvång och bindningar kommer till. Hur? Sedan jag somnat framemot femtiden i morse vaknar jag vid sjutiden krampaktigt gråtande. En fullständigt låst, inkapslad förtvivlan grävde sig fram. Demonerna svävade över min själs ensamhet. Även om jag vetat att det måste komma och också envetet söker upp det är det ändå fasanfullt då det väl kommer. Att stå inför en naken, ännu oprövad verklighet med brännande sår efter tidigare prövningar, är förfärligt. Jag vet nu, bättre än förr vad det är som kommer. Jag vet också att jag inte kan fly det, utan måste ta emot och stå kvar. Drömmen: (samma tema utspelas med infernalisk noggrannhet). Jag förstår att polisen har slagit till mot huset jag bor i. De har tagit bort alla lås på dörrar och tänker plombera dem. Jag skrattar högmodigt åt deras företag och tar mig upp för långa spiraltrappor för att komma till min lägenhet, som ligger allra högst upp i huset i vindsplanet. När jag kommer in, finner jag en oreda som jag inte ställt till med. Jag blir arg. Samtidigt dyker en ung tjej upp. Hon säger, eller visar, att polisen söker efter knark. Det finner jag inte märkligt. Men reagerar över att de misstänkt mig och letat hos mig. Tjejen låter ana att jag inte ska vara så säker på min oskuld. Jag skrattar år henne och svarar att jag vet att jag är oskyldig. Jag lägger strax märke till att hon är lite underlig, får för mig att hon måste ha rökt hasch eller så. Men tänker ändå att det inte kan fälla mig. Dörren ut till trappen är öppen och en oordning uppstår. Polisen håller på att slå ett hål i min dörr för att sätta in en skruv och försegla lägenheten. Jag tänker lämna lägenheten och låta lagen ha sin gång, fortfarande övertygad om min oskuld. Ett virrvarr uppstår. Plötsligt finns ytterligare en tjej med. Hon visar alla tecken på drogad. Jag försöker få henne ur vägen, men förstår snart att hon inte tänker ge med sig. Hon hånflabbar åt mig och mina försök. Och jag fattar att hon vill sabotera för mig och att hon också kan det. Jag smäller igen min dörr, som nu inte går i lås och drar henne med mig nerför trappan. Hon gör motstånd och försöker komma fri, för att springa upp igen. Den första tjejen är åskådare, tar inte ställning. Den drogade kommer lös och springer upp. När jag kommer efter henne in i min lägenhet finns min misstanke där: att hon har kunnat hinna gömma ”något” olagligt. Hon skiftar nu attityd och följer självmant med mig nerför trapporna. Jag tänker: att vad hon än har gjort så är det utan min medverkan och jag kommer att neka. Som om hon hade läst mina tankar stannar hon upp och tar fast mig och förbereder sig på att påverka mig med droger. Hon tar ett djupt häftigt bloss av hasch och sveper in mig i röken. Jag håller andan för att inte inandas röken, men inser att hon lyckats sätta lukten på mig i alla fall. Hon skrattar högt, hånfullt triumferande. Så är vi på gatan. Den är fylld av ett uppbåd med poliser och nyfikna. Jag förstår medens att jag räknas till de ”skyldiga”, de misstänkta. Snabbt slingrar sig den drogade tjejen och smiter. Jag hänger på utan att tänka mig för. Vi befinner oss på flykt undan förföljarna. Hon känner sig uppenbart i maskopi med mig. Och jag kan inte göra någonting åt det. Jag har ju redan smitit med henne. Så börjar flyktens alla fasanfulla etapper; nerför vingliga trappstegar och hisnande stup. Jag erkänner min tacksamhet mot henne att hon gett mig sådana dyra och bra skor De kommer väl till pass nu. Vi springer och hasar oss ner. Men så står jag inför en bräcklig fotstege som är lagt rakt ut i luften. Jag ser igenom stegen, tomma luften. Där stannar jag upp och säger: där går jag inte. Någon säger åt mig: gå runt istället då. Jag finner strax en omväg men med fast mark under fötterna. Precis när jag ska runda en sväng märker jag att skorna är helt utslitna, det fanns ingen botten kvar i dem. Jag tar den ena av foten och ser att den är av lackad plast, ett konstgjort material. Det jag håller i handen är inte en sko, det är ett skämt. Jag se förvånat på henne och hon tittar hånfullt på mig och säger kallt, skrattande: ja vad trodde du de där har jag köpt för fyra och sjuttiofem. Vi är nu framme vid en gata där det står stora mekaniska, välutrustade polisbilar. Fyra polismän i varje och med plats för två ”tagna” där bak och med ett litet hopklämt utrymme på utsidan om de två poliserna. Jag känner lättnad över att få ge mig och springer fram till en bil, men den fylls av andra och det blir ingen plats över åt mig. Nästa bil är också upptagen, men det lilla utrymmet på sidan om finns kvar. Jag tränger in mig där och någon trycker till dörren och jag sitter som i en fälla. Bilen är som en stor tung vagn som de använder i bergochdalbanan, utan tak. Strax jag satt mig där spänns en mängd säkerhetsbälten runt mig. Och jag vet inte om det är för att hålla mig fången eller om det är för min säkerhets skull. Jag känner mig något så när säker, att jag var på väg till en lösning, att det skulle bli tillfälle att jag skulle få förklara mig, få möjlighet att svära mig fri. Så sätter vagnarna igång med rasande fart. Poliserna skrattar och nojsar med varandra. Så kommer vi in på en sorts spårbana. Det liknar en bred bana av järnvägsspår, bara det att spåren är av trä likväl som syllarna och spåren löper inte rakt utan härs och tvärs. Vagnen rusar fram och kränger hit och dit vart efter den hakar i ett spår och övergår i ett annat. Banan lutar först i svag lutning uppåt. Vagnens rasande fart gör att banan rusar för blicken. Jag frågar poliserna om vanliga bilar också kan köra här. Jag får inget svar, de nickar framåt. Nu tycker jag att de inte liknar mänskliga varelser längre. De grinar med stela miner. Så tar banan slut och övergår i ett mjukt underlag och samtidigt blir lutningen vertikal, vagnen rusar rakt upp. Jag blir vettskrämd för att vagnen ska tippa baklänges. När vagnen kommit allra längst upp stannar den. Jag skriker av fasa för att falla tillbaka hela långa vägen och klöser mig fast i det mjuka oljiga underlaget. Men förstår att jag inte kommer att orka hålla kvar hela den tunga vagnen jag är fastspänd i med mina bara händer. Jag ser åt sidan och ser i skuggan hur stora järngrepp fälls ut och fångar upp vagnen. Jag förstår hur löjligt barnsligt det var av mig att tro att jag skulle kunna hålla detta på plats. Vagnen rutschade ner till banans slut. Då varslade jag att mina händer var totalt söndertrasade. Jag skrek rakt ut att jag skulle anmäla detta och fanns det något vittne till vad som hänt, så kom fram. Det kom en anonym kvinna, klädd i en vit overall, fram och ställde sig intill mig. Jag försökte få av mig de vita gummihandskarna men de kletade sig fast. Händerna smärtade svårt och då jag fick bort handsken på vänster hand såg jag att fingrarna var svårt demolerade. Jag snyftade och grät så våldsamt att jag inte fick fram några ord till henne som ville vittna för mig. Hon var helt neutral, mest avvaktande. Jag skulle försöka få hennes namn och adress, men jag kom inte fram med orden Så vaknade jag gråtande. Åke, Anki och okända ansikten spelade för mina ögon. Jag bönföll om förskoning, bad att inte bli prövad så hårt, men genomfors samtidigt av vissheten att det naturligtvis är rätt och sant.

I vågor går modet. Jag är så nära att förlora behärskningen och ringa upp Krister och bara säga: Här har du mig, ta mig om du vill ha mig, att det endast är ett halmstrå som hindrar mig. Men så dyker minnena upp, just exakt så har jag känt mig tidigare och då har det varit andra som står pelare för mitt vacklande mod. Då faller misstanken på att det är ett allmänt behov att ge upp när rädslan kryper sig på. Men min rädsla för Krister är verklig. Jag är rädd för hans inverkan, att han ska skapa kaos i min tillvaro. Det är kaos jag är rädd för. Kaos och förvirring, att den lugna linjen ska rubbas. Jag måste hålla ut och hoppas på att tiden verkar för mig.

Nattens tystnad och mörker har det sanna med sig. Jag har så svårt att säga ett enkelt ja till det som är. Jag vrider mig som en mask, vill komma undan. Jag vet att en död står för dörren och ännu en i all tid och jag ryggar fastän jag vet att det inte finns någon avväg. Till döden går man inte genom öppna dörrar, nej genom stängda dörrar tränger man sig igenom. Det är bakom de stängda dörrarna livet finns. Att som Ahlin, bära den lilla jordbit för den sista vilan med sig, i sig är att ständigt stå öga mot öra med den död som är livets födelse. Ahlin talar: ”Det är viljan som adlar eller fördärvar oss. Så sorlar historien av tungomåls skilda bruk och det myllrar däri av olikformade gestalter, fastän den råa utgångspunkten är en och den samma. Vem vågar lyssna på alla tonfall och se alla gestalter; vem behåller sansen när det främmande tränger på med våld? Inte underligt att föräldrar ängslas och att kulturen håller sig med opinioner och samhället med civilt våld. Med formen griper vi livet och vi älskar och vi fruktar den form som vi har lyckats förvärva. Den gör oss träffbara, till liv och död. Utan formen tar intigheten vid, kaos, det anonyma och demoniska. SÅ står då försvaret mobiliserat vid gränserna för att allt vårt skön må få utspelas innanför. Det måste finnas en sammanhållande kraft, stöpformar och hållbart kitt, ty vi är inte starka nog att öppna gränserna och mottaga det namnlöst avvikande. Allt måste formas om och bli vårt. Inga krafter räcker till det, inga motord och hatord med vilkas hjälp vi försöker hålla det annorlunda borta. Vårt behov av samverkan med något så när lika är för stort, vi är ständigt utsatta, alla måste kunna det lösenord som gäller. Samtidigt misstänker vi inom oss att vår plastik sitter lös och är lätthanterlig som fnöske. Alltsammans är ju vårt verk. Vi har med möda uppfunnit det och fostrat oss till det.” Lars Ahlin har talat.

En arbetsvecka är till ända. Det är inte utan att jag känner mig nöjd. Visst är det rörigt, visst är det tömmande att vara till hands och till tjänst oavbrutet från morgon till sent och knappt få något tack, men det är också något av djup glädje. Även om förväntningarna alltid är högre ställda än vad jag lyckas infria, så kan jag aldrig riktigt tappa sugen. Att laga mat, finns det något mer elementärt, fundamentalt meningsfullt?

Den trettionionde födelsedagen för mig. Föreläsning hos Carls, en fröjd för själ och hjärta, som vanligt. Jag har burit med mig en djup varm känsla, en förvissning om vad kärlek är, hela dagen. Den känslan föddes ur en dröm jag drömde i natt.

November

Vilken gång i ordningen och om det är sista gången vet jag ej, men mitt hjärta mjuknar och ömmar då jag tänker på Krister. Det är inte så att jag glömt sådant jag retar mig på eller tycker illa om, men sådant han gjort som visar hans goda sidor framskymtar också. Så värms mitt hjärta av honom. Jag är en rädd människa när det gäller att sträcka ut handen och släppa någon innanför huden. Nu, mer än någonsin drar jag mig undan. Tidigare då jag inte tänkte mig för öppnade jag min dörr och delade med mig oreserverat åt den som ville in. Nu har jag blivit snål och nogräknad och vill egentligen inte släppa in någon, som inte har en plats i mitt hjärta. Och det inser jag helt klart. Det är som om jag vaknat upp ur en urskillningslös dröm. Och nu skiljer jag samvetsgrant ut vargarna och rävarna från lammen. Jag ömmar för lammen, men lämnar de andra att leva sitt liv.

Läser D H Lawrence och detta: ”Med vad rätt väntar man att någon skall göra en lycklig. Det gör varenda kvinna både i Europa och i Amerika. Ve den man som gör henne olycklig. Förväntningen är arrogant och oförskämd. Kan man tänka sig någonting mera barnsligt än en mänsklighet som tjuter för att den inte är lycklig.” Det träffar mig som en pil och luften går ur ballongen. Det är ju faktiskt det, att göras lycklig, som jag förväntar mig. Och blir arrogant och oförskämd när jag inte lyckliggörs av honom. Skam! Det är rent dåligt. Skulle jag då inte kunna prestera detta själv och avlasta honom från det inbilska kravet. Frågan är om han skulle vilja det?

Jag går till min kvällsstädning som till altaret, gör bot. Tanken, längtan, viljan att slå mig ihop med Krister är klar. Det är bara det att jag inte vill meddela honom det.

Det finns mycket som tar tid och energi, om man bara sätter ögonen på det. Jag blir faktiskt förskräckt då jag nu inser hur mycket av min tid som jag har lagt på att vara upptagen med förhållanden. Och det mest förargliga är att jag inte gett min tid och energi åt dem, männen, utan åt att vänta, och räkna ut och förstå varför det är så fel alltsammans.

Efter Erwin Bischofbergers kvällsföreläsning på Eugenia sitter jag här och väntar innan jag går till min kvällsstädning. Krister ringde i eftermiddags, helt apropå. Vi talades vid ett bra tag. Jag förslog att vi skulle träffas och det tyckte han också. Om man inte vågar stå i livet där det är, finns, utan ska vänta tills det blir rätt tid, då rinner livet förbi. Utan konstigheter har en kontakt åter öppnats mellan Krister och mig.

Jag sitter i min säng och läser, när jag plötsligt känner en otydbar, men tydlig förnimmelse, av en tvångskänsla. Väl uppövad låter jag känslan komma fram. Vad rör det sig om? Jag känner väl igen den. Långt bak dallrar något, igenkännbart. Det känns som intellektuell andnöd, inte fysisk utan själslig andnöd. Pappa, bilden av Pappa framtonar. Naturligtvis har det med honom att göra. En tanke: kärlek är underkastelse! Så var det. Det är inte något jag vill, men något jag är rädd för. Rädd för kärlek, eller rädd för underkastelse. Måste det vara underkastelse? Eller vill jag underkastelse? Nej, det får inte vara sant. Efter drömmen; om den misslyckade strävan mot höjderna, har jag lyckats naturligt att ge upp. Aktivt gett upp strävan att nå upp till ett paradisiskt tillstånd. Jag har stapplandes börjat gå på den mark jag nu har under fötterna

Hemkommen från Rainer Carls reträtt ute hos Birgittasystrarna i Djursholm. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag känner mig inte hemma i den miljön, bland dem som bevistar sådana evenemang. Jag känner mig klumpig, grov, smutsig, ja vulgär på nåt sätt. Vet inte hur jag ska föra mig. Systrarna är ett under av anspråkslöshet och lever sitt självklara liv. Det är avundsvärt, verkligen.

Det tycks mig som om jag har lämnat tveksamheten bakom mig. Och utan att känna ångest eller ånger. Krister och jag var och lyssnade på Mozarts Requiem i Maria kyrka igår. Det var en upplevelse. Musiken spelade på tidstrogna instrument tillika med kör och solo, var mycket skön.

Jag har aldrig tyckt att prat är arbete. Jag har koncentrerat mig på att handla, göra något. Det är inte undra på att jag har känt mig vilsen inom den sociala sektorn, där gränserna är flytande mellan prat och handling. Jag har märkt att prat som går under beteckningen möten, mer och mer får en framskjuten betydelse. I vissa fall utgör mötestiden en tredjedel av arbetstiden. Ju längre tid vi använder till att prata om vad vi ska göra, desto kortare tid får vi till att göra det på. Arbetstidens längd är ju konstant.

Jag kommer att tänka på min senaste dröm: jag finner mig själv på en stor välbefolkad gata (kanske Kungsgatan). Jag har endast ett kort linne på mig, så kort att det knappt skyler mitt kön. Jag står där och drar i linnet för att försöka få det att dölja mig. Men så sker något särartat. Jag finner mig i situationen, inser att jag inget kan göra. Jag sträcker på mig och går gatan fram. Jag känner ingen blygsel och ingen skam, upplever det olyckligt visserligen, men inget av katastrof. Jag tänkte efteråt med undran och förvåning på drömmen. Det var för mycket länge sedan jag hade drömmar av denna typ. Då jag var ung tonåring och lite längre upp i åren var det en återkommande situation som kom fram i drömmarna. Just att jag befann mig bland mycket folk endast klädd i minimalt linne. Då var jag panikslagen och full av blygsel och skam, gjorde allt för att dölja mig. Då befann jag mig alltid inomhus bland högar och hängen med kläder, något liknande varuhus. Det paradoxala då var att jag var omgiven av kläder och ting, men själv naken, skamligt naken. Nu var jag, i drömmen, ute, åter bland folk, på gatan. Nu kände jag ingen blygsel eller skam, fast det var pinsamt. Kan det tyda på att jag har växt i min kropp, med allt vad det innebär? Att jag accepterar mitt sexuella kön? Att jag bejakar min kropp och själ? Att jag äntligen växt till en hel sammanhållen person som jag bejakar och erkänner? Ja, jag tror faktiskt det. Det verkar på mig, som om jag har utvecklats stegvis och ömsevis. Själsligt har det varit tvingande, något av en obändig andlig kraft, som har trotsat allt motstånd. Jag kan nu se bakåt, och nära rysa, av synen. Den andliga kraften har farit fram så hjärtlöst stundom, att jag fått andnöd. Kroppsligen har jag sönderfallit och dignat under mödan. Jag kan beskriva det som att anden har likt en vind med stormstyrka slitit med sig min motsträviga kropp. Kampen har förts mellan mitt tudelade jag. Jag förstår på ett sätt var skiljegränsen går mellan vansinne och frälsning. Jag förstår på samma sätt att frälsning endast kommer till stånd när kropp och ande är ett. Jag minns nu en sommardag uppe på Fåfängan. Hur jag låg på marken och starkt upplevde att jag är kropp. Jag varseblev att min kropp bestod av en massa, av materia; ben, ådror, senor och kött, organ, skinn. Detta och ingenting annat är min kropp, en hop sammansatt materia. Jag låg där totalt utblottad. Det fanns inget skrämmande i denna upplevelse, tvärtom var den en befrielse. Jag varseblev att det var denna massa som en gång ska dö och grävas ner i jorden, att den köttklump som kallas hjärta ska sluta att pumpa blod och blodflödet som levererar energi ska upphöra. Och det kallar vi DÖDEN, den död vi är så rädda för.

Den lilla flickan, vem var hon? Ständigt längtande efter värme, trygghet, hon sökte den stora tilliten. Hon fann den ingenstans. De vuxna var hotfulla, krävande och kalla. Hon blev kaxig, självsäker, hård på ytan värnande den sköra mjukhet hon begravde i glömska. Jag minns nu en kort tid av värme. Hur gammal kan jag ha varit, inte äldre än fyra, fem år, kanske bara tre? Det var kort. Jag var med i söndagsskolan i Oscars kyrka på Narvavägen. Jag satt till vänster i bänkraderna. Jag hade fått en tunn bok, med blanka inrutade sidor. För varje gång jag var där fick jag ett märke, som klistrades in i en ruta i boken. Svagt, mycket svagt minns jag att jag var stolt och glad över denna bok med de fina märkena i och att den var min. Det var också guldstjärnor som jag klistrade in. Det är med stark känsla jag minns det. Det var något stort, något varmt som gick mig till hjärtat. Omständigheterna kring detta minns jag inte. Det måste väl ha varit någon vuxen med, vem vet jag inte. Det upphörde iallafall. Varför? Förstod jag det? Förklarades anledningen för mig? Var det mor som inte hade tid? Eller tyckte hon inte om det? Vad var det som hände? Var Pappa emot det? Under hela barndomen var det tomt på kristen, andlig stimulans. Så kom tiden för konfirmation. Underligt nog var det självmant. Jag var flitig på läsningen, lärde mig bönen Fader vår och Trosbekännelsen. Jag var läraktig, typiskt nog. Men sekulariserad, jag märkte inte någon uppmuntran hemifrån. Jag var kluven. Under själva konfirmationens ritual var jag skakad. Jag hade aldrig tidigare känt ett sådant allvar, något som var på verkligt allvar. Jag hade ingen att tala med om vad jag upplevde, och snart glömdes även det bort. Festandet och firandet efteråt var avskyvärt. Det hade inget med mig att göra. Överhuvud allt som rörde kristendom var hopplöst smutsat och generande. Jag ville inte beröra det alls. Jag minns att jag led av Mors sentimentala högtidlighet vid Jul. Hon generade det stora och djupa allvar som fanns däri. Inte förrän jag träffade Sune och hans mamma Margit som var djupt troende kom jag i kontakt med religion igen.

December

Jag har givit alkoholen en betydelse den egentligen inte haft, en falsk. Jag ville tro att den var livsförhöjande. Att jag genom alkoholen nådde lycksalighet och frid. Det var nog aldrig så. Jag var starkt motvillig till alkohol under hela min uppväxt. Jag led av den ytliga vulgäritet den lockade fram hos de vuxna. De var aldrig så tillgjorda och löjliga som de var när de hade druckit alkohol. Men jag led lika mycket av den kontrast som blev synlig, de drucknas uppspelthet och mitt nyktra allvar, som då liknade stel tråkighet. Hemma blev jag tråkad för min exakthet och trumpenhet. Jag kunde aldrig släppa loss som de andra. Och jag tror att mitt allvar störde deras lättsinniga glädje. Så jag gav upp mig själv och ansträngde mig att passa in i formerna. Någonting inom mig brast, tilltron till att någonsin få mitt seriösa allvarliga sinnelag bemött tynade bort. Jag hade givit mig in i leken och snart var det jag som ledde den. Under berusningen kunde jag trolla bort mina djupare syften och ge mig hän åt ytlighet och slarv. Jag slutade med att vara noga. Jag slutade med att vara sann. Detta tillstånd varade under tio år och malde ner mig från glöd till aska. Uppgivenheten var slavisk och kaotisk.

Uppgiven! Varje försök till djupare syfte begravdes i sin vagga. Jag hade från min tidigaste barndom burit en känsla av att det fanns något viktigt att förverkliga. Att det var viktigt vad man gjorde. Men allt tedde sig så omedgörligt och motigt, att jag ingen grund fann att ställa mina fötter på. Mitt liv rullade på, jag behövde knappt vara närvarande själv. Som ett tåg som rullar av sig själv ett långt tag efter att det knuffats igång. Det gick av sig självt bara. Men småningom började det sacka och en ny knuff fordrades för att få det att rulla vidare. Och så började ansträngningarna åt alla håll. ”Något” måste hända. Det mest naturliga var att söka efter en man, någon annan än den jag levde med, som skulle ge mig puffen. Dessa försök var så kraftlösa och oinspirerade att de kontakter jag lyckades inleda inte blev mer än engångsknull. Jag hade inget intresse att engagera mig i någon ende, mötena dog i glömska. Det näst naturliga var att söka att utveckla arbetet. Jag engagerade mig våldsamt i allt som rörde mitt arbete, höll på att omorganisera hela arbetsrutinen. Detta med en frenesi och en ilska som till sist blev så påfrestande att jag fick de andra emot mig. Jag slutade min långvariga tjänst och började på ett annat arbete med liknande uppgifter. Där gjorde jag mig helt omöjlig. Redan direkt började jag med omorganisationsförsök. Det tog inte lång tid förrän jag blev snyggt och prydligt tillsagd att sluta. Då började jag istället rikta mitt intresse och min frenetiska ambition mot situationen där vi bodde. Jag gick med i Socialdemokraterna i Tensta. Även där blev min insats felriktad. Jag började omedelbart med att försöka göra om de personer som jag mötte där. De var omedgörliga, och jag kände mig motad och begärde utträde. Jag började vid denna tid att söka mig en annan marknad. Jag sökte in på skolan, vuxengymnasiet. Allt i en mer och mer upptrissad frenesi. Där, på skolan, började jag med samma hårda attacker och ifrågasatte allt och alla. Blev mer och mer misslynt och hysterin lurade. Vad jag då var helt omedveten om och blind för var att jag inte alls lyckades klara studierna. Jag var så på bristningsgränsen, att jag inte kunde koncentrera mig ens så pass att jag fattade det som jag faktiskt redan kunde. Jag ville något, men att sitta still på lektionerna och lyssna var en omöjlig uppgift. Jag förstod strax att plugga skulle ta alldeles för lång tid. Och varför alls!? Sune var under denna tid inte närvarande. Jag kan inte minnas, om han var hemma, så var han osynlig i alla fall. Jag var hemma under denna tid, frenetiskt sysselsatt med att inreda vårt nyblivna hem. Jag var så utom mig och uppsliten invärtes att när mitt hjärta började krångla och nerverna var spända som fiolstränga var jag tvungen att gå till doktorn för det måste vara något allvarligt fel på mig. Läkaren sa efter att det gjorts alla nödvändiga kontroller: Du behöver sätta dig ner och se över ditt liv, söka efter vad som är fel. Ditt hjärta är det inget fel på, än så länge, men det kan det bli. Jag kände mig träffad. Sune föreslog att vi skulle skaffa oss barn. Jag var hysterisk och menade att inget blev bättre av det. Felet var någon annanstans. En dag i oktober 1970 la jag ner det nödvändigaste i en plastkasse och for hemifrån in till stan, efter att Sune till sist insåg att det var nödvändigt. Så började mina tio år av sökande.

Jag sov länge idag, försöker att vakna något så när tidigt på morgonen, men då det tycks omöjligt att somna och jag inget särskilt har att passa på morgonen, blir det en kamp med klockan. Att styra sig själv, utan yttre tvång år stimulerande men svårt. Telefonen ringde alltnog och jag stramade till. Den har varit tyst hela veckan. Jag fick känslan av att det var tråkigheter på andra sidan tråden. Jag lyfte luren och hörde Mors återhållna, spända stämma. Bengt! Jag hörde hans namn nämnas och en kramp satte omedelbart in i maggropen. Var Bengt hos mig? Han var försvunnen hemifrån. Han kom innanför dörren samtidigt. Men blev ombedd att gå. Mor ska till Malena och Far ska i lugn och ro se fotboll på teve och ville inte att Bengt skulle sova! där. Far bad honom gå hem till sig: Du har ju ett hem. I helvete heller! svarade Bengt och gick. Ja, så är situationen meddelad till mig. Jag känner mig upptryckt mot väggen i stel kramp. Jag ser mig så, rakt ner genom alla år: Denna katatoniska avstängdhet, där allt är avstängt, tankar, känslor, tillhörighet och liv. Det enda som existerar är blodet som pulserar genom en kropp. Men jag finner mig denna gång, varseblir strax min belägenhet, först kommer tankarna igång och sedan blir känslan erfaren. Det är med förskräckelse jag inser vad gagnlös denna instängdhet är. Ett icke-liv, ett absolut förnekande. Denna funktion måste ha inträtt tidigt i mitt liv, kanske redan under spädbarnsåren. Och den slår till närhelst och varhelst det finns ett hot utifrån; en försvarsattityd. Men som jag nu inser ett försvar där döden har inträtt i livets ställe. En rent animalisk funktion, som armen när den stelnar till i hypnotisk dödsstelhet inför en livshotande fara. Och när faran är över, rinner livet på som tidigare. Jag blev mer medveten nu om att det stora hotet alltid utgörs av män. Jag orkar inte med dem. De ställer bara själviska krav på mig. I en uppblossande förvirring tog jag mig för att ringa till Krister!!! Jag frågade om han ville gå med mig på bio ikväll. Ett förtvivlat försök att nå någon som skulle kunna mildra och trösta mig. Men, naturligtvis han var upp över öronen upptagen. Men visst hade det varit roligt. Kul att du hörde av dig! Jag pratade, väl behärskad, om ditt och datt. Efteråt var min frid puts väck. Jag hatar hatar hatar. Åter rör jag mig som en skugga här hemma. Drar åt mig andan var gång jag hör hissdörren skramla. Rädd, skrämd för att höra en signal på dörrklockan och finna en drucken bror utanför dörren. Hatar jag män?? Jag är i alla fall fruktansvärt besviken på dem. Jag hatar dem för att det alltid är någon av dem som får mig att stelna och bli rädd. Varför ringde jag till Krister min idiot? Senare ringde Mor och meddelade att Bengt var hemma hos Monica. Tack för det!

En hård smärtsam helg är över. Med fasa inser jag att den totala förintelsen kan komma över mig igen. Det är viktigt att jag uppmärksammar detta och letar rätt på vad det kommer sig att jag kan bli så tillintetgjord. Jag bär inom mig ett ljus så starkt och så klart. Under sommaren och en bra bit inpå hösten bars jag av detta ljus och jag fungerade. Så långsamt, smygande trycks jag ner tills ljuset helt göms och svart mörker övertränger allt. Vad händer i detta?

Sitter i köket med två adventljus tända och lyssnar till Ave Maria, varseblir starkt att jag är på väg att förvandlas, från vad till vad vet jag inte. Men jag kan inte företa mig något, i någon riktning. Jag håller på att mjukas upp. Tårarna rinner nerför mina kinder utan förtvivlan inte heller av salighet eller lycka, de strömmar som en tidlös ström.

Snön fladdrar utanför fönstret. Dagarna avlöser varandra i en tidlös ström. Mitt gamla jag slocknar ljudlöst. Vad som kommer av det kan jag inte veta. Jag väntar inte, ser tiden an. Sörjer utan smärta stundligen, men mest lyssnar jag, tyst, förundrad, till rösten som löder mig vid det som blir. Det är inte passivt jag lyssnar, hela mitt inre är vakande. Undan för undan lösgörs min handlingskraft. Jag tar snart inga initiativ i någon riktning. Jag undrar ibland vad som händer. Vad som var viktigt tidigare har nära nog ingen betydelse nu. Jag läste i natt anteckningar ifrån 1974 och roades av att se med vilken frenesi och ihärdigt temperament jag forsade fram genom problemen. Jag förstår nu vilket ångestfyllt sökande jag då var inbegripen i. Vad jag tacksamt också ser är att jag då helt famlade i mörker. Nu tycker jag att det är ett under att jag inte gick under i den kampen. Och samtidigt så förstår jag vad som eldade under glöden. Hade inte den undermedvetna vissheten om ljuset funnits med, hade aldrig kraften funnits heller. Jag slogs mot allt, men jag var buren av något som fanns förenat med mig. Jag slogs inte ensam. jag var oklar över det mesta, men inom mig brann en glöd som var så stark, att jag kunde trotsa lik. Med rasande fart faller pusselbitarna på plats Det ser äntligen ut som om funderingar och vånda når till goda resultat. Motståndet och kluvenheten i min person har giltiga förklaringar.

Det jag gruvat mig så för cellprovtagning hos gynekologen, en rutinkontroll, är nu på morgonen avklarad. Av varje uppgift jag klarar av utan ångest och tvivel blir jag lugnad. Jag har levt så länge i spänning och ruelse att jag nästan tappat tron på att någonsin komma bort från den levnadshållningen. Att för varje uppgift, stor som liten, hamna i tvivelsmål om hur jag bör göra är så pass ansträngande, att det till slut blir att jag drar mig undan varje uppgift. Jag har faktiskt kommit på att jag fungerar självdestruktivt och missbrukar mig, att det finns ett omoget behov som starkt tenderar till att mala sönder allt konstruktivt och blanda det söndermalda med visioner om högre värden.

Jag har firat julafton och juldagen med Mor och Far. Strider och personliga bråk har blåst över och vi kan vara tillsammans utan allt för mycket hävda vår rätt. Jag är nu smått road av att lägga märke till vad som retat mig och upprört så fruktansvärt då jag har varit tillsammans med familjen. Det är omöjligt att beskriva den sammanflätade härvan av orsaker och verkningar. Jag blir inte så drabbad av de svängningar och stämningar som är deras spel. Jag känner mig utanför, inte personligt berörd, av deras inbördes relation. När någon av dem blir sårad så är det den sårade jag känner medkänsla med, inte som tidigare att jag kände mig själv sårad och förbittrad, oförmögen att känna något för den som faktiskt blivit sårad.

Jag märker att det är betydligt svårare att skriva nu. Det kommer sig av att jag numer skriver med avsikt att säga något, medan jag tidigare ofta skrev i affekt för att prata av mig. Skrivandet var tidigare ventilen, som räddade mig från att sprängas sönder och falla ner i vansinnet. Vansinne måste vara svaret på oförmågan att förstå sig själv. Den vanmakt som tar överhanden, då man inbillar sig att andra har en rättvisande bild av en, som man själv inte vet.

Jag har fått bestämt besked nu och ska börja arbeta på SKS, kyrkornas studieförbund, i januari. Det är en ny situation på flera sätt. Jag ska arbeta på kontor igen. Det var tio år sedan sist. Jag får se hur det går.

Jag satte mig för att läsa i dagboken från våren 1976. Jag värmdes av den mjuka tonen som fanns i mig då. Jag sökte källan, det klara vattnet, men drack under vägen ur förorenade brunnar. Visst drack jag och prövade smaken, men det gick inte att ta fel. Världen som var min fiende, som la hinder i vägen och förgiftade vattnet, har jag försonat mig med. Jag är en del av den och har funnit den friska källan mitt i världen. Det är i delaktigheten som källan lyser fram.

September

Jag genomgår så många faser under veckornas gång, att det är svårt att se bakåt, utan att vilja försköna det. Medvetenhet leder till frigörelse, det är sant. Medvetenhet leder också till kritik av en själv. Att så mycket tydligare kunna se och på ett faktiskt sätt förstå situationer i det förflutna är arbetsamt, då ingenting idag kan ändra något av det som blir synligt. De dumheter jag i min självupptagenhet medverkat till och utgjort grunden för är svåra att stå ut med. Jag inser idag att min närvaro och delaktighet var så ofri, mestadels. Jag var ofta riden av starka intuitiva strömningar, som band mig och hämmade min rörelse, gjorde mig förlamad, inbunden och oåtkomlig. Jag kunde inte redogöra för mig utåt, än mindre inåt. Naturligtvis kunde jag inte förklara vad som fick mig sån, då jag inte begrep det som skedde med mig. Jag var fången i min egen oförmåga, inbunden i min egen otillfredsställelse. Vad som än hände så var otillfredsställelsen där och gnagde. Vad låg då till grund för denna nästan konstitutionella otillfredsställelse? Min egen ofria person. Min bundenhet till omedvetna tvång. Varje rörelse var förbunden till starka emotionella bindningar, som drev mig, utan att jag visste det. De omedvetna bindningarna la starka förbud i vägen för varje spontan livsyttring. Jag inbillade mig att jag var en fri person, att det var spontant det jag gjorde. Men i verkligheten så straffade jag mig för varje spontan yttring med ångest. Att tro sig vara fri, utan att vara det, och att leva som fri, utan att vara det, medför ständig otillfredsställelse. Att lägga på mig en yttre ofrihet, gav officiell legitimitet åt tvånget. När jag var femton år önskade jag finna något eller någon att svära trohet och trygga min själ. Något att lyda under, någon att vara trogen mot. Min starka drift till trohet har på grund av okunnighet blivit detsamma som tvånget till ofrihet. Att jag har drivits till att söka officiell anledning till trohet, genom att binda mig till en person, snart sagt vilken som helst och att jag lika starkt drivits till personlig frihet har skapat en djup kluvenhet inom mig. Jag har inte kunnat förena dessa starka drifter. Naturligtvis, förstår jag idag! Varje gång som jag har stiftat trohetsförbund med någon, förlovat eller gift mig, har jag samtidigt avsagt mig min personliga frihet. Så snart som behovet av personlig frihet vuxit, så har jag brutit trohetsförbundet. Så har trohetsbehovet ökat och jag har sökt efter en bindning och gett upp min personliga frihet. Denna helvetescirkel kan ha hållit på tills hela min person var strandad, om inte upptäckten om det oförenliga och felaktiga kommit i dagen. Trots att jag vetat detta, läst om detta, senast i Rollo Mays ”Kärlek och vilja”, har det inte gått upp för mig förrän jag nu läser och förstår Rainer Carls beskrivning av relationen med och till Gud. Jag var långt på väg att instifta ett trohetsförbund med Gud på exakt samma villkor jag tidigare gjort med jordiska människor. Jag var på väg att förbinda mig i trohet och lydnad till Gud och på samma vis som tidigare avstå min personliga frihet. Och, hemska tanke, snart blivit varse att det var omöjligt. Och då gett upp Gud på samma sätt, vilket varit ett ödesdigert missförstånd. Sett genom detta öga blir det begripligt som varit obegripligt.

Jag kan se mig som en otäck moralist. Ja, att jag faktiskt har utvecklats till det. Sträng och intolerant. Jag vet inte hur jag skall hitta ut ur denna fälla. Jag vet inte hur jag skall förändra denna växt. Att inse och ångra är en sak, men hör det förflutna till. Men framtiden? Hur skall jag göra för att hindra det onda att verka och hur skall jag göra för att det goda skall bli verksamt? Det är så svårt, så ohyggligt svårt att erkänna att mina avsikter inte är rena. Att jag inte är oskyldig som jag har trott. Jag vill så mycket. Men det är så svårt att finna vägen, den fria sanna vägen. Varje steg är omslutet av mörker. Ljuset lyser därframme, men vägen är oupplyst för mig.

Det är märkligt att följa med sina egna tankars slingervägar. Från förvirring till obeslutsamhet till glömska, som övergår till hågkomst, först det vackra, det bra, sedan det mindre bra och till sist det verkliga. Det verkliga är på ett sätt varken bra eller dåligt. Det är utan sådana värderingar som bra är lika med möjligt och dåligt är lika med omöjligt. Det verkliga beskriver någonting helt annat, något nytt.

Då Agneta var här och åt middag i onsdags så försökte jag berätta om hela situationen med Krister, för henne. Jag märkte att mycket förbittring kom upp, som varit glömd. Och också märkte jag att då jag skulle försöka redogöra för hur det var nu, så pratade munnen på. Och de ord som kom, på de känslor jag omhuldat en längre tid var på ett kusligt sätt främmande. Orden som skulle täcka en vilja hos mig, fick en smak av overklighet. Jag kände mig delad, kluven. Det jag sa stod inte i samklang med mitt innersta. Jag blev medveten om att jag nu pratade utan att tänka på vad jag sa. Och att det som då sas var utan mig själv. Att jag föll in i en jargong, att det invanda förflutna tog överhanden. Det jag uttalade var mer osammanhängande och oklart än vad jag under sommarens långa isolering vant mig vid att tänka. Det var inte jag längre. Vi satt uppe långt in på natten. Trötta och hålögda gick vi till sängs. Jag minns att jag mumlade till Agneta att allt gammalt har trängt sig på i natt, det känns inte bra, men i morgon är allt bra igen, då vi är oss själva. Ett kvardröjande varsel av obehag satt i även dagen efter. Jag funderade över vad Agneta uppfattat av mig. Jag erinrade mig att jag hade hållit mina ögon borta från henne, under mina förmodligen långa monologlika utläggningar. Jag var skamset medveten om att jag fallit tillbaka i det självupptagna beteende, som jag mestadels har visat mig i för henne. Jag undrar när jag skall bli så fri från självbeskådandet att jag kan delta i en dialog. Så länge som det rör sådant de eller den andra är direkt delaktiga i är samtalet ömsesidigt. Men då jag kommer in på (och det gör jag för det mesta) det som rör mig själv tappar jag kontakten och blir avskuren från den andra. Jag skär av varje möjlighet till samförstånd, utesluter helt den andra. Ingenting av det jag pratar om formas till vädjan, även om innehållet i det jag säger mycket väl handlar om svåra självuppgörelser, som måste väcka den andras beredvillighet till tröst och stöd. Jag gör mig själv nog. Och det är en fruktansvärd upptäckt, ett brott mot lyssnarens aktiva delaktighet. Jag kan mycket väl finna en orsak till detta fenomen. Jag brås ju på Mor och Far, som båda gör på detta vis. Och jag inser också att det är själva berättarfenomenets kärna och källa. Själva funktionen i berättandet är i hög grad att tränga sig på åhöraren, tvinga på texten. Att inte uppmärksamma reaktioner hos åhöraren, utan lämna henne och hennes upplevelser i fred. Därför reaktioner som inte följer berättelsens flöde riskerar att förvirra. Och ett ögonblicks förvirring under berättelsens tillkomst räcker för att ”klippa av tråden” och flödet rinner ut i sanden. Detta inser jag mycket väl. Men det anmärkningsvärda är att samvaro har sina givna förutsättningar och krav. Det skall ju vara ett samspel i givandet och mottagandet för att det skall bli meningsfullt för alla. Var sak på sin plats! Jag måste välja ett radikalt sätt att få utlopp för min berättarglädje, för det är glädjefullt, och mitt berättarbehov. Och sluta med att pina mina vänner med detta mitt ordflöde. Det rinner till som ett rus och är nästan omöjligt att stoppa. Om jag inte skaffar mig utlopp för denna lust genom andra kanaler, så riskerar jag att förstöra mycket av det jag vill behålla. Jag har i väldigt stor grad hjälpt mig själv, och förskonat min omgivning, genom att så flitigt skriva dagbok. Jag är ganska säker på att jag skulle ha svårt att stå ut, utan den möjligheten. Men det räcker inte till för mitt behov längre. Jag behöver utveckla ett mer medvetet uttryck. Det är så! Jag behöver sammanfatta mina intryck till begripliga uttryck. Jag mättas aldrig, mitt behov är osläckligt. Ingenting kan få mig att avstå från att söka mig djupare kunskap om livets mening, dess sammanhang och beståndsdelar.

Strålande klart solsken. Något lite kyla, men helt genomskinlig luft. Mitt sinne är öppet och klart, det med. Jag har så skämt bort mig med tystnad, att jag inte vill höra radion för mer än en kort stund. Det jag hör, musik eller tal upptar mitt hela intresse så starkt att jag blir kraftlös och måste få tyst. Det är inte så att jag bara hör, låter ljudet låta, utan jag lever med i det jag hör så intensivt att det blir en total upplevelse. Jag upplever det på flera plan; röstens melodi, om det är tal, texten separat, innehållet och syftet. Hela språket som fenomen, plus personen som språkar, plus de bilder som språket ger. Allt i ett sammanvävt, omärkligt samspel. För att försätta mig i denna hinderfria, öppna mottaglighet, måste jag vara förutsättningslös. När jag lyssnat och upplevt en person eller en speciell berättelse, är det nog. Fortsätter jag att höra på något annat, tacklar lyssnarförmågan av och upplevelsemottagligheten är stängd. Då hör jag bara, om ens det. Det jag hör förvandlas snart till ljud utan innehåll eller mening. Så är vår mottaglighet beskaffad att vi egentligen inte har mer totala resurser än att de räcker för en kort stund. Så måste det även förhålla sig beträffande skaparinspirationen. En kort total intensiv stund, då allt i ens person samverkar och framkallar DET som kommer till. Närvaron till DET måste vara så total, för att hela ens varelse skall registrera det. När DET så har fötts, blivit till, finns det här i världen. Tänk bara på hur ett barn, ett nytt liv, blir till i världen! Och sedan tar bearbetningen vid. Där tillkommer inomvärldsliga krafter, såsom teknik, kunskap och färdighet. Lika väl som jag är säker på att tro måste finnas före hopp, så är jag säker på att DET måste förekomma kunskap om, färdighet i, teknik med. Det ligger i födandets väsen, växandet från frö till grodd. Kunskap är ett redskap i tillblivelsen, för blivandet, det kan inte vara något i-sig. Kunskap är död, om det inte svarar mot något som blir liv. Födelse ger livsmöjlighet, inte liv. Liv är tillblivelse, utan ände. Födelse är utan slut, ett evigt lopp av tillblivelse, till tidens slut. Därför förstår jag att DET som föds, blir till i min varelses totala erfarelse-förmåga också måste utvecklas mot tillblivelse. Jag har gått en lång väg mot öppnandet, till födelseförberedningen. Vetekornet som lagts ner i mig för att dö och ge liv, har börjat spira och ur dess hårda torra skal är ett frö på väg att växa. Detta frö som givits mig som gåva fordrar varsam vård men bestämd förvaltning. Just för att det är en gåva kräver det ingenting för egen del, utan blir helt vad jag gör den till. Men dess värde skall tala för sig själv. Världen ställer inga bestämda mått för dess vara. Hur DET än växer till, eller ej, så finns ingen i världen som kan rätt bedöma dess värde.

Jag har så skämt bort mig med tystnad, att jag inte vill höra radion för mer än en kort stund. Det jag hör, musik eller tal upptar mitt hela intresse så starkt att jag blir kraftlös och måste få tyst. Det är inte så att jag bara hör, låter ljudet låta, utan jag lever med i det jag hör så intensivt att det blir en total upplevelse. Jag upplever det på flera plan; röstens melodi, om det är tal, texten separat, innehållet och syftet. Hela språket som fenomen, plus personen som språkar, plus de bilder som språket ger. Allt i ett sammanvävt, omärkligt samspel. För att försätta mig i denna hinderfria, öppna mottaglighet, måste jag vara förutsättningslös. När jag lyssnat och upplevt en person eller en speciell berättelse, är det nog. Fortsätter jag att höra på något annat, tacklar lyssnarförmågan av och upplevelsemottagligheten är stängd. Då hör jag bara, om ens det. Det jag hör förvandlas snart till ljud utan innehåll eller mening. Så är vår mottaglighet beskaffad att vi egentligen inte har mer totala resurser än att de räcker för en kort stund. Så måste det även förhålla sig beträffande skaparinspirationen. En kort total intensiv stund, då allt i ens person samverkar och framkallar DET som kommer till. Närvaron till DET måste vara så total, för att hela ens varelse skall registrera det. När DET så har fötts, blivit till, finns det här i världen. Tänk bara på hur ett barn, ett nytt liv, blir till i världen! Och sedan tar bearbetningen vid. Där tillkommer inomvärldsliga krafter, såsom teknik, kunskap och färdighet. Lika väl som jag är säker på att tro måste finnas före hopp, så är jag säker på att DET måste förekomma kunskap om, färdighet i, teknik med. Det ligger i födandets väsen, växandet från frö till grodd. Kunskap är ett redskap i tillblivelsen, för blivandet, det kan inte vara något i-sig. Kunskap är död, om det inte svarar mot något som blir liv. Födelse ger livsmöjlighet, inte liv. Liv är tillblivelse, utan ände. Födelse är utan slut, ett evigt lopp av tillblivelse, till tidens slut. Därför förstår jag att DET som föds, blir till i min varelses totala erfarelse-förmåga också måste utvecklas mot tillblivelse. Jag har gått en lång väg mot öppnandet, till födelseförberedningen. Vetekornet som lagts ner i mig för att dö och ge liv, har börjat spira och ur dess hårda torra skal är ett frö på väg att växa. Detta frö som getts mig som gåva fordrar varsam vård men bestämd förvaltning. Just för att det är en gåva kräver det ingenting för egen del, utan blir helt vad jag gör den till. Men dess värde skall tala för sig själv Världen ställer inga bestämda mått för dess vara. Hur DET än växer till, eller inte, så finns ingen i världen som kan rätt bedöma dess värde.

Tiden rinner på. Jag har nu varit ledig från jobb i fyra veckor. Det är svårt att få något bestämt grepp om jag brukar tiden meningsfullt. Eftersom jag inte har upprättat någon bestämd plan, har jag inget att kolla mot. Jag känner inte av någon förvirring och det jag gör känns meningsfullt. Det förlitar jag mig på än så länge. Resultaten är svåra att ställa upp då de visar sig på ett sådant ospecifikt vis som ökad medvetenhet, insikt och förståelse av de djupa sammanhangen. Jag har mig själv som måttstock och jämförelseobjekt. Den frigörelse jag genomgår upplever jag själv mycket starkt. Så långt är det gott. Men jag längtar efter att manifestera konkret och synligt vad jag kommer fram till. Jag har förstått att medvetenhet med nödvändighet måste ha ett bestämt ändamål för att överleva. Det måste riktas utåt för att inte kvävas och bli destruktivt. Dessutom måste det bli bekräftat på något sätt för att vara livskraftigt. Detta inser jag är fullständigt realistiskt och naturligt. Jag har ofta funderat över att personer, i nära och avlägsen tid, som bevisligen har haft djup medvetenhet under senare hälften av sitt liv beskrivits vara sinnessjuka och intagna på sjukhus och andra som tagit sitt liv under höjdpunkten av sitt liv och ytterligare andra som hemfallit åt drogmissbruk eller fallit för perversioner av olika slag, mest sexuella, och också andra som blivit fanatiker. Dessa fenomen ter sig märkliga, men måste ha en förklaring. Vad är det som saknas i personligheten när sådant händer? Om jag skapar medvetenhet för att leva som medveten eller skapar tro för att leva som troende utan att inse att medvetenheten är förutsättningen till liv, inte mer. Alltså frälsning är en förutsättning, en väg inte ett mål. Vårt liv är inte oss givet för Guds skull. Det är oss givet för vår skull, som en kärleksfull gåva från Gud. Och om vi framlever det destruktivt hämnas vi inte Gud utan hämnas oss själva. Och vi lönas inte med döden, den gräns Gud har satt, utan lönas med livet, vars pris vi inte har gjort oss förtjänt av. Vårt liv har vi ju fått i gåva utan att vi först gjort oss förtjänta.

Är på Furubo. Det var för länge sedan jag här satt och myste till knastret från vedspisen. Promenaden från bussen var lika underskön som vanligt. Trädgården är helt igenvuxen, precis som jag förväntade mig. Det var inget särskilt med det. Andaktsfull stiger jag innanför dörren och ser allt välkänt. Inget agg, ingen besvikelse, inget annat än glädje känner jag. Detta lilla ställe har gett mig mer glädje än jag förtjänat.

Fullmånen lyser som var den av glas, lämnar silverglitter på vattenytan. Regndisiga dagar och stjärnklara nätter. Jag bara inte kan avhålla mig från att joxa i jorden. Timme efter timme gräver, rensar och ansar jag rabatter och grönsaksland. Det slog mig idag när jag tog fikapaus och satt och bligade ut över fjärden; att det är bra underligt hur de ekonomiska intressena styr på ett vis, som ur varje annan aspekt verkar tvivelaktigt. Vi betalar hyra för detta hus, som efterhand används för att rusta upp och förfina det. Upprustningen får ingen reell betydelse för oss som hyr. Men det reella värdet på huset stiger för ägarna, vilket medför att vi får betala mer i hyra. Eftersom slitaget är lika med noll då husets interiör är gammal och sliten, blir hyresinkomsten ren vinst och de merutgifter som blir av förbättringarna tas ut i hyreshöjning. Vad fiffigt uträknat! De som äger går självklart i vinst De som inte äger får lika självklart betala vinsten. Är det för att undvika den ekonomiska förlusten som de flesta strävar till att bli ägare tro? Ingen kan ju bli ägare till allting, så hur man än försöker så är man tvungen att bidra till andras vinst.

Tillbaks i stan, kommen på eftermiddagen. Till min glada förvåning ringde Yavuz idag. Han talade om att han har bestämt sig för att lämna Sverige och flytta tillbaka till Turkiet. Vi skall träffas på ”vårt gamla fik” Kristina i Gamla stan i morgon. Plötsligt känns det så fel att han skall försvinna när jag äntligen är så pass harmonisk att jag skulle kunna ge honom något som jag under vårt äktenskap inte förmådde ge. I första hand förtroende och stöd i hans utsatta situation här i landet, utan att kräva allt för egen del. Även om jag vet att jag inte kunde handla annorlunda då än som jag gjorde, så skäms jag idag för den totala självupptagenhet jag behärskades av då. Det var säkert inte lätt för honom att leva samman med mig då. Och jag vet ingen annan som skulle ha gjort det lika hängivet som han. Ja, inget av det som varit går att ändra på. Men jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att gottgöra mig på något vis i framtiden. Så gick jag uppspelt och glad till Rainer Carls föreläsning ikväll. Väl medveten om att jag säkert skulle träffa Krister där. Två stora händelser på en och samma gång. Jag var förstås distraherad av tankarna på Yavuz inträde i min värld igen, varför jag inte hann bli nervös inför den här kvällen. Som jag var förra tisdagen. Under de senaste dagarna ute på Furubo har jag tänkt mycket på Krister och på att det inte lyckas för oss. Så kommer jag då in i kurslokalen på Eugenia och vet att Krister är där rakt innan jag har sett honom. Jag tar åt mig kursmaterialet, vänder mig om och ser honom sitta där. Jag upplever hans närvaro fysiskt, mer än att jag ser honom. Och obesvärat går jag fram och hälsar med utsträckt hand. Han flyttar strax över och sätter sig bredvid mig, pratar lite allmänt, frågar hur det är med mina föräldrar och berättar att hans mamma Karin är illa sjuk. Efter det återvänder han till sin plats och föreläsningen börjar. Då, blir jag långsamt stegrande medveten om hans närvaro. Och jag översvallas av stark längtan efter honom, starkare och starkare. Jag försöker komma på vad längtan består av; om den är kroppslig. Han sitter ett par stolar bortom mig och det känns som att han är så nära att hans hud berör min hud. Jag upplever påtagligt hans närvaro. Jag fastnar i denna känsla och kan inte tänka mig ur den. Det enda jag tänker är att jag är så dragen till honom iallafall, att inget av det jag beslutar och bestämmer mig för fungerar vid sidan av denna starka kroppsliga dragning. Jag inser att vore det inte för mitt förnuft, så skulle jag omedelbart ha fallit för denna frestelse, som så många gånger tidigare. Utan att jag märker övergången så befinns jag vara helt upptagen av Carls föreläsning. Ja, så helt inne i vad han talar om, att jag totalt har glömt av att Krister ens existerar. Ja, lika bortom mig själv vilket är lösen. Så blir det rast och jag tar en kopp med kaffe, sätter mig på min vanliga plats. Strax kommer en man jag pratat med tidigare och sätter sig. Vi hamnar snart i en livlig och intressant diskussion och jag tänker inte på att se efter Krister. När rasten är slut hör jag hans röst och förstår att han suttit några bord bort. Jag har alltså inte ens lagt märke till att han kommit in i rummet, vilket är svårt normalt att undgå då han är större än alla andra. Allt detta registrerar jag, men – och det är det anmärkningsvärda – ingenting förvirrar mig eller får mig att tappa fattningen. Och jag känner att något har gått förlorat i denna stund, ännu en illusion. Och vad mera är, det är mig likgiltigt. Inte ett spår av nostalgisk sentimentalitet, inte heller någon segerviss högfärd. Jag registrerar det som sker, men känner ingenting. Är det normalt? Är det det som är normalt? Därför är jag helt naturlig, då vi efter föreläsningens slut, pratas vid i kapprummet och Krister ger mig mått för de gardiner jag har lovat sy åt honom. Jag tackar ja till Sissels erbjudande om bilskjuts. Och vi skiljs med ett enkelt ”hej då”!

Mötet med Yavuz var på flera sätt märkligt. En blandning av gammalt och nytt, dels nuet och framtiden som vi inte delar, dels det förgångna som vi båda är hårt ansatta av och som vi faktiskt delar. Spontant livligt prat om vår erfarenshetsgrund nu, kanske lite väl mycket prat om just det, och kanske för att vi på det viset lyckades hålla det mer intima, personliga på avstånd. Jag kände medan vi satt där på Kristina, en helhjärtad glädje och värme över att han nu var gift med en kvinna från Turkiet, att han bestämt ville flytta tillbaka. Att det ser ut att han rett upp sig för honom.

Jag ligger och lyssnar på fiolers smekande rytmer. Så framträder en fantasigestalt: en grov mörk mansfigur, smilande, ingen ömhet lyser därur. Kroppen är sträng, stel, orörlig. Han lutar sig mot mig. Ögonen säger att han snart skall komma över mig, att han tänker inta mig, pressa sig in i mig. Han skall komma att belägra mig ända tills han fått ur sig den saft som tränger på. Jag sammanpressas, mitt andrum krymper. Hans stränga tyngd omintetgör mig. Han kämpar sin kamp själv. Jag väntar andlöst på det kvävda skri, som är tecknet för att han nått sitt mål. Jag väntar ett tag, tills han vräker sig åt sidan. Den stränga kroppen är nu en formlös massa kött. Lättnad lyser och det smilande leendet har nu en tillsats av belåtenhet. Vad är det han har gjort? Vad kommer belåtenheten av? Han har ju bara pressat sin lem i ett närliggande hål, som gör det möjligt att få friktion till stånd, att få det lösa skinnet på sin svullna lem att glida fram och tillbaka genom att med jämna mellanrum lyfta och sänka sin kropp. Något annat har han ju inte gjort. Är detta vad som räknas mannen till godo? Är det detta som ger honom den raka hållningen med vilken han passerar livets revy? Är det detta som gör honom skuldfri? Är det detta som ger honom anledning att stå fri från hänsyn, omtanke och ansvar? Jag har varit en dåre!

Jag sitter vid mitt införskaffade skrivbord. För en billig penning har jag kommit över ett redigt skrivbord och ett lika redigt ritbord. Nu har mitt sovrum antagit karaktären av ett arbetsrum. Det känns lite ovant, men riktigt ändå. Slut är det på sus och dus, där det bara var bekvämlighet som räknades. Slut är väntans tider och tid för klart tänkande och medvetet handlande har trätt i dess ställe. Hur förstås det? Krister ringde. Vad han ville? Ja inte vet jag! Men jag blir genast illa till mods. Något liknande illamående och halsbränna kommer upp.

Mor och Far var hos mig igår, hela dagen. Det var roligt och avspänt. Hur märkligt är det inte att märka hur avspänd jag kan vara nu gentemot dem. Tidigare var det en nervpåfrestande pina att ha dem hemma hos mig. Jag var då nervös och spänd och visste inte hur jag skulle göra för att de skulle vara nöjda. Jag kunde inte tänka mig att de skulle nöja sig med att vara med bara mig, utan sprit. Då blev jag befriad från trycket av alkohol och det blev som det blev, jag kom ifrån ansvaret för det hela genom att berusa mig. Jag hade inte kraft och mod att styra över situationen själv utan litade på slumpen. Vilket alltid gav en eftersmak av otillfredsställelse, som Mamma slätade över med sitt obegripliga lögnaktiga: Det var så trevligt så. Det var ju gräl och bråk, allmän osämja för det mesta. Ingen brydde sig särskilt om någon annan utan alla försökte överrösta varandra. Vi syskon slogs om gunsten hos mor och far, och de om gunsten hos sina barn. Denna komplicerade situation utkämpades i varierande berusningstillstånd. Må det vara slut på dessa ovärdiga situationer, åtminstone för min del. Om jag så aldrig uppnår något speciellt med mitt liv, så kommer jag att vara tacksam, ja nöjd med att ha blivit medveten om hur ovärdigt jag har levt. Mycket av det jag gjort, av obetänksamhet och oförnuft, kommer inte kunna göras ogjort. Genom att inse detta blir mycket jag aldrig begrep, begripligt.

Plötsligt går det upp för mig att rättigheter och skyldigheter är könsbundna. Männen har rättigheter och kvinnorna skyldigheter. Det går inte att vända på eller rätta till. Det har blivit lagbundet. Och om det är så att någon man i någon enskild sak ser något som sin skyldighet så blir även det en rättighet. Han har alltså rättigheten att hålla sig med en skyldighet.

Besöket hos Mai igår var en besvikelse. Redan då jag trädde innanför dörren och möttes av att Mai satt vid köksbordet och löste korsord reagerade jag. Det här var inte vad jag väntat mig. Jag hade bespetsat mig på, att vi skulle göra en kaffebricka och sätta oss i trädgården, i det ljuvliga, ljumma höstvädret och återbekanta oss med varandra efter de många årens uppehåll. Jag framförde omedelbart mitt förslag, men Mai tog det som ett skämt. Det är många, både underliga och glada, upplevelser jag har haft i detta hus, vid olika tillfällen. Nu ville jag erinra mig dem på platsen. Jag ställde mig i fönstret och såg längtansfullt ut i höstträdgården. Men strax insåg jag att det inte fanns respons för detta mitt alldeles privata behov. Det slog mig att sällskap hindrar närvaro. Vi var snart indragna i ett osammanhängande och hoppigt prat. Jag la märke till hur Mai ville få konstaterat: att vi är lika. Hur hon, genom att beskriva mig i positiva ordalag, egentligen ville beskriva sig själv. Men att hon saknar mod, att öppet tillerkänna sig de egenskaper hon uppskattar hos mig. Det känns pinsamt att lyssna till en personbeskrivning av en själv, som faktiskt är idealiserad och knappast sann och samtidigt inse att denna beskrivning är beskrivarens drömbild av sig själv. I denna situation blir det omöjligt att försöka rätta till resonemanget till verkliga nivåer. Det känns overkligt. Och varje försök att ändra position dör bort. Samtalet är snart inne i en cirkelgång, som leds av nostalgi, sentimentalitet, sammanvävt med lögner. Själva lögnen är fastställd och på den bygger resten av samtalet. Tidigare blev jag alltid väldig frustrerad när jag drogs in i denna cirkel och inte såg någon väg ut. Jag kände mig missförstådd och led grymt av det. Så är det inte längre. Nåväl, samtalet löper sin bana. Men efter en inte alltför lång tid blir det uttunnat. Och då måste något till, för att hålla lågan vid liv. Hos Mai blev det maten som fick den distraherande funktionen. Brytningen i form av tystnad är nog det mest farliga. Tystnaden bryter sönder varje försök till distraktion. I vår tid då vi nära nog är helt garderade för att råka ut för tystnad har vi egentligen ingen chans att tvingas stå inför oss själva. Vi har ju avskaffat tystnaden. Men hos Mai så kom en annan helgarderad faktor med i bilden: alkoholen. Och vad är mer effektivt än ett långsamt verkande bedövningsmedel. Inför mina seende ögon skedde än totalförvandling. Vad jag hade mött då jag kom, en människa med gryende förhoppning och vad jag lämnad då jag gick, en osammanhängande människospillra. Fasansfullt! När jag vandrade den långa vägen till bussen, mitt i den stilla ljumma natten, var det med tunga steg. En alldeles tydlig upplevelse av overklighet, som jag måste leva med sida vid sida, var så uppenbar. Jag steg på tunnelbanan i Telefonplan, men var så skakad av det mänskliga jag hade upplevt hos Mai, att jag inte stod ut med att vara kvar bland tjoget ungdomar som berusade klängde omkring i vagnen. Jag steg av vid nästa hållplats och letade mig upp ur underjorden ut i friska luften genom hundratals meter berggångar. Jag kom ut mitt i en sovande förortsstad och styrde mina steg i riktning mot stan. Jag blev tvungen att gå utmed motorleden i autostradagult lampsken. Det blev en passande inramning till min känsla av overklighet. Gräset och buskarna utmed motorleden färgades, eller rättare avfärgades, av det konstgjorda skenet från lyktorna och allt var gråaktigt, helt utan lyskraft. Det var som att det gula skenet drog åt sig all färg och lyskraft, kvar på marken var bara formen. Jag såg på formen att gräs var gräs och buskar var buskar, men allt var taget på sitt innehåll. Jag stegade på med jämna steg tills jag nådde Hornsgatan, vidare uppför backen då jag fick se en busshållplats. Där stannade jag och inväntade bussen. Och i väntan på bussen hängde jag i blomsterbutikens fönster och sög åt mig av den färg och formsprakande fägring jag såg.

Juli

Besök hos mor och far. Häftiga dispyter övergår i ömsesidighet för att snart igen bli meningsmotsättningar. Fast egentligen är det inte meningsmotsättningar för jag kommer aldrig så långt som till att säga min mening. Pappa är full av förutfattade meningar om mig: ett ord från mig räcker för att han skall hålla långa obrytbara monologer om mitt svek och min obegripliga uppfattning. Han insinuerar om min religiositet och borgliga högfärd. Han vet ingenting, egentligen, om mitt liv eller mina ställningstaganden, men han tror sig veta en hel massa. Och jag får ingen chans att förklara mig, då han inte förmår lyssna på mig. Om det beror på att han inte vågar lyssna av rädsla att bli tvungen att veta ”något” som han inte kan acceptera. Någon annan förklaring kan jag inte finna till att han föredrar att vara okunnig. För Mammas orsak, att jag vill förtiga och hemlighålla det, håller inte. För varför skulle jag göra det? Pappa själv har religiösa grubblerier, vilket är naturligt för den person han är, med huvudintresset lagt vid existentiella frågor kring liv och död. Samtidigt är han rädd, paniskt förskräckt, för fanatism. Och så länge han inte är på det klara med min kristna tro kommer han att hän falla åt förskräckelsens misstanke. Jag kan inte göra mycket åt situationen, annat än med min person och mitt handlande visa på vad mitt ställningstagande består av. Att han dessutom vet om att jag är intresserad av och på något vis inblandad i Katolska kyrkan gör honom ännu mer konfunderad. Och eller men det som är mest symptomatiskt är att han själv, omedvetet, har en stark dragning till det katolska, som naturligtvis också djupast ligger till grund för min dragning dit. Det är ibland så att jag tror att hans hätskhet gentemot mig och mina vägval beror på att han inte förmår uppleva att jag förverkligar hans innersta ”drömmar”. Att jag som hans dotter och tillika kvinna tar sådana steg som han, fadern och tillika man inte kunnat ta. På något vis så stämmer den förklaringen väl ihop med hans syn på vad som är rimligt och vad han helst vill se som orimligt. Hans kvinnosyn är traditionell. Det framkommer mer och mer tydligt att hans idé om kvinnan är dubbelsynen: madonnan/horan. Och ju mer jag inser och iakttar detta djupt förankrade synsätt, desto mer förstår jag att män överhuvud tampas med denna dubbelsyn, ung likväl som gammal. Därför måste det ju uppstå total förvirring när mannen, kanske, måste tvingas att acceptera en kvinna som vare sig vill bli betraktad som madonna eller hora, utan rätt och slätt vill bli sedd som en människa med fel och brister, förmåga och oförmåga, som hon dessutom väntar sig förståelse för och önskar sig bli accepterad som.

Åke har varit hos mig i dagarna två. Vi har pratat och skrattat och haft kul. Nu när han har gått känns det skönt att komma i lugn och ro och smälta det som har kommit upp i samtalen.

Jag drömmer i natt att jag är i ett Hus i en trädgårdstrakt, tillsammans med mig finns massor av människor, jag försöker komma till tals med några för att reda ut vem som har bjudit hit dem, jag lägger märke till att det pågår omändringar i Huset, kökets inredning rivs ut och ändras om, jag känner ett starkt obehag, en kvinna jag inte känner är starkt pådrivande, jag sätter mig på en stenhäll och försöker räkna ut hur det hela hänger ihop, det rör sig hela tiden folk in och ut i Huset, jag kan inte sitta kvar utan känner en stark lust att gå bort därifrån, jag går iväg och har hamnat på en skogsväg, när jag går där bedrövad, ser jag en underlig glänta till höger, det är ett fruktansvärt slag att upptäcka att gläntan är stiliserad, en stelnad bild i svartvitt, jag slår händerna för ansiktet i vanmakt när jag inser att en overklig bild finns naturligt inplanterad i verkligheten. Verklighet och overklighet invävd i varandra utan åtskillnad, jag vänder om och springer därifrån, då ser jag en man sakta komma gående på vägen mot mitt håll, jag springer emot honom, jag kastar mig till honom då vi möts och ser upp i hans ansikte och finner till min fasa att han är maskerad, han har en hemsk gummimask för ansiktet med ett konstgjort leende som guppar upp och ner med utstående vita tänder, jag bönfaller honom att visa vem han är under masken, men besvaras endast av detta leende som guppar upp och ner, då känner jag hans stålstarka arm omkring mig, som fastspänner mig i ett järngrepp och något hårt körs upp i sidan på mig, jag kvider av smärta och skräck och ser upp i detta maskförställda ansikte, jag förstår, inser med absolut visshet att nu är jag ohjälpligt dömd att nu har de fått mig i sitt garn och straffet skall utmätas, jag inser alltihop att jag naturligtvis inte kan få leva, utan måste undanskaffas.

Jag sitter med öppet fönster mot gården, trots att kvällsklockan är elva seglar svalorna i galanta vida svängar och stöter fram sin vinande sång. Husen över gården är mörka siluetter men himlen är klart blå. I morgon börjar två veckors jobb. En hel månads ledighet är till ända. Den tiden har jag faktiskt mestadels slarvat bort, visst har jag kopplat av, tagit det lugnt och pysslat med det som kommit för mig, men det finns en känsla av otillfredsställelse genom den fridfulla ron. Och det är bara bra. Det växer snabbt och säkert fram en säkerhet i val och beslut som grundas på min egen vilja. Jag skjuter inte upp saker, det är med stor glädje jag griper tag i det som uppstår som nödvändigt, utan tvekan eller bortträngning. Och jag förundras över vilken skillnad det är att idag märka impulserna och min reaktion på dem, att genast känna kraft och vilja förenas med tanken, istället för att som tidigare inte alls vara i kontakt med detta. Jag minns inte hur denna spärr fungerade, vad det var i mig själv som förhindrade mig att utföra det som kom för mig. Jag vet att själva impulsen var lika då som nu, att jag var medveten om vad som var nödvändigt, men tanken stimulerade ingen handling, den svävade helt visst i ett tomrum. Det märkliga är att tanken hängde envist kvar, tvånget blev starkare och handlingsförlamningen tätare. En sådan enkel sak som att gå ut i köket och dricka vatten när jag var törstig, kunde vara stört omöjligt. Jag sköt upp detta med en ihärdighet som tog all kraften ur mig. Att handla, laga mat var ibland så svåra företag att jag kunde önska mig döden för att slippa undan. Att ringa ett telefonsamtal, ta kontakt med någon för ett viktigt avgörande framkallade en så svår ångest att jag blev sängliggande i flera dagar i djup depressiv förlamning. En total oförmåga inför allt som rörde mitt liv. Det enda som kunde rubba mig tidvis var om jag var tvungen att utföra något för någon annan. Det kunde lyckas få mekanismen i gång. Men det var i ett tillstånd som var mekaniskt och utan vilja, driven helt av yttre tvång förmådde jag rycka mig ur totalförlamningen. Någon gång kunde jag känna mig stolt över att ha utfört något, som jag idag betraktar som en bagatell. Jag handlade helt utifrån yttre impulser, av tvång, utan vilja och kraft. Fanns inga krav utifrån sjönk jag in i viljelös dvala och tiden var utan rum. Att jag ändå under denna ”dödens tid” lyckades göra de största yttre förändringarna i mitt liv, är ju märkligt. Jag flyttade från mina föräldrar. Jag skaffade oss, Sune och mig, eget husrum, jag separerade sedan och flyttade ifrån den man jag tillhört i tolv år, sedan tidiga tonåren. Jag bröt upp ifrån mitt stadiga, löftesrika yrke och arbete. Jag skaffade mig en alldeles egen våning. Jag gifte mig, utan mina föräldrars vetskap och medgivande. Jag skilde mig och skaffade en större bostad. Jag började studera. Allt detta skedde i ett tillstånd som tidvis var bräckligt. Det var intensiva år på alla olika vis. En djupborrning i sökandet efter en verklighet som var min, en verklighet där meningen i och med livet måste finnas. Och att jag småningom började ana, inse att sökandet gett resultat, att min väg inte blev vilsegången, utan istället gav mig nådefyllda gåvor, som jag ödmjukt och tacksamt bär i mitt hjärta och vill bära ut.

En helg i vila och ensamhet. Med lånad cykel for jag runt igår på stan, ut och runt Djurgården. Skönt och avspänt att i sakta mak cykelstrosa i ett underskönt sommarstockholm. Jag stannade och åt, vid ett utställt bord på Birger Jarlsgatans trottoar. Till en början satt jag ensam vid bordet. Efter en stund kom en äldre dam, log mot mig och gjorde en gest som frågade om hon fick slå sig ner tillsammans med mig. Jag nickade jakande och log. Hon slog sig ner, lade sin tidning på bordet. När servitören kom beställde hon en flaska Rosé. Jag ville njuta av att sitta ensam och tyst och titta på de förbipasserande. Allt i denna dams attityd visade att hon var ensam mot sin vilja. Under de ljusblå glasen i hennes glasögon flackade gråtröda ögon. Ögonen bar tydligt tecken på hennes genomtrista tillvaro. Vinberusningen satte hennes hela kroppsrörelse i svang. Men hennes olycka lyste klart igenom, berusningen förmådde inte ge henne någon glömska. Så satt denna människa och sände ut sin hjälplöshet. Jag upplevde hela situationen starkt och påtagligt, men utan den sedvanliga skuldkänslan. Jag blev vare sig hård eller mjuk. Denna tragik var hennes, hennes uppgörelse med sitt livs vara eller inte vara. Jag kände att jag ingenting kunde lägga till eller dra ifrån. Jag mötte hennes slarviga leenden, besvarade hennes tafatta försök till samtal med uppriktig vänlighet. Ett människoöde stort som en värld, passerade, in i min upptagenhet. Jag reste mig, tog adjö och cyklade ut i solen fast besluten att inte låta mitt liv ända med rödgråtna ögon vid kanten av en vinsylta. Hennes väg var banad av tillfälligheternas olyckliga omständigheter. Detta kunde jag avläsa i hennes ögon. Hon förstod inte hur det kunnat bli så, som det var. Hennes ögon sa: Hur kunde det bli så fel, jag ville ju så väl? Det räcker inte att vilja väl, det måste till något mycket mer. En medvetenhet, en kraftansträngning, något som tjänar som uppmaning och ändamål.

Hemma från jobbet, trött, med värkande armar. Det känns inte meningsfullt att slita på min ork för dessa gnälliga, missnöjda, krävande arbetskamrater. Jag har under denna arbetsvecka i köket förstått att tjejerna vill ha en morsa som äger en omtanke vida utöver den arbetsuppgift jag egentligen har. Det verkar helt naturligt att de ger varandra ett handtag, bistår varandra med hjälp, medan det aldrig faller dem in att hjälpa mig, som servar dem hela tiden. Det verkar vara något ofrånkomligt, denna vagga av förväntningar och behov som de överför på den som står för matlagningen. Ovuxna personer tycks inte kunna frigöra sig från modersbehovet, vare sig kvinna eller man. De väljer ut någon i sin vuxenvärld, som de kräver få sina infantila behov tillfredsställda av. Och just i relation till den utvalda är de blinda. Naturligtvis avvisar dessa personer varje tanke på rättvisa krav, då de inte kan förstå att skilja på infantila och reella behov och förväntningar. Jag måste därför räkna med detta och vara uppmärksam på detsamma. Strax inse var jag kan sätta mina gränser, utan att snegla på deras godtycke. Det är, minst sagt, en vandring i upplösta relationer. Men är likafullt min framkomliga väg.

Igår var jag och såg den omtalade filmer ”Stalker” av Tarkovskij. Jag har tvekat länge, trots påtryckningar. Enligt min mening har jag svårt att inse varför andliga budskap måste framställas så kryptiskt att det finns risk att de går förlorade. Visst förstår jag den besvikelse, eller snarare förtvivlan, som Stalkern genomlever av att bli varse vilken total okänslighet och oemottaglighet representanterna för konsten och vetenskapen visar för tron. Att det är människorna själva som i sin förnekelse drar döden över sig. Att de inte vet bättre eller vill mer.

Nu firar Krister sin fyrtionde födelsedag tillsammans med vänner och familj. Han bjuder på mat och vin, de inbjudna förväntas bjuda honom på presenter väl värda att aktas och beundras. Och inte minst viktigt, uppvakta honom med smicker och överdrivna lovord, som han själv smått roat erkänner är överdrivna.

Med något av vånda vaknade jag upp till en ny dag. En ängslan från förr. En känsla av att vara utlämnad och utestängd. Den gamla människan Ingrid hade smugit sig fram, med skuldkänsla och sjuk samvetsförebråelse. Igen var den olyckliga Ingrid där, hon som med hela sin gestalt uttryckte ånger för sina otillåtna tilltag. Hon som hade tagit sig för att tro att hon var något, att hon ägde rätt att bestämma över sig själv. Naturligtvis måste det bestraffas med självplågeri. Och hon ville inget hellre än att utstå sitt straff med nerböjt ansikte i skam och djup ånger. Ovanför henne lutar sig den store obeveklige fadern. Han som ingen förståelse behöver avkrävas. Han vars ord och handling ingen motsägelse tål. Han vet inget annat än att få tillbaka sin gunst. Hon vill inget hellre än att få vara älskad av honom för vars skulle hon blivit född. Hennes existens, hennes tillvaro vet inte om annat än hans vilja, hans fodringar. Och hela hennes varelse brinner av lust att ana sig till vad han vill ha utav henne. Hon lär sig undan för undan med skarp precision läsa av hans ansiktsmin och kroppsuttryck vad han vill och förväntar sig. Och då det är utläst kan inget hindra henne från att uppfylla det. Hennes samvete är helt styrt av honom. Bara tanken på att inte följa hans vilja inger henne samvetssjuka och hon är tvungen att älska honom än mer för att beveka hans demoniska grepp om hennes samvete. Att han oftast visar henne obetydligt intresse stärker hennes kärlek och hängselhet. Om han smickrar henne, oftast med någon illa dold hånfullhet som krydda, sväller hennes stolthet över och hon är strax beredd att offra vad som helst för att svara mot hans smicker. Detta är den person jag har varit inför min fader, min köttslige fader. Detta är den gamla Ingrid. Den person som präglat min personlighet så djupt, att det fordras ohygglig styrka och sinnesnärvaro för att befria mig från dess inverkan. Det stora, svåra provet består i att våga vara Kristus trogen inför min far; våga visa för honom att det finns någon som är större, trovärdigare, mer värd att älska än honom. Jag vet att han nu skakar i sin fadersauktoritet, att han inget annat har att ta till än hat och hån, då han misstänker att hans dotter, som så länge varit hans lydiga undersåte, är på väg att överge honom för något han i sin själ anar står vida över honom i auktoritet och sanning. Han måste bli liten för att få befrielse för sin själ. Det mäktar han inte. Tvingas han nu inse att hans dotter överger honom och även hans hustru, vars böjelser och vilja han länge nog kunnat hålla i strama tyglar. Kan det inte innebära annat än att han tvingar sig att hata eller renas i sin själ så att äkta kärlek uppstår.

En lång skön dag. Tillbringade hela förmiddagen upp på Fåfängan där jag läste och titta ut över Stockholm. Det känns lite underligt, men samtidigt skönt att vara hemma, medan de mina tror att jag har farit till Lund. Den ende som vet att jag inte har farit är Krister, för vars skulle jag hoppade av min medverkan i år nere på Rögle Kloster.

Jag har kommit igång med att måla. Det är alltid med samma förvåning och tillfredsställelse jag märker att jag faktiskt närmar mig det resultat jag har tänkt mig. Innan jag somnade i natt diktade jag i tanken en novell, från början till slutet. I morse framträdde ytterligare en novell ordagrant i huvudet. Det lossnar, tydligt, men trevande. Fast ord för ord finns lagda i tanken, så är det ännu en bit kvar innan de kan fästas på pappret. Vad det är som hindrar mig att sätta igång vet jag inte. Men det tar den tid det tar. Det finns ingen mening med att tvinga fram eller pressa på.

Under läsningen av Lars Ahlins ”Kanelbiten” framstod plötsligt min barndom i förklarat sken. Min barndom upptogs av en enda stark längtan, att bli älskad av Mamma. Jag älskade henne besinningslöst, med en styrka och blindhet som försköt varje annan strävan. Under hela denna räcka av dagar och år unnade jag mig inte någon enda möjlighet för att vara mottaglig och närvarande då hennes kärlek äntligen skulle finna mig. Min kärlek och längtan grävde ner sig i sorgens djupa grav och omintetgjorde den glädje och charm som skulle ha gett henne den anledning hon sökte efter för att uppskatta mig. Jag kunde aldrig nå upp till hennes nivå. Hon var alltid för högt uppe och jag för lågt nere. Jag ramlade alltid ner i sorgens och smärtans dal med samma obönhörliga kraft som svingade henne upp mot ljuset och glädjen. Jag förstod aldrig hennes lycka. Jag led svårt av hennes skratt och sång, som i mina öron inte klingade rent. Jag drevs genom min sorg och smärta att uppenbara för henne att hon svingade sig upp på fel vingar. Jag begrep inte då att hon inget val hade, hon grep tag i de vingar som stod henne till buds. Jag skäms då jag erinrar mig de försök jag gjorde, att få henne att skilja sig från Pappa. Jag minns att jag dagdrömde och fantiserade, hängav mig åt längtan efter hur det skulle kunnat vara om, han, Pappa försvann ur vår tillvaro. Hur Mamma då alltid skulle vara glad, riktigt sant glad. Hur hon skulle få tid och intresse för oss, Bengt och mig. Jag fantiserade om hur min kärlek till henne skulle ge henne allt vad hon behövde. Jag tänkte att all återhållsamhet, all smärta och ångest inom mig skulle upplösas. Och den instängda, begravda lyckan med ens skulle få fritt utrymme och flöda. Den längtan har jag burit med mig hela livet, längtan att få bli förlöst till och förlösa den egentliga kärleken. Att få finnas innanför de stängda dörrarna. Det var barnets djupa över allt rådande kärlek, förstår jag nu. Jag förstår nu med vilken oreserverad svartsjuka jag i dröm efter dröm har velat undanröja Pappa, för att därigenom nå in till hennes kärlek, att ensam få äga den. Det var ingen kärlek, det förstår jag nu, det var ett livshungrigt begär, ett urmänskligt behov. Kärlek är inte smärta. Kärlek är inte sorg. Det är längtan efter kärlek det är tecken för. Kärlek går inte att begära, hon gav vad hon hade att ge. Något annat är inte möjligt. Men hon försökte måla verkligheten i vackrare färger. Hon förgyllde en brist. Hon står inte ut med att se det själsliga och andliga tomrum, i vars boning kärleken finner rum. Hon sökte kringgå detta enkla, därför att fägring och fest var en för stor frestelse att avböja. Hon har alltid förnekat värdet av det enkla, men heller aldrig varit beredd att offra sig själv för det påkostade. Vardagen är grå för henne. Hon har alltid sparat sig för festdagarna. Hur ofta sa hon inte: Mitt arbete är mitt liv för där är jag levande. Och det stämde, hemma under de grå vardagarna levde hon inte. Hon var för fattig för att ha något att ge till vardagen och oss barn. Hon ville glans och upphöjelse, och vid gud hon var värd det. Hon borde inte ha fastnat i hemgöromål och barngnäll. Hon var sänd till världen att stå på en scen och ta emot beundran och uppskattning. Men hon fastnade i något hon inte kunde befria sig ifrån. Hennes självuppskattning slogs undan av mannen som förnekade henne. Han, ”detta gift” som hon själv svor, var ett gift hon aldrig kunde bli från. Detta var hennes lott, att bli helt betagen. Kanske är det ofrånkomligt att den person som från början är upphöjd måste söka sig till den som drar ner, och den som från början är nedbruten måste söka sig till den som ger bekännelsen. Att det är i motstånd vi finner vår mening, hur bakvänt det än kan verka. Medgång! Vad blir det av dem som bara finner medgång?

Jag ligger och njuter när jag ser på mitt nya rum. Igår köpte jag fyra stolar och ett litet runt bord nere på Källaren. Ommöblerat som jag vill ha det, länge har velat ha det, med matsalsbordet stående självständigt utan att trängas upp mot en vägg. Runt bordet står de fyra stolarna. Så skall en plats för bröd och samvaro ta sig ut. Bordet, den möbel där det bjudna delas ut äger verklig betydelse och innesluter den mystiska, heliga gemenskapen. Jag känner den främmande lukten från stolsitsarna. Den vittnar om de förra ägarna. Stolarna har sin historia, som jag inget vet om, men det känns tryggt att veta. Snart kommer stolarnas lukt att förenas med min.

Igår ringde det plötsligt på dörrklockan. Jag stelnade till, lyssnade med hamrande hjärta. Vem kunde det vara? Efter etappvis slungande signaler sattes nyckeln i låset och dörren gick upp och Anki syntes i dörrhålet. Hon blev skrämd, som jag var skrämd. Hon stannade och vi pratade i timmar. Telefonsignalerna jag hört på förmiddagen och tänkt var från Krister, visade sig vara hennes. Snabbt genomfors jag av ledsnad. Jag trängde inte undan känslan, tog den till mig och planterade den i hjärtat. När Anki gått, tog jag fram den och lyssnade på dess budskap. Han, Krister, är inte förskjuten, han har en plats i mitt hjärta. Jag hånar, förlöjligar allt han säger och gör inför Anki. Hon säger upprepande: Du skall inte bry dig om honom, han passar inte för dig, ni är för olika. Jag hör henne säga det och varje gång jag hör henne säga det går orden bara en bit in på ytan, de tränger aldrig ner på djupet. På djupet spelar ett leende som sprider ljus över något vare sig hon eller jag förstår. Med öppenhet till det som sägs under ytan finns en förtröstan.

Jag ligger på golvet där solen flödar in genom det öppna fönstret, söker hemort i mig själv. Plötsligt, stark förtvivlan: Pappa, Pappa varför gav du inte vika inför mina böner på min sextonårsdag? Varför var du så grym, så obeveklig, när min bön till dig var att låta mig få fira min egen födelsedag hemma, med Sune och mina vänner. Jag förstod dig inte då och förstår dig inte idag. Jag grät, bönade och bad, förnedrade mig inför Sune och mina vänner, tiggde dig om att de skulle få stanna kvar och äta tårta med mig. Men du körde iväg dem och beordrade mig i säng fast klockan bara var sex. Så fruktansvärt grym, så omänskligt grym var du. Vad hade gjort dig sådan? Om jag bara en gång hade fått det sagt till mig vad jag gjorde som väckte din omutlighet. Det är den vuxnes absoluta skyldighet att upplysa barnet om vilka oförrätter det begår. Man får inte straffa det utan vidare. Pappa du måste be om förlåtelse om du skall nå frid. Du måste ta på dig din skuld, du måste lyfta din skuld från mina axlar. Du måste återskänka det människovärde du raserat. Pappa, din ondska verkar fortfarande i mig. Inte så att du kan göra mig så värst mycket mer ont längre. Men jag, jag kan. Jag märker ju att jag är angripen av samma hårdhet som det du använde mot mig. Om du hade låtit mig, åtminstone en enda gång, blivit bönhörd skulle jag själv kunnat be om det jag längtar efter. Men jag kan inte. HÖR DU DET! Jag kan inte be om kärlek. Jag förskjuter, som du förskjuter, på samma grymma vis som du. Jag blottar nu vad som är gömt i det dunklaste av mitt hjärta, i hemlighet även för min tanke, tanken som tillrättalägger, smider planer, arrangerar och agerar. Det blottade är så ljusskyggt, att när tanken snuddar vid det, drar det sig samman och sjunker tillbaka i dunklet och hemligheten finns bara till i sig själv. Så skör är min kärlekslängtan. Jag förstår inte ens hur jag orkar ta emot det, ens snudda vid det blottade. Kanske är det för att själva livet döljer sig där. Du skall inte flyga högre än vingarna bär, varnar du Pappa. Nej, svarar jag envist, men väl så högt de bär. Hur skall man veta om de bär eller ej om man aldrig prövar sina vingar?

Hör radioprogrammet ”Jag ger maten min vrede”. Med kuslig inlevelse hör jag personer berätta om sitt gissel, att äta ohejdat först och sedan kräkas och åter vräka i sig mer. Och alltid med djup ångest över det förbjudna. Rösterna: Man gör sig oberoende; Man ger sig själv något, man blir mätt, för en kort stund, nöjd; Jag betalar, skaffar det själv, ligger ingen till last; Lugn, avspänd, färdig med någonting – efter kräkningen; Jag måste klara mig ur detta själv, blir det med hjälp av någon är beroendet totalt. Och blir man sedan lämnad, är man strax tillbaka igen. Senare. Jag kan inte släppa tanken på detta med ”ätandet”. Dess motsats, anorexia är mer tydligt neurotiskt i alla fall. Men detta (nya) hetsätandet skaffar mig oroande funderingar på Krister. Jag har från början iakttagit hans förhållningssätt till mat och ätande. Jag har märkt att det är något konstigt som händer med honom då han har något ätbart framför sig. Han försvinner liksom bort från omvärlden, i trans, hans intresse är helt uppslukat av det han skall stoppa i munnen. Det har även hänt att han avbrutit ätandet för att gå på toaletten kommit tillbaka och lagt för sig än mer. Om min misstanke är befogad, så är det mycket, mycket synd om honom. Om det kan ha att göra med att han föddes för tidigt och levde den första tiden i kuvös. Så förskräckligt, så tragiskt.

Jag vaknar ur en dröm där: Pappa sitter vid ett bord. Han sysslar med något, öppnar en konservburk med en vass kniv. Han är fumlig och nervös, envetet går han för våldsamt och klumpigt tillväga. Jag står vid bordsändan och ser ner på honom och följer aktsamt med blicken vad han gör. Så händer det! Kniven slinter och skär djupt in i hans sammanflätade händer. Jag vänder bort blicken, vill inte se. Men ser likafullt för min inre blick, hur hans fingrar är avskurna. Jag förstår då jag står där att hur dumt och medvetet han än orsakar sig själv skada, så kan jag inte gå fri från att dela hans smärta. Insikten var omedelbar. Träffbarheten kan aldrig suddas bort med mindre än att jag förtränger den.

Augusti

Tre dagars jobb, så är tröttheten där. Missmodet och funderingarna över vad mitt liv ändar i kommer över mig igen. Det är med djup glädje jag tar del i de små barnens värld, men samtidigt är det smärtsamt. Smärtsamt därför att det väcker minnen hos mig och för att det är med inlevelse jag ser deras liv framför mig. Jag lider av att tiden alltid är för knapp tillsammans med barnen. Det är omöjligt att fördjupa kontakten någonsin. Naturen hinner inte upplevas, maten inner inte avnjutas, vilan blir aldrig en gemensam avkoppling. Ingenting hinner egentligen bli gemensamt. Tiden räcker bara till passning. Det är djupt otillfredsställande. Att ideligen känna sitt tillkortakommande sliter på själen. Jag känner inga gränser, jag är mig själv tillsammans med barnen. Och det gläder mig då jag så tydligt känner av gränser för mitt givande gentemot vuxna. Senare hemma. Det är lyckan, friden, ron som är svår att bära rakt och självklart. Olyckan, ångesten, ängslan är lättare att stå ut med, då det är sig självt nog. Det är som om skammen följer lyckan och ljuset som en skugga. Hela tiden lurar hotet: Du skall inte tro att du är något. Det är inget märkvärdigt med dig. Du är inget särskilt. Och att vara något är att vara i frid, att vara i sig själv. Varje dag är som nådedagar. Jag lägger till en dag i sänder, skjuter upp, framför mig det som måste komma. Ju mer mig själv jag blir desto svårare är det att möta dem, Mor och Far, för vilka jag aldrig tycks bli något annat. Jag värnar mitt hem. Jag renar det från all smuts som påminner mig om tvång och ofrihet, om grovhet och förhånande. De två veckor jag i smyg tillbringade här i fridens boning, när de trodde att jag var nerrest till Rögle Kloster, var de ljusaste, friaste dagar i mitt liv. Jag var full av energi och ljus lust. Jag var levande varje minut, utan att förundras, utan uppehåll. Så var nådetiden över. Telefonen ringde uppfodrande, borta var glädjen. Nu slåss trotset med uppgivenheten. Jag kan inte lyfta luren och slå numret till Mor och Far. Jag vill inte höra deras röster. Jag vill inte ta del av deras bekymmer eller glädjeämnen. Jag har så länge skrattat på rätta ställen, låtsas uppmärksam, tagit emot hån. Jag kan inte gå dem till mötes. Det är så hemskt. Det är de som förkastar och tar tillbaka, de som säger Ja eller Nej. Det är de som tar emot och stöter bort. Är jag glad och tillmötesgående, villig att gå upp i dem och deras liv, då är jag mottagen. Men är jag trött och ur humör och vänder de sig bort

Stilla morgon, staden sover endast svalorna hör av sig. Vid åtta hördes båtvisslan från stadskajen, någon av de stora Finlandsbåtarna aviserade avgång. Himlen är klart blå, solen slår igenom, lyser upp husfasaden i tegel. Stenarna i väggen har eget liv, en för en lösgör de sig från massan. Krister hörs inte av. Jag väntade att han skulle ringa och tjata, komma med förslag som skulle bli svåra att svara på. Därför fanns en irritation blandat med förväntan, så när han inte hörde av sig vändes det till besvikelse. Besvikelse över att förväntningarna inte infriades. Väntar man sig förföljelse och anklagelser och de inte kommer så blir man besviken, när man borde bli lättad. Nåväl han är tyst och nu finner jag mig i det. Mor och Far har heller inte hört av sig, utan nöjer sig med att vara oroliga över att det inget hörs från mig. Jag njuter av stilla hemmakvällar i vila. Jag skall jobba en vecka till på Hammarbygården, sedan skall det vara slut där. Sedan oktober -78 har jag varit där till och från, vant mig vid personalen och barnen, trivts så där lagom. Nu, när jag blivit varse hur det fungerar, vad och vem det är som styrt verksamheten, är min lust att vara där urholkad. Föreståndaren styr med järnhård silkeshand sina intentioner till slut. Hon är mer mån om anseendet än innehållet. Och hon ger sig aldrig in i analys eller diskussion om det inre arbetet. Hon är skicklig på att få arbetet att flyta, men stoppar också all form av förändring och utveckling. Jag vill ta steget bort därifrån nu.

Efter tolv timmars sömn befinner sig kropp och själ i takt med tiden. Oron, rastlösheten och otåligheten har lagt sig. Jag kan åter lyssna och se långsamt utan hets. I går avslutade jag min tjänst på Hammarbygårdens daghem. Det är länge sedan jag första gången satte min fot där.

Det är måndag. Ute regnar det och blåser. Sommaren är slut meddelas det på väderrapporten. Hösten närmar sig. Och för första gången är hösten en början på någonting och inte ett slut för mig. Tidigare höstar har pengarna varit slut och alla planer har enats i en enda, att snabbt få ett jobb för att kunna betala hyra och skulder. Nu är det inte så. Jag har jobbat över sommaren och tillförsäkrat mig pengar för att klara det nödvändigaste en bra bit in på hösten. Så nu är det stora frågan: Vad skall jag göra härnäst. Det är en ny situation för mig. Jag känner av alla de karakteristiska symtom som följer av detta. Osäkerhet blandat med rädsla, rädsla för att ta steget in i något nytt, osäkerhet över att lämna något säkert. Jag har det senaste året medvetet brutit upp från starka och djupa bindningar till det förflutna. Det har tagit stor kraft och gett än större kraft. Detta håller på att växa till i min person. Jag är mer och mer. Rummet för impulsiva handlingar och omedvetenhet har krympt till ett minimum. Stundom känns det tvingande, men för det mesta känns det inte alls, det bara är. Även om jag har svårt att exakt veta vad som är meningsfullt, så vet jag mer bestämt vad som är utan mening. Jag måste tro på mina förmågor. Jag måste våga ta initiativet till att söka tjänster där de kommer till användning. Jag ryggar tillbaka vid rena tanken. Det är som om det fanns en inbyggd piska i min ryggrad, som driver mig till att böja mig djupt och krypa fram. Men det originella är att denna piska är fjädrande, så när jag böjt mig ända ner ökas spänningen och den slår upp, tillbaka till utgångsläget.

Ser ut genom rutan, ett kallt, rent koppartak i kallgrön färg, över nocken står skyn i varmt blåaktigt rosaskimmer, likt pärlemo. Jag sitter här underlig till mods. Tänt ljus, Bachs mässa fyller rummet. Och jag? Banden till familjen, främst Mor och Far, tycks ha lossnat. Den intensiva frihetshänryckningen, upplevs nu som tomhet. När det inre motståndet sjunker undan och glädjen över det gått över framskymtar tomheten som klarast. Insikten om det fåfängligas dröm rör nästan allt. Vad blir kvar? Den rena nödvändiga ansträngningen förutan allt stannar.

Om det inte vore för dateringen i denna bok, skulle jag inte märka att dagar, veckor blir till månader, som blir till år. Att sommaren går över i höst och hösten i vinter. Inte ens dagsljuset har längre den starka betydelse som tidigare. Må hända att tiden inte känns flyende längre. Även om tiden aldrig räcker till det jag vill hinna göra, så brukas den nu i största utsträckning till det jag vill göra. Och det är gott så. När jag ser tillbaka förfäras jag över hur mycket tid och kraft som gått åt till sådant jag inte har valt att göra. Dagar, veckor, ja år har gått åt till sådant, jag från första stund vetat varit fel, dumt eller onödigt. Även om jag har vetat att det är fel så har jag inte vetat hur det skall undvikas. Nu då jag kan märka skillnaden växer min styrka och tilltro till mig själv, så att jag kan planera och bestämma vad jag vill göra.

Läkarna är ingenting annat än maskinister, de är satta att reparera de maskiner vi människor uppfattas som. Maskiner som skall hålla igång det maskineri som snurrar mer och mer av sig självt utan tankar och utan djupare mening. Människan blir mer och mer mekanisk. Och ingenting i ”vår värld” kan hindra henne från att gå en mekanisk död tillmötes.

Besök hos Mor och Far över helgen, gemytlig och avspänd samvaro. Så kan det också vara. Skönt! Annars dag läggs till dag, upptäckter och slutsatser växer fram, blir självklarheter. Varje liten, snuddande kontakt får stor betydelse, varje ord och handling ställs i ljuset. Vid kontakt med gamla vänner och bekanta skärps min syn. Det som tidigare var gängse mönster och vana, slapphet och osäkerhet fungerar inte nu på samma enkla vis. Jag ser och tyder manér och attityder direkt och blir missnöjd av att se hur mycket i umgänget som är just attityder, skenbarhet och ett sorts undflyende. Istället för att säga som det är eller som det känns; ett nej eller ett ja till något man vill eller hellre föredrar, så svarar man undvikande något helt ovidkommande; eller något som kan uppfattas tvetydigt; allra vanligast en undanflykt. Jag vet inte hur jag skall handla, om jag spontant, omedelbart kan visa att jag genomskådat manövern och gå bakom attityden, att ta ursäkten för vad den är och inte låtsas om att den är en täckning för undanflykt?

När jag står i köket och gör rent i skåpen och i tanken funderar på än det ena än det andra. Så utspelas en tänkt dialog mellan Åke och mig. Plötsligt säger då Åke något som jag aldrig tidigare tänkt mig som svar på min fråga. Jag låter honom säga: Krister vill inte veta av dig, har du inte förstått det. När jag uttalar de tänkta orden högt, som jag lagt i en annans mun, skakas jag av innebörden. Jag står medens frågande: Vad är det som säger att det inte är så. För en stund blir jag helt utan fattning. Sedan överraskas jag djupt av att jag inte tänkt den tanken tidigare, någonsin. Upptagen som jag varit av vad jag själv känner, inte känner, vill, inte vill har jag inte tänkt att han kan göra likadant. Jag darrar till invärtes, något djupt liggande berörs, men beröringen får ingen effekt, ger ingenting ifrån sig. Jag känner en svindlande beröring av att något verkligt visat sig. Min tanke hade skickats in i de djupaste lagren av en spontan impuls. Och jag varseblev hur öppen vägen ditin var. Jag kände något av genomskinlig renhet, hur kanalen in till mitt inre var slaggfri. Uppenbarelsen var så verklig att den smakade, hördes, sågs. Något av den verkliga betydelsen av frihet, befrielse, låg däri. Jag har svårt att beskriva vad jag varseblev. Men motsättningens paradox gick plötsligt ihop. En erfarenhet av att mottagare och givare var ett. Förutsättning och följd var ett. Rädslan; som kom av den spontana impulsens frihet, det suveräna modet att våga, blev tydlig just därför att den hängde helt utanför sammanhanget. Rädslan uppförde sig som en betingad reflex, något som kändes, men som var utan mening eller betydelse. Det fanns där som ett slag i luften. Jag minner mig nu, drömmen jag drömde för ett och ett halvt år sedan, där jag lyfts upp högt, högt bland molnen av en osynlig kraft. Det första jag då kände var rädsla, och sedan strax nog en total befrielse. Vilken salighet att få erfara detta med vakenhetens dimensioner.

April

Något förklarat sprider sig genom kroppen och tränger upp i medvetandet. Det är oformulerat men kännbart. En långsam medvetenhet tränger förbi tanken och fortplanatar sig i personligheten. Eftersom det är svårt att helt känna vad som kommer upp, uppstår mellanrum, ett sorts intet där tanke stannar och känsla uteblir. De tankar och föresatser som under längre tid varit styrande har mist sin drivkraft. Jag kan inte se följderna, de konsekvenser som nödvändigtvis måste följa av det som sker. Någonstans långt borta anar jag en handlingsplan naturligt, som kommer att styra in i framtiden. Men än så länge är det på födelsestadiet. Fortfarande är jag rädd att det förflutna hinner före. Jag är så totalt styrd av oegendrivna trådar, att jag ännu föredrar att hålla mig undan än att svara utifrån mig själv. Jag är ännu dubbel. En sida, den som bildats som försvar agerar automatiskt utåt; den andra sidan, den som bevarats som egenhet, är djupt ankrad men den har inte något språk att agera med. Den inre sidan lever, kvarlever på motstånd. När hindren, försvaren rivs, undan för undan och min egenhet blottas uppstår ett vakuum. Det inre, den andra sidan, måste nu långsamt växa upp till ytan, ses och förstås och klädas. Som något som länge hållits i mörker är detta ljusskyggt. Detta jag, mitt alldeles egna jag, anar ljuset men blundar fortfarande som skydd mot det starka, klara ljuset. Jag går som i väntans dagar, i väntan på min egen födelse, ordnar och ställer för att ta emot.

Jag försvinner tidvis in i ett sorts dvalatillstånd och har svårt att hålla kontakten med den yttre tillvaron. Jag har svårt att skärpa tanken, det är som att själva tanken somnar in. Möjligen att det har varit så tidigare med, men att jag inte har varit medveten om det. Är det må hända en vana jag alltid haft, ett sorts skydd eller en flykt? Nu då det är flera situationer jag måste ta ställning till, självständigt, är det mycket besvärande. Efter att jag har läst Arthur Janov och verkligen tagit till mig hans resonemang, har det mesta av mina uppfattningar kommit på kant. De insikter som tvingar sig fram inifrån nu, går inte att hejda, de pockar på med tvång att vrida det invanda.

Viktigast är att ständigt tvinga mig till nytänkande. En total omvändelse skall till. Hur rädd och smärtfylld jag än är, måste jag följa denna insikt och göra mig verklig och hel. Jag måste våga se hela verkligheten, inte gömma mig för det som måste upplevas. Jag kan sluta vara stark i bemärkelsen förnekare. Den glädje som här finns har med livet att göra. Den hör inte ihop; beror inte av någon särskild person, den bara finns som en känsla av något oerhört.

Solig dag, en veckas ledighet framför. I lätthet ligger jag och känner en ljus glädje över att finnas till. Ljuset, solens ljus gör allt så synligt. Det tar inte lång stund så griper oron mig. Olusten, den på avstånd hållna smärtan, dröjer sig kvar. Det som är idag har nått jämnhöjd med min vilja och känsla. Men det som var för länge sedan, dröjer vid grindhålet. Det finns inom mig, men jag vet inte hur jag idag skall nå dit. Vad jag förstår, är att det är livsviktigt att komma dit in och se och uppleva det som där döljer sig.

Hitkommen till Furubo igår eftermiddag, sitter jag i soldränkt rum. Vet inte vad jag skall göra, mer än njuta av det som här bjuds. Den inre ron låter dröja. Jag känner mig stressad av tanken, att jag borde göra så mycket utomhus, för att på något vis göra rätt för mig. Efter att ha legat mest hela dagen i en sorts glad förnöjsam lojhet, blir kvällen sysslandets höjdpunkt. Att sitta vid rumsbordet och rensa strömming, att ibland lyfta blicken ut över rosafärgade öar i ljus skymning, det är lycka. Sedan steka fisken hårt, snabbt och varva med lök, lägga in den i ättikslag, för att äta senare, är smått glädjerikt. Inom mig undran över mitt vara. Jag är träffbar av tvivlet: vad det är som gör att jag har så svårt att fördra människor, samtidigt som min längtan därefter är så svår. Jag skälver vid tanken; om det är av oförklarlig rädsla som jag drar mig ur gemenskapen. Den djupa svårmodiga ofördragsamheten gentemot människor som är annorlunda än jag, är underlig. Hur stor påverkan är från mor och far, vet jag inte. Men nog bör det ha haft effekt att alltid få höra från dem hur andra människor varit sådana att de inte kunnat accepteras. Det vore olyckligt, då det för med sig ensamhet och isolering.

Maj

Försov mig morse här på Furubo, missade skolbussen. Sov till långt fram på förmiddagen, kunde inte förmå mig till att reda ut konsekvenserna. Tanken på att jag måste, borde ringa till jobbet, när vi inte har någon telefon, att Åke inte kommer in hemma med sin tvätt, att jag lovat hör av mig till Mamma på förmiddan, gjorde mig förvirrad. Satte mig på trätrappan med kaffe och cigarrett och försökte finna reda i det hela. Jag fick ingen ro, utan stapplade knappt vaken bort till trädgårdsmästaren en bit bort och lånade telefon och ringde Mamma. Jobbet ringde jag inte, kan liksom inte förmå mig till det när det redan är lång in på dagen. Jag blir helt vilsen när något inträffar som jag inte har räknat med. Jag känner mig liten och skyldig, vet inte vad jag skall göra. Jag har svårt för att göra något som är fel, vill helst gömma mig under sängen och låtsas att jag inte finns. Oron och ängslan för Mamma trycker också på. Jag orkar liksom inte ta på mig ansvaret för henne, orkar inte vara stark och tapper inför Pappa och Mamma. Den oerhört komplicerade inbördes relationen de har till varandra är omöjligt att ta del i. Jag inser väl att Mamma behöver läkarhjälp, men då hon själv sätter sig emot det, kan eller vill jag inte insistera. Det är ett balansnummer på högsta nivå att vara till lags för dem. Två så omåttligt självständiga och egensinniga personer tillsammans, kräver mycket intuitiv känsla och ett stort mått av tålamod och intresse.

I slutet av maj, sommaren i full färd med att sprida väldoft och värme. Solhettan är maximal. Ljuset flödar in genom fönstren. Jag njuter obeskrivligt av dessa tysta ljusa kvällstimmar efter jobbet. Mitt i det njutningsfulla gör sig tanken påmind om att jag har så liten kontakt med människor på min fritid. Och för ett ögonblick svindlar rädslan: är jag inte väldigt ensam, egentligen? Jovisst, men jag lider inte av det, utan njuter tvärtom av att vara själv. Jag får för mig att jag ändå borde odla en vänkrets, om inte annat, så för framtida behov. Fast jag kan inte riktigt förstå varför behoven skulle bli annorlunda i framtiden. Jag har lätt att ta kontakt med människor jag möter och människor kommer jag väl att möta i framtiden också. Så varför oroas. Talet om att varje individ behöver någon eller några att sätta sin lit till, som finns när man behöver stöd och förståelse, även hjälp, berör inte mig nämnvärt. Min erfarenhet säger mig att det omöjligt går att förutse vem eller vilka personer det är som förmår ge av sig själva i en stund då man som bäst behöver det. Och inte är det så säkert den man anser som sin vän.

Att gå in i porten är ingenting, inte heller att ta hissen upp tre trappor. Det är först när jag står utanför min dörr och söker med handen i väskan efter nyckeln och låser upp dörren och ser in, som den fantastiska känslan av värme, av igenkännande strömmar mot mig.

En långsam ljuvlig promenad från bussen genom lummig grönska, förbi vatten och åkrar. Och så! Detta helt underbara paradisiska gömställe. Furubo! Flitig segling ute på fjärden. Tulpaner, pingstsliljor har stuckit upp sina färgrika blomhuvuden. Gräset har vuxit upp säkert en decimeter sedan sist jag var här. Björken har nyfräsch grönska medan eken rakt nedanför endast låter ana sin höga ankomst med små gulbruna spruckna knoppar. Ingen var här, huset är tomt fast det står en bil nere vid grinden. Gud så skönt!

Planer för hösten växer fram. Jag vill lära mig spanska. Vore inte det en bra idé att höra med Erwin Bischofberger om det är möjligt att lära språket hos några av Dominikansystrarna och samtidigt få inblick i Katolska Kyrkans lära och liv.

Trädgårdsarbetet är som ett gift, det är omöjligt att låta bli att peta än här än där. Det är skönt att syssla med sådant som inte behövs någon speciell tanke för, då svävar tanken fritt och ibland inte alls. Så fort som blicken förlorar sig över fjärden, stannar den av. Det är verkligen något tilldragande med vatten. Små, små krusningar på ytan kan binda blicken helt.

Söndag morgon. På trappan i solen, vattnet kluckar mot stenhällen. Fåglarna kvirrar högljutt. Öarna ligger ännu sovande i dis, ett svanpar segar sig över fjärden helt nära vattenytan. Deras vingslag hörs taktfast. Vitsippmattor täcker skogbacken. Gullvivorna nickar tungt. En dunkande motorbåt tuffar sakta mot de fria vattnen. Tanken på Krister tränger fram. Och nu då allt är förbi vågar jag släppa fram det motbjudande. Första gången vi sågs var på Katolska Eugenia, där jesuitpater Erwin Bischofberger höll föreläsningar. Jag minns att han frågade vad jag arbetade med när vi satt på rasten och fikade. Andra gången vi träffades var hemma hos mig. Jag hade fixat middag och han hade köpt med sig vin. Jag kände en irriterad olust över att träffa honom, han hade insisterat. Men min vana trogen så avtog olusten med glädjen över att samtala med en människa som tycktes lyssna. När han senare frampå natten frågade om han fick ligga med mig, trädde en heroisk offervilja in. Det fanns ingen genväg, ingen reservutgång, jag var tvungen att forcera huvudutgången. Det var emot min egentliga vilja, den som fortfarande var slumrande och vad värre var emot min känsla och lust. Jag svarade honom: Ja, det får du. Jag bävade vid tanken på att ha denna bjässe till man i min säng. Jag var rädd, skrämd, men bestämde mig för att klara av det. Vilken fruktansvärd upplevelse, hur slagen var jag inte på förhand. Hur svårt var jag inte bunden vid Mannens vilja, hans absoluta övertag över min. När vi låg där kropp intill kropp och jag kände hans osäkerhet och nervositet fick jag ett övertag. Med suggestiv behärskning och disciplinerad vilja lyckades jag överföra mitt spelade lugn till honom. Vi låg där tryckta intill varandra och han stönade av vällust. Den anspänning och ansträngning jag då var behärskad av imponerade så starkt på mig själv att jag inte kunde ana annat än att det var äkta känslor som behärskade mig. Jag var ännu spänd av skräck för att få in denna stora penis i mitt sköte. Jag stirrade öppet skräckfyllt på denna lem, som växte sig större och större in för mina ögon och tänkte: Han kommer att spränga mig sönder och samman. Jag försökte slingra mig för att undkomma honom. Hur det gick till så trängde han sig in. Det gjorde mycket ont, mina ögon fylldes med tårar. Jag ville inte, var inte beredd på detta, men han märkte inte det. Och det kan jag inte förlåta honom. Men då, just då tänkte jag den dåraktiga tanken: Jag skall älska dig med smärta, Jag skall lida under din kärlek. Var kommer sådana hemska tankar ifrån? Sådant jag har känt motvilja mot har jag tvingat mig att försöka älska. Sådant jag tyckt illa om förtränger jag, låter som bli att uppfatta det. Allt för att stå ut och älska det jag i grund och botten föraktar och äcklas av. Varför, i himmelens namn, gör jag detta? I alla fall är jag lycklig att ha kommit ”lögnen” så långt på spåren att jag nu, även med dåligt samvete, avsäger mig den.

Jag har nu bevis på att rädsla grundar sig på obeslutsamhet och vankelmodig osäkerhet. När väl osäkerheten malts och tröskats och en säker mening har lagts i ljuset, så förvandlas rädslan till klar vilja. Och då försvinner också ilskan och behovet att söka förståelse.

När har vi flickor, senare vi kvinnor, i allmänhet och jag i synnerhet, fått lära oss hur och när vi skall säga ifrån till män? Vi är uppfostrade med dubbelt hjärta och hjärna. Vi får tidigt lära oss att vi skall hålla på oss, inte låta oss utnyttjas, samtidigt som alla undantag gäller. Vi skall förstå att män inte är att lita på, men vi tvingas likafullt att se fadern som den rättvise ledaren, han med vars ord och omdöme vi skall lita helt på utan tvivel. Vi skall misstänka mannen, samtidigt som vi skall lyda honom i allt. Och ändå, eller just därför kan vi aldrig förvänta oss att bli trodda på. Förlitan är alltid ensidig. Hon skall lita på honom, men samtidigt genomskåda, överse, låtsas om ingenting, men inte förhäva sig för det. Medan han aldrig kan lita på henne, då han vet att hon är uppfostrad med dubbelt, motsägelsefullt hjärta. Han vet att hon är lärd att säga det han förväntar sig att hon skall säga. Han vet att hon är lärd att inte säga vad hon egentligen menar. Och därmed är all kommunikation på förståelsens grund omöjliggjord.

”Varje människas själ är ett universum” skrev Aksel Sandemose.

Det verkar vara uteslutet att en person som är självständig och oberoende får del av en naturlig gemenskap. Då undrar jag finns det naturlig gemenskap? Jag tror inte att det är möjligt att någonsin komma till genuin, verklig gemensam tillvaro här, i detta land Sverige. Den tiden är förbi, för denna gång, då människa behöver människa på existentiella grunder. Djupast behöver vi varandra för överlevnad, men nu överskuggas det av konstlade behov, som förvirrar de egentliga banden.

Juni

Krister har ringt till jobbet och undrat om vi kan träffas ikväll. Ja, svarar jag, vet inte varför, inte heller bestämt därför.

Jag så kom då Krister igår och vi snackade och skvallrade om oss själva och andra. Det var kul och avspänt. Lite vin här hemma, sedan till Josefs och grekisk sallad. Vi pratade om angelägna ting också. Frampå nattsidan var jag lite i hatten och han var så avspänd och charmig som bara han kan vara och lust tändes i mig. Jag tittade på honom och tänkte att det skulle vara mysigt om han stannade kvar och vi sov tillsammans. Tanken och lusten var så fri från allt som hade varit och skulle bli, av problem och bekymmersamma följder, att jag häpnade. Det är så, precis så det fungerar. Kroppen söker sitt, utanför erfarenheter och intellektets verkstad. Hur lätt är inte det! Av ren tillfällighet, ställdes stundens ingivelse tillbaka. Jag sa något som direkt talade till det rollspel som utvecklats mellan oss, som anspelar på inbjudan och svar till erotisk samvaro. Krister svarade på min lockelse och sökte omfamna mig. Det hela gick så fort och liksom på sidan om min reflektion som pågick parallellt med det omedelbara kroppsspråket. När jag varseblev hans kropp nära mig, varseblev jag också min egen kropp. Och då var förtrollningen bruten. Medens var skillnaden mellan dröm och längtan och verklighet uppenbar. Jag svarade inte, min kropp svarade inte på hans närmande och omfamningen upplöstes utan konstigheter och vi båda kunde behålla vår värdighet, Vi snackade vidare lite förstrött, snart märkte vi bägge hur tröttheten överföll oss. Krister bröt upp och for hem till sig. Snart låg jag trött vimsig i min säng med en tacksägelse på läpparna.

En underlig dag i tystnad. Jag vaknade tidigt, men var helt uttröttad, drack en kopp thé, somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan halv tre. Något hade varit! Jag var helt nedslagen. Svullen runt ögonen, huvudet tungt och tanken grumlig. Jag släpade mig ur sängen och försökte komma till sans. Sakta kom jag att minnas något jag drömt: Jag rodde en båt, var på väg mot något: Huset. Plötsligt befann jag mig och två män i vattnet. De båda höll på att drunkna. Jag insåg att jag måste hjälpa dem om de skulle räddas. Men så förstod jag att dessa två var ute efter att hinna före mig till Huset. Jag kämpade med att rädda dessa båda från att dras ner i djupet. När jag hade lyckats med det insåg jag att inget hade ändrat deras ursprungliga mål. De skulle hinna före mig som var jag var totalt uttröttad. Jag var djupt förtvivlad över att inse, att jag ingen möjlighet hade att tävla med dem. Att inte detta; att de blivit räddade till livet genom min insats, ändrat deras föresats att ta Huset ifrån mig, att jag inget val hade haft, att rädda dem var en osviklig skyldighet. Tillsammans gav dessa två insikter mig en livets uppenbarelse. Så stark, så klar var denna insikt att all kraft lämnade mig. Nästa stund befann jag mig i ett förfallet, gammalt litet hus. Först kändes det erbarmligt att vara där. Jag tänkte att det finns ju inget vatten här, men så tänkte jag att det kan jag hämta i huset jag blivit tvingad att lämna. Det huset, som varit mitt, låg på en annan ö. Då måste jag förstås ha en båt, som jag också blivit av med. Som jag funderade över detta, såg jag denna bristfälliga kåk med andra ögon. En värme tycktes blossa upp och det blev medens trivsamt. Jag såg bort mot det dunkla hörnet och såg en man ligga där med huvudet lyftet. Hans ögon strålade av en värme jag aldrig skådat tidigare. All min oro och förtvivlan försvann. Jag gick bort till honom och kröp ner tätt intill. Hans värme spred sig genast genom mig. Inga ord växlades. Detta var vad jag sökt och vetat skulle finnas. Jag hade äntligen kommit fram efter min långa irrfärd.

Fast jag borde så mycket, köpa det som fattas, plocka ihop sådant jag skall köra ut till Furubo i morgon, ringa Mamma osv, så ligger jag kvar och njuter av nyinköpta flanellakans mjukhet och lyssnar på Liszts lätta pianospel. Jag är så glad att jag äntligen kan se Krister som den han är utan att det känns svårt. Min månadslånga ledighet har påbörjats, som en fortsättning på det som varit och skall bli. Det är inte en räcka av dagar med speciellt innehåll, det är dag för dag en del av mitt liv.

Har just lyssnat på en norsk uppsättning av Hedda Gabler på radion. Innebörden av den har lagt grund för den sorgesamma farhåga jag sedan igår natt lider av. Nattens sömn och vaka bär tecken om drömmar där jag får uppleva det dubbla svekets oundvikliga realitet.

Obeslutsamhet, tvekar, väntar, vet inte vad jag skall göra. Avslagen ligger jag kvar i sängen, fast jag borde göra någonting. Fast varför det egentligen? Att jag bör höra av mig till Mor och Far skaver. Omställningen från tidsbrist till övermåttan märks. Nu skjuter jag upp det jag annars skulle skynda mig att göra. Jag saknar gemenskapen på jobbet. Det blir ett hål, svårt att se men känns. Jag väntar på att meningen, den självklara, skall bli. Det känns inte bra att frenetiskt syssla, för att fylla tiden. Jag har så länge varit upptagen med att lösa problemen med Furubo, att nu när det är över, hänger jag i luften. Min ledighet har kommit på sidan om. Den finns här, nu, oförberedd på alla vis. Tanken var från början att vara ute på Furubo. Det blev trots allt inte så. Den lusten har försvunnit av allt bråk. Och något annat att göra istället har jag bara snuddat vid. Så är det nu! Min vana att helt gå in för något, medför att det uppstår sådana här hål. Jag har under ett halvårs tid ständigt varit på frammarsch, gjort upp den ena oklarheten efter den andra och lämnat dem bakom mig. Det har gett en styrka och naturlig glädje, som jag aldrig tidigare upplevt. Nu känns det på ett oklart vis som det halverats. Naturligtvis är det så, två steg fram, ett steg bak. Det är all utvecklings nödvändiga balans.

Sjuk med feber ligger jag till sängs. Förklaringen till orkeslösheten som gjort varje glad tanke till omöjlig. Jag ringde Åke i förmiddags, han skulle titta upp efter klockan sex, när han vinkat av Willmar och Lena. Klockan sju ringde han och sa att han ville gå och lyssna på dotter Malena när hon spelade först och komma lite senare till mig. Undras om han begriper hur långa timmarna är när man väntar. Så kom han inte alls. Så slarvigt, så enastående slarvigt! Hur mycket och ofta har inte detta varit beteendet oss emellan, att säga ja i dum vänlighet och sedan finna att det inte går att infria. Jag skäms vid tanken på samma sätt. Feghet och slarv ligger bakom, en sorts försök att vara vänlig åt alla håll. Nu då jag inser vikten av att vara en trovärdig person, lider jag omåttligt av att se hur människor slarvar bort det väsentliga i sina liv. Då jag själv så djupt vet hur denna jargong fungerar och påverkar ens egen balans, gör det värre ont. Åke bygger konstant på sin skuld, som kostar mer och större ansträngning att förtränga. Jag får vidare insikt i hur skuldkomplexet omringar och inringar oss människor, hur livsviktigt det är att ta på sig och erkänna den skuld som förtränger och förtär vår frihet som värdiga människor. Att ständigt och jämt trassla in sig i ouppgjorda misstag och missförstånd gör själen skämd. Den frihet som tros frambringas ur detta, är en falsk frihet. Frihet är inte att med protesten som medel göra det man vill. Frihet är att med fritt hjärta göra vad man måste.

Idéer och försatser dyker upp under opåverkad stillhet med mig själv. Jag borde sluta upp med att betrakta mig som ensam, då jag verkligen inte känner mig ensam. Jag blir än mer på det klara med att mitt intresse för och behov av Furubo håller på att upplösas. Det blir ett sista år jag håller till därute. Jag skall ägna sommaren och hösten åt att sköta det jag planterat. Och ta till vara på det värderika som naturen skänker åt kropp och själ. Men någon djupare delaktighet i själva Furubos framtid kommer jag inte att ta. Kan jag nå fram till frid och ro under den tid jag kommer att vistas där, är jag fullkomligt nöjd med min del. För övrigt kommer jag att göra allvar av mina planer på att lära mig spanska och att söka möjlighet att konvertera till Katolska kyrkan. Det är vad som ligger mig varmast om hjärtat. Och om jag hunnit så långt i min kunskap i det spanska språket, att jag kan göra mig förstådd, så vore det en fantastisk upplevelse att resa till Spanien nästa sommar. Tänk att för en gång skull göra en resa som är väl förberedd och har mening. Jag finner det intressant att se och uppleva norra Spanien.

På tredje dagen mulet, tät dimma svävar över fjärden med regnet hängande. Tredje dagens menstruation, lite smärtar det än, men blodflödet var denna gång lindrigare. Skönt! Igår var allt dröjsamt. Jag var utan geist, blev dröjande vid varje tanke, att utföra det som rann till var uteslutet. Att elströmmen bröts av någon oviss anledning bidrog till att göromålen fick vara. Börge fixade med lätt handgrepp det hela när jag äntligen kom iväg bort till honom. Det är verkligen som att ständigt, pö om pö, födas ur tusenårig sömn. Detalj, till detalj, del efter del sammanfogas till en helhetsbild som är, blir, så mäktigt gripande att det är nära omöjligt att omfatta den. Stundom lyfter synen horisontens dimmiga draperier och för ett ögonblick skådar jag in i evigheten med sådan intensitet att jag mister andan. I dessa överjordiska stunder grips jag av en genomskärande, total kärleksupptagenhet, som bryter sönder allt motstånd. Jag är! Detta tillstånd förmår icke jag framkalla, det kommer till mig, som en total förening av mottaglighet och given gåva.

Efter nära nog hysteriskt ha grävt och rensat i trädgården idag är jag nu trött i hela kroppen och tanken står stilla. Jag blir på ett märkligt sätt bortkopplad från de vanliga tankarna då jag arbetar med hårt kroppsgöromål. Tiden rinner omärkligt iväg och jag vet knappt var jag befinner mig, tittar inte ens upp över jordmassan, utan ägnar mig helhjärtat åt att kontrollera jordens beskaffenhet. När jag så med värkande rygg och dunkande huvud retar på mig och blicken svänger sig ut över fjärden, så tar synen andan ur mig. Overkligt vacker lever landskapet bortom min horisont. Det är med våld jag får intala mig att höra upp med arbetet och laga mig något att äta, för någon hunger känner jag inte av. Men när jag väl ställt ifrån mig redskapen och satt mig ner. Är jag så trött att omgivningen snurrar för min syn. Frågan är om jag inte skulle jobba mig fördärvad om jag ständigt hade tillgång till trädgård och odlingsbar mark. Nu när klockan är sen och natthimlen är mörk kommer jag på mig med att längta till stan och vad där finns att ta itu med.

Huset är tyst. I köket sprakar elden i vedspisen. Dörren ut till den fuktdrypande grönskan är öppen. Diset är tätt, luften och vindens absoluta stillastående gör att något av mystik vilar över det hela. En tystnad så kompakt att flugans surr blir som ett jordskred av ljud. Grönskan är förtätad utan de ljusare nyanser som solens strålar annars spelar med. I gårkväll när jag satt och studerade Bertrand Russells Västerlandets filosofi kom en rastlöshet över mig, som jag var högst medveten om. Mina tankar leddes in på förhållandet mellan kvinna och man. Det var en bestämd känsla av erotisk lust till en man, vilken som helst, som trängde undan allt annat. Jag fantiserade om den fria möjligheten att ha tillgång till en sängkamrat, som inga krav eller anspråk ställde, annat än att vara till lags för mina lustar. Att själv utan kval eller skuld låta mig upptas av intellektuellt studium eller annat som stimulerade mig, i lugn och ro, utan att bli avbruten och sedan när lusten föll på tas emot av en tillgänglig kelen man. Bara tanken, den fantastiska, tycks skamlig. Inte kan man väl ha sådana önskningar, att bruka en annan människa för sina begär och för övrigt ägna sig åt det som intresserar en. Eller..? Är det ändå inte så många män har det ordnat för sig? Det var med en förunderlig känsla jag erfor denna tanke. Senare sen kväll. Hemma!!! Nyinköpt tyg, lagt på stora bordet. Två handstöpta stearinljus i stakarna. Mariabilden upplyst av ljusen i ett annars stilla rum. Och så sitta och gripas av salig förundran över hur rikt livet är.