April
I över en veckas tid har värmen och solen legat tätt inpå oss frusna nordbor. Vinter övergår i vår som omärkligt övergår i sommar. Är det inte förunderligt! Ibland kan jag förskräckas av att friden, ron betyder så mycket för mig. Att jag är tacksam över stillheten, tystnaden utan avbrott. Jag får för mig att det inte kan vara riktigt, normalt, att jag borde söka upp konflikten, brottet, otryggheten för att det skulle vara mer verkligt. Det är väl bra underligt, att bra inte självklart har sin betydelse, given. Jag vet att jag aldrig tidigare i mitt liv har haft förmågan att utföra någonting konkret, medvetet. Allt har skett tillfälligtvis. Bara en sådan sak att jag aldrig har följt upp något jag har påbörjat. Var påbörjad sak har varit utan anknytning till något föregående. Och jag vet att jag har velat undvika det, med föreställningen att det skulle vara något dåligt, att göra klart. Att monotoni och rutin kan förta lusten och göra mig less, om jag föresatte mig att löpa linan ut. Denna livsinställning måste jag tidigt i barndomen slagit fast. Vilket var naturligt då, när jag ingen möjlighet hade att själv bestämma över vad och hur jag skulle göra. Var sak som påbörjades då, raserades av någon i familjen, av nödvändighet eller av lättja. Jag tror att jag från allra första början haft ett starkt behov av att vara konsekvent, både i uppträdande och görande. Att jag tidigt började med att bygga upp, sammansätta, foga ihop. Ja, att jag har haft en stark dragning till konstruktivitet. Men att jag inte fick kunna, bestämma över ett sådant förlopp. Egentligen är väl detta ett antisocialt, egensinnigt drag, som med nödvändighet måste slipas av. Men en djup besvikelse måste jag ha känt med insikten att bygga upp inte haft ett självklart värde framför att riva ner. Att det goda inte fått företräde framför det dåliga. Och att jag tvingades att acceptera att riva ner och förstöra möttes med större förståelse än att bygga upp. Jag märker att jag berör något väsentligt här, eftersom jag blir upprörd. Jag anar att detta är knuten i konflikten till Mor. Hon har på ett omedvetet sätt hyllat just misslyckandet och hånat framgången. Att föresätta sig något och genomföra det, att besluta sig för något och stå för det, är vad hon gärna fnyser åt. Detta måste ha medfört en djup klyvnad hos mig, att det jag naturligast vill göra och kan göra, har jag måsta bekämpa för att få hennes gillande. Samtidigt som jag anat att Far mest gillat det som föll sig naturligt för mig, då han själv har denna karaktär. Det är betecknande att Mor haft större kärlek till sin yngre bror som ”misslyckats” i livet än till sin äldre bror som ”lyckats” Det är en oantastlig, humanistisk lag, att den svage, slagne skall älskas. Det är naturligtvis riktigt, men det är oriktigt om den älskas just därför att den är svag. Detta måste vara livsfientligt, då det förhindrar istället för möjliggör livskraft och positiv konstruktivitet. Denna skenheliga inställning är destruktiv, tycker jag. Med insikt om detta fenomen ser jag fram emot att jag frigör mina krafter från de förhindrande slöjor som jag fått.
I fredags knäppte det till: Nu är tiden inne, just nu är rätta STUNDEN KOMMEN att måla. Nu skall ”Nåden” framställas, som en given följd av ”Visionen”, ”Korsvägen”, ”Skulden”, som i sin tur var en följd av ”Gryningen” och ”Elddopet”. När jag sätter mig till för att börja är all osäkerhet försvunnen. Rätt underlag, absolut rätt form. På det glatta underlaget kan färgen glida flyktigt tills jag känner att den kommit på plats. Det obestämda passar mig. Jag behöver glidbarheten som möjlighet att söka fram motivet. Vad som för handen, rörelsen är omöjligt att veta? Det är en exakt kombination av intuition, känsla, rörelse och seende. Detta tillsammans med total koncentration. Jag ställer in seendet på oskärpa. Då fångas ett vidare fält upp, oskarpt men djupt. Det riktas inte på en bestämd punkt på underlaget, utan ner på en punkt inåt mig själv. Jag koncentrerar mig mer på att lyssna inåt, på intuitionen, än utåt på motivet och handrörelsen. Om jag förmår fånga upp den inre bestämmelsen, så följer handen automatiskt med. Under hela framställningens gång, är det helheten sedd med oskärpt blick som dominerar. Om jag någon längre tid ser på en punkt med skärpt blick ser hela bilden onaturlig ut. Jag skyggar för att få kunskap om den materiella sammansättningen. Inte för att jag anser det vara oväsentligt, nejdå. Men när det gäller mitt bildskapande så vill jag utöva det utifrån visionära, symboliska intentioner. Jag har inget behov av att framställa anatomiskt exakta kroppar. Utan min avsikt är att framställa sammansatta begrepp, symboliskt. Det handlar mer om människans villkor i världen. Studiet är sökande, men bildskapandet är framställandet av det funna.
Är jag kanske en obotlig sökare? Ja, just nu känns det så. Vad skulle det vara för fel i det? I och för sig, eller för mig kan det rimligen inte vara fel. All den stund sökandet inger mig själv fördjupad mognad och insikt.
Annandag Påsk är Agneta och jag här på Furubo. Vi kom hit i fredags. Vädret har varit blandat, snö med sol. Snön ligger kvar i skogarna, men det är barmark på slätmark. Blåsipporna vippar i skogskanten. Koltrastarna pickar mask ur gräsmattan bakom huset. Påskriset på bordet börjar så smått grönska. En helg i stilla ro. Att det är den sista helgen som firas här känns inte konstigt eller sorgset, utan naturligt. Det är tidig förmiddag, kylan kryper utmed ryggen och det är tid att elda, så att värmen hinner fram till när högmässan med Olof Hartman börjar.
Ur djupet rinner idén fram. Att grunda en kommunion. När väl tanken blivit sagd, så befinns formen och innehållet vara självklart. DETTA har alltid funnits i djupet av mitt hjärta. Som dröm, vaken eller under sömn har denna intention funnits hos mig. Det är bara det att jag har gått bort mig under all tid och överfört den inre djupa intentionen på yttre omständigheter. Jag har sökt utom mig efter formen, men aldrig fått något att stämma med min inre intention. Jag har svävat på intuitionens vågor och haft antennerna ute var helst jag har väntat mig få upptäcka DET som skulle vara svaret på mitt sökande. Alltid med samma resultat. Efter längre eller kortare tid: Inte det! Inte här! Hur väl jag än ansträngt mig och velat ta allt med hull och hår, så har reservationen infunnit sig till slut. Jag har många gånger känt leda vid mig själv för denna skepsis. Att alltid till slut vara emot, ha en egen idé om och vara självstående. Även om mycket är bra och stämmer med mina förhoppningar, så finner jag ingen plats för mig. Det verkar mer som att det och det är gott, redan klappat och klart. Det fungerar med eller utan mig lika väl. Jag kan inte tillföra något utan tvärtom bli tvungen att tillhöra. Det färdiga har aldrig utövat någon lockelse på mig. Det är det ogjorda, processen, skeendet som lockar mig. Ja, det är skapandet som drar mig med: Att forma och formas i det oändliga, utan början eller slut. Rörelsen, själva rörelsen in i minsta partikel, att följa en rörelse, bli förlängning av den och utmynna i dess oändlighet. Det är inte mer än en knapp timme sedan idén om kommunion dök upp. Och redan känns den gjord, avklarad och på väg in i det bestämda, fastställda. Tankar, känslor, idéer, föresatser är verkligen flimmer på ljusets stråle. Tankarna, som bildar idéer rinner till på samma oupphörliga sätt som vattnet rinner ur kran. Jag får svårare och svårare att se en anledning till varför jag skulle stanna upp inför något bestämt i detta flöde. Jag får göra våld på mig själv när jag ska stanna inför en bestämd tanke, idé eller föresats som är förbunden med något eller någon utanför mig själv. Och jag kan inte märka att det skulle vara något brott mot det allmänna eller enskilda att följa de innersta och sannaste rösterna. Jag har ju märkt att då den inre rösten får avgöra så blir det gott, för mig och för andra.
Efter att ha sovit tolv timmar i ett streck, känns huvudet tungt och sinnet slött. En lätt irritation hindrar kraften. Vetskapen om att Krister ska komma i eftermiddag är jobbig. Eftersedan vi pratades vid i telefon i onsdagskväll har många tankar och känslor vandrat genom min hjärna och kropp. Känslorna är verkligen omväxlande, alltifrån skön erotisk längtan till leda och kyla. Med den ena tanken efter den andra har jag försökt att hitta på något som ska passa ihop oss. Det är inga dåliga idéer i och för sig. Inte heller omöjliga att förverkliga. Det är bara det att jag till sist inte ser någon egentlig mening i dem. Det är ju inte jag som ska göra hans liv. Jag stannar till sist upp inför det faktumet, att det inte är jag som ska handla. Jag ska inte handla för någon annans räkning. Ibland då rädslan tar tag om hjärtat skjuter tanken in sig på att söka hamn i någons famn. Likadant kan det kännas då harmoni och frid råder i mitt hjärta, då griper mig behovet att dela. Men för det mesta gungar jag på vågorna utan tanke på vare sig hamn eller famn. Inom mig bor både vän och fiende. Det är nya insiktsbanor, som är svåra att följa ännu så länge. Från att ha varit i den föreställningen att frestelserna och blindskären befunnit sig utanför mig till att inse att de finns inom mig, är det lång väg. Det får mig att inse att det inte är Krister, personligen, som är frestelsen. Hans närvaro har den betydelsen att den väcker känslorna inom mig själv och de känslorna är frestelsen. Jag har intuitivt varslat detta, men inte begripit det. Därför har jag hållit honom borta från mig. Så länge som han inte har funnits inför min omedelbara syn, har jag hållit känslorna stången. Men så snart han visat sig har känslorna vällt upp och förvirrat mig. Dessa känslor, som är betingade av erotiskt begär och utan förnuft har förblandats med kärlek. Jag vet när detta begär blev uppenbarat för mig. Det var första gången vi var tillsammans på Furubo, i början av vår bekantskap. Vi tillbringade den mesta tiden i sängen, med erotisk lek. Plötsligt, som en blixt som lösgör sig ur mörkret, uppenbarades för mig vad skam var. Jag sa det till och med till Krister. Han ville att jag skulle förklara mig. Jag försökte, men lyckades inte formulera mig. Jag visste djupt inom mig att jag träffat på något viktigt och sant. Men då var det ännu så långt borta från mitt medvetande, att jag inte förmådde följa dess röst. Då föddes insikten om min biologiska och kroppsliga person. Sedan har denna insikt vuxit i styrka, under ytan. Klockan sju kommer Krister.
Lite tung till sinnes förbereder jag mig för besök till Mor och Far. Jag tyngs av mina närmastes olyckor och svårigheter. Det är en tät väv av skuld, egen och nästans, som tycks nära nog omöjlig att bena upp. Jag har avaxlat mig den överförda skulden, den som inte är livgivande. Men den hänger ju kvar hos dem som tror att gemenskap och kärlek hämtar sin kraft och mening ur skuld och samvetskval. Ju mer jag ser och förstår av vår kultur och mentalitet desto klarare blir det att den vilar på och verkar med destruktiva nedgörande avsikter. Förnekelsen av liv, optimism och erkännande tycks vara stark.
Besök hos Mor och Far. Jag tränar mig i självbehärskning och märker att det ändar i likgiltighet. Så snart jag glömmer mig och inbillar mig att deras bekymmer och våndor är menade på allvar, uppstår gräl och ovärdigt bråk. Jag går undan för att hämta kraft och besinning, återvänder behärskad med likgiltighet som stöd. Och då blir det lugnt. Snart bubblar pladdret på och allt är som vanligt. Det är inte längre barnet Ingrid, som upprivs. Det är inte längre jag som blir sårad, för egen del. Det är en djup medkänsla med dem, som gör mig olycklig. Samtidigt inser jag att denna inte delas av dem. Jag är olycklig för deras skull, men de är inte olycklig på det sätt som jag är. Naturligtvis känner de inte som jag, för då skulle deras situation inte vara vad den är. Då skulle den mer likna min.
Jag har kommit på vad det är som gör mig uppbragt. Det är självförnedringen som människor drar över sig. Den likgiltighet med vilken människor förnedrar sig, gör mig djupt skakad. Jag får intrycket att det inte finns någon värdighet att värna om. Hur är det möjligt att se en människa i ögonen med ärlig uppskattning, när den inte någonsin förstått att värna eller sträva efter mänsklig värdighet?
Det är Valborg. Ligger i sängen och förbereder mig för rycket, ska till Furubo med Anki i helgen.
Maj
Menssmärtor, men inte så tröttande som vanligt.
Det är svårt att skriva det som nu sker inom och med mig. Det är något så annorlunda, så åtskilt från ”det” som tidigare trängde på. Tidigare var det besvikelse, harm och ilska, som krävde att få utlopp. Nu är ”det” upplysning, uppenbarelse, förklaring. Och det har inte samma mängd ord. ”Det” är ordlöst. ”Det” tänks inte, känns inte, bara är, ogripbart men tydligt. Ljus! Hur beskriver man ljus? Frid! Hur beskriver man frid? Jag lever i världen, men mindre och mindre av världen. Starkare och djupare tränger längtan att nå andligt ljus och frid. ”Det” infinner sig också snart nog, då jag drar mig undan världens glam och brus. Bländverken har mist sin glans. Vilja och strävan att få det glanslösa att glänsa har helt utslocknat. Strålglansen visar sig nu rent och blott som ljuset. Ljuset, strålningen är. Harmonin vilar i väntan på inträde, så snart som jag lutar mig bort från det som stör den.
En förändring är stånden. Jag varseblir det tydligare för var dag. Något av djup inre ro finns på botten. Igår då jag avtalat med Krister att äta middag hos honom, gick jag dit med glada, lätta steg. Jag gladde mig verkligen åt att träffa honom. Han tog emot mig avspänt och på gott humör. Vi pratade spontant om det som kom upp, utan irritation från någons håll. Jag kände mig som en person som var där, närvarande och på samma gång i mig själv. Jag lyssnade på Krister, utan förutfattade meningar, vilket jag nog aldrig har gjort tidigare. Jag såg på honom med seende ögon och upptäckte att jag inte sett honom tidigare. Jag märkte att jag såg honom med begärelse, att jag kände åtrå till honom. Men, och det är viktigt, samtidigt som jag uppmärksammade detta, så kunde jag skilja på begärelsen och mitt jag. Begärelsen var något som väcktes av hans närvaro, men jag upplöstes inte i den. Jag föll inte in i denna känsla, utan upplevde den som något som kom till mig, som något som lades till det konstanta. Jag var inte bara begärelsen, jag var något mer. Att upptäcka det och att uppleva det var förunderligt. Jag insåg nu innebörden av begreppet: val av egen fri vilja. Jag tror och hoppas innerligt att den egentliga friheten är på väg att ta överhanden över känslans makt.
Utan att jag vill eller ser mig ha anledning så irriterar jag mig över Kristers vana att dra in andra, i detta fall mig, i sin egen värld. Det tycks mig omöjligt att hålla distansen även vid minimal kontakt. Så fort som minsta ord yttrats om något, rörande mig, så binder han en tråd och den tar han upp så snart han får chansen. Jag bryter av dessa bundna trådar vart efter som han (eller någon annan) binder dem. Detta skapar oändliga komplikationer. Det får mig att inse hur komplicerat begreppet frihet är. Frihet är inte stiftat en gång för alla. Utan frihet är en oändlig strävan. Vid varje ny kontakt och i varje återkommande kontakt prövas äktheten och djupet i detta behov. Då jag förstår och märker att flertalet personer jag kommer i kontakt med drivs av motsatta behov, det vill säga bundenhet, så begriper jag svårigheten i den min strävan. Och jag begriper också att det inte finns någon medelväg, inte heller något då och då, eller ibland si eller ibland så. Det går inte att välja sin frihet, Det finns bara en frihet och det är oberoende. Det går inte att resonera sig fram till frihet, så snart resonemanget startat, ingåtts så uppstår beroendet. Det går heller inte att sätta upp regler och villkor, vare sig för sig själv eller för andra, under vilka frihet ska råda.
Det viktigaste är inte att lägga mig till med tekniskt kunnande, i bildskapandet, utan att finna symbolerna för den inre verklighet jag vill uttrycka och visa. Förmågan att framställa och gestalta kommer ur äktheten, ju närmare målet, den inre visionen, uttrycket är, desto större förmåga.
Jag såg på honom och erfor det onåbara. Honom kan jag inte få. Varför? Ju närmare jag kommer honom, desto avlägsnare ter han sig. Detta stod klart för mig, då jag satt inför honom i onsdags. Jag såg hans kroppsliga gestalt och samtidigt erfor jag att vad jag såg var toppen på ett isberg. Det mesta var fördolt. Upptäckten var omedelbar och jag ryggade i förvåning. Hur förenklad var inte min bild, då jag tagit det jag sett för hela honom? Samtidigt förstod jag att det var rädslan som var oförmågan. Det fordras ett oerhört mod och djup självfrånsägelse, att erkänna någons hela vidd. Det fordras nära nog dödsförakt att säga ja till det fördolda. Då jag står där i torkrummet och hänger tvätt. Slår det mig tanken: För att älska krävs ett stort mått av självfrånsägelse. Krister och jag är lika obenägna till det. Båda värnar vi främst oss själva och våra intressen. Det tycks vara den främsta orsaken till vår oförenlighet. Det är en stor upptäckt för mig att det vuxit fram något som är värt att värna, en värdighet, en andlig dimension, som inte får missbrukas och urvattnas.
Efter nattligt samtal från Krister igår avtalade vi att äta middag hos honom idag. På väg från jobbet föll lusten, glädjen till marken. Med trötta, smått ovilliga steg drog jag mig till hans bostad. Det är som något ont, något grovt drog fram och begravde min stilla glädje. Alltnog jag handlade det han bett mig om och gick upp till honom. Hoppet att mötas, i stilla samförstånd, kom på skam. Vad det kommer sig skjuter han fram sina ditt och datt. Jag blir dämpad. Han ska duscha. Jag ber att få vila mig lite på soffan. Snart efter att jag lagt mig till vila, ringer det på dörren. Krister står avklädd i duschen, ber mig öppna. Med behärskning, går jag till dörren och öppnar. I trappen står en kvinna, hon ser omedelbart förvånad och aningen förvirrad ut. Jag räddar henne, med att vara leende lugn och ber henne stiga in och vänta till Krister har duschat klart. Jag lämnar henne sedan och går tillbaka till soffan och lägger mig igen. Hon tittar smått forskande in i rummet. Jag säger ingenting. Jag hör sedan deras samtal, som rör sig om en avtalad lunch, hos Krister, som hon är förhindrad att vara med om. Jag hör på Krister att han låter tillknäppt. Jag förstår av deras samtal att hon inte varit där hos Krister tidigare. De avtalar en ny tid och hon går iväg. Under dessa minuter utspelas ett drama inom mig. Ändå var jag på något förunderligt sätt förvarnad. Precis som när jag gick upp till Krister oanmäld och fann en kvinna i hans säng. Denna gång fick inte känslorna helt övertaget. Jag kunde få kontroll på dem. Jag blev, åter besviken, jovisst. Jag såras djupt, men måste ändå fullfölja min intention. Jag vill och tänker leva ut det som drar mig till Krister.
Hör! Hör! Svalornas första sång svingar sig över gården.
Utsövd ligger jag i sängen och ser utöver vad som synes. Svalorna kvider sitt lockrop. Luften är kall och fuktig, blåsten slår mot fönstret i jämna dunkande slag. Lugn och tystnad vilar. Här i min kammare är det naturligt. Här får allt sina rätta proportioner. Det som är gott är gott. Det som är mindre gott är mindre gott. Det som är ont är ont. Förblandningen tränger inte på här. Min kropp, mina känslor och tankar håller sig kvar vid det liv jag vant mig vid. Medan min innersta bestämmelse och längtan sträcker sig ut i det okända, det ovana. Så snart kropp eller känsla eller tanke kommer till uttryck, är det i det vana livet de rör sig. Anden sträcker sig ut i det okända. Där inget språk finns. Det andliga livet tränger sakta ut det vana livet. Tryggheten har sakta överflyttat sin tyngdpunkt från det vana till det andliga livet. Det är i andlig inspiration jag nu erfar harmoni och frid, vilket är förhöjd trygghet. Således har en omsvängning ägt rum. Jag trodde tidigare att andlighet smittade, att det överfördes generellt. Nu tror jag inte så. Att anden överhuvudtaget väckts i mig, i detta andlighetslösa hörn av världen, är ett under. Och jag vet att det varit möjligt endast för att jag förstått värdet av att dra mig undan. Och för att bevara andligheten måste jag hålla mig undan från den oandliga världen. Ju mer jag dra mig undan desto starkare växer anden.
Ett träd är denna dag planterat på gården. Det var med förundran jag åsåg detta: Att någon kom sig för med att låta en trädplanta slå rot på asfaltgården. Det ingav mig en djup aning om hur uppgiven jag är inför framtiden. Det är aldrig försent att så fröer.
Pingstdagen. I går sov jag mest hela dagen, trots strålande sol. Under en längre tid av vila, utan tankar och spår, har ett genombrott vuxit fram. Det började med en stilla undran. I dag bröt en starkare känsla fram, sorg. Ingen hysteri, ingen panik, en djup tung sorg utan förtvivlan. Jag promenerade upp till Fåfängan i strålande sommarsol, satt i den lilla skrevan jag brukar, för första gången i år. Jag brände mig redigt innan jag gick hemåt igen. Jag vill gärna förknippa sorgen med Krister. Och nog är det sorgligt allt, att mina tankar och känslor ska vara upptagna med honom. Jag minns smärtande nog Viktoria Benediktssons vansinniga maktlöshet inför den man, som inte gjorde annat än smädade henne. Jag förstår inte vad det är som fängslar så. Är det så banalt, att det är just hans ointresse som drar? Om det är de låga motiven som styr?
Igår natt vaknade jag upp ur flera månaders lång dvala. Efter att jag började läsa Paul Bruntons böcker om Vägen till det inre livet uppstod ett hål, ett tomrum i min tillvaro. Hans livsfilosofi påverkade mig så starkt att jag fullständigt utplånades. Mina tankar avstannade, mina känslor upphörde och mina handlingar utfördes i trans. Jag blev nära nog helt världsfrånvänd. Jag har inte varit närvarande utan befunnit mig i ett ingenmansland. Vad jag begripit av det jag läst, har givit mig en ypperlig chans att fly undan allt ansvar, allt engagemang, ja allt. Jag gick in i en vila, som var förföriskt skön. Och detta utan att jag egentligen visste eller märkte det, inte förrän i går, då en krypande ångest kom fram. Jag kände det som om jag höll på att tappa kontakten med mitt handlande jag. Var liten uppgift som jag kom att tänka på, var oöverstigligt svår. Uppgiften paralyserade mig. Och, så kände jag igen symtomen! Detta har jag varit i tidigare. Jag hade hamnat tillbaka. Plötsligt fanns ingen framtid längre, morgondagen skrämde mig. Den gamla fasan: Detta klarar inte, kom för mig. Nu gäller det att gå varsamt fram. Erfarenhet ställs mot erfarenhet. Jag har lika stor erfarenhet av att klara det, som av att inte klara det. Alltså är risken inte total. Det är tydligt att det tar lång tid för påverkan att tränga in på djupet. Men ju längre tid det tar, desto starkare tar det. Jag är minst sagt överraskad över att jag med mitt kritiska sinnelag, har så totalt låtit mig påverkas. Det kan delvis förklaras av att Brunton så elegant avväpnar läsarens kritik med att inkludera den. Ja, nu när jag inser mitt fall, så begriper jag hur det fungerar. Nu kan jag bättre förstå vad blind lydnad är. Jag förstod igår att jag ännu en gång har fallit för frestelsen att ta medel för mål. Det är förrädiskt och jag gör ständigt detta fel. Men det är ett sätt att odla bärande erfarenheter.
Juni
35 grader i skuggan. Tropisk hetta, sedan en vecka. Det tar på krafterna och humöret. Min kraft äts av en sjuklig fixering av tankarna på Krister. De stunder jag är på jobbet kan jag skingra tankarna och är på gott humör, men så fort tanken faller på honom växer modlösheten. Men så, mitt i svetten på bussen hem, spricker friden igenom. Jag skäms över min missbelåtenhet och grinighet. Plågan ger sig!
Jag har sovit till lång fram på förmiddan, men uppvaknandet var fritt från leda. Ledan, misströstan släppte av att jag satte mig före att börja på en ny målning, efter jag är klar med ”Insyn”. Glädje, sprittande, tändes och jag glömde all ruelse och besvikelse över Krister. Jag kom på att måleriet och tänkandet kring det har gripit mig djupt. Därför är jag inte säker på vad det är denna gång som beredde mig missmodet. Om det var besvikelsen över Krister eller tomheten efter att vara klar med bilden som mitt intresse kretsat kring under flera månader. Jag känner mig dåligt därvidlag. Måleriet är något som jag inte har fattat vidden av, ännu. Det är ännu något som jag tar till i brist på annat. Ändå är det just måleriet som skänker mig den djupaste tillfredsställelse.
En skön och avspänd samvaro ute hos Hans och Lottie i går kväll har lämnat tilltro och hopp om framtiden. Krister var med men utan att jag lät mig domineras av honom. Dessutom utan att jag ansträngde mig med att stänga honom ute. Jag var mig själv ovetandes spontant.
Middag i går kväll på Stallmästargården med personal och styrelse för SKS i Stockholm. Krister var givetvis med, som ledamot av styrelsen. Han kan den borgerliga konvenansens regler och form och passar väl in i sammanhanget. Att tillsammans med mig, enskilt, släppa loss och vara frimodig förstår jag nu bara är något han gör ”i smyg”, när ingen av de andra ser honom. En sorts vädring av återhållna behov, för att mycket bättre kunna spela spelet som ger honom den skrytsamma position som är hans största behov.
Idag ligger jag till sängs, förkyld med huvudvärk. Vetskapen om att jag avslutat mitt arbete på SKS, har inte nått in ännu. Jag har egentligen aldrig tillåtit mig att riktigt låta mig vara helt delaktig där. Det är så jag gör. Den gångna veckan har varit hektisk. Middag, avslutningsmiddag, på Ulriksdals värdshus, middagen på Stallmästargården och slutligen Kulturfestivalen på Sveaplans gymnasium i helgen där jag skötte ljudanläggningen. Det var kul och jag lyckades ordentligt bra med det.
Jag finner mig väl till mods med att upptäcka och avtäcka de svagheter som tynger ner min person. Svagheter som när de upptäcks och erkänns, blir konkreta svårigheter att kämpa med och mot. Svårigheter är något godartat, svagheter något bristfälligt. Lars Ahlins ord: Vi måste skapa en värld som ligger bättre till. Säger mig att jag måste forma mitt liv så att det stämmer med vad jag förmår. Jag får bättre och klarare mod att stå själv, utan kryckor. Fast nog händer det att jag vacklar och ser mig om efter någon att stödja mig på. Men jag griper sällan stödet, utan föredrar att ramla och sedan resa mig själv. Och jag finner mig sällan mer slagen än att det ömmar och blånar lite. Men med en tids vila och eftertänksamhet så är det ömma läkt.
Åke har varit här hos mig i en vecka. Trivsam och stimulerande samvaro. Så idag, då han säger att han ska hem till sig, hugger det till. Han bäddar ihop sängkläderna och rummet får sin vanliga karaktär. Det känns tomt på ett sätt som förvånar mig.
Telefonsamtal från Krister. Kort prat, så en fråga: Vill du komma hit och se teve. Jag svarade strax ja. Jag gick till städningen först, så jag hade den gjord och inget att passa, stoppade ner pyjamasbyxorna i en påse och tog bussen upp till honom på Sibyllegatan. Han mötte mig i dörren, glad och uppsluppen. Telefonen ringde, den ringer för övrigt alltid stup i kvarten. Jag bad att få duscha. Väl under det varma och omslutande vattnet sjuder sorgen upp. Sorgen över min ömkliga person. Jag klär mig i pyjamas och sjunker ner i soffan och slötittar på teven. Jag sitter snett bakom honom och kan skyddat se på honom. Jag tittar med hjärtats ögon på denna varelse. En stark känsla av obönhörlighet väller upp i bröstet. Händelser ur mitt liv passerar revy. Jag blir starkt medveten om att en helt ny själslighet växer fram och tränger undan tidigare tankar och beslut. Jag är så klar över skillnaden att jag blir matt. Borta är fastheten, den stränga beslutsamheten. Jag förstår att förlusten spelat en avgörande roll för mitt liv. Jag har spelat rollen av maktherre. Istället för att bestämma mig efter vad som varit, har jag trott mig kunna bestämma vad som ska vara. Istället för att bestämma mig för att älska Krister, har jag trott mig kunna bestämma över att han ska älska mig. När jag sitter där och tittar på denne man, kan jag inte undgå att känna kärlek, oavsett vad han känner. Jag förstod då vad obesvarad kärlek är. Behöver den vara olycklig?
Vaknar upp frampå förmiddagen hos Krister. Tung i huvudet efter en sen natt med snack. Jag ser mig omkring. Allt är sig likt men ändå så annorlunda. Krister är på FOA och tystnaden är kompakt. Vad allt känns fjärran! Som ett minne blott! I detta rum har det hänt, kärlekssagan, som aldrig kom till start, än mindre fick ett slut. Jag kan inte säga så mycket om vad Krister känner. Han är mig lika främmande idag, som för två år sedan. I början var vi visserligen mer direkta och öppna, vi visade den desperation och besvikelse som vi upplevde. Tillkortakommanden och önskningar var det som då höll oss varma och intensiva. Aldrig var det enhet eller gemensamhet, aldrig inte en enda gång. Nu, idag, då jag ser mig omkring här och erinrar mig all förtrytelse och ilska jag har känt, så är jag förvånad. Nu ser jag mina försök att åstadkomma en värld som låg till för mig, som fåfänga och övermodiga. Jag skäms över min ensidiga naivitet. Att jag ens gjorde mig så stort besvär med att inbilla mig, att jag skulle kunna tränga ut en redan existerande värld. Framför allt när jag inte har mer att erbjuda, än mig själv. Vad har jag att komma med? Naken kom jag emot dig och lika naken står jag kvar. Jag förstår idag, att jag ingen rätt alls har att vänta mig detta, oerhörda. Det är en dröm, det var en dröm alltsammans, med inslag av mara och salighet. En stark och intensiv dröm och längtan. Återinträdet i realitetens ofullkomliga värld är snårigt. Drömmen lever kvar, långt efter uppvaknandet, bleknar men långsamt.
Midsommar hos Mor och Far. Ett som stärks vart efter, är att livet är en uppgift, på allvar. Nu går det inte att vrida klockan tillbaka. Jag kan inte luta mig mot tillfälligheterna längre. Det är bara så krävande att vara medveten om att allt vilar på en själv. Jag tampas fortfarande med ”förbudet” att tänka och ordna för mitt eget bästa. Borde jag inte tänka på att alla andra har det bra först, innan? Det är som att det ligger något dödsbringande i att planera och genomföra något på egen hand. Ja, rent av som om det ligger en förlust i varje självständig ansträngning. Och faktiskt är det nära instinktivt. Själva tanken därpå, på hela komplexet självständighet, känns så stor, så pressande att uppgivenheten lockar. Det är som att börja leva på nytt. Mitt tidigare liv är inte verkligt för mig, det är en berättelse som jag hör berättas för mig, som jag lyssnar till utan att kunna identifiera mig med. Hur jag än anstränger mig så kan jag inget känna vid minnet av det som har varit. Det är som om jag har varit död, eller icke närvarande med mig själv. Ändå vet jag att ångest, skräck och hysteriska anfall var vanliga. Jag vet att jag led helvetiska kval, men de trängde aldrig på djupet. De var något som hörde ihop med utifrån kommande retningar, vars skäl jag inte tog reda på. Jag vet att jag spelade upp en roll, för att få det hela att gå ihop. Hade jag blivit slagen av någon, så kände jag mig tvungen att anlägga en attityd av ”slagen”, men jag varseblev mig inte som slagen. Jag vet också att jag godtyckligt valde en attityd av förfördelad om det passade något speciellt annat syfte, medan jag en annan gång valde att inte vara förfördelad för att det passade bättre in i sammanhanget. Jag kunde spela vådligt upprörd över ett brutet löfte ena gången och en annan gång inte låtsas om det alls. Vilket jag valde spelade ingen roll för mig. Det ena var lika giltigt som det andra. Jag var likgiltig liksom!
