September

Jag genomgår så många faser under veckornas gång, att det är svårt att se bakåt, utan att vilja försköna det. Medvetenhet leder till frigörelse, det är sant. Medvetenhet leder också till kritik av en själv. Att så mycket tydligare kunna se och på ett faktiskt sätt förstå situationer i det förflutna är arbetsamt, då ingenting idag kan ändra något av det som blir synligt. De dumheter jag i min självupptagenhet medverkat till och utgjort grunden för är svåra att stå ut med. Jag inser idag att min närvaro och delaktighet var så ofri, mestadels. Jag var ofta riden av starka intuitiva strömningar, som band mig och hämmade min rörelse, gjorde mig förlamad, inbunden och oåtkomlig. Jag kunde inte redogöra för mig utåt, än mindre inåt. Naturligtvis kunde jag inte förklara vad som fick mig sån, då jag inte begrep det som skedde med mig. Jag var fången i min egen oförmåga, inbunden i min egen otillfredsställelse. Vad som än hände så var otillfredsställelsen där och gnagde. Vad låg då till grund för denna nästan konstitutionella otillfredsställelse? Min egen ofria person. Min bundenhet till omedvetna tvång. Varje rörelse var förbunden till starka emotionella bindningar, som drev mig, utan att jag visste det. De omedvetna bindningarna la starka förbud i vägen för varje spontan livsyttring. Jag inbillade mig att jag var en fri person, att det var spontant det jag gjorde. Men i verkligheten så straffade jag mig för varje spontan yttring med ångest. Att tro sig vara fri, utan att vara det, och att leva som fri, utan att vara det, medför ständig otillfredsställelse. Att lägga på mig en yttre ofrihet, gav officiell legitimitet åt tvånget. När jag var femton år önskade jag finna något eller någon att svära trohet och trygga min själ. Något att lyda under, någon att vara trogen mot. Min starka drift till trohet har på grund av okunnighet blivit detsamma som tvånget till ofrihet. Att jag har drivits till att söka officiell anledning till trohet, genom att binda mig till en person, snart sagt vilken som helst och att jag lika starkt drivits till personlig frihet har skapat en djup kluvenhet inom mig. Jag har inte kunnat förena dessa starka drifter. Naturligtvis, förstår jag idag! Varje gång som jag har stiftat trohetsförbund med någon, förlovat eller gift mig, har jag samtidigt avsagt mig min personliga frihet. Så snart som behovet av personlig frihet vuxit, så har jag brutit trohetsförbundet. Så har trohetsbehovet ökat och jag har sökt efter en bindning och gett upp min personliga frihet. Denna helvetescirkel kan ha hållit på tills hela min person var strandad, om inte upptäckten om det oförenliga och felaktiga kommit i dagen. Trots att jag vetat detta, läst om detta, senast i Rollo Mays ”Kärlek och vilja”, har det inte gått upp för mig förrän jag nu läser och förstår Rainer Carls beskrivning av relationen med och till Gud. Jag var långt på väg att instifta ett trohetsförbund med Gud på exakt samma villkor jag tidigare gjort med jordiska människor. Jag var på väg att förbinda mig i trohet och lydnad till Gud och på samma vis som tidigare avstå min personliga frihet. Och, hemska tanke, snart blivit varse att det var omöjligt. Och då gett upp Gud på samma sätt, vilket varit ett ödesdigert missförstånd. Sett genom detta öga blir det begripligt som varit obegripligt.

Jag kan se mig som en otäck moralist. Ja, att jag faktiskt har utvecklats till det. Sträng och intolerant. Jag vet inte hur jag skall hitta ut ur denna fälla. Jag vet inte hur jag skall förändra denna växt. Att inse och ångra är en sak, men hör det förflutna till. Men framtiden? Hur skall jag göra för att hindra det onda att verka och hur skall jag göra för att det goda skall bli verksamt? Det är så svårt, så ohyggligt svårt att erkänna att mina avsikter inte är rena. Att jag inte är oskyldig som jag har trott. Jag vill så mycket. Men det är så svårt att finna vägen, den fria sanna vägen. Varje steg är omslutet av mörker. Ljuset lyser därframme, men vägen är oupplyst för mig.

Det är märkligt att följa med sina egna tankars slingervägar. Från förvirring till obeslutsamhet till glömska, som övergår till hågkomst, först det vackra, det bra, sedan det mindre bra och till sist det verkliga. Det verkliga är på ett sätt varken bra eller dåligt. Det är utan sådana värderingar som bra är lika med möjligt och dåligt är lika med omöjligt. Det verkliga beskriver någonting helt annat, något nytt.

Då Agneta var här och åt middag i onsdags så försökte jag berätta om hela situationen med Krister, för henne. Jag märkte att mycket förbittring kom upp, som varit glömd. Och också märkte jag att då jag skulle försöka redogöra för hur det var nu, så pratade munnen på. Och de ord som kom, på de känslor jag omhuldat en längre tid var på ett kusligt sätt främmande. Orden som skulle täcka en vilja hos mig, fick en smak av overklighet. Jag kände mig delad, kluven. Det jag sa stod inte i samklang med mitt innersta. Jag blev medveten om att jag nu pratade utan att tänka på vad jag sa. Och att det som då sas var utan mig själv. Att jag föll in i en jargong, att det invanda förflutna tog överhanden. Det jag uttalade var mer osammanhängande och oklart än vad jag under sommarens långa isolering vant mig vid att tänka. Det var inte jag längre. Vi satt uppe långt in på natten. Trötta och hålögda gick vi till sängs. Jag minns att jag mumlade till Agneta att allt gammalt har trängt sig på i natt, det känns inte bra, men i morgon är allt bra igen, då vi är oss själva. Ett kvardröjande varsel av obehag satt i även dagen efter. Jag funderade över vad Agneta uppfattat av mig. Jag erinrade mig att jag hade hållit mina ögon borta från henne, under mina förmodligen långa monologlika utläggningar. Jag var skamset medveten om att jag fallit tillbaka i det självupptagna beteende, som jag mestadels har visat mig i för henne. Jag undrar när jag skall bli så fri från självbeskådandet att jag kan delta i en dialog. Så länge som det rör sådant de eller den andra är direkt delaktiga i är samtalet ömsesidigt. Men då jag kommer in på (och det gör jag för det mesta) det som rör mig själv tappar jag kontakten och blir avskuren från den andra. Jag skär av varje möjlighet till samförstånd, utesluter helt den andra. Ingenting av det jag pratar om formas till vädjan, även om innehållet i det jag säger mycket väl handlar om svåra självuppgörelser, som måste väcka den andras beredvillighet till tröst och stöd. Jag gör mig själv nog. Och det är en fruktansvärd upptäckt, ett brott mot lyssnarens aktiva delaktighet. Jag kan mycket väl finna en orsak till detta fenomen. Jag brås ju på Mor och Far, som båda gör på detta vis. Och jag inser också att det är själva berättarfenomenets kärna och källa. Själva funktionen i berättandet är i hög grad att tränga sig på åhöraren, tvinga på texten. Att inte uppmärksamma reaktioner hos åhöraren, utan lämna henne och hennes upplevelser i fred. Därför reaktioner som inte följer berättelsens flöde riskerar att förvirra. Och ett ögonblicks förvirring under berättelsens tillkomst räcker för att ”klippa av tråden” och flödet rinner ut i sanden. Detta inser jag mycket väl. Men det anmärkningsvärda är att samvaro har sina givna förutsättningar och krav. Det skall ju vara ett samspel i givandet och mottagandet för att det skall bli meningsfullt för alla. Var sak på sin plats! Jag måste välja ett radikalt sätt att få utlopp för min berättarglädje, för det är glädjefullt, och mitt berättarbehov. Och sluta med att pina mina vänner med detta mitt ordflöde. Det rinner till som ett rus och är nästan omöjligt att stoppa. Om jag inte skaffar mig utlopp för denna lust genom andra kanaler, så riskerar jag att förstöra mycket av det jag vill behålla. Jag har i väldigt stor grad hjälpt mig själv, och förskonat min omgivning, genom att så flitigt skriva dagbok. Jag är ganska säker på att jag skulle ha svårt att stå ut, utan den möjligheten. Men det räcker inte till för mitt behov längre. Jag behöver utveckla ett mer medvetet uttryck. Det är så! Jag behöver sammanfatta mina intryck till begripliga uttryck. Jag mättas aldrig, mitt behov är osläckligt. Ingenting kan få mig att avstå från att söka mig djupare kunskap om livets mening, dess sammanhang och beståndsdelar.

Strålande klart solsken. Något lite kyla, men helt genomskinlig luft. Mitt sinne är öppet och klart, det med. Jag har så skämt bort mig med tystnad, att jag inte vill höra radion för mer än en kort stund. Det jag hör, musik eller tal upptar mitt hela intresse så starkt att jag blir kraftlös och måste få tyst. Det är inte så att jag bara hör, låter ljudet låta, utan jag lever med i det jag hör så intensivt att det blir en total upplevelse. Jag upplever det på flera plan; röstens melodi, om det är tal, texten separat, innehållet och syftet. Hela språket som fenomen, plus personen som språkar, plus de bilder som språket ger. Allt i ett sammanvävt, omärkligt samspel. För att försätta mig i denna hinderfria, öppna mottaglighet, måste jag vara förutsättningslös. När jag lyssnat och upplevt en person eller en speciell berättelse, är det nog. Fortsätter jag att höra på något annat, tacklar lyssnarförmågan av och upplevelsemottagligheten är stängd. Då hör jag bara, om ens det. Det jag hör förvandlas snart till ljud utan innehåll eller mening. Så är vår mottaglighet beskaffad att vi egentligen inte har mer totala resurser än att de räcker för en kort stund. Så måste det även förhålla sig beträffande skaparinspirationen. En kort total intensiv stund, då allt i ens person samverkar och framkallar DET som kommer till. Närvaron till DET måste vara så total, för att hela ens varelse skall registrera det. När DET så har fötts, blivit till, finns det här i världen. Tänk bara på hur ett barn, ett nytt liv, blir till i världen! Och sedan tar bearbetningen vid. Där tillkommer inomvärldsliga krafter, såsom teknik, kunskap och färdighet. Lika väl som jag är säker på att tro måste finnas före hopp, så är jag säker på att DET måste förekomma kunskap om, färdighet i, teknik med. Det ligger i födandets väsen, växandet från frö till grodd. Kunskap är ett redskap i tillblivelsen, för blivandet, det kan inte vara något i-sig. Kunskap är död, om det inte svarar mot något som blir liv. Födelse ger livsmöjlighet, inte liv. Liv är tillblivelse, utan ände. Födelse är utan slut, ett evigt lopp av tillblivelse, till tidens slut. Därför förstår jag att DET som föds, blir till i min varelses totala erfarelse-förmåga också måste utvecklas mot tillblivelse. Jag har gått en lång väg mot öppnandet, till födelseförberedningen. Vetekornet som lagts ner i mig för att dö och ge liv, har börjat spira och ur dess hårda torra skal är ett frö på väg att växa. Detta frö som givits mig som gåva fordrar varsam vård men bestämd förvaltning. Just för att det är en gåva kräver det ingenting för egen del, utan blir helt vad jag gör den till. Men dess värde skall tala för sig själv. Världen ställer inga bestämda mått för dess vara. Hur DET än växer till, eller ej, så finns ingen i världen som kan rätt bedöma dess värde.

Jag har så skämt bort mig med tystnad, att jag inte vill höra radion för mer än en kort stund. Det jag hör, musik eller tal upptar mitt hela intresse så starkt att jag blir kraftlös och måste få tyst. Det är inte så att jag bara hör, låter ljudet låta, utan jag lever med i det jag hör så intensivt att det blir en total upplevelse. Jag upplever det på flera plan; röstens melodi, om det är tal, texten separat, innehållet och syftet. Hela språket som fenomen, plus personen som språkar, plus de bilder som språket ger. Allt i ett sammanvävt, omärkligt samspel. För att försätta mig i denna hinderfria, öppna mottaglighet, måste jag vara förutsättningslös. När jag lyssnat och upplevt en person eller en speciell berättelse, är det nog. Fortsätter jag att höra på något annat, tacklar lyssnarförmågan av och upplevelsemottagligheten är stängd. Då hör jag bara, om ens det. Det jag hör förvandlas snart till ljud utan innehåll eller mening. Så är vår mottaglighet beskaffad att vi egentligen inte har mer totala resurser än att de räcker för en kort stund. Så måste det även förhålla sig beträffande skaparinspirationen. En kort total intensiv stund, då allt i ens person samverkar och framkallar DET som kommer till. Närvaron till DET måste vara så total, för att hela ens varelse skall registrera det. När DET så har fötts, blivit till, finns det här i världen. Tänk bara på hur ett barn, ett nytt liv, blir till i världen! Och sedan tar bearbetningen vid. Där tillkommer inomvärldsliga krafter, såsom teknik, kunskap och färdighet. Lika väl som jag är säker på att tro måste finnas före hopp, så är jag säker på att DET måste förekomma kunskap om, färdighet i, teknik med. Det ligger i födandets väsen, växandet från frö till grodd. Kunskap är ett redskap i tillblivelsen, för blivandet, det kan inte vara något i-sig. Kunskap är död, om det inte svarar mot något som blir liv. Födelse ger livsmöjlighet, inte liv. Liv är tillblivelse, utan ände. Födelse är utan slut, ett evigt lopp av tillblivelse, till tidens slut. Därför förstår jag att DET som föds, blir till i min varelses totala erfarelse-förmåga också måste utvecklas mot tillblivelse. Jag har gått en lång väg mot öppnandet, till födelseförberedningen. Vetekornet som lagts ner i mig för att dö och ge liv, har börjat spira och ur dess hårda torra skal är ett frö på väg att växa. Detta frö som getts mig som gåva fordrar varsam vård men bestämd förvaltning. Just för att det är en gåva kräver det ingenting för egen del, utan blir helt vad jag gör den till. Men dess värde skall tala för sig själv Världen ställer inga bestämda mått för dess vara. Hur DET än växer till, eller inte, så finns ingen i världen som kan rätt bedöma dess värde.

Tiden rinner på. Jag har nu varit ledig från jobb i fyra veckor. Det är svårt att få något bestämt grepp om jag brukar tiden meningsfullt. Eftersom jag inte har upprättat någon bestämd plan, har jag inget att kolla mot. Jag känner inte av någon förvirring och det jag gör känns meningsfullt. Det förlitar jag mig på än så länge. Resultaten är svåra att ställa upp då de visar sig på ett sådant ospecifikt vis som ökad medvetenhet, insikt och förståelse av de djupa sammanhangen. Jag har mig själv som måttstock och jämförelseobjekt. Den frigörelse jag genomgår upplever jag själv mycket starkt. Så långt är det gott. Men jag längtar efter att manifestera konkret och synligt vad jag kommer fram till. Jag har förstått att medvetenhet med nödvändighet måste ha ett bestämt ändamål för att överleva. Det måste riktas utåt för att inte kvävas och bli destruktivt. Dessutom måste det bli bekräftat på något sätt för att vara livskraftigt. Detta inser jag är fullständigt realistiskt och naturligt. Jag har ofta funderat över att personer, i nära och avlägsen tid, som bevisligen har haft djup medvetenhet under senare hälften av sitt liv beskrivits vara sinnessjuka och intagna på sjukhus och andra som tagit sitt liv under höjdpunkten av sitt liv och ytterligare andra som hemfallit åt drogmissbruk eller fallit för perversioner av olika slag, mest sexuella, och också andra som blivit fanatiker. Dessa fenomen ter sig märkliga, men måste ha en förklaring. Vad är det som saknas i personligheten när sådant händer? Om jag skapar medvetenhet för att leva som medveten eller skapar tro för att leva som troende utan att inse att medvetenheten är förutsättningen till liv, inte mer. Alltså frälsning är en förutsättning, en väg inte ett mål. Vårt liv är inte oss givet för Guds skull. Det är oss givet för vår skull, som en kärleksfull gåva från Gud. Och om vi framlever det destruktivt hämnas vi inte Gud utan hämnas oss själva. Och vi lönas inte med döden, den gräns Gud har satt, utan lönas med livet, vars pris vi inte har gjort oss förtjänt av. Vårt liv har vi ju fått i gåva utan att vi först gjort oss förtjänta.

Är på Furubo. Det var för länge sedan jag här satt och myste till knastret från vedspisen. Promenaden från bussen var lika underskön som vanligt. Trädgården är helt igenvuxen, precis som jag förväntade mig. Det var inget särskilt med det. Andaktsfull stiger jag innanför dörren och ser allt välkänt. Inget agg, ingen besvikelse, inget annat än glädje känner jag. Detta lilla ställe har gett mig mer glädje än jag förtjänat.

Fullmånen lyser som var den av glas, lämnar silverglitter på vattenytan. Regndisiga dagar och stjärnklara nätter. Jag bara inte kan avhålla mig från att joxa i jorden. Timme efter timme gräver, rensar och ansar jag rabatter och grönsaksland. Det slog mig idag när jag tog fikapaus och satt och bligade ut över fjärden; att det är bra underligt hur de ekonomiska intressena styr på ett vis, som ur varje annan aspekt verkar tvivelaktigt. Vi betalar hyra för detta hus, som efterhand används för att rusta upp och förfina det. Upprustningen får ingen reell betydelse för oss som hyr. Men det reella värdet på huset stiger för ägarna, vilket medför att vi får betala mer i hyra. Eftersom slitaget är lika med noll då husets interiör är gammal och sliten, blir hyresinkomsten ren vinst och de merutgifter som blir av förbättringarna tas ut i hyreshöjning. Vad fiffigt uträknat! De som äger går självklart i vinst De som inte äger får lika självklart betala vinsten. Är det för att undvika den ekonomiska förlusten som de flesta strävar till att bli ägare tro? Ingen kan ju bli ägare till allting, så hur man än försöker så är man tvungen att bidra till andras vinst.

Tillbaks i stan, kommen på eftermiddagen. Till min glada förvåning ringde Yavuz idag. Han talade om att han har bestämt sig för att lämna Sverige och flytta tillbaka till Turkiet. Vi skall träffas på ”vårt gamla fik” Kristina i Gamla stan i morgon. Plötsligt känns det så fel att han skall försvinna när jag äntligen är så pass harmonisk att jag skulle kunna ge honom något som jag under vårt äktenskap inte förmådde ge. I första hand förtroende och stöd i hans utsatta situation här i landet, utan att kräva allt för egen del. Även om jag vet att jag inte kunde handla annorlunda då än som jag gjorde, så skäms jag idag för den totala självupptagenhet jag behärskades av då. Det var säkert inte lätt för honom att leva samman med mig då. Och jag vet ingen annan som skulle ha gjort det lika hängivet som han. Ja, inget av det som varit går att ändra på. Men jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att gottgöra mig på något vis i framtiden. Så gick jag uppspelt och glad till Rainer Carls föreläsning ikväll. Väl medveten om att jag säkert skulle träffa Krister där. Två stora händelser på en och samma gång. Jag var förstås distraherad av tankarna på Yavuz inträde i min värld igen, varför jag inte hann bli nervös inför den här kvällen. Som jag var förra tisdagen. Under de senaste dagarna ute på Furubo har jag tänkt mycket på Krister och på att det inte lyckas för oss. Så kommer jag då in i kurslokalen på Eugenia och vet att Krister är där rakt innan jag har sett honom. Jag tar åt mig kursmaterialet, vänder mig om och ser honom sitta där. Jag upplever hans närvaro fysiskt, mer än att jag ser honom. Och obesvärat går jag fram och hälsar med utsträckt hand. Han flyttar strax över och sätter sig bredvid mig, pratar lite allmänt, frågar hur det är med mina föräldrar och berättar att hans mamma Karin är illa sjuk. Efter det återvänder han till sin plats och föreläsningen börjar. Då, blir jag långsamt stegrande medveten om hans närvaro. Och jag översvallas av stark längtan efter honom, starkare och starkare. Jag försöker komma på vad längtan består av; om den är kroppslig. Han sitter ett par stolar bortom mig och det känns som att han är så nära att hans hud berör min hud. Jag upplever påtagligt hans närvaro. Jag fastnar i denna känsla och kan inte tänka mig ur den. Det enda jag tänker är att jag är så dragen till honom iallafall, att inget av det jag beslutar och bestämmer mig för fungerar vid sidan av denna starka kroppsliga dragning. Jag inser att vore det inte för mitt förnuft, så skulle jag omedelbart ha fallit för denna frestelse, som så många gånger tidigare. Utan att jag märker övergången så befinns jag vara helt upptagen av Carls föreläsning. Ja, så helt inne i vad han talar om, att jag totalt har glömt av att Krister ens existerar. Ja, lika bortom mig själv vilket är lösen. Så blir det rast och jag tar en kopp med kaffe, sätter mig på min vanliga plats. Strax kommer en man jag pratat med tidigare och sätter sig. Vi hamnar snart i en livlig och intressant diskussion och jag tänker inte på att se efter Krister. När rasten är slut hör jag hans röst och förstår att han suttit några bord bort. Jag har alltså inte ens lagt märke till att han kommit in i rummet, vilket är svårt normalt att undgå då han är större än alla andra. Allt detta registrerar jag, men – och det är det anmärkningsvärda – ingenting förvirrar mig eller får mig att tappa fattningen. Och jag känner att något har gått förlorat i denna stund, ännu en illusion. Och vad mera är, det är mig likgiltigt. Inte ett spår av nostalgisk sentimentalitet, inte heller någon segerviss högfärd. Jag registrerar det som sker, men känner ingenting. Är det normalt? Är det det som är normalt? Därför är jag helt naturlig, då vi efter föreläsningens slut, pratas vid i kapprummet och Krister ger mig mått för de gardiner jag har lovat sy åt honom. Jag tackar ja till Sissels erbjudande om bilskjuts. Och vi skiljs med ett enkelt ”hej då”!

Mötet med Yavuz var på flera sätt märkligt. En blandning av gammalt och nytt, dels nuet och framtiden som vi inte delar, dels det förgångna som vi båda är hårt ansatta av och som vi faktiskt delar. Spontant livligt prat om vår erfarenshetsgrund nu, kanske lite väl mycket prat om just det, och kanske för att vi på det viset lyckades hålla det mer intima, personliga på avstånd. Jag kände medan vi satt där på Kristina, en helhjärtad glädje och värme över att han nu var gift med en kvinna från Turkiet, att han bestämt ville flytta tillbaka. Att det ser ut att han rett upp sig för honom.

Jag ligger och lyssnar på fiolers smekande rytmer. Så framträder en fantasigestalt: en grov mörk mansfigur, smilande, ingen ömhet lyser därur. Kroppen är sträng, stel, orörlig. Han lutar sig mot mig. Ögonen säger att han snart skall komma över mig, att han tänker inta mig, pressa sig in i mig. Han skall komma att belägra mig ända tills han fått ur sig den saft som tränger på. Jag sammanpressas, mitt andrum krymper. Hans stränga tyngd omintetgör mig. Han kämpar sin kamp själv. Jag väntar andlöst på det kvävda skri, som är tecknet för att han nått sitt mål. Jag väntar ett tag, tills han vräker sig åt sidan. Den stränga kroppen är nu en formlös massa kött. Lättnad lyser och det smilande leendet har nu en tillsats av belåtenhet. Vad är det han har gjort? Vad kommer belåtenheten av? Han har ju bara pressat sin lem i ett närliggande hål, som gör det möjligt att få friktion till stånd, att få det lösa skinnet på sin svullna lem att glida fram och tillbaka genom att med jämna mellanrum lyfta och sänka sin kropp. Något annat har han ju inte gjort. Är detta vad som räknas mannen till godo? Är det detta som ger honom den raka hållningen med vilken han passerar livets revy? Är det detta som gör honom skuldfri? Är det detta som ger honom anledning att stå fri från hänsyn, omtanke och ansvar? Jag har varit en dåre!

Jag sitter vid mitt införskaffade skrivbord. För en billig penning har jag kommit över ett redigt skrivbord och ett lika redigt ritbord. Nu har mitt sovrum antagit karaktären av ett arbetsrum. Det känns lite ovant, men riktigt ändå. Slut är det på sus och dus, där det bara var bekvämlighet som räknades. Slut är väntans tider och tid för klart tänkande och medvetet handlande har trätt i dess ställe. Hur förstås det? Krister ringde. Vad han ville? Ja inte vet jag! Men jag blir genast illa till mods. Något liknande illamående och halsbränna kommer upp.

Mor och Far var hos mig igår, hela dagen. Det var roligt och avspänt. Hur märkligt är det inte att märka hur avspänd jag kan vara nu gentemot dem. Tidigare var det en nervpåfrestande pina att ha dem hemma hos mig. Jag var då nervös och spänd och visste inte hur jag skulle göra för att de skulle vara nöjda. Jag kunde inte tänka mig att de skulle nöja sig med att vara med bara mig, utan sprit. Då blev jag befriad från trycket av alkohol och det blev som det blev, jag kom ifrån ansvaret för det hela genom att berusa mig. Jag hade inte kraft och mod att styra över situationen själv utan litade på slumpen. Vilket alltid gav en eftersmak av otillfredsställelse, som Mamma slätade över med sitt obegripliga lögnaktiga: Det var så trevligt så. Det var ju gräl och bråk, allmän osämja för det mesta. Ingen brydde sig särskilt om någon annan utan alla försökte överrösta varandra. Vi syskon slogs om gunsten hos mor och far, och de om gunsten hos sina barn. Denna komplicerade situation utkämpades i varierande berusningstillstånd. Må det vara slut på dessa ovärdiga situationer, åtminstone för min del. Om jag så aldrig uppnår något speciellt med mitt liv, så kommer jag att vara tacksam, ja nöjd med att ha blivit medveten om hur ovärdigt jag har levt. Mycket av det jag gjort, av obetänksamhet och oförnuft, kommer inte kunna göras ogjort. Genom att inse detta blir mycket jag aldrig begrep, begripligt.

Plötsligt går det upp för mig att rättigheter och skyldigheter är könsbundna. Männen har rättigheter och kvinnorna skyldigheter. Det går inte att vända på eller rätta till. Det har blivit lagbundet. Och om det är så att någon man i någon enskild sak ser något som sin skyldighet så blir även det en rättighet. Han har alltså rättigheten att hålla sig med en skyldighet.

Besöket hos Mai igår var en besvikelse. Redan då jag trädde innanför dörren och möttes av att Mai satt vid köksbordet och löste korsord reagerade jag. Det här var inte vad jag väntat mig. Jag hade bespetsat mig på, att vi skulle göra en kaffebricka och sätta oss i trädgården, i det ljuvliga, ljumma höstvädret och återbekanta oss med varandra efter de många årens uppehåll. Jag framförde omedelbart mitt förslag, men Mai tog det som ett skämt. Det är många, både underliga och glada, upplevelser jag har haft i detta hus, vid olika tillfällen. Nu ville jag erinra mig dem på platsen. Jag ställde mig i fönstret och såg längtansfullt ut i höstträdgården. Men strax insåg jag att det inte fanns respons för detta mitt alldeles privata behov. Det slog mig att sällskap hindrar närvaro. Vi var snart indragna i ett osammanhängande och hoppigt prat. Jag la märke till hur Mai ville få konstaterat: att vi är lika. Hur hon, genom att beskriva mig i positiva ordalag, egentligen ville beskriva sig själv. Men att hon saknar mod, att öppet tillerkänna sig de egenskaper hon uppskattar hos mig. Det känns pinsamt att lyssna till en personbeskrivning av en själv, som faktiskt är idealiserad och knappast sann och samtidigt inse att denna beskrivning är beskrivarens drömbild av sig själv. I denna situation blir det omöjligt att försöka rätta till resonemanget till verkliga nivåer. Det känns overkligt. Och varje försök att ändra position dör bort. Samtalet är snart inne i en cirkelgång, som leds av nostalgi, sentimentalitet, sammanvävt med lögner. Själva lögnen är fastställd och på den bygger resten av samtalet. Tidigare blev jag alltid väldig frustrerad när jag drogs in i denna cirkel och inte såg någon väg ut. Jag kände mig missförstådd och led grymt av det. Så är det inte längre. Nåväl, samtalet löper sin bana. Men efter en inte alltför lång tid blir det uttunnat. Och då måste något till, för att hålla lågan vid liv. Hos Mai blev det maten som fick den distraherande funktionen. Brytningen i form av tystnad är nog det mest farliga. Tystnaden bryter sönder varje försök till distraktion. I vår tid då vi nära nog är helt garderade för att råka ut för tystnad har vi egentligen ingen chans att tvingas stå inför oss själva. Vi har ju avskaffat tystnaden. Men hos Mai så kom en annan helgarderad faktor med i bilden: alkoholen. Och vad är mer effektivt än ett långsamt verkande bedövningsmedel. Inför mina seende ögon skedde än totalförvandling. Vad jag hade mött då jag kom, en människa med gryende förhoppning och vad jag lämnad då jag gick, en osammanhängande människospillra. Fasansfullt! När jag vandrade den långa vägen till bussen, mitt i den stilla ljumma natten, var det med tunga steg. En alldeles tydlig upplevelse av overklighet, som jag måste leva med sida vid sida, var så uppenbar. Jag steg på tunnelbanan i Telefonplan, men var så skakad av det mänskliga jag hade upplevt hos Mai, att jag inte stod ut med att vara kvar bland tjoget ungdomar som berusade klängde omkring i vagnen. Jag steg av vid nästa hållplats och letade mig upp ur underjorden ut i friska luften genom hundratals meter berggångar. Jag kom ut mitt i en sovande förortsstad och styrde mina steg i riktning mot stan. Jag blev tvungen att gå utmed motorleden i autostradagult lampsken. Det blev en passande inramning till min känsla av overklighet. Gräset och buskarna utmed motorleden färgades, eller rättare avfärgades, av det konstgjorda skenet från lyktorna och allt var gråaktigt, helt utan lyskraft. Det var som att det gula skenet drog åt sig all färg och lyskraft, kvar på marken var bara formen. Jag såg på formen att gräs var gräs och buskar var buskar, men allt var taget på sitt innehåll. Jag stegade på med jämna steg tills jag nådde Hornsgatan, vidare uppför backen då jag fick se en busshållplats. Där stannade jag och inväntade bussen. Och i väntan på bussen hängde jag i blomsterbutikens fönster och sög åt mig av den färg och formsprakande fägring jag såg.