Juli
Hemkommen från fem dagars besök i Mariefred, hos Ingrid Helèn. Läser ur dagbok från januari 1980. Då jag läste och begeistrades av Colin Wilsons ”Outsidern”: ”Outsidern vill säga `jag accepterar`, inte därför att ödet råkar behandla henne ganska bra, utan därför att hon vill acceptera. Hon anser att förmågan av ja-sägande direkt kan inbyggas i hennes vision, så att den finns där permanent. Outsidern tror att hon själv kan skaffa sig denna förmåga. Men hur skall det gå till? Genom att hon lär känna sig bättre. Genom att disciplinera sig att övervinna sin svaghet och klyvning. Genom att föresätta sig att bli harmonisk och odelad”. Detta är vad jag faktiskt anstränger mig att lyckas med. Och även om det är ohyggligt svårt och långsiktigt, så kan jag idag se med glädje att jag kommit en bra bit på väg.
Lugn utsträckt tid. Ingenting bestämt över sommaren, endast ostyckad tid att gunga fram på. Träffade Krister igår tillsammans med Margit och Stefan. Vi var ute och åt middag, sedan TV-film hos Krister. Det är med befriat sinne jag befinner mig i samvaro med Krister. Förändringen har inte skett utvändigt, han är sig lik. Nej, den förändring som är, kommer av att jag undgått en förändring i min inställning visavi honom. Det är inte så att han inte angår mig längre, istället angår han mig i högre grad än tidigare. Det är inte heller så att jag är oberörd av honom. Skillnaden är att jag nu berörs av honom utan att jag själv förändras. Min sinnesstämning är inte beroende av honom, så att den är på grund av honom, utan trots honom. Det som rör honom och det som är han, utspelas inom mig, inte utom mig. Jag kan överrumplas av en intensiv längtan inramad i sorg. Han kan vara alldeles intill mig just då. Och jag varseblir detta starkt, men inneslutet i mig. Denna längtan, vet jag nu, kan inte mättas av honom. Längtan är verklig, skulle jag sträcka den mot honom, skulle jag stöta emot hans kropp och i en omfamning skulle denna bli overklig, tillbakastött. Längtan är saknaden efter total förening. Men total förening kan inte uppstå mellan två kroppar. Jag förstår nu att detta ”själv”, i detta fall Krister, måste lämnas till sig själv, det kan inte uppgå i mig, lika lite som mitt i honom. Precis som rymden i rummet vi upptar är vår betydelse för varandra och andra. Det är just det vi ser och kan ta på som är den andre, inte mer och inte mindre. Längtan, saknad, sorg, glädje, ja allt som inte kan tas på är inneslutet i vårt själv och kan inte bytas eller delas. En sorg kan inte delas på två, möjligtvis smitta av sig till flera. Men sorgen är inte delad för det.
Värt att notera! Denna gång var in menstruation lindrig. Vid gott humör, ingen huvudvärk, knappt någon magvärk och det bästa, betydligt mindre blödningar. Ja, så jag minns att de förlöpte tidigare. Om det är beroende av att jag ätit järnmedicin kontinuerligt sedan november -81, vet jag ej med bestämdhet, men det verkar troligt. Speciellt som jag fick konstaterat i mars i år, att jag led av blodbrist. Det mindre goda är att jag samtidigt ökat i vikt, för matlusten stegras kraftigt med järntillförseln. Men, men en balans måste sökas, så att jag lindrar min benägenhet för blodbrist samtidigt som jag håller nere vikten vid gränser som jag trivs med. Jag är inte tillfreds med som det är nu.
Jag läser ur den serie böcker ”För oss kvinnor”, som jag köpte som ung flicka. Jag hade då inget vidare intresse av att läsa dem. Jag har bläddrat i dem och sporadiskt läst det som tyckts vara angeläget att veta. På något underligt vis har jag skämts över att jag har skaffat mig dem. Som om jag inte har kunnat förmå mig att erkänna mig som kvinna. Ändå har jag haft känslan av att de en dag skulle komma till användning och därför släpat med mig dem från plats till plats. Nu, då jag läser artiklarna, blir jag överraskad över vad mycket vettigt som där står. Samtidigt vet jag att det inte skulle ha givit mig någon behållning alls för några år sedan. Jag inser verkligen, hur sent jag mognat som person och kvinna. Visserligen har jag tidigt haft idéer och åsikter om världen i allmänhet och människor i synnerhet, men kännedom om mig själv som person har kommit sent. Framför allt insikten om att jag själv är insatt i ett system av rörelser; psykologiska och sociala, och själv måste röra mig i en riktning. Allt tycks tidigare ha varit beroenden av omständigheter, som jag antingen ställt upp på eller reagerat mot. Jag har inte begripit att jag själv har haft möjlighet att bestämma något över omständigheterna. Att jag faktiskt kan skapa svängrum för att förverkliga något av det jag tror på. Att det inte är framkomligt att förvänta sig att mitt liv och mina förhoppningar ska förverkliga sig av sig självt. Bara detta att inte tappa hoppet eller tron bara för att det inte omedelbart blir eller är som jag förväntat mig, är något enastående. Ja, helt enkelt att ta sitt liv i egna händer. Jag har undvikit detta, därför att jag i det längsta väntade att det skulle lösa sig på annat sätt. Jag trodde det låg något stort i att överlämna sitt liv i andras händer. Nu förstår jag att ingen annan kan bära en annans liv. Att göra det jag vill, vad det än har gällt, stort som smått, har varit detsamma som otillåten egoism, men att inte göra det har upplevts som att vara falsk. Mitt liv hade ordnats så, att alla min vilja var inriktad på att få den andra personen att företräda den. Jag kunde inte hävda den själv, eftersom det skulle vara detsamma som att vara egoist, så jag hoppades på att den andra hade samma vilja och att jag på det viset fick min vilja igenom, utan att visa den. Detta medförde naturligtvis att jag kände ett våldsamt hat till den som följde sin vilja utan samvetskval eller skuldkänsla. Det kändes så orättvist. Jag måste citera ett stycke ur boken ”För oss kvinnor”, kapitlet ”Vinna en man och behålla honom”: All hängivenhet, all förtrolighet och öppenhet som han inte har användning för, den måste vi hålla för oss själva. Och inte bara hålla den för oss själva utan också hålla den levande, inte låta den frysa i bitterhet över att han inte genast vill ha den. En dag kanske han börjar söka den. Då ska vi kunna räcka fram den. Kanske inte i det ögonblick vi själva mest önskar ge den, utan när han vill ha den.” Män tycker inte om efterhängsna kvinnor, tänk på det, var Mammas råd.
Oh! Oh! Hur gripande svingar sig inte mitt hjärta? Visst vill jag och försöker vara en duktig människa i världens vimmel. Visst använder jag all min klokhet för att möta och låta mig mötas av människor. Och visst lyckas jag bättre än förut. Men, men glädjen blir småningom tom, om än tillfredsställande. Jag finner mig inte väl i världen ändå, inte på djupet, aldrig på allvar. Det är trots allt en prestation, en spekulation i taktik: om att vara på ett visst sätt för att nå vissa resultat.
Jag strävar i min enfald att vinna Kristers hjärta. Jag kan inte annat. Om han än aldrig må förstå eller vilja ta emot mig i kärlek.
Under dagens lopp har jag kommit under ytan. Vår tillvaro är illa tilltygad. Jag förmår att se den i all sin skröplighet. Och det tynger mig intill gränsen av det uthärdliga. All min svartsyn, all främlingskap är berättigad. Jag ser övergivenheten i vitögat. Den är inte inbillning. Vi människor har övergivit varandra och oss själva. Och det för något vi inbillade oss vara mera värt: för illusionen att vi kunde leva utan omsorg och tro på vår nästa. Det är en bottenlös olycka.
Vaknar sent på förmiddagen. Skönt att sova ut. Reflekterar över vad som ligger till grund för missmodet denna gång. Går tillbaka i dagboksanteckningarna. Det är märkligt hur lätt jag glömmer hur och vad som utspelats för bara en månad sedan. Då skriver jag: Han (Krister) är medveten om sin styrka, men vet inte hur han ska använda den. Han tänker istället för att handla. Detta ser jag nu är mitt dilemma. Jag skriver också: Två sätt varpå det omedvetna framför allt visar sig är; genom projektion och drömmar. Objektet, den andre, varpå jag har projicerat dessa omedvetna drag hos mig själv, utövar ett direkt psykiskt inflytande över mig. Detta tänkte jag helt utan sammanhang då. Nu då jag reflekterar och försöker se ett sammanhang, kommer bitarna på plats. Jag upplever mig som en person som tänker men har svårt att handla. Jag skrev även: När man står inför nya möjligheter, upptäcker man att man inte var den person man trott. Jag ser det klart nu att jag har trott mig vara en som handlar. Alltså är det grunder för min persons myt. Vilket är roten till överföringen? Krister är uppenbarligen en person som handlar. (Och då menar jag inte köper saker för det gör han också gärna och vilt.) Och det paradoxala är att det är just detta som skakat mig så. OH! Vad glad jag blir. Det börjar skönjas ett ljus. Det gäller bara att sätta ihop bitarna till en begriplighet. Hurra! Hurra! Jag erinrar mig att jag har snuddat vid detta många gånger, men alltid kommit snett. Min projektion är klar. Jag har funnit på min personliga myt. Jag ska inte fördjupa mig i Kristers, för den kan jag ändå inte bestämt uttala mig om. Men åter, min föreställning om att jag skulle vara en handlingskraftig person är en myt. Det känns skönt, men samtidigt osäkert att bli avlastad en inbillning som ägt rum, under hela mitt liv. Nu till drömmarna det är alldeles uppenbart att jag har handlat i drömmen, på senare tid. Men det typiska är att jag inte fått det gensvar jag önskat. Och jag erinrar mig att jag ofta har upplevt andras handlande som ett hot mot min existens. Var, eller vilken person, det än har varit, som har utfört något, så har jag känt det som en personlig fara. Om en annan har handlat utifrån sina egna intentioner har jag känt mig dödligt hotad, eller skymfad. Mitt självförbud att handla självständigt finns med från början men att handla av tvång har varit naturligt. Det har alltid varit frågan om att ta ansvar för mitt liv. Aldrig någon klar tanke på om jag kan det. Visst har jag handlat i avgörande situationer. När det gäller försörjning, bostad, uppehället rätt och slätt. Men då har jag knappast haft något val. Men då det gäller andra situationer, som kontakter med människor har jag nära nog helt dragit mig undan. Och förväntat mig eller hoppats att det ska skötas av dem. Det har oftast fått bero på andras angelägenhet. Jag har intagit en position av ”spelar ingen roll för mig”. Men det är fel, för det spelar faktiskt stor roll för mig. Jag blir djupt besviken och ledsen när jag lämnas utanför.
Jag lever inte för att ha något att skriva om, men för att orka med det jag lever i, måste jag skriva. Det hjälper inte hur klok jag blir, jag blir lika väl förtvivlad, besviken och ledsen.
På Kristers förslag och inbjudan skulle vi, i kväll tillsammans lyssna på en konsert på radion, hemma hos honom. Och sedan förslog han att jag kunde sova över. Konserten skulle inte börja förrän klockan elva, till dess skulle han ”sparka iväg” de som var kvar. Med glad förhoppning såg jag fram emot att vara tillsammans bara vi två. Så ringer ”någon” och vill titta upp, strax före. Krister svarar sin vana (eller vilja) trogen: Ja. Konserten börjar. Jag ber att få höra i lurarna. Alltså sitter jag avskärmad och lyssnar till alldeles fantastisk musik, skriven på teman: ”Blicken av Gud”, ”Stjärnan”, ”Sonen”, ”Maria och korset” m.m. Det hela blir spöklikt. Krister tänder två ljus framför ikonen Treenigheten. Pianotonerna är bedövande. Under tiden så sitter de andra och pratar. Vad pratar de om? Situationen blir nära outhärdlig. Inom mig väller förtvivlan fram. Tankarna rusar: kan vi nå fram till varandra någonsin? Varför inser jag inte att det är lönlöst att hoppas? Vad hoppas jag på? Osv. osv. Samtidigt stärks upplevelsen av människans, världens ofullkomlighet och förgänglighet. Tårarna tränger ut, med det är inte gråt. Det är tung, djup sorg från en själ i nöd, men ändå i harmoni med det outgrundliga. Förtvivlan över att inte förstå Krister är dov, tung.
Visst jag vaknade med förtvivlan sittande i halsgropen. Visst var det svårt att samspråka naturligt med Åke. Visst kändes motigt att gå ut i solen och träffa Margit. Men det är möjligt att göra det som ligger framför en. Inte för att den dova ”undringen” förändras av det. Nej, snarare det att botten finns med, men under ytan. Ytan flödar på.
Hör här! Ljuvliga tongångar för en person som jag. Simone Weil: Jag tror att i saker av stor vikt övervinner man inte hinder. Man undersöker dem, behåller dem i sikte tills de, om de bottnar i falska föreställningar, försvinner av sig själva. Vad jag menar med hinder är någonting annat än den tröghet, som måste övervinnas vid varje steg man tar i det godas riktning. Den trögheten känner jag till av egen erfarenhet. Hinder är något helt annat. Om man vill besegra dem innan de har försvunnit riskerar man sådana reaktioner som jag tror åsyftas på ställe i Bibeln, där det talas om mannen som blev fri från en ond ande för att sedan tas i besittning av sju andra.
En lång dag. Promenad på Söder, fika på Mosebacke, med underbar utsikt. Annars hem, telefonen har fått vara obesvarad. Jag har börjat lite smått på målningen ”O” som i ordet. Det känns lite kusligt. Ett lite stycke Lars Ahlin. Så underfundigt han lägger orden. Så mycken lärdom han ställer på raderna. Vilken visdom i all enkelhet! En visdom som förmodligen har både djup och grym erfarenhet bakom sig, men som lägges ut som trasmattor.
Läser S: Weils ”Väntan på Gud”. Hennes tankar, som lämnade jordelivet augusti 1943, skakar mig samtidigt som en växt värker till. Så långt jag har läst hennes brev, delar jag hennes syn. Det är på en gång fruktansvärt och upplyftande, då jag förstår att hon av Kyrkan måste tigas ihjäl. Simone Weil är tredje kvinnan jag upptäckt, som har idel goda och rena föresatser för sin levnad. De två andra är Karin Boye och Victoria Benedictsson. De har alla tre det gemensamt, att de genomlevde livet på kortare tid än vanligt. Och att de var både intellektuellt välutvecklade tillika som känslomässigt. Alla tre utverkade en vision, som var verklig inom dem, men som kolliderade med verkligheten utanför dem. Ingen av dem levde ett familjeliv, ingen av dem förverkligade sig genom modersrollen. De levde ett tankeliv, som var oförenligt med deras faktiska situation. Deras tanke på hur det borde vara stod på så vis i vägen för hur det egentligen var. Denna balansgång att vara så pass mycket före i tanken, att det med kamp är möjligt nå dit i realiteten: är konststycket. Det får inte bli så att livstycket måste förkortas för att inrymma det totala.
Jag måste i min omedvetenhet, som barn, ha genomskådat de vuxna. Men inte kunna bära detta. Istället för likgiltighet, växte ett inre hat, som var olovligt och som tvingades in i kärlekens banor. Pappa var (och är) sträng i sina krav. Han krävde total sanning, trohet och lydnad. Han tvingade fram bekännelser, och löften, som oundvikligen måste infrias. Men, här kommer knuten, han själv kunde ganska ordentligt brista på alla punkterna. Men, och här kommer det värsta, Mammas krav på att Pappa skulle älskas: inte därför att..! utan trots allt. Någon likgiltighet accepterades inte. Om något i min attityd uppfattades som det, straffades jag hårdare, än om jag visade ilska eller hat. Och nonchalans är mer en anlagd attityd av spelad oberördhet, som de genomskådade. Och det var sant, för oberörd var jag ju inte. Men jag fick inte själv välja min yttring. Det enda som accepterades och krävdes var kärlek. Jag var förbjuden allt annat, än att älska. Men det saknades förutsättningar för denna känsla. Snart nog förstod jag att det inte rådde kärlek mellan dem själva. Det rådde krig, mellan två olyckliga människor. Det var behovet, kravet på att bli älskad, som var störst. Jag fick tidigt lära mig att man skulle älska till varje pris.
Tre dagar tätt tillsammans med Krister. Vi lyckades med ömsesidig ansträngning förstå och respektera varandra. Igår vinkade jag av honom på Arlanda, för en tiodagars resa till Island. Läser Jung: Genom drömmarna blir man bekant med sidor av den egna personligheten, som man av olika skäl helst har undvikit att se närmare på. Hm!
Jag blev kvar i sängen, klockan går, regnet strilar ner. Skönt efter flera veckors löpande sol. Jag har läst Jungs ”Människan och hennes symboler”, som jag lånat av Krister medan han är bortrest. Kände mig förbi när jag vaknade. Symboler som Jung använder vid analyserna är helt främmande för mig. Jag upplevde starkt torftigheten i min fantasivärld. Jag har varken sagor eller myter att knyta an till. Inte ens Bibelns värld är tillgänglig för mig. Jag har med mig i bagaget en krass rationell verklighet, med politiska förtecken. Att ändra på det är svårt, övermänskligt svårt. Men jag tänker inte ge upp. Jag ska söka mig fram på de vägar som utstakas för mig. Inte för att jag vet vad som ska bli, men att det ska visa sig, är jag säker om. Ur Jungs bok: Ständigt återkommer berättelsen om hjältens mirakulösa födelse i enkla förhållanden, tidiga exempel på hans övermänskliga styrka, hans snabba väg mot makt och inflytande, hans segerrika kamp mot ondskans makter, hans hybris och hans slutliga fall genom svek eller ett heroiskt offer, som leder till hans död. Ja, man får se upp!
Igår tog jag en vända över stan och äntrade upp hos Krister. Innan jag gick upp satte jag mig vid serveringen på Östermalmstorg och kände in mig. Jag satt och väntade på mig själv. Jag kände mig vilsen bland föreställningar och förväntningar, som jag inte visste om de var egentliga eller falska. Jag kom på mig med att jag tänkte så planerat, som om min inställning till Krister måste vara tänkt och inte känd, som om jag vore rädd att förlora något om jag slutade upp med att tänka mig honom. Jag slåss hela tiden mellan olika alternativ, i tanken, antingen att jag vill eller att jag inte vill. Men hela tiden är tanken det avgörande. Jag måste sluta att leva mitt liv i tanken.
Igår, på tunnelbanan, hände något. Jag sitter i en vagn. När vi passerar Slussen kommer det in en ung kille som sätter sig en bit bort från mig. Jag ser honom tydligt och lägger märke till att han beter sig konstigt. Han svänger huvudet runt runt och himlar med ögonen. Jag tittar stint på honom. Han dunkar handen i rutan och börjar kasta sig av och an på sätet. Hela tiden sitter jag upptagen av att se honom. Jag får för mig att han tagit in något medel som nu börjat verka. Jag är med spänd rädsla fascinerad av vad jag upplever. Så när han börjar kasta sig våldsammare, känner jag behovet att vilja gå av, bort ifrån vad jag ser. Till sist lägger han sig ner över sätet med huvudet hängande över kanten och blir stilla. Jag reser mig omedelbart upp och ställer mig vid dörrarna. Det är en bit kvar till stationen. Jag väntar otåligt, utan en enda tanke i huvudet. Så stannar vi vid Centralen. Det är packat med folk. Jag rusar genom folkmassan fram till tågföraren och berättar att det ligger en kille avsvimmad i vagnen. Föraren följer mig tillbaka, går in och kollar killen. Jag står utanför fönstret och ser genom rutan på killens mage, att de rör sig. Alltså är han inte död! Föraren försvinner och jag står kvar. Det tar ett bra tag, folk börjar undra varför tåget inte kommer iväg och jag väntar att det ska komma ambulansskötare med en bår. När två bastanta poliser kommer och går fram till killen. Jag följer efter och säger att han är dålig, mycket dålig. Ja, ja, säger den ene, i så fall ska han bli hjälpt. De tar tag i killen och reser honom bryskt upp. Killen ser sig vilset omkring, men börjar gå med poliserna, som håller honom stadigt under armarna. De går mot utgången och tåget drar iväg. En man som har sett alltihop, säger kort till mig: Jaha, nu har du snuvat honom på en skön stund. Och går iväg. Kvar står jag förvånad, skakad. Vad hade jag gjort? Var det bra för killen eller inte? Det kan jag inte veta men jag hade reagerat instinktivt. Jag hade handlat utan tanke. Min spontana djupa känsla hade övermannat varje reflektion. Och det för att jag identifierade mig totalt med killen. Jag upplevde honom som skulle det ha varit jag. Skräckslaget hade jag en enda idé: han får inte dras för djupt in i bedövningen. Detta ”tema” var återkommande i mina drömmar under lång tid: att jag blev sövd mot min vilja och jag kämpade som för livet att hålla mig vaken. Jag hade här blandat ihop dröm och verklighet. Och jag kände mig uppryckt ur den villfarelsen.
