Juli

Besök hos mor och far. Häftiga dispyter övergår i ömsesidighet för att snart igen bli meningsmotsättningar. Fast egentligen är det inte meningsmotsättningar för jag kommer aldrig så långt som till att säga min mening. Pappa är full av förutfattade meningar om mig: ett ord från mig räcker för att han skall hålla långa obrytbara monologer om mitt svek och min obegripliga uppfattning. Han insinuerar om min religiositet och borgliga högfärd. Han vet ingenting, egentligen, om mitt liv eller mina ställningstaganden, men han tror sig veta en hel massa. Och jag får ingen chans att förklara mig, då han inte förmår lyssna på mig. Om det beror på att han inte vågar lyssna av rädsla att bli tvungen att veta ”något” som han inte kan acceptera. Någon annan förklaring kan jag inte finna till att han föredrar att vara okunnig. För Mammas orsak, att jag vill förtiga och hemlighålla det, håller inte. För varför skulle jag göra det? Pappa själv har religiösa grubblerier, vilket är naturligt för den person han är, med huvudintresset lagt vid existentiella frågor kring liv och död. Samtidigt är han rädd, paniskt förskräckt, för fanatism. Och så länge han inte är på det klara med min kristna tro kommer han att hän falla åt förskräckelsens misstanke. Jag kan inte göra mycket åt situationen, annat än med min person och mitt handlande visa på vad mitt ställningstagande består av. Att han dessutom vet om att jag är intresserad av och på något vis inblandad i Katolska kyrkan gör honom ännu mer konfunderad. Och eller men det som är mest symptomatiskt är att han själv, omedvetet, har en stark dragning till det katolska, som naturligtvis också djupast ligger till grund för min dragning dit. Det är ibland så att jag tror att hans hätskhet gentemot mig och mina vägval beror på att han inte förmår uppleva att jag förverkligar hans innersta ”drömmar”. Att jag som hans dotter och tillika kvinna tar sådana steg som han, fadern och tillika man inte kunnat ta. På något vis så stämmer den förklaringen väl ihop med hans syn på vad som är rimligt och vad han helst vill se som orimligt. Hans kvinnosyn är traditionell. Det framkommer mer och mer tydligt att hans idé om kvinnan är dubbelsynen: madonnan/horan. Och ju mer jag inser och iakttar detta djupt förankrade synsätt, desto mer förstår jag att män överhuvud tampas med denna dubbelsyn, ung likväl som gammal. Därför måste det ju uppstå total förvirring när mannen, kanske, måste tvingas att acceptera en kvinna som vare sig vill bli betraktad som madonna eller hora, utan rätt och slätt vill bli sedd som en människa med fel och brister, förmåga och oförmåga, som hon dessutom väntar sig förståelse för och önskar sig bli accepterad som.

Åke har varit hos mig i dagarna två. Vi har pratat och skrattat och haft kul. Nu när han har gått känns det skönt att komma i lugn och ro och smälta det som har kommit upp i samtalen.

Jag drömmer i natt att jag är i ett Hus i en trädgårdstrakt, tillsammans med mig finns massor av människor, jag försöker komma till tals med några för att reda ut vem som har bjudit hit dem, jag lägger märke till att det pågår omändringar i Huset, kökets inredning rivs ut och ändras om, jag känner ett starkt obehag, en kvinna jag inte känner är starkt pådrivande, jag sätter mig på en stenhäll och försöker räkna ut hur det hela hänger ihop, det rör sig hela tiden folk in och ut i Huset, jag kan inte sitta kvar utan känner en stark lust att gå bort därifrån, jag går iväg och har hamnat på en skogsväg, när jag går där bedrövad, ser jag en underlig glänta till höger, det är ett fruktansvärt slag att upptäcka att gläntan är stiliserad, en stelnad bild i svartvitt, jag slår händerna för ansiktet i vanmakt när jag inser att en overklig bild finns naturligt inplanterad i verkligheten. Verklighet och overklighet invävd i varandra utan åtskillnad, jag vänder om och springer därifrån, då ser jag en man sakta komma gående på vägen mot mitt håll, jag springer emot honom, jag kastar mig till honom då vi möts och ser upp i hans ansikte och finner till min fasa att han är maskerad, han har en hemsk gummimask för ansiktet med ett konstgjort leende som guppar upp och ner med utstående vita tänder, jag bönfaller honom att visa vem han är under masken, men besvaras endast av detta leende som guppar upp och ner, då känner jag hans stålstarka arm omkring mig, som fastspänner mig i ett järngrepp och något hårt körs upp i sidan på mig, jag kvider av smärta och skräck och ser upp i detta maskförställda ansikte, jag förstår, inser med absolut visshet att nu är jag ohjälpligt dömd att nu har de fått mig i sitt garn och straffet skall utmätas, jag inser alltihop att jag naturligtvis inte kan få leva, utan måste undanskaffas.

Jag sitter med öppet fönster mot gården, trots att kvällsklockan är elva seglar svalorna i galanta vida svängar och stöter fram sin vinande sång. Husen över gården är mörka siluetter men himlen är klart blå. I morgon börjar två veckors jobb. En hel månads ledighet är till ända. Den tiden har jag faktiskt mestadels slarvat bort, visst har jag kopplat av, tagit det lugnt och pysslat med det som kommit för mig, men det finns en känsla av otillfredsställelse genom den fridfulla ron. Och det är bara bra. Det växer snabbt och säkert fram en säkerhet i val och beslut som grundas på min egen vilja. Jag skjuter inte upp saker, det är med stor glädje jag griper tag i det som uppstår som nödvändigt, utan tvekan eller bortträngning. Och jag förundras över vilken skillnad det är att idag märka impulserna och min reaktion på dem, att genast känna kraft och vilja förenas med tanken, istället för att som tidigare inte alls vara i kontakt med detta. Jag minns inte hur denna spärr fungerade, vad det var i mig själv som förhindrade mig att utföra det som kom för mig. Jag vet att själva impulsen var lika då som nu, att jag var medveten om vad som var nödvändigt, men tanken stimulerade ingen handling, den svävade helt visst i ett tomrum. Det märkliga är att tanken hängde envist kvar, tvånget blev starkare och handlingsförlamningen tätare. En sådan enkel sak som att gå ut i köket och dricka vatten när jag var törstig, kunde vara stört omöjligt. Jag sköt upp detta med en ihärdighet som tog all kraften ur mig. Att handla, laga mat var ibland så svåra företag att jag kunde önska mig döden för att slippa undan. Att ringa ett telefonsamtal, ta kontakt med någon för ett viktigt avgörande framkallade en så svår ångest att jag blev sängliggande i flera dagar i djup depressiv förlamning. En total oförmåga inför allt som rörde mitt liv. Det enda som kunde rubba mig tidvis var om jag var tvungen att utföra något för någon annan. Det kunde lyckas få mekanismen i gång. Men det var i ett tillstånd som var mekaniskt och utan vilja, driven helt av yttre tvång förmådde jag rycka mig ur totalförlamningen. Någon gång kunde jag känna mig stolt över att ha utfört något, som jag idag betraktar som en bagatell. Jag handlade helt utifrån yttre impulser, av tvång, utan vilja och kraft. Fanns inga krav utifrån sjönk jag in i viljelös dvala och tiden var utan rum. Att jag ändå under denna ”dödens tid” lyckades göra de största yttre förändringarna i mitt liv, är ju märkligt. Jag flyttade från mina föräldrar. Jag skaffade oss, Sune och mig, eget husrum, jag separerade sedan och flyttade ifrån den man jag tillhört i tolv år, sedan tidiga tonåren. Jag bröt upp ifrån mitt stadiga, löftesrika yrke och arbete. Jag skaffade mig en alldeles egen våning. Jag gifte mig, utan mina föräldrars vetskap och medgivande. Jag skilde mig och skaffade en större bostad. Jag började studera. Allt detta skedde i ett tillstånd som tidvis var bräckligt. Det var intensiva år på alla olika vis. En djupborrning i sökandet efter en verklighet som var min, en verklighet där meningen i och med livet måste finnas. Och att jag småningom började ana, inse att sökandet gett resultat, att min väg inte blev vilsegången, utan istället gav mig nådefyllda gåvor, som jag ödmjukt och tacksamt bär i mitt hjärta och vill bära ut.

En helg i vila och ensamhet. Med lånad cykel for jag runt igår på stan, ut och runt Djurgården. Skönt och avspänt att i sakta mak cykelstrosa i ett underskönt sommarstockholm. Jag stannade och åt, vid ett utställt bord på Birger Jarlsgatans trottoar. Till en början satt jag ensam vid bordet. Efter en stund kom en äldre dam, log mot mig och gjorde en gest som frågade om hon fick slå sig ner tillsammans med mig. Jag nickade jakande och log. Hon slog sig ner, lade sin tidning på bordet. När servitören kom beställde hon en flaska Rosé. Jag ville njuta av att sitta ensam och tyst och titta på de förbipasserande. Allt i denna dams attityd visade att hon var ensam mot sin vilja. Under de ljusblå glasen i hennes glasögon flackade gråtröda ögon. Ögonen bar tydligt tecken på hennes genomtrista tillvaro. Vinberusningen satte hennes hela kroppsrörelse i svang. Men hennes olycka lyste klart igenom, berusningen förmådde inte ge henne någon glömska. Så satt denna människa och sände ut sin hjälplöshet. Jag upplevde hela situationen starkt och påtagligt, men utan den sedvanliga skuldkänslan. Jag blev vare sig hård eller mjuk. Denna tragik var hennes, hennes uppgörelse med sitt livs vara eller inte vara. Jag kände att jag ingenting kunde lägga till eller dra ifrån. Jag mötte hennes slarviga leenden, besvarade hennes tafatta försök till samtal med uppriktig vänlighet. Ett människoöde stort som en värld, passerade, in i min upptagenhet. Jag reste mig, tog adjö och cyklade ut i solen fast besluten att inte låta mitt liv ända med rödgråtna ögon vid kanten av en vinsylta. Hennes väg var banad av tillfälligheternas olyckliga omständigheter. Detta kunde jag avläsa i hennes ögon. Hon förstod inte hur det kunnat bli så, som det var. Hennes ögon sa: Hur kunde det bli så fel, jag ville ju så väl? Det räcker inte att vilja väl, det måste till något mycket mer. En medvetenhet, en kraftansträngning, något som tjänar som uppmaning och ändamål.

Hemma från jobbet, trött, med värkande armar. Det känns inte meningsfullt att slita på min ork för dessa gnälliga, missnöjda, krävande arbetskamrater. Jag har under denna arbetsvecka i köket förstått att tjejerna vill ha en morsa som äger en omtanke vida utöver den arbetsuppgift jag egentligen har. Det verkar helt naturligt att de ger varandra ett handtag, bistår varandra med hjälp, medan det aldrig faller dem in att hjälpa mig, som servar dem hela tiden. Det verkar vara något ofrånkomligt, denna vagga av förväntningar och behov som de överför på den som står för matlagningen. Ovuxna personer tycks inte kunna frigöra sig från modersbehovet, vare sig kvinna eller man. De väljer ut någon i sin vuxenvärld, som de kräver få sina infantila behov tillfredsställda av. Och just i relation till den utvalda är de blinda. Naturligtvis avvisar dessa personer varje tanke på rättvisa krav, då de inte kan förstå att skilja på infantila och reella behov och förväntningar. Jag måste därför räkna med detta och vara uppmärksam på detsamma. Strax inse var jag kan sätta mina gränser, utan att snegla på deras godtycke. Det är, minst sagt, en vandring i upplösta relationer. Men är likafullt min framkomliga väg.

Igår var jag och såg den omtalade filmer ”Stalker” av Tarkovskij. Jag har tvekat länge, trots påtryckningar. Enligt min mening har jag svårt att inse varför andliga budskap måste framställas så kryptiskt att det finns risk att de går förlorade. Visst förstår jag den besvikelse, eller snarare förtvivlan, som Stalkern genomlever av att bli varse vilken total okänslighet och oemottaglighet representanterna för konsten och vetenskapen visar för tron. Att det är människorna själva som i sin förnekelse drar döden över sig. Att de inte vet bättre eller vill mer.

Nu firar Krister sin fyrtionde födelsedag tillsammans med vänner och familj. Han bjuder på mat och vin, de inbjudna förväntas bjuda honom på presenter väl värda att aktas och beundras. Och inte minst viktigt, uppvakta honom med smicker och överdrivna lovord, som han själv smått roat erkänner är överdrivna.

Med något av vånda vaknade jag upp till en ny dag. En ängslan från förr. En känsla av att vara utlämnad och utestängd. Den gamla människan Ingrid hade smugit sig fram, med skuldkänsla och sjuk samvetsförebråelse. Igen var den olyckliga Ingrid där, hon som med hela sin gestalt uttryckte ånger för sina otillåtna tilltag. Hon som hade tagit sig för att tro att hon var något, att hon ägde rätt att bestämma över sig själv. Naturligtvis måste det bestraffas med självplågeri. Och hon ville inget hellre än att utstå sitt straff med nerböjt ansikte i skam och djup ånger. Ovanför henne lutar sig den store obeveklige fadern. Han som ingen förståelse behöver avkrävas. Han vars ord och handling ingen motsägelse tål. Han vet inget annat än att få tillbaka sin gunst. Hon vill inget hellre än att få vara älskad av honom för vars skulle hon blivit född. Hennes existens, hennes tillvaro vet inte om annat än hans vilja, hans fodringar. Och hela hennes varelse brinner av lust att ana sig till vad han vill ha utav henne. Hon lär sig undan för undan med skarp precision läsa av hans ansiktsmin och kroppsuttryck vad han vill och förväntar sig. Och då det är utläst kan inget hindra henne från att uppfylla det. Hennes samvete är helt styrt av honom. Bara tanken på att inte följa hans vilja inger henne samvetssjuka och hon är tvungen att älska honom än mer för att beveka hans demoniska grepp om hennes samvete. Att han oftast visar henne obetydligt intresse stärker hennes kärlek och hängselhet. Om han smickrar henne, oftast med någon illa dold hånfullhet som krydda, sväller hennes stolthet över och hon är strax beredd att offra vad som helst för att svara mot hans smicker. Detta är den person jag har varit inför min fader, min köttslige fader. Detta är den gamla Ingrid. Den person som präglat min personlighet så djupt, att det fordras ohygglig styrka och sinnesnärvaro för att befria mig från dess inverkan. Det stora, svåra provet består i att våga vara Kristus trogen inför min far; våga visa för honom att det finns någon som är större, trovärdigare, mer värd att älska än honom. Jag vet att han nu skakar i sin fadersauktoritet, att han inget annat har att ta till än hat och hån, då han misstänker att hans dotter, som så länge varit hans lydiga undersåte, är på väg att överge honom för något han i sin själ anar står vida över honom i auktoritet och sanning. Han måste bli liten för att få befrielse för sin själ. Det mäktar han inte. Tvingas han nu inse att hans dotter överger honom och även hans hustru, vars böjelser och vilja han länge nog kunnat hålla i strama tyglar. Kan det inte innebära annat än att han tvingar sig att hata eller renas i sin själ så att äkta kärlek uppstår.

En lång skön dag. Tillbringade hela förmiddagen upp på Fåfängan där jag läste och titta ut över Stockholm. Det känns lite underligt, men samtidigt skönt att vara hemma, medan de mina tror att jag har farit till Lund. Den ende som vet att jag inte har farit är Krister, för vars skulle jag hoppade av min medverkan i år nere på Rögle Kloster.

Jag har kommit igång med att måla. Det är alltid med samma förvåning och tillfredsställelse jag märker att jag faktiskt närmar mig det resultat jag har tänkt mig. Innan jag somnade i natt diktade jag i tanken en novell, från början till slutet. I morse framträdde ytterligare en novell ordagrant i huvudet. Det lossnar, tydligt, men trevande. Fast ord för ord finns lagda i tanken, så är det ännu en bit kvar innan de kan fästas på pappret. Vad det är som hindrar mig att sätta igång vet jag inte. Men det tar den tid det tar. Det finns ingen mening med att tvinga fram eller pressa på.

Under läsningen av Lars Ahlins ”Kanelbiten” framstod plötsligt min barndom i förklarat sken. Min barndom upptogs av en enda stark längtan, att bli älskad av Mamma. Jag älskade henne besinningslöst, med en styrka och blindhet som försköt varje annan strävan. Under hela denna räcka av dagar och år unnade jag mig inte någon enda möjlighet för att vara mottaglig och närvarande då hennes kärlek äntligen skulle finna mig. Min kärlek och längtan grävde ner sig i sorgens djupa grav och omintetgjorde den glädje och charm som skulle ha gett henne den anledning hon sökte efter för att uppskatta mig. Jag kunde aldrig nå upp till hennes nivå. Hon var alltid för högt uppe och jag för lågt nere. Jag ramlade alltid ner i sorgens och smärtans dal med samma obönhörliga kraft som svingade henne upp mot ljuset och glädjen. Jag förstod aldrig hennes lycka. Jag led svårt av hennes skratt och sång, som i mina öron inte klingade rent. Jag drevs genom min sorg och smärta att uppenbara för henne att hon svingade sig upp på fel vingar. Jag begrep inte då att hon inget val hade, hon grep tag i de vingar som stod henne till buds. Jag skäms då jag erinrar mig de försök jag gjorde, att få henne att skilja sig från Pappa. Jag minns att jag dagdrömde och fantiserade, hängav mig åt längtan efter hur det skulle kunnat vara om, han, Pappa försvann ur vår tillvaro. Hur Mamma då alltid skulle vara glad, riktigt sant glad. Hur hon skulle få tid och intresse för oss, Bengt och mig. Jag fantiserade om hur min kärlek till henne skulle ge henne allt vad hon behövde. Jag tänkte att all återhållsamhet, all smärta och ångest inom mig skulle upplösas. Och den instängda, begravda lyckan med ens skulle få fritt utrymme och flöda. Den längtan har jag burit med mig hela livet, längtan att få bli förlöst till och förlösa den egentliga kärleken. Att få finnas innanför de stängda dörrarna. Det var barnets djupa över allt rådande kärlek, förstår jag nu. Jag förstår nu med vilken oreserverad svartsjuka jag i dröm efter dröm har velat undanröja Pappa, för att därigenom nå in till hennes kärlek, att ensam få äga den. Det var ingen kärlek, det förstår jag nu, det var ett livshungrigt begär, ett urmänskligt behov. Kärlek är inte smärta. Kärlek är inte sorg. Det är längtan efter kärlek det är tecken för. Kärlek går inte att begära, hon gav vad hon hade att ge. Något annat är inte möjligt. Men hon försökte måla verkligheten i vackrare färger. Hon förgyllde en brist. Hon står inte ut med att se det själsliga och andliga tomrum, i vars boning kärleken finner rum. Hon sökte kringgå detta enkla, därför att fägring och fest var en för stor frestelse att avböja. Hon har alltid förnekat värdet av det enkla, men heller aldrig varit beredd att offra sig själv för det påkostade. Vardagen är grå för henne. Hon har alltid sparat sig för festdagarna. Hur ofta sa hon inte: Mitt arbete är mitt liv för där är jag levande. Och det stämde, hemma under de grå vardagarna levde hon inte. Hon var för fattig för att ha något att ge till vardagen och oss barn. Hon ville glans och upphöjelse, och vid gud hon var värd det. Hon borde inte ha fastnat i hemgöromål och barngnäll. Hon var sänd till världen att stå på en scen och ta emot beundran och uppskattning. Men hon fastnade i något hon inte kunde befria sig ifrån. Hennes självuppskattning slogs undan av mannen som förnekade henne. Han, ”detta gift” som hon själv svor, var ett gift hon aldrig kunde bli från. Detta var hennes lott, att bli helt betagen. Kanske är det ofrånkomligt att den person som från början är upphöjd måste söka sig till den som drar ner, och den som från början är nedbruten måste söka sig till den som ger bekännelsen. Att det är i motstånd vi finner vår mening, hur bakvänt det än kan verka. Medgång! Vad blir det av dem som bara finner medgång?

Jag ligger och njuter när jag ser på mitt nya rum. Igår köpte jag fyra stolar och ett litet runt bord nere på Källaren. Ommöblerat som jag vill ha det, länge har velat ha det, med matsalsbordet stående självständigt utan att trängas upp mot en vägg. Runt bordet står de fyra stolarna. Så skall en plats för bröd och samvaro ta sig ut. Bordet, den möbel där det bjudna delas ut äger verklig betydelse och innesluter den mystiska, heliga gemenskapen. Jag känner den främmande lukten från stolsitsarna. Den vittnar om de förra ägarna. Stolarna har sin historia, som jag inget vet om, men det känns tryggt att veta. Snart kommer stolarnas lukt att förenas med min.

Igår ringde det plötsligt på dörrklockan. Jag stelnade till, lyssnade med hamrande hjärta. Vem kunde det vara? Efter etappvis slungande signaler sattes nyckeln i låset och dörren gick upp och Anki syntes i dörrhålet. Hon blev skrämd, som jag var skrämd. Hon stannade och vi pratade i timmar. Telefonsignalerna jag hört på förmiddagen och tänkt var från Krister, visade sig vara hennes. Snabbt genomfors jag av ledsnad. Jag trängde inte undan känslan, tog den till mig och planterade den i hjärtat. När Anki gått, tog jag fram den och lyssnade på dess budskap. Han, Krister, är inte förskjuten, han har en plats i mitt hjärta. Jag hånar, förlöjligar allt han säger och gör inför Anki. Hon säger upprepande: Du skall inte bry dig om honom, han passar inte för dig, ni är för olika. Jag hör henne säga det och varje gång jag hör henne säga det går orden bara en bit in på ytan, de tränger aldrig ner på djupet. På djupet spelar ett leende som sprider ljus över något vare sig hon eller jag förstår. Med öppenhet till det som sägs under ytan finns en förtröstan.

Jag ligger på golvet där solen flödar in genom det öppna fönstret, söker hemort i mig själv. Plötsligt, stark förtvivlan: Pappa, Pappa varför gav du inte vika inför mina böner på min sextonårsdag? Varför var du så grym, så obeveklig, när min bön till dig var att låta mig få fira min egen födelsedag hemma, med Sune och mina vänner. Jag förstod dig inte då och förstår dig inte idag. Jag grät, bönade och bad, förnedrade mig inför Sune och mina vänner, tiggde dig om att de skulle få stanna kvar och äta tårta med mig. Men du körde iväg dem och beordrade mig i säng fast klockan bara var sex. Så fruktansvärt grym, så omänskligt grym var du. Vad hade gjort dig sådan? Om jag bara en gång hade fått det sagt till mig vad jag gjorde som väckte din omutlighet. Det är den vuxnes absoluta skyldighet att upplysa barnet om vilka oförrätter det begår. Man får inte straffa det utan vidare. Pappa du måste be om förlåtelse om du skall nå frid. Du måste ta på dig din skuld, du måste lyfta din skuld från mina axlar. Du måste återskänka det människovärde du raserat. Pappa, din ondska verkar fortfarande i mig. Inte så att du kan göra mig så värst mycket mer ont längre. Men jag, jag kan. Jag märker ju att jag är angripen av samma hårdhet som det du använde mot mig. Om du hade låtit mig, åtminstone en enda gång, blivit bönhörd skulle jag själv kunnat be om det jag längtar efter. Men jag kan inte. HÖR DU DET! Jag kan inte be om kärlek. Jag förskjuter, som du förskjuter, på samma grymma vis som du. Jag blottar nu vad som är gömt i det dunklaste av mitt hjärta, i hemlighet även för min tanke, tanken som tillrättalägger, smider planer, arrangerar och agerar. Det blottade är så ljusskyggt, att när tanken snuddar vid det, drar det sig samman och sjunker tillbaka i dunklet och hemligheten finns bara till i sig själv. Så skör är min kärlekslängtan. Jag förstår inte ens hur jag orkar ta emot det, ens snudda vid det blottade. Kanske är det för att själva livet döljer sig där. Du skall inte flyga högre än vingarna bär, varnar du Pappa. Nej, svarar jag envist, men väl så högt de bär. Hur skall man veta om de bär eller ej om man aldrig prövar sina vingar?

Hör radioprogrammet ”Jag ger maten min vrede”. Med kuslig inlevelse hör jag personer berätta om sitt gissel, att äta ohejdat först och sedan kräkas och åter vräka i sig mer. Och alltid med djup ångest över det förbjudna. Rösterna: Man gör sig oberoende; Man ger sig själv något, man blir mätt, för en kort stund, nöjd; Jag betalar, skaffar det själv, ligger ingen till last; Lugn, avspänd, färdig med någonting – efter kräkningen; Jag måste klara mig ur detta själv, blir det med hjälp av någon är beroendet totalt. Och blir man sedan lämnad, är man strax tillbaka igen. Senare. Jag kan inte släppa tanken på detta med ”ätandet”. Dess motsats, anorexia är mer tydligt neurotiskt i alla fall. Men detta (nya) hetsätandet skaffar mig oroande funderingar på Krister. Jag har från början iakttagit hans förhållningssätt till mat och ätande. Jag har märkt att det är något konstigt som händer med honom då han har något ätbart framför sig. Han försvinner liksom bort från omvärlden, i trans, hans intresse är helt uppslukat av det han skall stoppa i munnen. Det har även hänt att han avbrutit ätandet för att gå på toaletten kommit tillbaka och lagt för sig än mer. Om min misstanke är befogad, så är det mycket, mycket synd om honom. Om det kan ha att göra med att han föddes för tidigt och levde den första tiden i kuvös. Så förskräckligt, så tragiskt.

Jag vaknar ur en dröm där: Pappa sitter vid ett bord. Han sysslar med något, öppnar en konservburk med en vass kniv. Han är fumlig och nervös, envetet går han för våldsamt och klumpigt tillväga. Jag står vid bordsändan och ser ner på honom och följer aktsamt med blicken vad han gör. Så händer det! Kniven slinter och skär djupt in i hans sammanflätade händer. Jag vänder bort blicken, vill inte se. Men ser likafullt för min inre blick, hur hans fingrar är avskurna. Jag förstår då jag står där att hur dumt och medvetet han än orsakar sig själv skada, så kan jag inte gå fri från att dela hans smärta. Insikten var omedelbar. Träffbarheten kan aldrig suddas bort med mindre än att jag förtränger den.

Augusti

Tre dagars jobb, så är tröttheten där. Missmodet och funderingarna över vad mitt liv ändar i kommer över mig igen. Det är med djup glädje jag tar del i de små barnens värld, men samtidigt är det smärtsamt. Smärtsamt därför att det väcker minnen hos mig och för att det är med inlevelse jag ser deras liv framför mig. Jag lider av att tiden alltid är för knapp tillsammans med barnen. Det är omöjligt att fördjupa kontakten någonsin. Naturen hinner inte upplevas, maten inner inte avnjutas, vilan blir aldrig en gemensam avkoppling. Ingenting hinner egentligen bli gemensamt. Tiden räcker bara till passning. Det är djupt otillfredsställande. Att ideligen känna sitt tillkortakommande sliter på själen. Jag känner inga gränser, jag är mig själv tillsammans med barnen. Och det gläder mig då jag så tydligt känner av gränser för mitt givande gentemot vuxna. Senare hemma. Det är lyckan, friden, ron som är svår att bära rakt och självklart. Olyckan, ångesten, ängslan är lättare att stå ut med, då det är sig självt nog. Det är som om skammen följer lyckan och ljuset som en skugga. Hela tiden lurar hotet: Du skall inte tro att du är något. Det är inget märkvärdigt med dig. Du är inget särskilt. Och att vara något är att vara i frid, att vara i sig själv. Varje dag är som nådedagar. Jag lägger till en dag i sänder, skjuter upp, framför mig det som måste komma. Ju mer mig själv jag blir desto svårare är det att möta dem, Mor och Far, för vilka jag aldrig tycks bli något annat. Jag värnar mitt hem. Jag renar det från all smuts som påminner mig om tvång och ofrihet, om grovhet och förhånande. De två veckor jag i smyg tillbringade här i fridens boning, när de trodde att jag var nerrest till Rögle Kloster, var de ljusaste, friaste dagar i mitt liv. Jag var full av energi och ljus lust. Jag var levande varje minut, utan att förundras, utan uppehåll. Så var nådetiden över. Telefonen ringde uppfodrande, borta var glädjen. Nu slåss trotset med uppgivenheten. Jag kan inte lyfta luren och slå numret till Mor och Far. Jag vill inte höra deras röster. Jag vill inte ta del av deras bekymmer eller glädjeämnen. Jag har så länge skrattat på rätta ställen, låtsas uppmärksam, tagit emot hån. Jag kan inte gå dem till mötes. Det är så hemskt. Det är de som förkastar och tar tillbaka, de som säger Ja eller Nej. Det är de som tar emot och stöter bort. Är jag glad och tillmötesgående, villig att gå upp i dem och deras liv, då är jag mottagen. Men är jag trött och ur humör och vänder de sig bort

Stilla morgon, staden sover endast svalorna hör av sig. Vid åtta hördes båtvisslan från stadskajen, någon av de stora Finlandsbåtarna aviserade avgång. Himlen är klart blå, solen slår igenom, lyser upp husfasaden i tegel. Stenarna i väggen har eget liv, en för en lösgör de sig från massan. Krister hörs inte av. Jag väntade att han skulle ringa och tjata, komma med förslag som skulle bli svåra att svara på. Därför fanns en irritation blandat med förväntan, så när han inte hörde av sig vändes det till besvikelse. Besvikelse över att förväntningarna inte infriades. Väntar man sig förföljelse och anklagelser och de inte kommer så blir man besviken, när man borde bli lättad. Nåväl han är tyst och nu finner jag mig i det. Mor och Far har heller inte hört av sig, utan nöjer sig med att vara oroliga över att det inget hörs från mig. Jag njuter av stilla hemmakvällar i vila. Jag skall jobba en vecka till på Hammarbygården, sedan skall det vara slut där. Sedan oktober -78 har jag varit där till och från, vant mig vid personalen och barnen, trivts så där lagom. Nu, när jag blivit varse hur det fungerar, vad och vem det är som styrt verksamheten, är min lust att vara där urholkad. Föreståndaren styr med järnhård silkeshand sina intentioner till slut. Hon är mer mån om anseendet än innehållet. Och hon ger sig aldrig in i analys eller diskussion om det inre arbetet. Hon är skicklig på att få arbetet att flyta, men stoppar också all form av förändring och utveckling. Jag vill ta steget bort därifrån nu.

Efter tolv timmars sömn befinner sig kropp och själ i takt med tiden. Oron, rastlösheten och otåligheten har lagt sig. Jag kan åter lyssna och se långsamt utan hets. I går avslutade jag min tjänst på Hammarbygårdens daghem. Det är länge sedan jag första gången satte min fot där.

Det är måndag. Ute regnar det och blåser. Sommaren är slut meddelas det på väderrapporten. Hösten närmar sig. Och för första gången är hösten en början på någonting och inte ett slut för mig. Tidigare höstar har pengarna varit slut och alla planer har enats i en enda, att snabbt få ett jobb för att kunna betala hyra och skulder. Nu är det inte så. Jag har jobbat över sommaren och tillförsäkrat mig pengar för att klara det nödvändigaste en bra bit in på hösten. Så nu är det stora frågan: Vad skall jag göra härnäst. Det är en ny situation för mig. Jag känner av alla de karakteristiska symtom som följer av detta. Osäkerhet blandat med rädsla, rädsla för att ta steget in i något nytt, osäkerhet över att lämna något säkert. Jag har det senaste året medvetet brutit upp från starka och djupa bindningar till det förflutna. Det har tagit stor kraft och gett än större kraft. Detta håller på att växa till i min person. Jag är mer och mer. Rummet för impulsiva handlingar och omedvetenhet har krympt till ett minimum. Stundom känns det tvingande, men för det mesta känns det inte alls, det bara är. Även om jag har svårt att exakt veta vad som är meningsfullt, så vet jag mer bestämt vad som är utan mening. Jag måste tro på mina förmågor. Jag måste våga ta initiativet till att söka tjänster där de kommer till användning. Jag ryggar tillbaka vid rena tanken. Det är som om det fanns en inbyggd piska i min ryggrad, som driver mig till att böja mig djupt och krypa fram. Men det originella är att denna piska är fjädrande, så när jag böjt mig ända ner ökas spänningen och den slår upp, tillbaka till utgångsläget.

Ser ut genom rutan, ett kallt, rent koppartak i kallgrön färg, över nocken står skyn i varmt blåaktigt rosaskimmer, likt pärlemo. Jag sitter här underlig till mods. Tänt ljus, Bachs mässa fyller rummet. Och jag? Banden till familjen, främst Mor och Far, tycks ha lossnat. Den intensiva frihetshänryckningen, upplevs nu som tomhet. När det inre motståndet sjunker undan och glädjen över det gått över framskymtar tomheten som klarast. Insikten om det fåfängligas dröm rör nästan allt. Vad blir kvar? Den rena nödvändiga ansträngningen förutan allt stannar.

Om det inte vore för dateringen i denna bok, skulle jag inte märka att dagar, veckor blir till månader, som blir till år. Att sommaren går över i höst och hösten i vinter. Inte ens dagsljuset har längre den starka betydelse som tidigare. Må hända att tiden inte känns flyende längre. Även om tiden aldrig räcker till det jag vill hinna göra, så brukas den nu i största utsträckning till det jag vill göra. Och det är gott så. När jag ser tillbaka förfäras jag över hur mycket tid och kraft som gått åt till sådant jag inte har valt att göra. Dagar, veckor, ja år har gått åt till sådant, jag från första stund vetat varit fel, dumt eller onödigt. Även om jag har vetat att det är fel så har jag inte vetat hur det skall undvikas. Nu då jag kan märka skillnaden växer min styrka och tilltro till mig själv, så att jag kan planera och bestämma vad jag vill göra.

Läkarna är ingenting annat än maskinister, de är satta att reparera de maskiner vi människor uppfattas som. Maskiner som skall hålla igång det maskineri som snurrar mer och mer av sig självt utan tankar och utan djupare mening. Människan blir mer och mer mekanisk. Och ingenting i ”vår värld” kan hindra henne från att gå en mekanisk död tillmötes.

Besök hos Mor och Far över helgen, gemytlig och avspänd samvaro. Så kan det också vara. Skönt! Annars dag läggs till dag, upptäckter och slutsatser växer fram, blir självklarheter. Varje liten, snuddande kontakt får stor betydelse, varje ord och handling ställs i ljuset. Vid kontakt med gamla vänner och bekanta skärps min syn. Det som tidigare var gängse mönster och vana, slapphet och osäkerhet fungerar inte nu på samma enkla vis. Jag ser och tyder manér och attityder direkt och blir missnöjd av att se hur mycket i umgänget som är just attityder, skenbarhet och ett sorts undflyende. Istället för att säga som det är eller som det känns; ett nej eller ett ja till något man vill eller hellre föredrar, så svarar man undvikande något helt ovidkommande; eller något som kan uppfattas tvetydigt; allra vanligast en undanflykt. Jag vet inte hur jag skall handla, om jag spontant, omedelbart kan visa att jag genomskådat manövern och gå bakom attityden, att ta ursäkten för vad den är och inte låtsas om att den är en täckning för undanflykt?

När jag står i köket och gör rent i skåpen och i tanken funderar på än det ena än det andra. Så utspelas en tänkt dialog mellan Åke och mig. Plötsligt säger då Åke något som jag aldrig tidigare tänkt mig som svar på min fråga. Jag låter honom säga: Krister vill inte veta av dig, har du inte förstått det. När jag uttalar de tänkta orden högt, som jag lagt i en annans mun, skakas jag av innebörden. Jag står medens frågande: Vad är det som säger att det inte är så. För en stund blir jag helt utan fattning. Sedan överraskas jag djupt av att jag inte tänkt den tanken tidigare, någonsin. Upptagen som jag varit av vad jag själv känner, inte känner, vill, inte vill har jag inte tänkt att han kan göra likadant. Jag darrar till invärtes, något djupt liggande berörs, men beröringen får ingen effekt, ger ingenting ifrån sig. Jag känner en svindlande beröring av att något verkligt visat sig. Min tanke hade skickats in i de djupaste lagren av en spontan impuls. Och jag varseblev hur öppen vägen ditin var. Jag kände något av genomskinlig renhet, hur kanalen in till mitt inre var slaggfri. Uppenbarelsen var så verklig att den smakade, hördes, sågs. Något av den verkliga betydelsen av frihet, befrielse, låg däri. Jag har svårt att beskriva vad jag varseblev. Men motsättningens paradox gick plötsligt ihop. En erfarenhet av att mottagare och givare var ett. Förutsättning och följd var ett. Rädslan; som kom av den spontana impulsens frihet, det suveräna modet att våga, blev tydlig just därför att den hängde helt utanför sammanhanget. Rädslan uppförde sig som en betingad reflex, något som kändes, men som var utan mening eller betydelse. Det fanns där som ett slag i luften. Jag minner mig nu, drömmen jag drömde för ett och ett halvt år sedan, där jag lyfts upp högt, högt bland molnen av en osynlig kraft. Det första jag då kände var rädsla, och sedan strax nog en total befrielse. Vilken salighet att få erfara detta med vakenhetens dimensioner.