1981-1983

April

Något förklarat sprider sig genom kroppen och tränger upp i medvetandet. Det är oformulerat men kännbart. En långsam medvetenhet tränger förbi tanken och fortplanatar sig i personligheten. Eftersom det är svårt att helt känna vad som kommer upp, uppstår mellanrum, ett sorts intet där tanke stannar och känsla uteblir. De tankar och föresatser som under längre tid varit styrande har mist sin drivkraft. Jag kan inte se följderna, de konsekvenser som nödvändigtvis måste följa av det som sker. Någonstans långt borta anar jag en handlingsplan naturligt, som kommer att styra in i framtiden. Men än så länge är det på födelsestadiet. Fortfarande är jag rädd att det förflutna hinner före. Jag är så totalt styrd av oegendrivna trådar, att jag ännu föredrar att hålla mig undan än att svara utifrån mig själv. Jag är ännu dubbel. En sida, den som bildats som försvar agerar automatiskt utåt; den andra sidan, den som bevarats som egenhet, är djupt ankrad men den har inte något språk att agera med. Den inre sidan lever, kvarlever på motstånd. När hindren, försvaren rivs, undan för undan och min egenhet blottas uppstår ett vakuum. Det inre, den andra sidan, måste nu långsamt växa upp till ytan, ses och förstås och klädas. Som något som länge hållits i mörker är detta ljusskyggt. Detta jag, mitt alldeles egna jag, anar ljuset men blundar fortfarande som skydd mot det starka, klara ljuset. Jag går som i väntans dagar, i väntan på min egen födelse, ordnar och ställer för att ta emot.

Jag försvinner tidvis in i ett sorts dvalatillstånd och har svårt att hålla kontakten med den yttre tillvaron. Jag har svårt att skärpa tanken, det är som att själva tanken somnar in. Möjligen att det har varit så tidigare med, men att jag inte har varit medveten om det. Är det må hända en vana jag alltid haft, ett sorts skydd eller en flykt? Nu då det är flera situationer jag måste ta ställning till, självständigt, är det mycket besvärande. Efter att jag har läst Arthur Janov och verkligen tagit till mig hans resonemang, har det mesta av mina uppfattningar kommit på kant. De insikter som tvingar sig fram inifrån nu, går inte att hejda, de pockar på med tvång att vrida det invanda.

Viktigast är att ständigt tvinga mig till nytänkande. En total omvändelse skall till. Hur rädd och smärtfylld jag än är, måste jag följa denna insikt och göra mig verklig och hel. Jag måste våga se hela verkligheten, inte gömma mig för det som måste upplevas. Jag kan sluta vara stark i bemärkelsen förnekare. Den glädje som här finns har med livet att göra. Den hör inte ihop; beror inte av någon särskild person, den bara finns som en känsla av något oerhört.

Solig dag, en veckas ledighet framför. I lätthet ligger jag och känner en ljus glädje över att finnas till. Ljuset, solens ljus gör allt så synligt. Det tar inte lång stund så griper oron mig. Olusten, den på avstånd hållna smärtan, dröjer sig kvar. Det som är idag har nått jämnhöjd med min vilja och känsla. Men det som var för länge sedan, dröjer vid grindhålet. Det finns inom mig, men jag vet inte hur jag idag skall nå dit. Vad jag förstår, är att det är livsviktigt att komma dit in och se och uppleva det som där döljer sig.

Hitkommen till Furubo igår eftermiddag, sitter jag i soldränkt rum. Vet inte vad jag skall göra, mer än njuta av det som här bjuds. Den inre ron låter dröja. Jag känner mig stressad av tanken, att jag borde göra så mycket utomhus, för att på något vis göra rätt för mig. Efter att ha legat mest hela dagen i en sorts glad förnöjsam lojhet, blir kvällen sysslandets höjdpunkt. Att sitta vid rumsbordet och rensa strömming, att ibland lyfta blicken ut över rosafärgade öar i ljus skymning, det är lycka. Sedan steka fisken hårt, snabbt och varva med lök, lägga in den i ättikslag, för att äta senare, är smått glädjerikt. Inom mig undran över mitt vara. Jag är träffbar av tvivlet: vad det är som gör att jag har så svårt att fördra människor, samtidigt som min längtan därefter är så svår. Jag skälver vid tanken; om det är av oförklarlig rädsla som jag drar mig ur gemenskapen. Den djupa svårmodiga ofördragsamheten gentemot människor som är annorlunda än jag, är underlig. Hur stor påverkan är från mor och far, vet jag inte. Men nog bör det ha haft effekt att alltid få höra från dem hur andra människor varit sådana att de inte kunnat accepteras. Det vore olyckligt, då det för med sig ensamhet och isolering.

Maj

Försov mig morse här på Furubo, missade skolbussen. Sov till långt fram på förmiddagen, kunde inte förmå mig till att reda ut konsekvenserna. Tanken på att jag måste, borde ringa till jobbet, när vi inte har någon telefon, att Åke inte kommer in hemma med sin tvätt, att jag lovat hör av mig till Mamma på förmiddan, gjorde mig förvirrad. Satte mig på trätrappan med kaffe och cigarrett och försökte finna reda i det hela. Jag fick ingen ro, utan stapplade knappt vaken bort till trädgårdsmästaren en bit bort och lånade telefon och ringde Mamma. Jobbet ringde jag inte, kan liksom inte förmå mig till det när det redan är lång in på dagen. Jag blir helt vilsen när något inträffar som jag inte har räknat med. Jag känner mig liten och skyldig, vet inte vad jag skall göra. Jag har svårt för att göra något som är fel, vill helst gömma mig under sängen och låtsas att jag inte finns. Oron och ängslan för Mamma trycker också på. Jag orkar liksom inte ta på mig ansvaret för henne, orkar inte vara stark och tapper inför Pappa och Mamma. Den oerhört komplicerade inbördes relationen de har till varandra är omöjligt att ta del i. Jag inser väl att Mamma behöver läkarhjälp, men då hon själv sätter sig emot det, kan eller vill jag inte insistera. Det är ett balansnummer på högsta nivå att vara till lags för dem. Två så omåttligt självständiga och egensinniga personer tillsammans, kräver mycket intuitiv känsla och ett stort mått av tålamod och intresse.

I slutet av maj, sommaren i full färd med att sprida väldoft och värme. Solhettan är maximal. Ljuset flödar in genom fönstren. Jag njuter obeskrivligt av dessa tysta ljusa kvällstimmar efter jobbet. Mitt i det njutningsfulla gör sig tanken påmind om att jag har så liten kontakt med människor på min fritid. Och för ett ögonblick svindlar rädslan: är jag inte väldigt ensam, egentligen? Jovisst, men jag lider inte av det, utan njuter tvärtom av att vara själv. Jag får för mig att jag ändå borde odla en vänkrets, om inte annat, så för framtida behov. Fast jag kan inte riktigt förstå varför behoven skulle bli annorlunda i framtiden. Jag har lätt att ta kontakt med människor jag möter och människor kommer jag väl att möta i framtiden också. Så varför oroas. Talet om att varje individ behöver någon eller några att sätta sin lit till, som finns när man behöver stöd och förståelse, även hjälp, berör inte mig nämnvärt. Min erfarenhet säger mig att det omöjligt går att förutse vem eller vilka personer det är som förmår ge av sig själva i en stund då man som bäst behöver det. Och inte är det så säkert den man anser som sin vän.

Att gå in i porten är ingenting, inte heller att ta hissen upp tre trappor. Det är först när jag står utanför min dörr och söker med handen i väskan efter nyckeln och låser upp dörren och ser in, som den fantastiska känslan av värme, av igenkännande strömmar mot mig.

En långsam ljuvlig promenad från bussen genom lummig grönska, förbi vatten och åkrar. Och så! Detta helt underbara paradisiska gömställe. Furubo! Flitig segling ute på fjärden. Tulpaner, pingstsliljor har stuckit upp sina färgrika blomhuvuden. Gräset har vuxit upp säkert en decimeter sedan sist jag var här. Björken har nyfräsch grönska medan eken rakt nedanför endast låter ana sin höga ankomst med små gulbruna spruckna knoppar. Ingen var här, huset är tomt fast det står en bil nere vid grinden. Gud så skönt!

Planer för hösten växer fram. Jag vill lära mig spanska. Vore inte det en bra idé att höra med Erwin Bischofberger om det är möjligt att lära språket hos några av Dominikansystrarna och samtidigt få inblick i Katolska Kyrkans lära och liv.

Trädgårdsarbetet är som ett gift, det är omöjligt att låta bli att peta än här än där. Det är skönt att syssla med sådant som inte behövs någon speciell tanke för, då svävar tanken fritt och ibland inte alls. Så fort som blicken förlorar sig över fjärden, stannar den av. Det är verkligen något tilldragande med vatten. Små, små krusningar på ytan kan binda blicken helt.

Söndag morgon. På trappan i solen, vattnet kluckar mot stenhällen. Fåglarna kvirrar högljutt. Öarna ligger ännu sovande i dis, ett svanpar segar sig över fjärden helt nära vattenytan. Deras vingslag hörs taktfast. Vitsippmattor täcker skogbacken. Gullvivorna nickar tungt. En dunkande motorbåt tuffar sakta mot de fria vattnen. Tanken på Krister tränger fram. Och nu då allt är förbi vågar jag släppa fram det motbjudande. Första gången vi sågs var på Katolska Eugenia, där jesuitpater Erwin Bischofberger höll föreläsningar. Jag minns att han frågade vad jag arbetade med när vi satt på rasten och fikade. Andra gången vi träffades var hemma hos mig. Jag hade fixat middag och han hade köpt med sig vin. Jag kände en irriterad olust över att träffa honom, han hade insisterat. Men min vana trogen så avtog olusten med glädjen över att samtala med en människa som tycktes lyssna. När han senare frampå natten frågade om han fick ligga med mig, trädde en heroisk offervilja in. Det fanns ingen genväg, ingen reservutgång, jag var tvungen att forcera huvudutgången. Det var emot min egentliga vilja, den som fortfarande var slumrande och vad värre var emot min känsla och lust. Jag svarade honom: Ja, det får du. Jag bävade vid tanken på att ha denna bjässe till man i min säng. Jag var rädd, skrämd, men bestämde mig för att klara av det. Vilken fruktansvärd upplevelse, hur slagen var jag inte på förhand. Hur svårt var jag inte bunden vid Mannens vilja, hans absoluta övertag över min. När vi låg där kropp intill kropp och jag kände hans osäkerhet och nervositet fick jag ett övertag. Med suggestiv behärskning och disciplinerad vilja lyckades jag överföra mitt spelade lugn till honom. Vi låg där tryckta intill varandra och han stönade av vällust. Den anspänning och ansträngning jag då var behärskad av imponerade så starkt på mig själv att jag inte kunde ana annat än att det var äkta känslor som behärskade mig. Jag var ännu spänd av skräck för att få in denna stora penis i mitt sköte. Jag stirrade öppet skräckfyllt på denna lem, som växte sig större och större in för mina ögon och tänkte: Han kommer att spränga mig sönder och samman. Jag försökte slingra mig för att undkomma honom. Hur det gick till så trängde han sig in. Det gjorde mycket ont, mina ögon fylldes med tårar. Jag ville inte, var inte beredd på detta, men han märkte inte det. Och det kan jag inte förlåta honom. Men då, just då tänkte jag den dåraktiga tanken: Jag skall älska dig med smärta, Jag skall lida under din kärlek. Var kommer sådana hemska tankar ifrån? Sådant jag har känt motvilja mot har jag tvingat mig att försöka älska. Sådant jag tyckt illa om förtränger jag, låter som bli att uppfatta det. Allt för att stå ut och älska det jag i grund och botten föraktar och äcklas av. Varför, i himmelens namn, gör jag detta? I alla fall är jag lycklig att ha kommit ”lögnen” så långt på spåren att jag nu, även med dåligt samvete, avsäger mig den.

Jag har nu bevis på att rädsla grundar sig på obeslutsamhet och vankelmodig osäkerhet. När väl osäkerheten malts och tröskats och en säker mening har lagts i ljuset, så förvandlas rädslan till klar vilja. Och då försvinner också ilskan och behovet att söka förståelse.

När har vi flickor, senare vi kvinnor, i allmänhet och jag i synnerhet, fått lära oss hur och när vi skall säga ifrån till män? Vi är uppfostrade med dubbelt hjärta och hjärna. Vi får tidigt lära oss att vi skall hålla på oss, inte låta oss utnyttjas, samtidigt som alla undantag gäller. Vi skall förstå att män inte är att lita på, men vi tvingas likafullt att se fadern som den rättvise ledaren, han med vars ord och omdöme vi skall lita helt på utan tvivel. Vi skall misstänka mannen, samtidigt som vi skall lyda honom i allt. Och ändå, eller just därför kan vi aldrig förvänta oss att bli trodda på. Förlitan är alltid ensidig. Hon skall lita på honom, men samtidigt genomskåda, överse, låtsas om ingenting, men inte förhäva sig för det. Medan han aldrig kan lita på henne, då han vet att hon är uppfostrad med dubbelt, motsägelsefullt hjärta. Han vet att hon är lärd att säga det han förväntar sig att hon skall säga. Han vet att hon är lärd att inte säga vad hon egentligen menar. Och därmed är all kommunikation på förståelsens grund omöjliggjord.

”Varje människas själ är ett universum” skrev Aksel Sandemose.

Det verkar vara uteslutet att en person som är självständig och oberoende får del av en naturlig gemenskap. Då undrar jag finns det naturlig gemenskap? Jag tror inte att det är möjligt att någonsin komma till genuin, verklig gemensam tillvaro här, i detta land Sverige. Den tiden är förbi, för denna gång, då människa behöver människa på existentiella grunder. Djupast behöver vi varandra för överlevnad, men nu överskuggas det av konstlade behov, som förvirrar de egentliga banden.

Juni

Krister har ringt till jobbet och undrat om vi kan träffas ikväll. Ja, svarar jag, vet inte varför, inte heller bestämt därför.

Jag så kom då Krister igår och vi snackade och skvallrade om oss själva och andra. Det var kul och avspänt. Lite vin här hemma, sedan till Josefs och grekisk sallad. Vi pratade om angelägna ting också. Frampå nattsidan var jag lite i hatten och han var så avspänd och charmig som bara han kan vara och lust tändes i mig. Jag tittade på honom och tänkte att det skulle vara mysigt om han stannade kvar och vi sov tillsammans. Tanken och lusten var så fri från allt som hade varit och skulle bli, av problem och bekymmersamma följder, att jag häpnade. Det är så, precis så det fungerar. Kroppen söker sitt, utanför erfarenheter och intellektets verkstad. Hur lätt är inte det! Av ren tillfällighet, ställdes stundens ingivelse tillbaka. Jag sa något som direkt talade till det rollspel som utvecklats mellan oss, som anspelar på inbjudan och svar till erotisk samvaro. Krister svarade på min lockelse och sökte omfamna mig. Det hela gick så fort och liksom på sidan om min reflektion som pågick parallellt med det omedelbara kroppsspråket. När jag varseblev hans kropp nära mig, varseblev jag också min egen kropp. Och då var förtrollningen bruten. Medens var skillnaden mellan dröm och längtan och verklighet uppenbar. Jag svarade inte, min kropp svarade inte på hans närmande och omfamningen upplöstes utan konstigheter och vi båda kunde behålla vår värdighet, Vi snackade vidare lite förstrött, snart märkte vi bägge hur tröttheten överföll oss. Krister bröt upp och for hem till sig. Snart låg jag trött vimsig i min säng med en tacksägelse på läpparna.

En underlig dag i tystnad. Jag vaknade tidigt, men var helt uttröttad, drack en kopp thé, somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan halv tre. Något hade varit! Jag var helt nedslagen. Svullen runt ögonen, huvudet tungt och tanken grumlig. Jag släpade mig ur sängen och försökte komma till sans. Sakta kom jag att minnas något jag drömt: Jag rodde en båt, var på väg mot något: Huset. Plötsligt befann jag mig och två män i vattnet. De båda höll på att drunkna. Jag insåg att jag måste hjälpa dem om de skulle räddas. Men så förstod jag att dessa två var ute efter att hinna före mig till Huset. Jag kämpade med att rädda dessa båda från att dras ner i djupet. När jag hade lyckats med det insåg jag att inget hade ändrat deras ursprungliga mål. De skulle hinna före mig som var jag var totalt uttröttad. Jag var djupt förtvivlad över att inse, att jag ingen möjlighet hade att tävla med dem. Att inte detta; att de blivit räddade till livet genom min insats, ändrat deras föresats att ta Huset ifrån mig, att jag inget val hade haft, att rädda dem var en osviklig skyldighet. Tillsammans gav dessa två insikter mig en livets uppenbarelse. Så stark, så klar var denna insikt att all kraft lämnade mig. Nästa stund befann jag mig i ett förfallet, gammalt litet hus. Först kändes det erbarmligt att vara där. Jag tänkte att det finns ju inget vatten här, men så tänkte jag att det kan jag hämta i huset jag blivit tvingad att lämna. Det huset, som varit mitt, låg på en annan ö. Då måste jag förstås ha en båt, som jag också blivit av med. Som jag funderade över detta, såg jag denna bristfälliga kåk med andra ögon. En värme tycktes blossa upp och det blev medens trivsamt. Jag såg bort mot det dunkla hörnet och såg en man ligga där med huvudet lyftet. Hans ögon strålade av en värme jag aldrig skådat tidigare. All min oro och förtvivlan försvann. Jag gick bort till honom och kröp ner tätt intill. Hans värme spred sig genast genom mig. Inga ord växlades. Detta var vad jag sökt och vetat skulle finnas. Jag hade äntligen kommit fram efter min långa irrfärd.

Fast jag borde så mycket, köpa det som fattas, plocka ihop sådant jag skall köra ut till Furubo i morgon, ringa Mamma osv, så ligger jag kvar och njuter av nyinköpta flanellakans mjukhet och lyssnar på Liszts lätta pianospel. Jag är så glad att jag äntligen kan se Krister som den han är utan att det känns svårt. Min månadslånga ledighet har påbörjats, som en fortsättning på det som varit och skall bli. Det är inte en räcka av dagar med speciellt innehåll, det är dag för dag en del av mitt liv.

Har just lyssnat på en norsk uppsättning av Hedda Gabler på radion. Innebörden av den har lagt grund för den sorgesamma farhåga jag sedan igår natt lider av. Nattens sömn och vaka bär tecken om drömmar där jag får uppleva det dubbla svekets oundvikliga realitet.

Obeslutsamhet, tvekar, väntar, vet inte vad jag skall göra. Avslagen ligger jag kvar i sängen, fast jag borde göra någonting. Fast varför det egentligen? Att jag bör höra av mig till Mor och Far skaver. Omställningen från tidsbrist till övermåttan märks. Nu skjuter jag upp det jag annars skulle skynda mig att göra. Jag saknar gemenskapen på jobbet. Det blir ett hål, svårt att se men känns. Jag väntar på att meningen, den självklara, skall bli. Det känns inte bra att frenetiskt syssla, för att fylla tiden. Jag har så länge varit upptagen med att lösa problemen med Furubo, att nu när det är över, hänger jag i luften. Min ledighet har kommit på sidan om. Den finns här, nu, oförberedd på alla vis. Tanken var från början att vara ute på Furubo. Det blev trots allt inte så. Den lusten har försvunnit av allt bråk. Och något annat att göra istället har jag bara snuddat vid. Så är det nu! Min vana att helt gå in för något, medför att det uppstår sådana här hål. Jag har under ett halvårs tid ständigt varit på frammarsch, gjort upp den ena oklarheten efter den andra och lämnat dem bakom mig. Det har gett en styrka och naturlig glädje, som jag aldrig tidigare upplevt. Nu känns det på ett oklart vis som det halverats. Naturligtvis är det så, två steg fram, ett steg bak. Det är all utvecklings nödvändiga balans.

Sjuk med feber ligger jag till sängs. Förklaringen till orkeslösheten som gjort varje glad tanke till omöjlig. Jag ringde Åke i förmiddags, han skulle titta upp efter klockan sex, när han vinkat av Willmar och Lena. Klockan sju ringde han och sa att han ville gå och lyssna på dotter Malena när hon spelade först och komma lite senare till mig. Undras om han begriper hur långa timmarna är när man väntar. Så kom han inte alls. Så slarvigt, så enastående slarvigt! Hur mycket och ofta har inte detta varit beteendet oss emellan, att säga ja i dum vänlighet och sedan finna att det inte går att infria. Jag skäms vid tanken på samma sätt. Feghet och slarv ligger bakom, en sorts försök att vara vänlig åt alla håll. Nu då jag inser vikten av att vara en trovärdig person, lider jag omåttligt av att se hur människor slarvar bort det väsentliga i sina liv. Då jag själv så djupt vet hur denna jargong fungerar och påverkar ens egen balans, gör det värre ont. Åke bygger konstant på sin skuld, som kostar mer och större ansträngning att förtränga. Jag får vidare insikt i hur skuldkomplexet omringar och inringar oss människor, hur livsviktigt det är att ta på sig och erkänna den skuld som förtränger och förtär vår frihet som värdiga människor. Att ständigt och jämt trassla in sig i ouppgjorda misstag och missförstånd gör själen skämd. Den frihet som tros frambringas ur detta, är en falsk frihet. Frihet är inte att med protesten som medel göra det man vill. Frihet är att med fritt hjärta göra vad man måste.

Idéer och försatser dyker upp under opåverkad stillhet med mig själv. Jag borde sluta upp med att betrakta mig som ensam, då jag verkligen inte känner mig ensam. Jag blir än mer på det klara med att mitt intresse för och behov av Furubo håller på att upplösas. Det blir ett sista år jag håller till därute. Jag skall ägna sommaren och hösten åt att sköta det jag planterat. Och ta till vara på det värderika som naturen skänker åt kropp och själ. Men någon djupare delaktighet i själva Furubos framtid kommer jag inte att ta. Kan jag nå fram till frid och ro under den tid jag kommer att vistas där, är jag fullkomligt nöjd med min del. För övrigt kommer jag att göra allvar av mina planer på att lära mig spanska och att söka möjlighet att konvertera till Katolska kyrkan. Det är vad som ligger mig varmast om hjärtat. Och om jag hunnit så långt i min kunskap i det spanska språket, att jag kan göra mig förstådd, så vore det en fantastisk upplevelse att resa till Spanien nästa sommar. Tänk att för en gång skull göra en resa som är väl förberedd och har mening. Jag finner det intressant att se och uppleva norra Spanien.

På tredje dagen mulet, tät dimma svävar över fjärden med regnet hängande. Tredje dagens menstruation, lite smärtar det än, men blodflödet var denna gång lindrigare. Skönt! Igår var allt dröjsamt. Jag var utan geist, blev dröjande vid varje tanke, att utföra det som rann till var uteslutet. Att elströmmen bröts av någon oviss anledning bidrog till att göromålen fick vara. Börge fixade med lätt handgrepp det hela när jag äntligen kom iväg bort till honom. Det är verkligen som att ständigt, pö om pö, födas ur tusenårig sömn. Detalj, till detalj, del efter del sammanfogas till en helhetsbild som är, blir, så mäktigt gripande att det är nära omöjligt att omfatta den. Stundom lyfter synen horisontens dimmiga draperier och för ett ögonblick skådar jag in i evigheten med sådan intensitet att jag mister andan. I dessa överjordiska stunder grips jag av en genomskärande, total kärleksupptagenhet, som bryter sönder allt motstånd. Jag är! Detta tillstånd förmår icke jag framkalla, det kommer till mig, som en total förening av mottaglighet och given gåva.

Efter nära nog hysteriskt ha grävt och rensat i trädgården idag är jag nu trött i hela kroppen och tanken står stilla. Jag blir på ett märkligt sätt bortkopplad från de vanliga tankarna då jag arbetar med hårt kroppsgöromål. Tiden rinner omärkligt iväg och jag vet knappt var jag befinner mig, tittar inte ens upp över jordmassan, utan ägnar mig helhjärtat åt att kontrollera jordens beskaffenhet. När jag så med värkande rygg och dunkande huvud retar på mig och blicken svänger sig ut över fjärden, så tar synen andan ur mig. Overkligt vacker lever landskapet bortom min horisont. Det är med våld jag får intala mig att höra upp med arbetet och laga mig något att äta, för någon hunger känner jag inte av. Men när jag väl ställt ifrån mig redskapen och satt mig ner. Är jag så trött att omgivningen snurrar för min syn. Frågan är om jag inte skulle jobba mig fördärvad om jag ständigt hade tillgång till trädgård och odlingsbar mark. Nu när klockan är sen och natthimlen är mörk kommer jag på mig med att längta till stan och vad där finns att ta itu med.

Huset är tyst. I köket sprakar elden i vedspisen. Dörren ut till den fuktdrypande grönskan är öppen. Diset är tätt, luften och vindens absoluta stillastående gör att något av mystik vilar över det hela. En tystnad så kompakt att flugans surr blir som ett jordskred av ljud. Grönskan är förtätad utan de ljusare nyanser som solens strålar annars spelar med. I gårkväll när jag satt och studerade Bertrand Russells Västerlandets filosofi kom en rastlöshet över mig, som jag var högst medveten om. Mina tankar leddes in på förhållandet mellan kvinna och man. Det var en bestämd känsla av erotisk lust till en man, vilken som helst, som trängde undan allt annat. Jag fantiserade om den fria möjligheten att ha tillgång till en sängkamrat, som inga krav eller anspråk ställde, annat än att vara till lags för mina lustar. Att själv utan kval eller skuld låta mig upptas av intellektuellt studium eller annat som stimulerade mig, i lugn och ro, utan att bli avbruten och sedan när lusten föll på tas emot av en tillgänglig kelen man. Bara tanken, den fantastiska, tycks skamlig. Inte kan man väl ha sådana önskningar, att bruka en annan människa för sina begär och för övrigt ägna sig åt det som intresserar en. Eller..? Är det ändå inte så många män har det ordnat för sig? Det var med en förunderlig känsla jag erfor denna tanke. Senare sen kväll. Hemma!!! Nyinköpt tyg, lagt på stora bordet. Två handstöpta stearinljus i stakarna. Mariabilden upplyst av ljusen i ett annars stilla rum. Och så sitta och gripas av salig förundran över hur rikt livet är.