1981, januari
Ett nytt år. I går morse vakande vi, jag och Anki, här ute på Furubo. När vi såg ut, såg vi ett alldeles vitt landskap. Under morgonen hade mängder av snö fallit. Ingen sol, landskapet låg i vitt och grått, inga andra färger syntes. Dagen före hade jag krattat löv, marken var grön och allt liknade vår. Öarna syns tydligt och vattnet har vidd. Sena nätter, vi pratar om viktiga ting, och sover till fram på förmiddan.
I bitande kyla gick vi, Anki och jag, de fem kilometrarna till bussen. I mörker, endast svagt lysande snö. Fem dagars intensiv samvaro gav mycket men tröttar. Intensiteten i nära, oupphörlig samvaro gör att jag tappar närvaron i stunden. Jag vet knappast av tiden, den flyter i strid ström. Inte ens ett klart medvetande om var jag befinner mig.
Telefonen ringer, ihärdigt. Jag tvekar länge, men signalerna tycks inte sluta. Tusen gissningar, en tanke stannar på Pappa, tänk om det hänt något med Pappa. Jag svarar och en grumlig röst säger att det är Moje. Lotta Palmgrens pappa. Han bekänner sin kärlek till mig och friar!!! Vad säga eller tänka om det?
Besök hos Mor och Far. Mor på sitt allra bästa humör, men Far blek, svag, en skugga av sitt forna jag. Åke ringde och vi bestämde att han skulle komma imorgon och hämta sina pinaler. Det är inte utan att jag bävar en aning inför ett möte med honom. Men, men det måste klaras av under värdiga former.
Förbanne mig om det inte är nog mödosamt att ta sig fram i detta livet med hedern i behåll, utan att tvivel och vankelmod angående familjens karlar behöver dra ner livsmodet. Jag blir så less av att tänka på hur mycket ledsamheter som skulle kunna undvikas om det hade funnits lite mer ruter och ärlig vilja hos Åke och även hos Pappa. Bengt försöker ju på sitt vis hålla ångan uppe i alla fall: Men olycksfågeln Åke tycks ha givit sig den på att hans liv skall kantas av onödiga besvärligheter. Han skulle ju komma upp ikväll och hämta sina tillhörigheter. Men inget sagt ord är heligt för honom. Långt över avtalad tid ringde han från någon servering och harklande lät han ändra sig till imorgon. Jag känner mig kall invärtes. Det är så jävla enkelt att fly undan i självömkan, som sprids ut över anhöriga som gödsel på skuldkänslor. Han tycker synd om sig själv och låter andra få vara med och dela. Telefonen ringer, klockan är tio på kvällen, men jag ger fan i att svara.
Inte ens ikväll dök Åke upp. Vad jag är utled på att vänta, förbereda och anspänna mig för sådant som bara utmynnar i tystnad.
Promenad på Djurgården med Anki. Besök på Waldermarsudde. Största behållningen av Eugènes galleri var ”Strömkarlen” eller Näcken av Ernst Josefsson. Den målningen överträffade i original vykortkopian. För övrigt var det inte mycket av konsten som intresserade mig. Vad som var allra vackrast och storslagnast var hörnrummet i hans privata boning. En alldeles sagolik utsikt upp över Söders höjder och ut mot Skeppsbron och Strömmen. Man kan tänka sig att det måste ha varit ofrånkomligt att inte gripas av skapandelust av att varje dag översköljas av denna vy. Sedan fortsatte vi till Blå Porten, kulturetablissemangets stamlokus. Jodå, Björn Nilsson med släptåg, hans privata psykolog och Sissel hälsar och vinkar. Och anmärkningsvärt är att jag tillsammans med dem tar fram mina sämsta attityder. Jag uppträder arrogant och övermodigt, sidor som jag inte alls vill vädra. Men deras skyggt insmickrande och öppet uppmuntrande sätt lockar fram dessa egenskaper hos mig. Det är vissa personer som verkar så på mig. De bygger upp scenen, utdelar rollerna efter fastslagna regler och sedan spelas spelet helt av sig självt. Replikerna faller liksom ur munnen på de medverkande. Inte förrän spelet är över känns en fadd smak av förställning. Jag blir förbannad varje gång jag låtit mig falla i denna förrädiska grop. Vissa människor har en förförisk inverkan på mig. Speciellt sådana som är så vana att spela rollen av sig själva, att de inte förväntar sig eller förmår locka fram annat än rollspel hos andra.
Krister ringde, två veckor sedan sist. Han pratar på om sig och sitt, som skolbarnen gör när de skall berätta för mamma vad de gjort i skolan under dagen. Och meningen med det hela är att få beröm för vad de uträttat och goda råd för den närmaste framtiden. Helt i sin ordning då det gäller barn, men gruvligt tröttsamt då det gäller vuxna personer. Ja, han har börjat hos Elisabeth igen, psykiatern. Virrigt och osammanhängande redogör han för vad som har sagts där. När han försöker berätta och samtidigt anstränger sig att förtiga det som han ändå låter komma fram, då är det jobbigt. Så snart han börjar med att säga något som rör besöken hos henne, mår jag fysiskt illa. Vad kommer det sig? Beror det på hans sätt att berätta eller på att jag har en intuitiv motvilja mot henne eller reagerar jag negativt på att de två sitter och diskuterar mig?
Det är fult att misstänka människor, men det är dumt att inte se det misstänkta. Det är nu sex veckor sedan vi sågs, Krister och jag. Fyra gånger har vi talats vid i telefon under denna tid.
Besök hos Mor och Far. Åke var också där med sin son Finn. Pappa har funnit något nytt att stöta ut mig för. Nu handlar pikarna om att jag läser hos katolikerna och umgås med östermalmsjävlar. Nu när han inte längre har anledning att bråka om att jag är gift med en turk. Knuffar och avstånd är medel han använder för att demonstrera sitt ogillande. Jag är så obeskrivligt utled på Pappas lömska attityd och förvända mindervärdeskomplex. Han söker upp anledningar att manifestera sin missbelåtenhet och med åldern tilltagande maktfullkomlighet. Han vill ha totalt inflytande över mig, men bryr sig aldrig om att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Han vill ha sina förutfattade meningar i behåll.
Sakta börjar den totala insikten om Kristers och mitt uppbrott från varandra gå upp för mig. Det är svårt att tänka på att allt som varit och som inte varit är förbi. Tanken slår mig att jag faktiskt kan ta tillfället i akt och åka hem till honom och byta ut våra saker då jag ändå har tid. Genast börjar kroppen dunka av nervositet, men det är nog rätt tid för det. Sagt och gjort. Jag for upp till Krister. Ringklockan var urkopplad, som den brukar vara då han är ute, men underlåset var inte låst. Jag lyssnade vid dörren, det var tyst. Jag låste upp med den nyckeln jag har till honom och gick in. Till min förvåning var där städat och undanplockat överallt. Jag tittade in i sovrummet och såg att någon låg under täcket i Kristers säng. Extrasängen var uppfälld. Jag fortsatte leta efter min symaskin som jag tänkt hämta, något förvirrat, fann den inte. Jag knackade på dörren till sovrummet och ur täcket tittade ett ansikte upp. Jag känner inte igen henne. Men jag la noga märke till hennes nakna axel som syntes när täcket gled av. Jag sa att jag ville väcka henne så att hon inte skulle bli rädd av att det klampade omkring en människa i lägenheten, och att jag letade efter min symaskin, samtidigt som jag sa det såg jag den. Hon sa att hon förstod vem jag var och jag sa: Jag är Ingrid. Då sa hon att hon hade blivit så trött efter en föreläsning att hon gått HEM och lagt sig. Hon frågade om hon skulle hälsa något, lämna något meddelande. Jag svarade NEJ och hon sa då nähä. Så gick jag, kånkandes på den tunga symaskinen, ner till Stureplan. Jag fattade först ingenting, begrep inte varför jag inte kände något, eller reagerade. Först då jag kom till busshållplatsen kände jag en darrning, en bitter trötthet, något av uppgivenhet och misströstan. Allt på en gång. Väl hemma tilltog krampen och jag försökte gråta, men det ville sig inte. Vad än anledningen är till att det finns en kvinna i Kristers säng, så har jag ingen rätt att bry mig om det. Jag har sagt till honom att vi, var och en, lever våra liv som vi önskar och vill. Och då, måste jag också stå för det. Kanske att jag måste ställas inför verkligheten med chock och våld för att verkligen tro på vad jag understundom inser och förstår. Jag vet ju hur Krister är. Jag vet hans levnadssätt. Det strider mot mitt sätt att vara och leva, men det är likafullt så han lever och är. Jag får därför inte fortsätta med att det ändå, kanske, inte är såsom det faktiskt är. Jag känner mig ändå kluven i min uppfattning om Krister. Det finns något jag uppskattar i hans sätt att vara. Hans fria och oskyldiga sätt att umgås med kvinnor. Att han utan reservation upplåter sitt hem och sin säng även till kvinnor. Att jag reagerar så våldsamt mot det, för det gör jag, beror på att jag genom påverkan hemifrån, av Pappa, inte tillåter mig själv att ha samma fria och oskyldiga sätt gentemot män. Jag får alltså träna mig i att umgås med män fritt och spontant, utan tanke på sexuellt samliv och sådant som hör fasta relationer till. Jag måste låta bli att låsa fast mig vid endast en form av kontakt med män. Förtvivlan väller upp, vet inte vad jag skall ta mig till. Sviker jag också andra utan att förstå? Lurar jag också till mig förtroende som jag skoningslöst bryter? Vad är det som är fel när det går så här?
Håglös och domnad gick jag till sängs igår kväll. Rädd för marorna och med vetskap om att jag måste upp klockan halv sex på morgonen kröp jag ner under täcket. Vid stunder som dessa är sängen; lakanen och kudden fienden, de är kalla, hårda och främmande. Vanligtvis njuter jag hejdlöst av täckets mjuka omslutande värme, men nu var det som att krypa ner bland veckotidningar, det skaver och glipar. Någon värme går inte att få. Värken i själen smyger sig på, som tandvärk när bedövningen börjar släppa. Först känns det ingenting, är bedövat, sedan letar tanken efter smärtan, huvudet fylls med minnesfragment; ord, bilder smälter ihop till en sårig sörja, så stegras smärtan och värken blir påtaglig. Magen knyter sig, bröstkorgen trycks ihop, käkarna blir stela, som fanns där inga leder eller muskler, bara ben. Till slut är hela kroppen sammandragen till en stel, orörlig benmassa. Det finns inte en chans att slappna av, sjunka ner i madrassen. Kroppen ligger liksom ovanför, den når inte kontakt med vare sig underlaget eller det som omsluter den. Den är helt separerad, stänger ute och innesluter med samma likgiltighet. Fullständig kontaktlöshet. Tanken hakar fast vid en enda bild, den som pinar mest. Ingenting kan slita den bort från den enda bilden. Utan att märka det somnar jag mitt i fullaste smärta, bort från den eller av den. Så vaknar jag med ett ryck, far upp ur sängen, kastar en blick på klockan. Tror knappt mina ögon, en kvart till ett. Jag har sovit högst en halv timme. Snubblar tillbaks i sängen och försöker att undslippa tankarna och åter gripas av krampen. Värken sitter kvar, men jag somnar strax igen. Vaknar av väckarklockan, halvt i sömnen trycker jag ner knappen, vet att den ringer igen om fem minuter. Glömsk av tanken, minnet, sjunker jag ner i värmen igen. Klockan ringer och jag upprepar proceduren ett par gånger till. Men!!! Så med ens hugger hela smärtan och förtvivlan in och det känns som om ett snitt skärs upp i hjärttrakten. Det hela förnims med sådan kraft att jag skriker till och kastar mig ur sängen och flyr ut i köket. Bort, ut till lindringen och distraktionen är min enda tanke. I metodisk fart gör jag mig klar och står snart vid busshållplatsen i snålblåsten och huttrar, alldeles för tidigt. Men nu är jag upptagen mad att frysa och skaka sömnen ur ögonen. Lindring, jag välkomnar vad som helst som ger mig en stunds vila från värken jag känner i mitt hjärta. För tidigt kommer jag till jobbet, ett mörkt och tyst hus. Det är skönt att ingen är där samtidigt som jag. Jag virrar omkring, på flykt undan tanken tänder jag och öppnar rum för rum, dörr för dörr och förbereder frukost till de tidigaste barnen. Varken kropp eller själ har kommit igång ännu. Jag lägger mig ner på golvet, tar emot smekande öm musik från radion. Sakta, sakta värms jag av tonerna. Guds nåd sänker sig över min sargade kropp, lyfter mig ur de mörka djupen och håller mig svävande i ljuset. Alla tankarna på mig, på Krister, rinner bort. Och jag upptas i en glädje som är över allt. Jag genomträngs av tacksamhet, blir skamsen: Vad har jag att klaga över. Dagen flyter på med besök ihop med de två minsta barnen till Biologiska muséet. Jag kunde tränga undan tankarna på mig själv och ägna min uppmärksamhet åt barnen. Det var bara några korta stick, som trängde undan verkligheten och drog mig ner i det svarta.
Arbetsdag igår. Det var som att vara närvarande trots kraftig baksmälla. Överdriven glättighet, rastlöst görande, som om jag fungerade på artificiell energi. Vid ettiden kom Sofia och sa att det var en man som sökte mig på telefon. Panik! En enda tanke snurrade runt: jag vill inte, jag vill inte, låt mig vara. Han lät hälsa att han väldigt, väldigt gärna vill att jag ringer upp då jag fick tid. När rädslan hade lagt sig, smög något av glädje fram, att han ändå hört av sig. Men jag kunde inte ringa honom. Tiden förflöt och rädslan stegrade sig. Vad hade han att säga? Vad var det som nu skulle komma? Nej, jag ville inte höra mer, ville inte ta emot mer av smärta. Han skulle berätta att han hade träffat ännu en fin människa, att han inte vet något, att han uppskattade mig och vad jag gjort och att han var ledsen osv. osv. i all oändlighet. Jag blev rädd för honom och för vad han ville. Förstod mig inte på honom. Jag kan inte ta emot honom, han är mig för annorlunda, jag blir bara slagen och trampad av hans försök att visa omsorg och vänlighet. Jag kan inte ta hans sätt att vara, förstår mig inte på hans sofistikerade känsla. Jag kan bara, förstår bara tjurskallighet, utbrott och anklagelser; så att säga omvänd kärleksförklaring. Jag är uppväxt med att tolka kärlek utifrån helt andra yttringar. Jag har lärt mig att utestängdhet, hatfyllda okvädinsord, förbud och yttre tvång är bevis på kärlek, något annat kan jag inte förstå. Och är oemottaglig för kärlek visad på annat sätt. Kristers vänlighet, osäkerhet och sökande gör mig helt förvirrad, ja sjuk. Kärlek visad genom svartsjukeutspel och hat, samma attityd som Pappa har, förstår jag. Jag skulle, hemska tanke, bättre förstå mig på misshandel än vad jag förstår mig på Kristers sätt. Att han försöker, genom att förstå, genom att vilja växa och att han söker förstå genom att söka andras hjälp, upplever jag som svek, fjanteri och tecken på svaghet. Så förvänd är jag. Hur skadad är inte min uppfattning om kärlek. Ja, så ringde han igen på eftermiddagen och jag tog mod till mig och svarade. Orkade inte skjuta upp det längre. Skakad och naken i själen, höll jag luren i hand och lär mig ställas inför honom. Låt det komma! Jag är redan så blödande och skuren att smärtan inte kan bli så mycket värre. Han var osäker, trevande, sökande. Jag var tyst, tyckte till och med att hjärtat upphörde, väntande, att slå. Han hade med kraft börjat förstå hur hans sätt måste ha sårat mig. Och hur mycket jag visat att jag älskat honom, men att han varit för upptagen av sin egen person för att se och förstå det. Var det så? Han sa att han blivit en mer hel människa. Att han äskade mig, ville leva med mig och att han behövde mig, även att han inte ville att hans behov skulle få vara avgörande för den kärlek han kände. Jag var tyst, lyssnade andlöst. Han blev under tiden säkrare på rösten. Jag kände både en smal glädje och lättnad, delad med trötthet och resignation. Jag hade inte väntat mig att han skulle tala så. När han hade talat med Lars-Åke, som sagt att jag var en trasig människa, hade han förstått att han faktiskt varit blind för mina behov, inte sett att jag haft svårigheter. Så berättade han att han kommit Britt så nära (här stegrar sig min motvilja och känslorna kommer i dallring) under den tid hon bott hos honom. De hade blivit nära vänner och han hade öppnat sig och visat sig för henne. Och hon hade sagt…(vad hon hade sagt vet jag inte för då slog känslosamheten över och slog av hörseln, för mig). Han blev något osäker igen och trevande. Ja, du vet väl vem Britt är? Nä, svarade jag. Jamen när du var här och lämnade mina saker, låg hon och sov middag. Hon sa att hon presenterat sig. En häftig känsla stiger upp i mig. Jag kan inte acceptera detta, att han oreserverat delar sin säng med andra kvinnor, vänner eller bekanta. Jag blir sjuk av tanken på att han så totalt saknar kroppslig eller själslig integritet. Smärtan är olidlig när jag tänker på det. För om han saknar integritet för egen del hur skall han då förstå andras behov av integritet.
Jag jobbar. Det är skönt att se att jag klarar av att jobba hela dagarna, utan att känna psykisk trötthet. Men det är också mycket som får stå över, främst och viktigast reflektionen och stillheten. Men, men pengarna jag får är avgörande.
Efter samtalet med Krister har det svängt om. Innan det samtalet och efter mitt impulsiva besök hos honom då jag överraskades av att det låg en kvinna i hans säng. Var jag sårad till hjärta och själ. Jag kunde inte tänka på honom utan smärta och vrede. Jag såg samröre med honom som alldeles omöjligt. Jag hakade mig fast vid den långa, mödosamma strävan att frigöra mig från honom. Så ringde han och jag var helt beredd på att han skulle framföra sina ursäkter, men säga att han ville bryta upp från mig. Jag visste att jag skulle gå med på det. Jag hade väl inget val. Men så blev det alltså inte, tvärtom vill han att vi skall leva samman. Nu är situationen den att det är jag som skall bestämma mig om, och i så fall när, jag vill leva samman med honom. Vad är det då som har hänt under denna eftertankens tid? Jo, först och främst har jag kopplat bort tanken på Krister och levt bortom alla frågor rörande honom. Jag skjutit över ansvaret på honom, det var utifrån hans mått och steg jag tänkt besluta mig. Han skulle få visa vad han egentligen ville och var beredd att göra. Så var det under lång tid. Han ringde emellanåt och berättade vad han tänkte och kände. Jag var passiv. Men även jag berättade vad jag kände. Så gick det en tid, han hörde inte av sig och jag tänkte inte närmare på det. Fortfarande tog jag passivt avstånd från honom, både i tanke och i känsla. Plötsligt ringde han och berättade vad Elisabeth (psykiatrikern) sagt till honom. Jag reagerade med ilska och skärpte tonen. Dagen efter ringde han, och fortsatte på samma resonemang. Det samförstånd som, trots allt, rått under den långvariga frånvaron var nu brutet. Han talade förvirrat och motsägelsefullt, tydligt påverkad av vad Elisabeth sagt. Jag tolkade honom så att han inte älskade mig längre. Jag svarade med att säga att jag inte ville honom heller. Därmed var samtalet över. Jag var nu riktigt skakad. Min tanke kom inte längre än till att han inte var något att ha. Ännu en vecka gick. Så blev jag sjuk. Jag ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Jag sov mest hela dan, kände mig hängig och missmodig. Så läste jag en artikel i DN av Kerstin Vinterhed: ”Många barn tvingas förtränga sina känslor för att få kärlek av föräldrarna och tvingas att betala med sitt eget autentiska själv. Som vuxna plågas de av depressioner eller– och överdrivna prestationskrav. Men bara den som har tillgång till sina verkliga behov och känslor har stadga i sin personlighet.” ”Föräldrar kan inte bara förneka oönskade känslor och drifter hos barnet. De Kan också möta barnets spontana behov med förakt.”
Efter att jag läst detta har redan en del knutar börjat lossna. Det är ännu svaga ljuspunkter, som glimmar till och slocknar. Men detta med att skratta bort barnets allvarligt menade försök att nå förståelse från de vuxna, är en brännande punkt för mig. Ännu idag har Pappa den attityden, att undervärdera och smått håna mina försök att prata allvar, samtidigt som han visar dold uppskattning, eller då han är på humör, överdriven uppskattning. Men det viktigaste är att jag nu inser hur lite notis de tog hemma om mig som egen person. Det är bara i sammanhang där de själva ingår som de visar direkt intresse. Det som eventuellt kan upplevas som hot mot deras uppfattningar och levnadssätt lyssnar de inte på eller förnekar. De kan, och främst Pappa, inte se och förstå mig som egen individ. Det jag gör respektive inte gör måste överensstämma med vad de skulle eller inte skulle göra, för att det skall accepteras. De kan inte uppmuntra mig att läsa och studera, eller till att umgås med personer som gör det. Pappa utsätter mig för öppet hån och förakt därför att han misstänker att jag trots allt gör det. Han vet det inte säkert, för han vill inget veta, vill inte visa intresse för vad jag på riktigt gör. Jag måste alltså frigöra mig från deras inverkan och välja och ta reda på vad jag oberoende av dem, vill göra. Jag har visserligen, med försiktiga steg, alltid hållit mig i utkanterna av vad de gillat och accepterat. Men det har varit med omedvetna och halvdana försök, när det verkligen gällt att ta det definitiva och avgörande steget har jag backat och klivit in i fållan igen. Bara en sådan sak, som att jag fortlöpande studerar det jag är intresserad av, men tydligt utanför skolor och examina, visar att jag i smyg gör det jag egentligen vill, men undviker att visa upp det så att jag skall stöta mig med dem. Annars är min föraktfulla inställning till skolor och examina svårförklarlig, då samtidigt min läshunger och vetgirighet inte tycks ha några gränser. Jag kan inte, får inte vänta längre med att se de förklarliga sammanhangen och ta konsekvenserna av det och handla i enlighet med min alldeles egen bestämmelse och söka planera för och uppnå mina mål, med eller mot deras vilja och önskan.
Kväll hos Erwin Bischofberger, i katolska Eugenia. Jag hälsar på Ylva, som jag ser i skenet av en renhet och oskuld och mig själv nersmutsad av allt som finns inuti och utanför mig. Jag förbannar hennes oskyldiga, väna person, som lyser av naiv fromhet, alldeles av sig själv. I hennes ansikte ser jag inte några spår av tvivel, medan jag känner mig uppfylld till bredden av tvivel. Tvivel som byggt sig stadigt in i hela min person. Så tvivlar jag på att säga ja till den jag älskar. Vad skall han med mig till, när det finns de som är som hon. Hur skall jag någonsin kunna ge mig själv, i detta trasiga skick, till någon? Jag borde ändock inte förlänga beslutet till Krister. Jag känner att jag är på väg ur den föräldrapåverkan jag burit på utan vetskap, ut ur fångenskapen i den individualistiska trångboddheten, ut ur det hatfyllda mindervärdeskomplex, som inte är mitt komplex, utan ett arv från Pappa och i mindre mån från Mamma. Jag vill inte låta livet trängas ihop i Pappas lilla egensinniga cell och förminskas till bitter elakhet. Jag är född och återlöst till ett alldeles eget liv med egna värderingar och livsmål.
En dag i sängen. Jag börjar förstå att jag behöver en identitet som kvinna. Att se och förstå, acceptera ett synfält utifrån en kvinnas syn och stanna vid den. Jag är alldeles för beredvillig att se och förstå utifrån mannen. Och där tappar jag mig själv. Jag måste finna min plats inom relationen man-kvinna, hålla på mitt synsätt och stanna kvar. Den handling som hitintills är den enda självständiga handling, kommen från mig, utförd av mig, utan inblandning av någons påverkan är Nattvarden. Vad som lett dit är min egen vilja, att för snart tre år sedan söka mig till den katolska församlingen. Den hösten, 1978, tog jag mina första egna steg. Min väg in i kyrkan har inte hyllats från något håll, snarare tigits ihjäl. Det har inte varit min avsikt att protestera eller revoltera, utan av egna behov som jag har sökt och funnit min väg dit. Och även om jag har svårt att finna mig tillrätta i denna av mig tidigare okända värld, så är det rätt för mig. Jag skall söka vidare och skapa mig fast mark under fötterna. Min oerfarenhet gör det omöjligt att välja vilken kyrka jag skall tillhöra. Jag kan inte gå ur en kyrka jag tillhört sedan barndopet, utan att veta vem Hon är. Jag kan heller inte gå in i en annan kyrka utan att veta vem Hon är. Därför blir den närmaste tiden till, att söka kunskap om de respektive kyrkornas lära. Min kristna tro står över skillnaden mellan kyrkorna. Men jag har samtidigt förstått att min tro behöver en förankring och ett uttryck. Jag erinrar mig min tidigare uppfattning om vad jag då trodde att tro innebar. Att jag alltid haft respekt för den och samtidigt varit rädd för den, visar att jag vet om att det finns styrka i tron. Nu vet jag att den bär. Jag har så länge kämpat emot den kraften, att tidvis all min ork gick åt till att hålla stången för dess påträngande. Jag minns så väl då jag gav upp och lät mig övermannas. Jag kände något av en rörelse inom och utom mig, kände rädslan dras ihop. Jag tänkte att nu är jag inne på farlig mark. Jag anande att om jag inte slutade upp nu, så riskerade jag att förvandlas. Jag sa till mig själv: Vad är du rädd för? Är det riktigt och rätt det du når fram till, så finns det ingen anledning att förneka det. Du är så pass klok att du kan skilja på sanning och annat. Jag sa då Ja till vad som än skulle uppenbara sig. Det var någon gång under vintern 1976-77. Och jag minns inte att jag sedan dess tvekat om att ta emot. Nu har jag nått en grund att vila på och kan ta varje nytt steg utifrån min egen troserfarenhet.
