Februari

Tanken på att sluta upp med att röka är nu högst väsentlig. Det måste – jag måste komma till ett definitivt beslut därom. Jag mår fruktansvärt dåligt av röken, fysiskt som psykiskt. Men kanske jag inte klarar det utan hjälp. Först och främst skall jag inse den djupa orsaken till att cigarretten har fått den betydelse den har. Som TRÖST fyller den en osviklig funktion. En tröst som efterträdde tumsugningen. Jag slutade att suga på tummen av yttre tvång, inte för att jag var av med behovet. Pappa retade mig och sa vad skall fästmannen tänka. Samtidigt som jag slutade suga på tummen började jag att röka. Skälet till att jag rökte var inte att visa upp för andra. Jag rökte länge i smyg, utan att någon såg det. Jag smög mig undan och rökte – ofta med ångest och skuldkänslor.

Mina tankar om kärlek, Krister och äktenskap vandrar in i en korkskruvsliknande spiral. I gårkväll just innan jag skulle somna var min längtan efter Krister ren och klar och jag bestämde mig för att ringa honom idag och säga att jag ville att vi skulle träffas. Känslan är omöjlig att omfattas med ord. Så idag på jobbet strök tvekan sig intill och jag omslöts på nytt av uppskjutandets slöja. Nej – jag måste fundera mer kring dessa möjligheters verklighet. En sorg av trötthet genomfor mig. Men detta är så fantastiskt nytt och omstörtande, att tänka mig in i situationer som är avgörande för mig och för andra, utan hets eller rädsla, med en varsam medvetenhet. Och jag kommer inte undan mig själv, även sådant jag gör för att för att genskjuta utvecklingen, undgår inte mitt inre öga. Jag genomskådar mig själv och de handlingar som kommer från sidan, så att säga. Jag vet att det nu är jag själv som bär på utvecklingens framtid. Det är jag som har att ta kontakt med Krister och framföra min vilja. Det är ett tungt ansvar. Jag försöker slinka undan det alldeles egna initiativet genom att vara på platser där han kan dyka upp. Och utvecklingen blir då något vi delat på. Samtidigt som jag vet och inser att jag måste ta mitt steg alldeles självständigt och ta eget ansvar för det, sviker mitt mod mig och jag griper, halvt omedvetet, tag i genvägar. Ikväll så bars jag upp av en alldeles tydlig strålning som gör alla idéer och vankelmodiga tankar små och oväsentliga. Det blir oväsentligt att välja vare sig det ena eller andra, Krister eller inte Krister. Min glädje och mitt rus lever som utanför tillvarons val. Jag ÄR oberoende av om den ena eller andra situationen blir till eller inte. Det är inte bristerna som lever det är fyllnaden. Om inte Krister finns till för mig, kan jag inte vara i den bristen, utan jag är fylld av det som är istället. Vad det än är. Finns inte Krister här är det endast mina tankar om honom som ger sken av liv, men min varelse lever med och i det som är närvarande. Bortavaron är ingenting, endast en bristfällig illusion. Det är närvaron som ÄR hur den än är beskaffad. Så kan jag då gå in i en närvaro där Krister är med mig, där vi är med varandra och då VARA, inte illusion utan påtaglig verklighet. Det är det steget som måste tas, steget in i verkligheten. Men till det steget fodras det ett stort mod, att våga släppa den bekväma illusionen, som fungerar som ett manipulativt redskap för den egna skenbara tryggheten. För tryggheten är skenbar. Jag har verkligen kommit underfund med hur bräcklig min tillit och mitt självförtroende är, under denna tid av eftertanke och forskning i min viljevärld. Allt har kommit fram. Ingenting är mer framträdande än något annat; överlägsenhetskänslor likväl som underlägsenhet, uppgivenhet som hoppfullhet, jag har känt mig full av mod och utan mod. Det ena har avlöst det andra; glömska och hågkomst; värnande av det egna liksom viljan till utblottning. Tillsammans visar det upp en människas all möjliga förmågor och brister. En sannare bild av mig själv har jag inte tidigare skådat. Och alla sidor är jag, varken mer eller mindre. En människas kamp med sina föreställningar om vad hon tror sig vara och tror sig vilja vara. Jag är allt detta och dess motsats. Jag vet inget bestämt om framtiden, hur skall jag då kunna vara bestämd, då jag som person är så ytterligt obestämd? Olust blandat med tjusning ilar. Rädslan för att inte bli mottagen är det starkaste nu. ”Tänk om det blir fel, tänk om det blir trams av alltihop”, Martin Ljungs sketch. Jag vågar inte ringa upp honom. Varför vågar jag inte det? Eller är det viljan som stoppar mig?

Jag läser Erik A Nielsens ”Lars Ahlin studie”: ”Ordet jungfrulig” beskriver en kvalitet i människans sätt att möta tillvaron, en intensitetsgrad i sinnets förmåga till upplevelse. Det jungfruliga är allt det som är nytt och aldrig tidigare skådat. Att möta det nya är att ställas inför det okända, vars styrka och avsikt man inte kan veta någonting om. Det helt främmande kan rymma krafter som handlar med oss på ett sätt som vi inte vill, och påtvingar oss det vi inte vill ha. Därför kan det nya resa sig som ett hot som väcker skräck hos oss. Så måste det jungfruliga, när det presenteras för den som vill att hela världen ska rätta sig efter hans vilja ta sig ut, som ett kaos av oöverskådliga krafter. Man kan definiera det jungfruliga i förhållande till begreppet vilja: jungfruligt är det som viljan upplever som främmande och farligt. Med viljan försöker människan få tillvaron att rätta sig efter den avsikt som människan kan ha. Vi arbetar på att lära känna världens lagbundenhet, vi söker upprepningen och likheten, ty i dem finns igenkännandet; och det kända skapar trygghet, ett löfte om livets upprätthållande. När saker och ting gestaltar sig på ett välkänt sätt. Känner vi att de inte vill oss något ont. Ur denna vilja framspringer vår kunskap; all reglering, alla sammanhang, all vetenskap har som yttersta syfte att säkra vårt grepp om tillvaron och göra våra liv tryggare. Att människor på detta sätt arbetar för att trygga sin existens är både självfallet och riktigt. Men ofta kan de göra det med en förvänd vilja, i skräck och misstro, som får dem att sträva efter att behärska allting i tillvaron. De fodrar att få styra, även där de inte har någon makt, och vill skaffa sig trygghet för det, som inte kan tryggas. Och då låter de sin vilja göra sig gällande, även där den inte längre har någon effektivitet. Och förstår de då, att de inför målsättningen, att behärska allt står hjälplösa, försöker de skydda det, som de redan har annekterat, genom att stänga sig ute från allt nytt, allt jungfruligt; de låser sig.”

En förändring har trängt bort det förut nära självklara, att till sist säga ja till Krister. Nu finner jag nästan ingen anledning till varför jag skulle vilja vara med honom. Jag är rådvill. Vid tanken på att börja med dessa otaliga meningsmotsättningar igen gör mig illamående. Min rådvillhet kan jag bära, värre är det att bära hans. Han handlar ju först och ställer sig frågande sedan. Och frågan pekar mot mig. Jag finner mig mer och mer insnärjd i konstruktioner. De senaste veckornas funderingar om KÄRLEKens vara eller inte vara, har utvecklat en vidare och mer djup blick på detta kära ämne. Jag upplever mig som en person som allt för länge låtit kärlekens begär spridas för vindarna. Jag har uttömt de givande kärlekshandlingarna och nära nog förlorat tron på ömsesidigheten helt. En plötslig impuls fick mig att slå numret till Krister. Jag måste få höra hans röst, så att han blir en levandes människa igen. Som det är nu har han förvandlats till ett konstruerat objekt för mina tankar. Det var ingen som svarade vid pass 23. Nåväl han lever väl ett liv även om han har stannat upp för min föreställningsförmåga.

Ett par gånger under dagens lopp har jag slagit numret till Krister, men inget svar. Det är vad det är. Nu känner jag mig relativt fri och förberedd att låta utvecklingen bli obestämd, något att dela på.

Lugn botten och osäker yta. Krister och jag har förlovat oss. Jag stegade helt trosvisst upp till honom i lördags eftermiddag. Utanför dörren hörde jag hans röst och svag musik. Jag knackade segervisst på dörren. Vem han än talade med, så var det medens självklart att jag skulle visa mig och inta min plats. Jag var stärkt i min vilja, och helt klar över och beredd att strida för en plats hos Krister. Detta, så har jag aldrig känt tidigare. Han blev rörd och djupt glad över min ankomst. Allt var klart, så att säga. Bägge har gjort sin val utifrån oss själva. Nu var det bara den ömsesidiga bekräftelsen som skulle till. Ingenting praktiskt har diskuterats. Ändå tror jag att vi, var och en, har tänkt ut hur vi tänkt oss det. Jag är tillfreds med känslan att det nu kan bli något konstruktivt av våra försök. Även om jag stundtals rutschar ner i tvivelsmål och rädsla om mången små och stora svårigheter jag väl kan föreställa mig. Inte blir det lätt och inte är det enbart rosenbuketter vi kommer att räcka varandra. Men det finns också mycket som är glädje. Jag älskar Kristers lätta personlighet lika mycket som jag hatar den när jag tyngs ner av mörkret. Han förmår älska människor trots att han ser deras svagheter och brister. Jag föraktar och dömer gärna. Han ser naturligtvis sina egna brister med samma ögon. Och jag dömer mina egna brister på samma vis. Vi är på det viset konsekventa båda två. Och jag hoppas att vi kan lära oss av varandra. Jag att blir lite mer tolerant båda mot mig själv och andra. Och han att ta lite mer allvarligt ansvar för sina svagheter.

Jobb-sömn-jobb-sömn och ingen vila. Enkelhet-närvaro-vila tycks så bortom. Sinnet går djupt. Arbete är viktigt. Hur viktigt? Och vilket arbete? En längre tids frånvaro, än här än där, ger fadd smak och kvisslor på kinden. Kristers röst på telefon från Föllinge hälsohem, var så avlägsen, närhet och intimitet fjärran. Inget att oroas för. Avstånd och närhet hör ihop; bestämmer varandra. Jag är i kärlek och må akta och värna alla delar. Det känns. Allt känns. Längtar till tystnaden ute vid Furubo. Luft, luft i själ och under vingar.

På dagarna jobb i ett, på kvällarna trött, ryckig sömn. Dagarna går, veckorna går. Visst klarar jag heltidsjobb, men till vilket pris!? Glädjen över att finnas till dränks i ohörbart sorl. Nödvändigheten att stanna upp och känna efter hinns inte med. Jag blir trött, så trött att bara tanken på att älska, bry sig om, vara varm och öm gör mig ilsken och tvär. Jag gör mig besvär över Krister, går och småmuttrar och gnyr över sådant jag tror skall bli besvärligt. Tror inte att det skall gå, att jag inte skall orka vara tålmodig och förstående. Glömmer att han är en existerande person, levandes av kött och blod och naturligtvis möjlig att prata med och medgörlig till att det skall bli bra.

Stel och med värkande kropp. Det var länge sedan jag vaknade upp i ljus ensamhet hemma hos mig, känns det som. En malande ängslan ligger som en bastu och vibrerar. Det skall bli skönt att Krister kommer hem så att vi får språka oss samman. Jag kan inte hjälpa min oro för det som skall komma. Jag ängslas för svårigheten att komma nära honom, att tränga igenom avståndsmuren som är byggd av hans intresse för ”de andra”. Han skjuter en vagn av avstånd framför sig. Denna vagn är fylld av artighet och hövligt intresse. Men det är inte den samvaron jag vill. Jag vill ha honom – rakt igenom. Tänk om jag inte lyckas tränga igenom denna mur av avstånd? Då går jag sönder! Tänk om det är muren, vagnen, som är Krister. Och tänk om det endast är tomrum kvar när vagnen far iväg? Finns det människor som bara består av yta? Hemsk tanke! I så fall är det förklarligt varför de är så upptagna med att putsa den till glänsande sken. Jag skall göra allt för att skrapa bort färgen, undersöka, genom alla lagren om det behövs, och se vad som döljer sig i kärnan. Finns där ingen kärna, så må det uppenbaras. Kanske är det bara de många lagren färg som håller ihop personen. Så må det då ses, begrundas och tas för vad det är. Jag vill inte bidra med mer färg, inte heller putsa på ytan. Allt måste ske med hjälp av honom själv. Kanske han inte förstår att börja, men anar behovet.

Jag gråter. En hel söndag tänkt tillsammans med Krister. Men han har inte tid eller utrymme för mig, mer än i förbigående. Det är alltid så mycket som kommer emellan. Avståndet är konstant, närvaron glimmar endast i längtan och saknad. I min fantasi finns alla möjligheter och förutsättningar, men i verkligheten ingenting, bara hinder. Ett kort, snabbt knull, det är allt. Jag går sönder – han står fast.

Jag går sönder. Krister sover. Vad väntar jag mig? Vad gick jag för att möta, lördagen två och en halv vecka tillbaka? Jo, en man som sagt sig vilja vara med mig. Vad mötte jag? Någon, en diffus figur, någon vars skugga jag anar, men vars gestalt endast skyndar förbi. Vad vill jag? Inte vad det blev. Finns det några utsikter? Maktlöshet och ångest är något som är förknippat med Krister. Vad kan råda bot på detta? Resignation, trött besvikelse och frammanad elakhet, försök att med tvång och list få kärlek. Vill jag medvetet bli sådan, vill jag den förvandlingen? Vill jag bli en gnatig, gnällig, missbelåten person som med misstänksamhet bevakar varje mått och steg han tar? En person som inrättar mig efter vad han gör, som måste, haltande leva ett liv i skuggan av ett helt liv. Är det då inte bättre att med våld mot känslor och behov avstå från att manifestera min kärlek?

En sömnlös gruvlig natt är förbi. En sömnig, i lindring bortglömd dag är förbi. Jag är måttlös, galet förhäxad av rörelsens oefterhärmliga mystik. Jag lever av och i det svårbegripliga. Jag nöjer mig inte med att kärleken är, utan strävar ständigt med att forma den till ett vara. Jag skriver till Krister, ett försök att leda in honom i mitt centrum. Han svarar att han inte känner igen sig i hur jag uppfattar honom. Må så vara. Jag håller på med att rasera bilden av mig själv, den bild som egentligen aldrig varit jag, utan föreställningen av vad jag borde vara. Borde: därför att det skulle vara så mycket enklare. Jag ville att jag vore en oegennyttig person, som var till för andra och nöjde mig med det, men jag finner att så inte är. Jag är en person som kräver mycket för min egen skull. Och jag vet det, erkänner det, utan omskrivningar. Jag vill ha allt, vill vara allt, vill vara den som utdelar gåvorna. Jag kan inte kompromissa, kan inte hålla på mig, krypa undan och leva av nådegåvorna. Jag kan inte finna mig i att vara försummad och eftersatt. Jag kan heller inte finna mig i att försumma någon eller sätta någon efter en annan. Jag måste fortsätta att söka efter fullständigheten och helheten, utan kompromisser. Jag vill ha hela Krister och jag vill ge hela mig till Krister. Något halvdant är icke möjligt.

Min irritation över Krister har fått fart igen. Jag förstår snart ingenting. Då jag har bestämt mig för att bryta, då ser jag de ljusa sidorna, när jag bestämt mig för att vi skall försöka vara tillsammans ser allt mörkt ut. Jag klarar inte av att finna balansen. Och min inställning färgar av sig på honom, så när jag är irriterad, så blir just det jag irriterar mig på extra framträdande hos honom. Min avoghet och modlöshet gör Krister osäker. Jag måste upplevas som en väldigt svårbegriplig och komplicerad person, förstår jag. Jag begriper ju inte själv vad det är som gör de här svängningarna.

Hemma från jobbet. Förvirringen släpper inte taget. Vad som klamrar sig fast vid mig är sökandet efter svaret på kärleken. Den vanliga strävsamma kärleken som inte frågar efter meningen, utan är meningen. Den vardagliga kampen, där överlevandet är två sidor av samma sak, där kärleken är förutsättningen och anledningen. Ingenting synes mig viktigt, utom den fysiska överlevnadsförmågan, vad därutöver är, är människan. Om jag, vi, framlever i koja eller slott, av kött eller grönsaker, i intellektuell stimulans eller utan, spelar ingen roll, huvudsaken är att vi lever med och av varandra. Är det möjligt att leva så idag? Kan vi bortse från vår tids överflöd på yttre stimulans och leta oss fram till varandra kropp mot kropp, känsla mot känsla?

Mars

Vad det är underligt och främmande att veta vad som fattas och inte kunna åstadkomma det som saknas.

Telefonen ringer utan mening, igen. Jag har åter dragit mig tillbaka. Jag är inte hemma i det som sker. Tillbakadragen och sluten, det som jag helst vill undvika att vara, är jag nu. Alla beslut sjunker undan. Jag har fastnat och kommer inte loss. Ett känner jag av och det är förvirringen.

Jag har ordnat det så i mitt liv att det mindre skall lämna plats åt det större, att det som inte lämnar något efter sig inte heller behöver ges någon plats. Det väsentliga är flyktigt, det går inte att äga, inte att ringa in eller begränsa. Det är överhuvudtaget svårt att veta, att beskriva i ord, förklara det som väsentligen är större än det mindre. I sinnlighetens dimma lyser det större igenom medan det mindre skyms. Ändå måste det som inte går att förklara bli begripligt för åtskillnadens skull. Den som inom sig bär på livets öppna ängar förstår att dansa där, men förmår inte bjuda någon dit som inte bär på liknande öppning. Ord som talar om det stora; och blir hedrade och tagna för intelligens är meningslösheter. Sökandet är inget självändamål, det är högst verklighetsberoende. Att söka är detsamma som att känna av förlusten. Det är något som saknas, något som önskas, något som borde finnas där det inte finns. Att sträcka sig mot något är detsamma som att vilja gripa om det man sträcker sig efter. Jag ser detta och börjar även förstå att jag är inbegripen i något som jag inte kan bestämma över. Det omöjliga binder mig mer än det möjliga. Den kärlek jag kräver är utan gräns; det är min barnakärlek, den jag blev utan. Min saknad och längtan kommer att förfölja mig livet ut. Jag vet det och kan ändå inte ge upp sökandet.

Lusten och anledningen, behovet, att skriva av mig, kommer mer sällan. Varför? Tiden, dagarna räcker inte till för funderingar och eftertanke. Jobb och spring än hit än dit har fyllt min tid en längre tid. Det är inte bra. Jag mår inte bra av det. Men, men så snart eftertanken släpper greppet, så snurrar hjulen. I alla fall så har relationen till Krister neutraliserats. Jag känner mig inte längre så fixerat upptagen med honom. Den Stora tanken på oss har svalnat märkbart. Jag känner mig svalt intresserad, men finner det inte oangenämt att träffa honom. Men behovet och viljan att tränga under huden på honom och skapa en tätare gemenskap har vikit undan. Jag har inte någon större tålmodighet när det gäller att stångas och kämpa för djupare kontakt, när den inte finns där spontant. Nu känner jag mig mer beredd att höja ögonen över vår horisont och finna och uppleva nya bekantskaper och nya miljöer. Jag upplever det som att jag har levt ut behovet av honom, samtidigt som jag upplevt och bearbetat det. Fast samvaron med Krister har betytt mycket för min förståelse och insikt om mig själv, Efter att ha sett och förstått vem han är har jag också sett och förstått vem jag är, framför allt vem jag inte är.

Arthur Janov: Om en människa inte får vara den hon är, måste hon söka efter sin identitet. Sökandet efter identitet är alltså ett neurotiskt förehavande, något för människor som inte känner och som i allmänhet har behov av att något eller någon utanför dem själva talar om för dem vem de innerst inne är. Barn som uppfostras av normala föräldrar identifierar sig inte med dem. De vill inte att det skall göra det. Det barnet har istället egna egenskaper.

Hur svårt smärtande det är att ”rota” i barndomens besvikelserike och hur viktigt och livsnödvändigt. För övrigt kan jag inte låta bli, jag dras till detta gömda rike som vore det magnetiskt.

Föräldrar som upplever sina barn som hinder för sina egna liv utsår ofta vrede. Ofta får då barnet lida. Det får betala för att det lever, därför att dess existens förstör föräldrarnas frihet. Barnet blir tidigt bestraffat. Det får inte visa sina behov, det får inte gnälla, ropa eller höras. Det överhopas med befallningar som det måste utföra för att förtjäna rätten att leva. Var dag tränas barnet i att klara sig själv, i att inte be om hjälp och till sist i att överta föräldrarnas plikter och ansvar. Ett sådant barn känner tidigt att det är i vägen och försöker förtvivlat sona ett brott som de aldrig har begått. Det blir lillgammalt och tar på sig alltför mycket bara för att blidka sina retliga föräldrar, som hatar det utan anledning.

Klockan är halv sex och ännu finns det dagsljus. Mitt medvetna intresse och min medvetna förmåga utstår verkliga prov. Nu då ilska och impulsiva utbrott inte längre styr mina låtanden och göranden förändras mitt handlande. Jag tiger mer, tänker efter och omvärderar situationer innan jag uttrycker min åsikt. Jag känner att det är riktigt att låta var sak ha sin tid. Om jag inte har för många krav på mig utifrån så klarar jag väl av att vara i harmoni och balans i de flesta situationer. Krister kommer mer och mer i bakgrunden. Att träffa honom och byta tid och ord känns bra, men så snart han uttrycker krav och förväntningar på mig stelnar jag och blir svårtillgänglig. Tankarna på att det trots allt skall gå att nå en förening finns inte mer.

Läser Janov och mycket blir begripligt. Jag får mer och mer grepp om vad det är som driver mig att handla mot mig själv. Jag vill inte svara upp mot Kristers behov av mig. Jag börjar mer lyssna till mina egna behov och det för med sig att jag känner, erkänner bristerna, det som saknas. Det är ett stort framsteg att våga känna mina behov. Men ännu är jag driven av att ställa mig till förfogande, till bruk för de andras behov av mig. Relationer som varit en förlängning av mina föräldrarelationer. Jag har inte ens kommit på tanken att känna efter om jag behövt dem. Relationen har varit given utifrån deras behov. Så har det varit med snart sagt varje relation alltefter Mamma och Pappa. Mina önskningar och behov har levt på sidan om, som fantasier; vilka jag aldrig funnit verkliga nog att förvänta mig att få upplevde i verkliga livet. Sakta förändras detta. Jag känner hat och djup, djup besvikelse över detta olyckliga dilemma. Jag har så länge jag minns varit till lags, tålmodigt undertryckt mina egna behov och gett av mig själv. Som liten gav jag mig inte utan gnäll, nu som vuxen har jag upphöjt det oegennyttiga givandet till godhet. Men det är falskt. Jag ger inte av godhet, utan av förvridet kärleksbehov, inympat under barndomen. Jag vågar inte säga ifrån till mina föräldrar. Jag vågar inte neka dem det de begär, av rädsla att de då förnekar mig. Jag har i stunder av raseri flytt. Men det har alltid resulterat i ångest och känslor av skuld. Nu dyker tanken upp som så länge jag kan minnas funnits som en skugga, tanken att de skall dö, försvinna, att jag skulle slippa dem. Den tanken har jag undertryckt och med alla medel trängt bort. I dröm efter dröm dödar jag Pappa. I dröm efter dröm bevittnar jag Mammas och Pappas döende och det är utan skuld och utan sorg. Och jag blir förvånad varje gång när jag vaknar, att jag inte upplever skuld, utan befrielse och frid. Vad detta står klart för mig nu, att jag i mitt undermedvetna önskat mig detta, som enda möjliga slut på min bindning till dem. Jag är inte bunden till dem av egna behov, utan känner mig bunden av dem, av deras behov. Jag älskar inte dem med ett barns normala kärleksbehov. De betyder ingenting för mig i mitt liv, de är ett hinder inte en hjälp eller stöd. Jag har alltid fått klara mig själv, utan stöd och hjälp från dem. De har inte kunnat hjälpa mig eller stödja mig, de har sökt stöd och hjälp från mig. Jag har tidigt förväntas vara en vuxen för dem. De har agerat auktoritärt när de ansett det nödvändigt, men inte vårdande. Mamma önskade att jag som barn skulle förstå det som hon som vuxen inte riktigt förstod. Jag förstod aldrig vad hon ville och behövde få förståelse för, men jag var istället överseende och förträngde mina behov av henne. Hon visade alltid hur trött hon var, om hon anade att jag önskade eller behövde något av henne. Hon försvarade sin bristande uppmärksamhet med att hon fick utstå så mycket på grund av Pappa.

Efter att ha läst ”Primalskriket” av Janov i omgångar under gårdagen och dessemellan grunnat och tänkt tillbaka på mitt liv, är jag ganska mör. Vad som kommer tydligast fram är att Mamma aldrig har kramat och smekt mig, inte vad jag kan komma ihåg. Jag kan inte minnas att jag en enda gång har sökt tröst hos henne, inte hos Pappa heller. Var jag rädd och olycklig och det var jag ofta drog jag mig undan för mig själv och sög på tummen och genomlevde rädslan tills den gav sig av. Det tydligaste minnet är när jag föll i gungparken och bröt armen. Omedelbart med smärtan kom rädslan över vad jag gjort. Den känsla som var starkast var att jag ställt till bekymmer för Mamma, av rent slarv. Jag smög hem, upptäckte att dörren var låst och jag som inte hade någon nyckel. Balkongdörren stod på glänt, det gjorde den alltid när Mamma och Pappa inte var hemma. Jag klättrade in den vägen. Jag ville dölja för Mamma att jag var skadad, trodde att det skulle gå över. Men när jag inte ville gå till skolan dagen efter upptäckte hon att jag var svullen och blå. Så hon blev tvungen att åka med mig till sjukhuset.

Arthur Janov: Alla är vi varelser med behov. Vi föds med behov, och de flesta av oss dör med många behov otillfredsställda efter ett strävsamt liv. Behoven är ganska blygsamma, att få mat, att vara varm och torr. Att växa och utvecklas i lagom takt, att bli omfamnad och smekt, att bli stimulerad. Dessa primära behov står i centrum av spädbarnets tillvaro. Den neurotiska processen sätts igång om dessa behov förblir otillfredsställda under en längre tid. Om dessa behov under längre tid inte uppfylls, om ingen tar upp barnet, byter på det eller ger det mat känner det obehag hela tiden, ända tills det antingen kan förmå sina föräldrar att tillfredsställa behoven eller kan utestänga obehaget genom att stänga ute behovet. Spädbarnet kan ju inte självt stilla sin hungerkänsla eller skaffa sig ersättning för ömhet och därför måste det skärma av sina känslor från medvetandet. Detta att man skiljer sig från sina behov och känslor är ett instinktivt handlande i syfte att stänga ute alltför starkt obehag. Vi kallar det klyvning. Organismen klyvs för att skydda sin kontinuitet. Det betyder inte att de ouppfyllda behoven försvinner. De fortsätter istället livet igenom påverka individen, bestämma inriktningen av hennes intressen och skapa motivation för tillfredsställelsen av dessa behov. Därför att behoven medför smärta har de trängts bort ur medvetandet och individen måste därför söka tillfredsställelse genom substitut. Hon måste söka efter en symbolisk uppfyllelse av sina behov. Behov som blir otillfredsställda tills de blir outhärdliga stängs ute från medvetandet och därtill kommer att de känslor de framkallar överförs på områden där kontroll och lindring lättare kan uppnås. Individen kan till exempel lätta sina känslor genom att urinera, senare i livet genom sexual handlingar eller kontrollera dem genom att avstå från djupandning. Det otillfredsställda barnet lär sig att maskera sina behov och förvandla dem till symboliska behov. Som vuxen känner det kanske inte behov av att suga på moders bröst därför att avvänjningen blev för abrupt, men blir istället kedjerökare. Behovet att röka är symboliskt och sökandet efter symbolisk tillfredsställelse är själva substansen i en neuros. Neuros är symboliskt beteende som försvar mot alltför stark psykologisk smärta. Neurosen hålls igång av sig själv därför att symbolisk tillfredsställelse aldrig kan fylla verkliga behov. För att de verkliga behoven skall kunna fyllas måste de kännas och upplevas. Men smärtan har dessvärre gjort att behoven trängts bort. När de trängts bort inträder ett ständigt tillstånd av förhöjd vaksamhet för organismen. Vaksamheten är spänning. Den driver barnet och längre fram den vuxne att söka tillfredsställelse på alla möjliga sätt. Den förhöjda vaksamheten är nödvändig om barnet skall överleva; om det gav upp hoppet om att någonsin få sina behov uppfyllda skulle det kanske dö. Organismen fortsätter att leva till varje pris och priset är i regel en neuros. Vi föds inte med ett naturligt behov att höra beröm, men om allt vad ett barn försöker göra så gott som från födseln, nedvärderas och det får känna att det inte kan göra någonting så bra att det förtjänar föräldrarnas kärlek, så utvecklas en hunger efter beröm hos det. Ett älskat barn är ett barn vars naturliga behov är uppfyllda. Ett älskat barn har inget behov av beröm eftersom det uppskattas sådant det är, inte för vad det kan göra för att tillfredsställa föräldrarnas behov.

Ja, den absoluta tomheten, kärlekslösheten måste erkännas, kännas. Substitut, symboler, alla overkliga känslor måste tas fram i ljuset.