1981-1983

Februari

Tanken på att sluta upp med att röka är nu högst väsentlig. Det måste – jag måste komma till ett definitivt beslut därom. Jag mår fruktansvärt dåligt av röken, fysiskt som psykiskt. Men kanske jag inte klarar det utan hjälp. Först och främst skall jag inse den djupa orsaken till att cigarretten har fått den betydelse den har. Som TRÖST fyller den en osviklig funktion. En tröst som efterträdde tumsugningen. Jag slutade att suga på tummen av yttre tvång, inte för att jag var av med behovet. Pappa retade mig och sa vad skall fästmannen tänka. Samtidigt som jag slutade suga på tummen började jag att röka. Skälet till att jag rökte var inte att visa upp för andra. Jag rökte länge i smyg, utan att någon såg det. Jag smög mig undan och rökte – ofta med ångest och skuldkänslor.

Mina tankar om kärlek, Krister och äktenskap vandrar in i en korkskruvsliknande spiral. I gårkväll just innan jag skulle somna var min längtan efter Krister ren och klar och jag bestämde mig för att ringa honom idag och säga att jag ville att vi skulle träffas. Känslan är omöjlig att omfattas med ord. Så idag på jobbet strök tvekan sig intill och jag omslöts på nytt av uppskjutandets slöja. Nej – jag måste fundera mer kring dessa möjligheters verklighet. En sorg av trötthet genomfor mig. Men detta är så fantastiskt nytt och omstörtande, att tänka mig in i situationer som är avgörande för mig och för andra, utan hets eller rädsla, med en varsam medvetenhet. Och jag kommer inte undan mig själv, även sådant jag gör för att för att genskjuta utvecklingen, undgår inte mitt inre öga. Jag genomskådar mig själv och de handlingar som kommer från sidan, så att säga. Jag vet att det nu är jag själv som bär på utvecklingens framtid. Det är jag som har att ta kontakt med Krister och framföra min vilja. Det är ett tungt ansvar. Jag försöker slinka undan det alldeles egna initiativet genom att vara på platser där han kan dyka upp. Och utvecklingen blir då något vi delat på. Samtidigt som jag vet och inser att jag måste ta mitt steg alldeles självständigt och ta eget ansvar för det, sviker mitt mod mig och jag griper, halvt omedvetet, tag i genvägar. Ikväll så bars jag upp av en alldeles tydlig strålning som gör alla idéer och vankelmodiga tankar små och oväsentliga. Det blir oväsentligt att välja vare sig det ena eller andra, Krister eller inte Krister. Min glädje och mitt rus lever som utanför tillvarons val. Jag ÄR oberoende av om den ena eller andra situationen blir till eller inte. Det är inte bristerna som lever det är fyllnaden. Om inte Krister finns till för mig, kan jag inte vara i den bristen, utan jag är fylld av det som är istället. Vad det än är. Finns inte Krister här är det endast mina tankar om honom som ger sken av liv, men min varelse lever med och i det som är närvarande. Bortavaron är ingenting, endast en bristfällig illusion. Det är närvaron som ÄR hur den än är beskaffad. Så kan jag då gå in i en närvaro där Krister är med mig, där vi är med varandra och då VARA, inte illusion utan påtaglig verklighet. Det är det steget som måste tas, steget in i verkligheten. Men till det steget fodras det ett stort mod, att våga släppa den bekväma illusionen, som fungerar som ett manipulativt redskap för den egna skenbara tryggheten. För tryggheten är skenbar. Jag har verkligen kommit underfund med hur bräcklig min tillit och mitt självförtroende är, under denna tid av eftertanke och forskning i min viljevärld. Allt har kommit fram. Ingenting är mer framträdande än något annat; överlägsenhetskänslor likväl som underlägsenhet, uppgivenhet som hoppfullhet, jag har känt mig full av mod och utan mod. Det ena har avlöst det andra; glömska och hågkomst; värnande av det egna liksom viljan till utblottning. Tillsammans visar det upp en människas all möjliga förmågor och brister. En sannare bild av mig själv har jag inte tidigare skådat. Och alla sidor är jag, varken mer eller mindre. En människas kamp med sina föreställningar om vad hon tror sig vara och tror sig vilja vara. Jag är allt detta och dess motsats. Jag vet inget bestämt om framtiden, hur skall jag då kunna vara bestämd, då jag som person är så ytterligt obestämd? Olust blandat med tjusning ilar. Rädslan för att inte bli mottagen är det starkaste nu. ”Tänk om det blir fel, tänk om det blir trams av alltihop”, Martin Ljungs sketch. Jag vågar inte ringa upp honom. Varför vågar jag inte det? Eller är det viljan som stoppar mig?

Jag läser Erik A Nielsens ”Lars Ahlin studie”: ”Ordet jungfrulig” beskriver en kvalitet i människans sätt att möta tillvaron, en intensitetsgrad i sinnets förmåga till upplevelse. Det jungfruliga är allt det som är nytt och aldrig tidigare skådat. Att möta det nya är att ställas inför det okända, vars styrka och avsikt man inte kan veta någonting om. Det helt främmande kan rymma krafter som handlar med oss på ett sätt som vi inte vill, och påtvingar oss det vi inte vill ha. Därför kan det nya resa sig som ett hot som väcker skräck hos oss. Så måste det jungfruliga, när det presenteras för den som vill att hela världen ska rätta sig efter hans vilja ta sig ut, som ett kaos av oöverskådliga krafter. Man kan definiera det jungfruliga i förhållande till begreppet vilja: jungfruligt är det som viljan upplever som främmande och farligt. Med viljan försöker människan få tillvaron att rätta sig efter den avsikt som människan kan ha. Vi arbetar på att lära känna världens lagbundenhet, vi söker upprepningen och likheten, ty i dem finns igenkännandet; och det kända skapar trygghet, ett löfte om livets upprätthållande. När saker och ting gestaltar sig på ett välkänt sätt. Känner vi att de inte vill oss något ont. Ur denna vilja framspringer vår kunskap; all reglering, alla sammanhang, all vetenskap har som yttersta syfte att säkra vårt grepp om tillvaron och göra våra liv tryggare. Att människor på detta sätt arbetar för att trygga sin existens är både självfallet och riktigt. Men ofta kan de göra det med en förvänd vilja, i skräck och misstro, som får dem att sträva efter att behärska allting i tillvaron. De fodrar att få styra, även där de inte har någon makt, och vill skaffa sig trygghet för det, som inte kan tryggas. Och då låter de sin vilja göra sig gällande, även där den inte längre har någon effektivitet. Och förstår de då, att de inför målsättningen, att behärska allt står hjälplösa, försöker de skydda det, som de redan har annekterat, genom att stänga sig ute från allt nytt, allt jungfruligt; de låser sig.”

En förändring har trängt bort det förut nära självklara, att till sist säga ja till Krister. Nu finner jag nästan ingen anledning till varför jag skulle vilja vara med honom. Jag är rådvill. Vid tanken på att börja med dessa otaliga meningsmotsättningar igen gör mig illamående. Min rådvillhet kan jag bära, värre är det att bära hans. Han handlar ju först och ställer sig frågande sedan. Och frågan pekar mot mig. Jag finner mig mer och mer insnärjd i konstruktioner. De senaste veckornas funderingar om KÄRLEKens vara eller inte vara, har utvecklat en vidare och mer djup blick på detta kära ämne. Jag upplever mig som en person som allt för länge låtit kärlekens begär spridas för vindarna. Jag har uttömt de givande kärlekshandlingarna och nära nog förlorat tron på ömsesidigheten helt. En plötslig impuls fick mig att slå numret till Krister. Jag måste få höra hans röst, så att han blir en levandes människa igen. Som det är nu har han förvandlats till ett konstruerat objekt för mina tankar. Det var ingen som svarade vid pass 23. Nåväl han lever väl ett liv även om han har stannat upp för min föreställningsförmåga.

Ett par gånger under dagens lopp har jag slagit numret till Krister, men inget svar. Det är vad det är. Nu känner jag mig relativt fri och förberedd att låta utvecklingen bli obestämd, något att dela på.

Lugn botten och osäker yta. Krister och jag har förlovat oss. Jag stegade helt trosvisst upp till honom i lördags eftermiddag. Utanför dörren hörde jag hans röst och svag musik. Jag knackade segervisst på dörren. Vem han än talade med, så var det medens självklart att jag skulle visa mig och inta min plats. Jag var stärkt i min vilja, och helt klar över och beredd att strida för en plats hos Krister. Detta, så har jag aldrig känt tidigare. Han blev rörd och djupt glad över min ankomst. Allt var klart, så att säga. Bägge har gjort sin val utifrån oss själva. Nu var det bara den ömsesidiga bekräftelsen som skulle till. Ingenting praktiskt har diskuterats. Ändå tror jag att vi, var och en, har tänkt ut hur vi tänkt oss det. Jag är tillfreds med känslan att det nu kan bli något konstruktivt av våra försök. Även om jag stundtals rutschar ner i tvivelsmål och rädsla om mången små och stora svårigheter jag väl kan föreställa mig. Inte blir det lätt och inte är det enbart rosenbuketter vi kommer att räcka varandra. Men det finns också mycket som är glädje. Jag älskar Kristers lätta personlighet lika mycket som jag hatar den när jag tyngs ner av mörkret. Han förmår älska människor trots att han ser deras svagheter och brister. Jag föraktar och dömer gärna. Han ser naturligtvis sina egna brister med samma ögon. Och jag dömer mina egna brister på samma vis. Vi är på det viset konsekventa båda två. Och jag hoppas att vi kan lära oss av varandra. Jag att blir lite mer tolerant båda mot mig själv och andra. Och han att ta lite mer allvarligt ansvar för sina svagheter.

Jobb-sömn-jobb-sömn och ingen vila. Enkelhet-närvaro-vila tycks så bortom. Sinnet går djupt. Arbete är viktigt. Hur viktigt? Och vilket arbete? En längre tids frånvaro, än här än där, ger fadd smak och kvisslor på kinden. Kristers röst på telefon från Föllinge hälsohem, var så avlägsen, närhet och intimitet fjärran. Inget att oroas för. Avstånd och närhet hör ihop; bestämmer varandra. Jag är i kärlek och må akta och värna alla delar. Det känns. Allt känns. Längtar till tystnaden ute vid Furubo. Luft, luft i själ och under vingar.

På dagarna jobb i ett, på kvällarna trött, ryckig sömn. Dagarna går, veckorna går. Visst klarar jag heltidsjobb, men till vilket pris!? Glädjen över att finnas till dränks i ohörbart sorl. Nödvändigheten att stanna upp och känna efter hinns inte med. Jag blir trött, så trött att bara tanken på att älska, bry sig om, vara varm och öm gör mig ilsken och tvär. Jag gör mig besvär över Krister, går och småmuttrar och gnyr över sådant jag tror skall bli besvärligt. Tror inte att det skall gå, att jag inte skall orka vara tålmodig och förstående. Glömmer att han är en existerande person, levandes av kött och blod och naturligtvis möjlig att prata med och medgörlig till att det skall bli bra.

Stel och med värkande kropp. Det var länge sedan jag vaknade upp i ljus ensamhet hemma hos mig, känns det som. En malande ängslan ligger som en bastu och vibrerar. Det skall bli skönt att Krister kommer hem så att vi får språka oss samman. Jag kan inte hjälpa min oro för det som skall komma. Jag ängslas för svårigheten att komma nära honom, att tränga igenom avståndsmuren som är byggd av hans intresse för ”de andra”. Han skjuter en vagn av avstånd framför sig. Denna vagn är fylld av artighet och hövligt intresse. Men det är inte den samvaron jag vill. Jag vill ha honom – rakt igenom. Tänk om jag inte lyckas tränga igenom denna mur av avstånd? Då går jag sönder! Tänk om det är muren, vagnen, som är Krister. Och tänk om det endast är tomrum kvar när vagnen far iväg? Finns det människor som bara består av yta? Hemsk tanke! I så fall är det förklarligt varför de är så upptagna med att putsa den till glänsande sken. Jag skall göra allt för att skrapa bort färgen, undersöka, genom alla lagren om det behövs, och se vad som döljer sig i kärnan. Finns där ingen kärna, så må det uppenbaras. Kanske är det bara de många lagren färg som håller ihop personen. Så må det då ses, begrundas och tas för vad det är. Jag vill inte bidra med mer färg, inte heller putsa på ytan. Allt måste ske med hjälp av honom själv. Kanske han inte förstår att börja, men anar behovet.

Jag gråter. En hel söndag tänkt tillsammans med Krister. Men han har inte tid eller utrymme för mig, mer än i förbigående. Det är alltid så mycket som kommer emellan. Avståndet är konstant, närvaron glimmar endast i längtan och saknad. I min fantasi finns alla möjligheter och förutsättningar, men i verkligheten ingenting, bara hinder. Ett kort, snabbt knull, det är allt. Jag går sönder – han står fast.

Jag går sönder. Krister sover. Vad väntar jag mig? Vad gick jag för att möta, lördagen två och en halv vecka tillbaka? Jo, en man som sagt sig vilja vara med mig. Vad mötte jag? Någon, en diffus figur, någon vars skugga jag anar, men vars gestalt endast skyndar förbi. Vad vill jag? Inte vad det blev. Finns det några utsikter? Maktlöshet och ångest är något som är förknippat med Krister. Vad kan råda bot på detta? Resignation, trött besvikelse och frammanad elakhet, försök att med tvång och list få kärlek. Vill jag medvetet bli sådan, vill jag den förvandlingen? Vill jag bli en gnatig, gnällig, missbelåten person som med misstänksamhet bevakar varje mått och steg han tar? En person som inrättar mig efter vad han gör, som måste, haltande leva ett liv i skuggan av ett helt liv. Är det då inte bättre att med våld mot känslor och behov avstå från att manifestera min kärlek?

En sömnlös gruvlig natt är förbi. En sömnig, i lindring bortglömd dag är förbi. Jag är måttlös, galet förhäxad av rörelsens oefterhärmliga mystik. Jag lever av och i det svårbegripliga. Jag nöjer mig inte med att kärleken är, utan strävar ständigt med att forma den till ett vara. Jag skriver till Krister, ett försök att leda in honom i mitt centrum. Han svarar att han inte känner igen sig i hur jag uppfattar honom. Må så vara. Jag håller på med att rasera bilden av mig själv, den bild som egentligen aldrig varit jag, utan föreställningen av vad jag borde vara. Borde: därför att det skulle vara så mycket enklare. Jag ville att jag vore en oegennyttig person, som var till för andra och nöjde mig med det, men jag finner att så inte är. Jag är en person som kräver mycket för min egen skull. Och jag vet det, erkänner det, utan omskrivningar. Jag vill ha allt, vill vara allt, vill vara den som utdelar gåvorna. Jag kan inte kompromissa, kan inte hålla på mig, krypa undan och leva av nådegåvorna. Jag kan inte finna mig i att vara försummad och eftersatt. Jag kan heller inte finna mig i att försumma någon eller sätta någon efter en annan. Jag måste fortsätta att söka efter fullständigheten och helheten, utan kompromisser. Jag vill ha hela Krister och jag vill ge hela mig till Krister. Något halvdant är icke möjligt.

Min irritation över Krister har fått fart igen. Jag förstår snart ingenting. Då jag har bestämt mig för att bryta, då ser jag de ljusa sidorna, när jag bestämt mig för att vi skall försöka vara tillsammans ser allt mörkt ut. Jag klarar inte av att finna balansen. Och min inställning färgar av sig på honom, så när jag är irriterad, så blir just det jag irriterar mig på extra framträdande hos honom. Min avoghet och modlöshet gör Krister osäker. Jag måste upplevas som en väldigt svårbegriplig och komplicerad person, förstår jag. Jag begriper ju inte själv vad det är som gör de här svängningarna.

Hemma från jobbet. Förvirringen släpper inte taget. Vad som klamrar sig fast vid mig är sökandet efter svaret på kärleken. Den vanliga strävsamma kärleken som inte frågar efter meningen, utan är meningen. Den vardagliga kampen, där överlevandet är två sidor av samma sak, där kärleken är förutsättningen och anledningen. Ingenting synes mig viktigt, utom den fysiska överlevnadsförmågan, vad därutöver är, är människan. Om jag, vi, framlever i koja eller slott, av kött eller grönsaker, i intellektuell stimulans eller utan, spelar ingen roll, huvudsaken är att vi lever med och av varandra. Är det möjligt att leva så idag? Kan vi bortse från vår tids överflöd på yttre stimulans och leta oss fram till varandra kropp mot kropp, känsla mot känsla?

Mars

Vad det är underligt och främmande att veta vad som fattas och inte kunna åstadkomma det som saknas.

Telefonen ringer utan mening, igen. Jag har åter dragit mig tillbaka. Jag är inte hemma i det som sker. Tillbakadragen och sluten, det som jag helst vill undvika att vara, är jag nu. Alla beslut sjunker undan. Jag har fastnat och kommer inte loss. Ett känner jag av och det är förvirringen.

Jag har ordnat det så i mitt liv att det mindre skall lämna plats åt det större, att det som inte lämnar något efter sig inte heller behöver ges någon plats. Det väsentliga är flyktigt, det går inte att äga, inte att ringa in eller begränsa. Det är överhuvudtaget svårt att veta, att beskriva i ord, förklara det som väsentligen är större än det mindre. I sinnlighetens dimma lyser det större igenom medan det mindre skyms. Ändå måste det som inte går att förklara bli begripligt för åtskillnadens skull. Den som inom sig bär på livets öppna ängar förstår att dansa där, men förmår inte bjuda någon dit som inte bär på liknande öppning. Ord som talar om det stora; och blir hedrade och tagna för intelligens är meningslösheter. Sökandet är inget självändamål, det är högst verklighetsberoende. Att söka är detsamma som att känna av förlusten. Det är något som saknas, något som önskas, något som borde finnas där det inte finns. Att sträcka sig mot något är detsamma som att vilja gripa om det man sträcker sig efter. Jag ser detta och börjar även förstå att jag är inbegripen i något som jag inte kan bestämma över. Det omöjliga binder mig mer än det möjliga. Den kärlek jag kräver är utan gräns; det är min barnakärlek, den jag blev utan. Min saknad och längtan kommer att förfölja mig livet ut. Jag vet det och kan ändå inte ge upp sökandet.

Lusten och anledningen, behovet, att skriva av mig, kommer mer sällan. Varför? Tiden, dagarna räcker inte till för funderingar och eftertanke. Jobb och spring än hit än dit har fyllt min tid en längre tid. Det är inte bra. Jag mår inte bra av det. Men, men så snart eftertanken släpper greppet, så snurrar hjulen. I alla fall så har relationen till Krister neutraliserats. Jag känner mig inte längre så fixerat upptagen med honom. Den Stora tanken på oss har svalnat märkbart. Jag känner mig svalt intresserad, men finner det inte oangenämt att träffa honom. Men behovet och viljan att tränga under huden på honom och skapa en tätare gemenskap har vikit undan. Jag har inte någon större tålmodighet när det gäller att stångas och kämpa för djupare kontakt, när den inte finns där spontant. Nu känner jag mig mer beredd att höja ögonen över vår horisont och finna och uppleva nya bekantskaper och nya miljöer. Jag upplever det som att jag har levt ut behovet av honom, samtidigt som jag upplevt och bearbetat det. Fast samvaron med Krister har betytt mycket för min förståelse och insikt om mig själv, Efter att ha sett och förstått vem han är har jag också sett och förstått vem jag är, framför allt vem jag inte är.

Arthur Janov: Om en människa inte får vara den hon är, måste hon söka efter sin identitet. Sökandet efter identitet är alltså ett neurotiskt förehavande, något för människor som inte känner och som i allmänhet har behov av att något eller någon utanför dem själva talar om för dem vem de innerst inne är. Barn som uppfostras av normala föräldrar identifierar sig inte med dem. De vill inte att det skall göra det. Det barnet har istället egna egenskaper.

Hur svårt smärtande det är att ”rota” i barndomens besvikelserike och hur viktigt och livsnödvändigt. För övrigt kan jag inte låta bli, jag dras till detta gömda rike som vore det magnetiskt.

Föräldrar som upplever sina barn som hinder för sina egna liv utsår ofta vrede. Ofta får då barnet lida. Det får betala för att det lever, därför att dess existens förstör föräldrarnas frihet. Barnet blir tidigt bestraffat. Det får inte visa sina behov, det får inte gnälla, ropa eller höras. Det överhopas med befallningar som det måste utföra för att förtjäna rätten att leva. Var dag tränas barnet i att klara sig själv, i att inte be om hjälp och till sist i att överta föräldrarnas plikter och ansvar. Ett sådant barn känner tidigt att det är i vägen och försöker förtvivlat sona ett brott som de aldrig har begått. Det blir lillgammalt och tar på sig alltför mycket bara för att blidka sina retliga föräldrar, som hatar det utan anledning.

Klockan är halv sex och ännu finns det dagsljus. Mitt medvetna intresse och min medvetna förmåga utstår verkliga prov. Nu då ilska och impulsiva utbrott inte längre styr mina låtanden och göranden förändras mitt handlande. Jag tiger mer, tänker efter och omvärderar situationer innan jag uttrycker min åsikt. Jag känner att det är riktigt att låta var sak ha sin tid. Om jag inte har för många krav på mig utifrån så klarar jag väl av att vara i harmoni och balans i de flesta situationer. Krister kommer mer och mer i bakgrunden. Att träffa honom och byta tid och ord känns bra, men så snart han uttrycker krav och förväntningar på mig stelnar jag och blir svårtillgänglig. Tankarna på att det trots allt skall gå att nå en förening finns inte mer.

Läser Janov och mycket blir begripligt. Jag får mer och mer grepp om vad det är som driver mig att handla mot mig själv. Jag vill inte svara upp mot Kristers behov av mig. Jag börjar mer lyssna till mina egna behov och det för med sig att jag känner, erkänner bristerna, det som saknas. Det är ett stort framsteg att våga känna mina behov. Men ännu är jag driven av att ställa mig till förfogande, till bruk för de andras behov av mig. Relationer som varit en förlängning av mina föräldrarelationer. Jag har inte ens kommit på tanken att känna efter om jag behövt dem. Relationen har varit given utifrån deras behov. Så har det varit med snart sagt varje relation alltefter Mamma och Pappa. Mina önskningar och behov har levt på sidan om, som fantasier; vilka jag aldrig funnit verkliga nog att förvänta mig att få upplevde i verkliga livet. Sakta förändras detta. Jag känner hat och djup, djup besvikelse över detta olyckliga dilemma. Jag har så länge jag minns varit till lags, tålmodigt undertryckt mina egna behov och gett av mig själv. Som liten gav jag mig inte utan gnäll, nu som vuxen har jag upphöjt det oegennyttiga givandet till godhet. Men det är falskt. Jag ger inte av godhet, utan av förvridet kärleksbehov, inympat under barndomen. Jag vågar inte säga ifrån till mina föräldrar. Jag vågar inte neka dem det de begär, av rädsla att de då förnekar mig. Jag har i stunder av raseri flytt. Men det har alltid resulterat i ångest och känslor av skuld. Nu dyker tanken upp som så länge jag kan minnas funnits som en skugga, tanken att de skall dö, försvinna, att jag skulle slippa dem. Den tanken har jag undertryckt och med alla medel trängt bort. I dröm efter dröm dödar jag Pappa. I dröm efter dröm bevittnar jag Mammas och Pappas döende och det är utan skuld och utan sorg. Och jag blir förvånad varje gång när jag vaknar, att jag inte upplever skuld, utan befrielse och frid. Vad detta står klart för mig nu, att jag i mitt undermedvetna önskat mig detta, som enda möjliga slut på min bindning till dem. Jag är inte bunden till dem av egna behov, utan känner mig bunden av dem, av deras behov. Jag älskar inte dem med ett barns normala kärleksbehov. De betyder ingenting för mig i mitt liv, de är ett hinder inte en hjälp eller stöd. Jag har alltid fått klara mig själv, utan stöd och hjälp från dem. De har inte kunnat hjälpa mig eller stödja mig, de har sökt stöd och hjälp från mig. Jag har tidigt förväntas vara en vuxen för dem. De har agerat auktoritärt när de ansett det nödvändigt, men inte vårdande. Mamma önskade att jag som barn skulle förstå det som hon som vuxen inte riktigt förstod. Jag förstod aldrig vad hon ville och behövde få förståelse för, men jag var istället överseende och förträngde mina behov av henne. Hon visade alltid hur trött hon var, om hon anade att jag önskade eller behövde något av henne. Hon försvarade sin bristande uppmärksamhet med att hon fick utstå så mycket på grund av Pappa.

Efter att ha läst ”Primalskriket” av Janov i omgångar under gårdagen och dessemellan grunnat och tänkt tillbaka på mitt liv, är jag ganska mör. Vad som kommer tydligast fram är att Mamma aldrig har kramat och smekt mig, inte vad jag kan komma ihåg. Jag kan inte minnas att jag en enda gång har sökt tröst hos henne, inte hos Pappa heller. Var jag rädd och olycklig och det var jag ofta drog jag mig undan för mig själv och sög på tummen och genomlevde rädslan tills den gav sig av. Det tydligaste minnet är när jag föll i gungparken och bröt armen. Omedelbart med smärtan kom rädslan över vad jag gjort. Den känsla som var starkast var att jag ställt till bekymmer för Mamma, av rent slarv. Jag smög hem, upptäckte att dörren var låst och jag som inte hade någon nyckel. Balkongdörren stod på glänt, det gjorde den alltid när Mamma och Pappa inte var hemma. Jag klättrade in den vägen. Jag ville dölja för Mamma att jag var skadad, trodde att det skulle gå över. Men när jag inte ville gå till skolan dagen efter upptäckte hon att jag var svullen och blå. Så hon blev tvungen att åka med mig till sjukhuset.

Arthur Janov: Alla är vi varelser med behov. Vi föds med behov, och de flesta av oss dör med många behov otillfredsställda efter ett strävsamt liv. Behoven är ganska blygsamma, att få mat, att vara varm och torr. Att växa och utvecklas i lagom takt, att bli omfamnad och smekt, att bli stimulerad. Dessa primära behov står i centrum av spädbarnets tillvaro. Den neurotiska processen sätts igång om dessa behov förblir otillfredsställda under en längre tid. Om dessa behov under längre tid inte uppfylls, om ingen tar upp barnet, byter på det eller ger det mat känner det obehag hela tiden, ända tills det antingen kan förmå sina föräldrar att tillfredsställa behoven eller kan utestänga obehaget genom att stänga ute behovet. Spädbarnet kan ju inte självt stilla sin hungerkänsla eller skaffa sig ersättning för ömhet och därför måste det skärma av sina känslor från medvetandet. Detta att man skiljer sig från sina behov och känslor är ett instinktivt handlande i syfte att stänga ute alltför starkt obehag. Vi kallar det klyvning. Organismen klyvs för att skydda sin kontinuitet. Det betyder inte att de ouppfyllda behoven försvinner. De fortsätter istället livet igenom påverka individen, bestämma inriktningen av hennes intressen och skapa motivation för tillfredsställelsen av dessa behov. Därför att behoven medför smärta har de trängts bort ur medvetandet och individen måste därför söka tillfredsställelse genom substitut. Hon måste söka efter en symbolisk uppfyllelse av sina behov. Behov som blir otillfredsställda tills de blir outhärdliga stängs ute från medvetandet och därtill kommer att de känslor de framkallar överförs på områden där kontroll och lindring lättare kan uppnås. Individen kan till exempel lätta sina känslor genom att urinera, senare i livet genom sexual handlingar eller kontrollera dem genom att avstå från djupandning. Det otillfredsställda barnet lär sig att maskera sina behov och förvandla dem till symboliska behov. Som vuxen känner det kanske inte behov av att suga på moders bröst därför att avvänjningen blev för abrupt, men blir istället kedjerökare. Behovet att röka är symboliskt och sökandet efter symbolisk tillfredsställelse är själva substansen i en neuros. Neuros är symboliskt beteende som försvar mot alltför stark psykologisk smärta. Neurosen hålls igång av sig själv därför att symbolisk tillfredsställelse aldrig kan fylla verkliga behov. För att de verkliga behoven skall kunna fyllas måste de kännas och upplevas. Men smärtan har dessvärre gjort att behoven trängts bort. När de trängts bort inträder ett ständigt tillstånd av förhöjd vaksamhet för organismen. Vaksamheten är spänning. Den driver barnet och längre fram den vuxne att söka tillfredsställelse på alla möjliga sätt. Den förhöjda vaksamheten är nödvändig om barnet skall överleva; om det gav upp hoppet om att någonsin få sina behov uppfyllda skulle det kanske dö. Organismen fortsätter att leva till varje pris och priset är i regel en neuros. Vi föds inte med ett naturligt behov att höra beröm, men om allt vad ett barn försöker göra så gott som från födseln, nedvärderas och det får känna att det inte kan göra någonting så bra att det förtjänar föräldrarnas kärlek, så utvecklas en hunger efter beröm hos det. Ett älskat barn är ett barn vars naturliga behov är uppfyllda. Ett älskat barn har inget behov av beröm eftersom det uppskattas sådant det är, inte för vad det kan göra för att tillfredsställa föräldrarnas behov.

Ja, den absoluta tomheten, kärlekslösheten måste erkännas, kännas. Substitut, symboler, alla overkliga känslor måste tas fram i ljuset.

1981, januari

Ett nytt år. I går morse vakande vi, jag och Anki, här ute på Furubo. När vi såg ut, såg vi ett alldeles vitt landskap. Under morgonen hade mängder av snö fallit. Ingen sol, landskapet låg i vitt och grått, inga andra färger syntes. Dagen före hade jag krattat löv, marken var grön och allt liknade vår. Öarna syns tydligt och vattnet har vidd. Sena nätter, vi pratar om viktiga ting, och sover till fram på förmiddan.

I bitande kyla gick vi, Anki och jag, de fem kilometrarna till bussen. I mörker, endast svagt lysande snö. Fem dagars intensiv samvaro gav mycket men tröttar. Intensiteten i nära, oupphörlig samvaro gör att jag tappar närvaron i stunden. Jag vet knappast av tiden, den flyter i strid ström. Inte ens ett klart medvetande om var jag befinner mig.

Telefonen ringer, ihärdigt. Jag tvekar länge, men signalerna tycks inte sluta. Tusen gissningar, en tanke stannar på Pappa, tänk om det hänt något med Pappa. Jag svarar och en grumlig röst säger att det är Moje. Lotta Palmgrens pappa. Han bekänner sin kärlek till mig och friar!!! Vad säga eller tänka om det?

Besök hos Mor och Far. Mor på sitt allra bästa humör, men Far blek, svag, en skugga av sitt forna jag. Åke ringde och vi bestämde att han skulle komma imorgon och hämta sina pinaler. Det är inte utan att jag bävar en aning inför ett möte med honom. Men, men det måste klaras av under värdiga former.

Förbanne mig om det inte är nog mödosamt att ta sig fram i detta livet med hedern i behåll, utan att tvivel och vankelmod angående familjens karlar behöver dra ner livsmodet. Jag blir så less av att tänka på hur mycket ledsamheter som skulle kunna undvikas om det hade funnits lite mer ruter och ärlig vilja hos Åke och även hos Pappa. Bengt försöker ju på sitt vis hålla ångan uppe i alla fall: Men olycksfågeln Åke tycks ha givit sig den på att hans liv skall kantas av onödiga besvärligheter. Han skulle ju komma upp ikväll och hämta sina tillhörigheter. Men inget sagt ord är heligt för honom. Långt över avtalad tid ringde han från någon servering och harklande lät han ändra sig till imorgon. Jag känner mig kall invärtes. Det är så jävla enkelt att fly undan i självömkan, som sprids ut över anhöriga som gödsel på skuldkänslor. Han tycker synd om sig själv och låter andra få vara med och dela. Telefonen ringer, klockan är tio på kvällen, men jag ger fan i att svara.

Inte ens ikväll dök Åke upp. Vad jag är utled på att vänta, förbereda och anspänna mig för sådant som bara utmynnar i tystnad.

Promenad på Djurgården med Anki. Besök på Waldermarsudde. Största behållningen av Eugènes galleri var ”Strömkarlen” eller Näcken av Ernst Josefsson. Den målningen överträffade i original vykortkopian. För övrigt var det inte mycket av konsten som intresserade mig. Vad som var allra vackrast och storslagnast var hörnrummet i hans privata boning. En alldeles sagolik utsikt upp över Söders höjder och ut mot Skeppsbron och Strömmen. Man kan tänka sig att det måste ha varit ofrånkomligt att inte gripas av skapandelust av att varje dag översköljas av denna vy. Sedan fortsatte vi till Blå Porten, kulturetablissemangets stamlokus. Jodå, Björn Nilsson med släptåg, hans privata psykolog och Sissel hälsar och vinkar. Och anmärkningsvärt är att jag tillsammans med dem tar fram mina sämsta attityder. Jag uppträder arrogant och övermodigt, sidor som jag inte alls vill vädra. Men deras skyggt insmickrande och öppet uppmuntrande sätt lockar fram dessa egenskaper hos mig. Det är vissa personer som verkar så på mig. De bygger upp scenen, utdelar rollerna efter fastslagna regler och sedan spelas spelet helt av sig självt. Replikerna faller liksom ur munnen på de medverkande. Inte förrän spelet är över känns en fadd smak av förställning. Jag blir förbannad varje gång jag låtit mig falla i denna förrädiska grop. Vissa människor har en förförisk inverkan på mig. Speciellt sådana som är så vana att spela rollen av sig själva, att de inte förväntar sig eller förmår locka fram annat än rollspel hos andra.

Krister ringde, två veckor sedan sist. Han pratar på om sig och sitt, som skolbarnen gör när de skall berätta för mamma vad de gjort i skolan under dagen. Och meningen med det hela är att få beröm för vad de uträttat och goda råd för den närmaste framtiden. Helt i sin ordning då det gäller barn, men gruvligt tröttsamt då det gäller vuxna personer. Ja, han har börjat hos Elisabeth igen, psykiatern. Virrigt och osammanhängande redogör han för vad som har sagts där. När han försöker berätta och samtidigt anstränger sig att förtiga det som han ändå låter komma fram, då är det jobbigt. Så snart han börjar med att säga något som rör besöken hos henne, mår jag fysiskt illa. Vad kommer det sig? Beror det på hans sätt att berätta eller på att jag har en intuitiv motvilja mot henne eller reagerar jag negativt på att de två sitter och diskuterar mig?

Det är fult att misstänka människor, men det är dumt att inte se det misstänkta. Det är nu sex veckor sedan vi sågs, Krister och jag. Fyra gånger har vi talats vid i telefon under denna tid.

Besök hos Mor och Far. Åke var också där med sin son Finn. Pappa har funnit något nytt att stöta ut mig för. Nu handlar pikarna om att jag läser hos katolikerna och umgås med östermalmsjävlar. Nu när han inte längre har anledning att bråka om att jag är gift med en turk. Knuffar och avstånd är medel han använder för att demonstrera sitt ogillande. Jag är så obeskrivligt utled på Pappas lömska attityd och förvända mindervärdeskomplex. Han söker upp anledningar att manifestera sin missbelåtenhet och med åldern tilltagande maktfullkomlighet. Han vill ha totalt inflytande över mig, men bryr sig aldrig om att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Han vill ha sina förutfattade meningar i behåll.

Sakta börjar den totala insikten om Kristers och mitt uppbrott från varandra gå upp för mig. Det är svårt att tänka på att allt som varit och som inte varit är förbi. Tanken slår mig att jag faktiskt kan ta tillfället i akt och åka hem till honom och byta ut våra saker då jag ändå har tid. Genast börjar kroppen dunka av nervositet, men det är nog rätt tid för det. Sagt och gjort. Jag for upp till Krister. Ringklockan var urkopplad, som den brukar vara då han är ute, men underlåset var inte låst. Jag lyssnade vid dörren, det var tyst. Jag låste upp med den nyckeln jag har till honom och gick in. Till min förvåning var där städat och undanplockat överallt. Jag tittade in i sovrummet och såg att någon låg under täcket i Kristers säng. Extrasängen var uppfälld. Jag fortsatte leta efter min symaskin som jag tänkt hämta, något förvirrat, fann den inte. Jag knackade på dörren till sovrummet och ur täcket tittade ett ansikte upp. Jag känner inte igen henne. Men jag la noga märke till hennes nakna axel som syntes när täcket gled av. Jag sa att jag ville väcka henne så att hon inte skulle bli rädd av att det klampade omkring en människa i lägenheten, och att jag letade efter min symaskin, samtidigt som jag sa det såg jag den. Hon sa att hon förstod vem jag var och jag sa: Jag är Ingrid. Då sa hon att hon hade blivit så trött efter en föreläsning att hon gått HEM och lagt sig. Hon frågade om hon skulle hälsa något, lämna något meddelande. Jag svarade NEJ och hon sa då nähä. Så gick jag, kånkandes på den tunga symaskinen, ner till Stureplan. Jag fattade först ingenting, begrep inte varför jag inte kände något, eller reagerade. Först då jag kom till busshållplatsen kände jag en darrning, en bitter trötthet, något av uppgivenhet och misströstan. Allt på en gång. Väl hemma tilltog krampen och jag försökte gråta, men det ville sig inte. Vad än anledningen är till att det finns en kvinna i Kristers säng, så har jag ingen rätt att bry mig om det. Jag har sagt till honom att vi, var och en, lever våra liv som vi önskar och vill. Och då, måste jag också stå för det. Kanske att jag måste ställas inför verkligheten med chock och våld för att verkligen tro på vad jag understundom inser och förstår. Jag vet ju hur Krister är. Jag vet hans levnadssätt. Det strider mot mitt sätt att vara och leva, men det är likafullt så han lever och är. Jag får därför inte fortsätta med att det ändå, kanske, inte är såsom det faktiskt är. Jag känner mig ändå kluven i min uppfattning om Krister. Det finns något jag uppskattar i hans sätt att vara. Hans fria och oskyldiga sätt att umgås med kvinnor. Att han utan reservation upplåter sitt hem och sin säng även till kvinnor. Att jag reagerar så våldsamt mot det, för det gör jag, beror på att jag genom påverkan hemifrån, av Pappa, inte tillåter mig själv att ha samma fria och oskyldiga sätt gentemot män. Jag får alltså träna mig i att umgås med män fritt och spontant, utan tanke på sexuellt samliv och sådant som hör fasta relationer till. Jag måste låta bli att låsa fast mig vid endast en form av kontakt med män. Förtvivlan väller upp, vet inte vad jag skall ta mig till. Sviker jag också andra utan att förstå? Lurar jag också till mig förtroende som jag skoningslöst bryter? Vad är det som är fel när det går så här?

Håglös och domnad gick jag till sängs igår kväll. Rädd för marorna och med vetskap om att jag måste upp klockan halv sex på morgonen kröp jag ner under täcket. Vid stunder som dessa är sängen; lakanen och kudden fienden, de är kalla, hårda och främmande. Vanligtvis njuter jag hejdlöst av täckets mjuka omslutande värme, men nu var det som att krypa ner bland veckotidningar, det skaver och glipar. Någon värme går inte att få. Värken i själen smyger sig på, som tandvärk när bedövningen börjar släppa. Först känns det ingenting, är bedövat, sedan letar tanken efter smärtan, huvudet fylls med minnesfragment; ord, bilder smälter ihop till en sårig sörja, så stegras smärtan och värken blir påtaglig. Magen knyter sig, bröstkorgen trycks ihop, käkarna blir stela, som fanns där inga leder eller muskler, bara ben. Till slut är hela kroppen sammandragen till en stel, orörlig benmassa. Det finns inte en chans att slappna av, sjunka ner i madrassen. Kroppen ligger liksom ovanför, den når inte kontakt med vare sig underlaget eller det som omsluter den. Den är helt separerad, stänger ute och innesluter med samma likgiltighet. Fullständig kontaktlöshet. Tanken hakar fast vid en enda bild, den som pinar mest. Ingenting kan slita den bort från den enda bilden. Utan att märka det somnar jag mitt i fullaste smärta, bort från den eller av den. Så vaknar jag med ett ryck, far upp ur sängen, kastar en blick på klockan. Tror knappt mina ögon, en kvart till ett. Jag har sovit högst en halv timme. Snubblar tillbaks i sängen och försöker att undslippa tankarna och åter gripas av krampen. Värken sitter kvar, men jag somnar strax igen. Vaknar av väckarklockan, halvt i sömnen trycker jag ner knappen, vet att den ringer igen om fem minuter. Glömsk av tanken, minnet, sjunker jag ner i värmen igen. Klockan ringer och jag upprepar proceduren ett par gånger till. Men!!! Så med ens hugger hela smärtan och förtvivlan in och det känns som om ett snitt skärs upp i hjärttrakten. Det hela förnims med sådan kraft att jag skriker till och kastar mig ur sängen och flyr ut i köket. Bort, ut till lindringen och distraktionen är min enda tanke. I metodisk fart gör jag mig klar och står snart vid busshållplatsen i snålblåsten och huttrar, alldeles för tidigt. Men nu är jag upptagen mad att frysa och skaka sömnen ur ögonen. Lindring, jag välkomnar vad som helst som ger mig en stunds vila från värken jag känner i mitt hjärta. För tidigt kommer jag till jobbet, ett mörkt och tyst hus. Det är skönt att ingen är där samtidigt som jag. Jag virrar omkring, på flykt undan tanken tänder jag och öppnar rum för rum, dörr för dörr och förbereder frukost till de tidigaste barnen. Varken kropp eller själ har kommit igång ännu. Jag lägger mig ner på golvet, tar emot smekande öm musik från radion. Sakta, sakta värms jag av tonerna. Guds nåd sänker sig över min sargade kropp, lyfter mig ur de mörka djupen och håller mig svävande i ljuset. Alla tankarna på mig, på Krister, rinner bort. Och jag upptas i en glädje som är över allt. Jag genomträngs av tacksamhet, blir skamsen: Vad har jag att klaga över. Dagen flyter på med besök ihop med de två minsta barnen till Biologiska muséet. Jag kunde tränga undan tankarna på mig själv och ägna min uppmärksamhet åt barnen. Det var bara några korta stick, som trängde undan verkligheten och drog mig ner i det svarta.

Arbetsdag igår. Det var som att vara närvarande trots kraftig baksmälla. Överdriven glättighet, rastlöst görande, som om jag fungerade på artificiell energi. Vid ettiden kom Sofia och sa att det var en man som sökte mig på telefon. Panik! En enda tanke snurrade runt: jag vill inte, jag vill inte, låt mig vara. Han lät hälsa att han väldigt, väldigt gärna vill att jag ringer upp då jag fick tid. När rädslan hade lagt sig, smög något av glädje fram, att han ändå hört av sig. Men jag kunde inte ringa honom. Tiden förflöt och rädslan stegrade sig. Vad hade han att säga? Vad var det som nu skulle komma? Nej, jag ville inte höra mer, ville inte ta emot mer av smärta. Han skulle berätta att han hade träffat ännu en fin människa, att han inte vet något, att han uppskattade mig och vad jag gjort och att han var ledsen osv. osv. i all oändlighet. Jag blev rädd för honom och för vad han ville. Förstod mig inte på honom. Jag kan inte ta emot honom, han är mig för annorlunda, jag blir bara slagen och trampad av hans försök att visa omsorg och vänlighet. Jag kan inte ta hans sätt att vara, förstår mig inte på hans sofistikerade känsla. Jag kan bara, förstår bara tjurskallighet, utbrott och anklagelser; så att säga omvänd kärleksförklaring. Jag är uppväxt med att tolka kärlek utifrån helt andra yttringar. Jag har lärt mig att utestängdhet, hatfyllda okvädinsord, förbud och yttre tvång är bevis på kärlek, något annat kan jag inte förstå. Och är oemottaglig för kärlek visad på annat sätt. Kristers vänlighet, osäkerhet och sökande gör mig helt förvirrad, ja sjuk. Kärlek visad genom svartsjukeutspel och hat, samma attityd som Pappa har, förstår jag. Jag skulle, hemska tanke, bättre förstå mig på misshandel än vad jag förstår mig på Kristers sätt. Att han försöker, genom att förstå, genom att vilja växa och att han söker förstå genom att söka andras hjälp, upplever jag som svek, fjanteri och tecken på svaghet. Så förvänd är jag. Hur skadad är inte min uppfattning om kärlek. Ja, så ringde han igen på eftermiddagen och jag tog mod till mig och svarade. Orkade inte skjuta upp det längre. Skakad och naken i själen, höll jag luren i hand och lär mig ställas inför honom. Låt det komma! Jag är redan så blödande och skuren att smärtan inte kan bli så mycket värre. Han var osäker, trevande, sökande. Jag var tyst, tyckte till och med att hjärtat upphörde, väntande, att slå. Han hade med kraft börjat förstå hur hans sätt måste ha sårat mig. Och hur mycket jag visat att jag älskat honom, men att han varit för upptagen av sin egen person för att se och förstå det. Var det så? Han sa att han blivit en mer hel människa. Att han äskade mig, ville leva med mig och att han behövde mig, även att han inte ville att hans behov skulle få vara avgörande för den kärlek han kände. Jag var tyst, lyssnade andlöst. Han blev under tiden säkrare på rösten. Jag kände både en smal glädje och lättnad, delad med trötthet och resignation. Jag hade inte väntat mig att han skulle tala så. När han hade talat med Lars-Åke, som sagt att jag var en trasig människa, hade han förstått att han faktiskt varit blind för mina behov, inte sett att jag haft svårigheter. Så berättade han att han kommit Britt så nära (här stegrar sig min motvilja och känslorna kommer i dallring) under den tid hon bott hos honom. De hade blivit nära vänner och han hade öppnat sig och visat sig för henne. Och hon hade sagt…(vad hon hade sagt vet jag inte för då slog känslosamheten över och slog av hörseln, för mig). Han blev något osäker igen och trevande. Ja, du vet väl vem Britt är? Nä, svarade jag. Jamen när du var här och lämnade mina saker, låg hon och sov middag. Hon sa att hon presenterat sig. En häftig känsla stiger upp i mig. Jag kan inte acceptera detta, att han oreserverat delar sin säng med andra kvinnor, vänner eller bekanta. Jag blir sjuk av tanken på att han så totalt saknar kroppslig eller själslig integritet. Smärtan är olidlig när jag tänker på det. För om han saknar integritet för egen del hur skall han då förstå andras behov av integritet.

Jag jobbar. Det är skönt att se att jag klarar av att jobba hela dagarna, utan att känna psykisk trötthet. Men det är också mycket som får stå över, främst och viktigast reflektionen och stillheten. Men, men pengarna jag får är avgörande.

Efter samtalet med Krister har det svängt om. Innan det samtalet och efter mitt impulsiva besök hos honom då jag överraskades av att det låg en kvinna i hans säng. Var jag sårad till hjärta och själ. Jag kunde inte tänka på honom utan smärta och vrede. Jag såg samröre med honom som alldeles omöjligt. Jag hakade mig fast vid den långa, mödosamma strävan att frigöra mig från honom. Så ringde han och jag var helt beredd på att han skulle framföra sina ursäkter, men säga att han ville bryta upp från mig. Jag visste att jag skulle gå med på det. Jag hade väl inget val. Men så blev det alltså inte, tvärtom vill han att vi skall leva samman. Nu är situationen den att det är jag som skall bestämma mig om, och i så fall när, jag vill leva samman med honom. Vad är det då som har hänt under denna eftertankens tid? Jo, först och främst har jag kopplat bort tanken på Krister och levt bortom alla frågor rörande honom. Jag skjutit över ansvaret på honom, det var utifrån hans mått och steg jag tänkt besluta mig. Han skulle få visa vad han egentligen ville och var beredd att göra. Så var det under lång tid. Han ringde emellanåt och berättade vad han tänkte och kände. Jag var passiv. Men även jag berättade vad jag kände. Så gick det en tid, han hörde inte av sig och jag tänkte inte närmare på det. Fortfarande tog jag passivt avstånd från honom, både i tanke och i känsla. Plötsligt ringde han och berättade vad Elisabeth (psykiatrikern) sagt till honom. Jag reagerade med ilska och skärpte tonen. Dagen efter ringde han, och fortsatte på samma resonemang. Det samförstånd som, trots allt, rått under den långvariga frånvaron var nu brutet. Han talade förvirrat och motsägelsefullt, tydligt påverkad av vad Elisabeth sagt. Jag tolkade honom så att han inte älskade mig längre. Jag svarade med att säga att jag inte ville honom heller. Därmed var samtalet över. Jag var nu riktigt skakad. Min tanke kom inte längre än till att han inte var något att ha. Ännu en vecka gick. Så blev jag sjuk. Jag ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Jag sov mest hela dan, kände mig hängig och missmodig. Så läste jag en artikel i DN av Kerstin Vinterhed: ”Många barn tvingas förtränga sina känslor för att få kärlek av föräldrarna och tvingas att betala med sitt eget autentiska själv. Som vuxna plågas de av depressioner eller– och överdrivna prestationskrav. Men bara den som har tillgång till sina verkliga behov och känslor har stadga i sin personlighet.” ”Föräldrar kan inte bara förneka oönskade känslor och drifter hos barnet. De Kan också möta barnets spontana behov med förakt.”

Efter att jag läst detta har redan en del knutar börjat lossna. Det är ännu svaga ljuspunkter, som glimmar till och slocknar. Men detta med att skratta bort barnets allvarligt menade försök att nå förståelse från de vuxna, är en brännande punkt för mig. Ännu idag har Pappa den attityden, att undervärdera och smått håna mina försök att prata allvar, samtidigt som han visar dold uppskattning, eller då han är på humör, överdriven uppskattning. Men det viktigaste är att jag nu inser hur lite notis de tog hemma om mig som egen person. Det är bara i sammanhang där de själva ingår som de visar direkt intresse. Det som eventuellt kan upplevas som hot mot deras uppfattningar och levnadssätt lyssnar de inte på eller förnekar. De kan, och främst Pappa, inte se och förstå mig som egen individ. Det jag gör respektive inte gör måste överensstämma med vad de skulle eller inte skulle göra, för att det skall accepteras. De kan inte uppmuntra mig att läsa och studera, eller till att umgås med personer som gör det. Pappa utsätter mig för öppet hån och förakt därför att han misstänker att jag trots allt gör det. Han vet det inte säkert, för han vill inget veta, vill inte visa intresse för vad jag på riktigt gör. Jag måste alltså frigöra mig från deras inverkan och välja och ta reda på vad jag oberoende av dem, vill göra. Jag har visserligen, med försiktiga steg, alltid hållit mig i utkanterna av vad de gillat och accepterat. Men det har varit med omedvetna och halvdana försök, när det verkligen gällt att ta det definitiva och avgörande steget har jag backat och klivit in i fållan igen. Bara en sådan sak, som att jag fortlöpande studerar det jag är intresserad av, men tydligt utanför skolor och examina, visar att jag i smyg gör det jag egentligen vill, men undviker att visa upp det så att jag skall stöta mig med dem. Annars är min föraktfulla inställning till skolor och examina svårförklarlig, då samtidigt min läshunger och vetgirighet inte tycks ha några gränser. Jag kan inte, får inte vänta längre med att se de förklarliga sammanhangen och ta konsekvenserna av det och handla i enlighet med min alldeles egen bestämmelse och söka planera för och uppnå mina mål, med eller mot deras vilja och önskan.

Kväll hos Erwin Bischofberger, i katolska Eugenia. Jag hälsar på Ylva, som jag ser i skenet av en renhet och oskuld och mig själv nersmutsad av allt som finns inuti och utanför mig. Jag förbannar hennes oskyldiga, väna person, som lyser av naiv fromhet, alldeles av sig själv. I hennes ansikte ser jag inte några spår av tvivel, medan jag känner mig uppfylld till bredden av tvivel. Tvivel som byggt sig stadigt in i hela min person. Så tvivlar jag på att säga ja till den jag älskar. Vad skall han med mig till, när det finns de som är som hon. Hur skall jag någonsin kunna ge mig själv, i detta trasiga skick, till någon? Jag borde ändock inte förlänga beslutet till Krister. Jag känner att jag är på väg ur den föräldrapåverkan jag burit på utan vetskap, ut ur fångenskapen i den individualistiska trångboddheten, ut ur det hatfyllda mindervärdeskomplex, som inte är mitt komplex, utan ett arv från Pappa och i mindre mån från Mamma. Jag vill inte låta livet trängas ihop i Pappas lilla egensinniga cell och förminskas till bitter elakhet. Jag är född och återlöst till ett alldeles eget liv med egna värderingar och livsmål.

En dag i sängen. Jag börjar förstå att jag behöver en identitet som kvinna. Att se och förstå, acceptera ett synfält utifrån en kvinnas syn och stanna vid den. Jag är alldeles för beredvillig att se och förstå utifrån mannen. Och där tappar jag mig själv. Jag måste finna min plats inom relationen man-kvinna, hålla på mitt synsätt och stanna kvar. Den handling som hitintills är den enda självständiga handling, kommen från mig, utförd av mig, utan inblandning av någons påverkan är Nattvarden. Vad som lett dit är min egen vilja, att för snart tre år sedan söka mig till den katolska församlingen. Den hösten, 1978, tog jag mina första egna steg. Min väg in i kyrkan har inte hyllats från något håll, snarare tigits ihjäl. Det har inte varit min avsikt att protestera eller revoltera, utan av egna behov som jag har sökt och funnit min väg dit. Och även om jag har svårt att finna mig tillrätta i denna av mig tidigare okända värld, så är det rätt för mig. Jag skall söka vidare och skapa mig fast mark under fötterna. Min oerfarenhet gör det omöjligt att välja vilken kyrka jag skall tillhöra. Jag kan inte gå ur en kyrka jag tillhört sedan barndopet, utan att veta vem Hon är. Jag kan heller inte gå in i en annan kyrka utan att veta vem Hon är. Därför blir den närmaste tiden till, att söka kunskap om de respektive kyrkornas lära. Min kristna tro står över skillnaden mellan kyrkorna. Men jag har samtidigt förstått att min tro behöver en förankring och ett uttryck. Jag erinrar mig min tidigare uppfattning om vad jag då trodde att tro innebar. Att jag alltid haft respekt för den och samtidigt varit rädd för den, visar att jag vet om att det finns styrka i tron. Nu vet jag att den bär. Jag har så länge kämpat emot den kraften, att tidvis all min ork gick åt till att hålla stången för dess påträngande. Jag minns så väl då jag gav upp och lät mig övermannas. Jag kände något av en rörelse inom och utom mig, kände rädslan dras ihop. Jag tänkte att nu är jag inne på farlig mark. Jag anande att om jag inte slutade upp nu, så riskerade jag att förvandlas. Jag sa till mig själv: Vad är du rädd för? Är det riktigt och rätt det du når fram till, så finns det ingen anledning att förneka det. Du är så pass klok att du kan skilja på sanning och annat. Jag sa då Ja till vad som än skulle uppenbara sig. Det var någon gång under vintern 1976-77. Och jag minns inte att jag sedan dess tvekat om att ta emot. Nu har jag nått en grund att vila på och kan ta varje nytt steg utifrån min egen troserfarenhet.